Årets första fiskelycka

DET HAR BLIVIT något av en tradition i min lilla familj att några gång­er per sommarsäsong ägna kvällen åt mete. Det hela tog sin början när Lilla A var ungefär sex. Idag är hon drygt tretton och tycker fort­farande det är lika skoj.

Förvånansvärt nog är det alltså bara lite daggmask, eventuellt några skalade räkor, enkla metrevar med flöten och en hink för eventuell fångst som be­hövs för att roa några tonårstjejer ett par, tre timmar.


Vid det här laget är de unga damerna härdade fiskare som agnar själva och i görligaste mån tar loss fångsten också. Självaste av­daga­tagandet får dock den förhärdade modern (ja, det är jag det) tills vi­dare ta hand om. Mest av humanitära skäl, för jag är lite blödig till min läggning och vill inte att abborrpinnarna ska behöva lida alltför länge.

Tummen in i fiskgapet och så ett rejält kläm bakåt tills ryggraden går av, sen är det hastigt go’natt! De små ”näbbgäddorna” har liksom inte fått in riktigt den rätta knycken ännu.



Kvällen började nere vid Sjökvarteret i Mariehamn, på samma pir där galeasen Albanus ligger förtöjd. Där visade sig sjön vara rena öknen och det enda som ”nappade” var en ruvande mås som rett sig sitt bo längst ute på piren.

Tre vackra ägg låg hon på, måshonan, och hade absolut ingenting emot att vara med på bild. Med det valet av hemvist har hon säkert blivit rätt härdad när det gäller mänskliga kontakter.



Efter en halvtimme gav vi upp och bytte brygga. På vägen passerade vi Ångbåtsbryggan Äventyrsgolf vid vars uteservering allt med vingar hittat stans bästa fast food-ställe. Skratt- och fiskmås, tärnor och bam­siga trutar slogs som strykarkattor om ett par halvätna hamburgare som personalen ännu inte hunnit plocka undan.

(Jag är ju lite till åren kommen, så Alfred Hitchcock dök inte helt ovän­tat upp i mina tankar. *ryser*)


På plats på pontonbryggan bakom restaurangbåten F.P. von Knorring gick det bättre! Lilla A halade omgående upp en halvstor abborre och strax därpå fick kompisen M upp två småttingar på raken. De senare fick däremot prova på livet som flygfisk och återvända till sitt rätta element, alltför små för att duga till annat än tillväxt.


Slutsummeringen för kvällen blev m.a.o. summa en (1) firre, nu ren­sad och instuvad i frysen. Ensam räcker den inte till något, men så vadå? Här ska minsann metas fler gånger!


Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.

... med lust och fägring stor

SIPPOR, VÅRLÖK OCH nunneört har vissnat och gullvivorna sjunger även de på sista versen. Det lider mot midsommar och i det fria är det scenbyte för andra akten. Bilderna är tagna med min Fuji FinePix F30 på Sviby holme strax utanför Mariehamn på Åland en tidig kväll i maj.

GETRAMS
29 maj 2010

HÄGG
29 maj 2010

HÄGG
29 maj 2010

HUMLEBLOMSTER
29 maj 2010

LILJEKONVALJ
29 maj 2010

LILJEKONVALJ
29 maj 2010

SKOGSNÄVA/MIDSOMMARBLOMSTER
29 maj 2010

SKOGSNÄVA/MIDSOMMARBLOMSTER
29 maj 2010

Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.
[tags: spring, lily of the valley, bird cherry, water avens, mourning widow, Angular Solomon's-seal, Scented Solomon's-seal]

Veckans Vanartiga Vers #7

En jätte ifrån Bangalore
har nu tappat nästan allt hår.
Fast ej mitt på kroppen,
för där runt kring snoppen
går frun med machete och slår.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

RECEPT > Fetapizza med rödlök och svarta oliver

DET HÄR ÄR ett jättegott och fräscht alternativ till vanliga pizzor med tomatsås. Är du så där njäää till helt vegetariska pizzor passar det alldeles utmärkt t.ex. med lätt uppfräst, strimlat bacon eller skivor av salami som extra ingrediens.


Sätt en pizzadeg. Recept hittar du HÄR och det är beräknat för en ugnsplåt.

Fyllning, del 1:
Den här momentet bör göras i förväg! Sätt igång när degen har jäst ungefär halva tiden.

Sätt ugnen på 225°.


Du behöver:
1 rejäl rödlök eller två små
2 msk god olivolja
2 msk balsamvinäger eller annan vinäger
1 msk socker
0,5 tsk salt

Grovhacka löken. Lägg hacket i en ugnssäker skål och tillsätt de övriga in­gre­dien­ser­na. Låt löken badda i i ugnen i c. 10 minuter, så att den mjuknar något och drar åt sig av marinaden innan den ska ovanpå pizzan.


Fyllning, del 2:
3 stora tomater i skivor
1,5 dl turkisk yoghurt eller crème fraîche
2 dl riven ost
100 g fetaost i tärningar
50 g urkärnade svarta oliver
oregano, färsk eller torkad

Bred ut yoghurten över hela botten och strö på de övriga in­gre­dien­ser­na. Grädda pizzan i 225° i nedre delen av ugnen i 17-20 minuter eller tills osten smält och pizzan börjar få fin färg.

Latlördag? Glöm det!

VÄDRET INBJÖD INTE till utomhusvistelse under dagen igår. Först framåt sen eftermiddag ”karpade” det upp sig, så fram till dess var det inomhusaktiviteter som gällde. Städning stod högst på öns­ke­lis­tan, men eftersom inga frivilliga dök upp ... *flinar*

Det blev kökskommendering istället och det hela började lite tre­van­de med en sats av min hemlagade citronglass. Lagar man glass blir man med oanvända äggvitor, och mat kan man inte kasta. Den aver­sio­nen sitter djupt inbäddad i förlängda märgen och är förmodligen följden av att vara född med den finska vinterkrigsgenen.


Nästa moment blev därför maränger. En smaksatt sort, som jag ”uppfann” på stående fot, eftersom jag inte är särskilt förtjust i ma­ränger. Receptet på detta, som jag kallar för mockamaränger, hittar du HÄR.


Vid det här laget hade jag fått upp ångan, så jag satte en pizzadeg också. Väninnan S skulle komma över på kvällen för att begå finalen av EWTFLSC å ”Rucklet”, och man kan behöva något att stärka sig med någonstans mitt i den musikaliska smeten. Då är pizza ett ut­märkt alternativ.

Detta vegetariska recept kommer ursprungligen från tidningen Birka, men jag har (som vanligt) modifierat det en smula.

[Tyvärr är det endast den finskspråkiga upplagan av tidningen, Pirk­ka, som finns att tillgå on-line.]


När jag nu en gång var i bakningstagen tog jag mig även för att för första gången i livet baka gifflar. Inspirerad av Monkan, som bakar mest hela tiden, satte jag en vanlig vetedeg modell mindre (3,5 dl mjölk, 25 g jäst) och gjorde dagens andra ”uppfinning”: en fyllning av mjukkokt rabarber, smaksatt med socker, lite kanel och blandad med turkisk yoghurt. Full pott för det konstnärliga! Men för det estetiska utförandet gav giffeldomarna å andra sidan inte särskilt höga poäng.

Som var och en begriper blev det inte mycket tid över till annat denna lördag. Absolut inte till städning i varje fall! Men när jag röjt undan efter min framfart i köket gjorde jag i alla fall en kort skogstur för att plocka mig lite liljekonvaljer, som jag sedan blandade upp med dies und das från trädgården. Så vassego, mina vänner, här är – specially for you – en mors dags-bukett till alla go’a mammor i Sverige!


Och ja, jag såg faktiskt hela finalspektaklet. Och ja, rätt låt vann. Och JA, det behövdes ett antal glas vin för att jag skulle överleva. Så, ja, idag är jag lite trött. Men inte gör det nåt, för det är ju ett helt år kvar till nästa EWTFLSC.


***

Men vad skådar mitt norra! Hej Kaj, vad jättekul se dig här!!!
Long time no see, huh? :o)

And the winner is ... #5

GRATTIS MADLAR, DU vann!

Om du mejlar din adress till mig på stjarnkraft [at] aland . net så kommer ditt alldeles egna, dedicerade exemplar av min goda, författande väninna Sonja Norden­swans andra roman, ”Blues från ett kros­sat världshus”, snart att dyka upp i en postlåda nära dig :o)

Ni som blev utan behöver inte misströsta. Se istället fram mot ett nytt lotteri så småningom! Ge mig bara en stund att klura ut vad jag ska hitta på för vinst den här gången.

RECEPT > Mockamaränger

VARJE GÅNG JAG lagar glass står jag där med ett antal äggvitor som blir över. Snålmasken i mig har svårt för att slänga gångbara livs­me­del, så en del har hamnat i frysen för framtida sufflétillverkning. Andra gånger tar jag mig för att göra maränger trots att jag inte är så där jätteförtjust i sådana. De smakar ju egentligen bara socker.


Vid senaste glasstillverkningstillfället började jag fundera. Nog måste det ju gå att smaksätta maränger utan att det blir pannkaka av det hela? Värt att testa! Till min stora glädje blev resultatet superbt; per­fek­ta, torra maränger med mockasmak.

Du behöver:
3 äggvitor
2 dl strösocker
0,5 krm ättikssprit

1 msk riktigt gott kakaopulver
1 tsk pulverkaffe av god kvalitet sönderpressat till fint pulver

Gör så här:
Sätt ugnen på 100°. Ta fram en bakplåt och bakplåtspapper.

Vispa äggvitorna med ättikan och hälften av sockret så hårt att sme­ten hålls kvar i buken om du vänder den upp och ner.

Tillsätt resten av sockret och pulverkaffet. Sikta ner kakaon - inga klumpar! Vänd med lätt hand ner de torra ingredienserna så att du inte rör bort för mycket av luften i äggvitevispet, men se till att det blir ordentligt blandat.


Klicka eller spritsa ut på bakplåtspapper. Torka mitt i ugnen i c. 60 minuter eller så länge som det behövs för marängerna att bli helt torra.

Till och med en icke maräng-människa som jag tycker att det här blir gott om man grovsmular de färdiga mockamarängerna och strör dem över t.ex. vanilj- eller chokladglass!

Siddu barra! ... #5

SIDDU BARRA, ÅLAND har jättefina landsvägar – enligt statistiken för 2008 lite drygt 918 km av den varan – och någonstans grävs och sprängs och breddas och cykelbanas det mest hela tiden. 2008 fanns det cirkus 61 km gång- och cykelbanor i landskapet.


Annars är det mest utmärkande för våra ytbelagda vägar att de med tiden blir röda, inte grå. Det beror på att det grus som används vid asfalteringen är röd rapakivigranit. Sammalunda med våra grus­vä­gar – sådana som eventuellt går att hitta, mer och mer ytbeläggs hela tiden. Hur som helst, så är de röda de med.

Att cykelturista hos oss här i skärgården är populärt. Klicka HÄR om du vill söka mer information om den möjligheten!


Rör man sig utanför Mariehamns stad, ut på landsvägarna, är det svårt att undvika de läckra skyltarna med byanamn som i vissa fall sammanfaller med hållplatser för landsortsbussarna. Ex­trem­pat­rio­tis­ka är de, målade i vår åländska flaggas färger.

***

”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”

En praktisk övning i positivt tänkande

FÖR ETT TAG sedan bar det sig inte bättre än att en kompis med god fart råkade backa in i min bil, Röda Faran, som stod parkerad bakom hennes. Krasch, klirr och ploing sa det, och sedan var jag hasta la vista ett blinkljusglas fattigare. Det var ju inte så kul, men samtidigt lite tur i oturen. Faktiskt.

How come? undrar väl någon. Hur kan det vara tur att få bilen de­molerad?

Nåja, inte tur alls egentligen, men ändå på sätt och vis. Ska man, praktisk som man är, själv byta ett trasigt blinkljusglas som sitter i framändan på ens fordon är man tvungen att öppna motorhuven. En manöver som i normala fall inte görs så där överdrivet ofta. Snudd på aldrig, om jag ska vara ärlig. Under den finns det ju ändå bara en massa jox man inte förstår sig på.

Nåväl. Man hivar glatt upp huven, lossar den nödvändiga kontakten, ansluter den nya och är beredd att smälla fast. Då, precis då, skådar ens norra öga något som inte stämmer: det ser ut som det har reg­nat in i motorutrymmet. Que? tänker man i det läget. Eller snarare: Que?!?

Sekunden senare inser man att det som ser ut som vatten ingalunda är det. Det är olja. Någonting läcker olja!

*paniken infinner sig som ett brev på posten*


Man skruvar fast sitt blinkljus, sätter sig med skakiga tassar bakom ratten och kör försiktigt som Bambi på nattgammal is till närmaste bensinmack. Där hugger man tag i första, bästa kille i skitiga ar­bets­klä­der, släpar med honom till patienten, sliter upp motorhuven, pekar och snudd på skriker: ”Så där ska det inte se ut, va? VA?!?”

Det ska det inte. Definitivt inte. Skitiga killen ställer snabbt en korrekt diagnos: det är ventilhuspackningen som har pajat, vilket innebär att biljäveln läcker som ett såll. Och av mängden olja att döma har den gjort så ett tag redan.

[I det här läget svär man. Kanske inte högt, men inombords, innerligt och länge. Och sedan inser man att drömmen om en ny kamera precis då går upp i rök. Eller snarare rinner bort som olja. Efter det svär man lite till, bara för sakens skull.]

Men (här kommer knorren) visst var det ju tur att blinkljuset gick sön­der? Annars hade jag inte märkt att packningshelvetet gjort sam­ma­lunda. Och hade jag inte märkt det, ja, då vet man aldrig hur det hade slutat.

Fast nog hade det varit trevligt med en riktig systemkamera ...

EWTFLSC, bland annat

DET ÄR BARA att konstatera: jag pallar inte för någonting som det blir för mycket av. Må det sen vara melodifestivaler som sväller ut till en oformlig, kletig ljudklump, oändlighetsvintrar som den som vi nyss genomlevt eller bloggar där innehållet vid närmare granskning inte är något annat än en megalomanisk egotripp. Too much är too much oavsett vilken företeelse vi talar om.


Själv arrangerar jag inga melodifestivaler och vädret kan jag inte rå på hur gärna jag än vill, men innehållet i min blogg är det bara jag och ingen annan som kan påverka. Ansvaret är helt och hållet mitt. Därför känner jag mellan varven att mina inlägg blir för många, för långa och för egocentrerade. Sådana dagar funderar jag allvarligt på att stänga butiken, låsa dörren och slänga den virtuella nyckeln i närmaste svarta hål för att därefter aldrig sätta min digitala tret­tio­sjua ute i sajberrymden igen.

Men sedan besinnar jag mig, backar lite i arkivet och tänker att det jag skriver kanske rentav kan anses ha viss substans. I alla fall ibland, för jag är ju t.ex. aldrig medvetet elak med någon (vissa ”bän­diga” myndigheter oräknade), jag har ingen karl som jag kan hänga ut i offentligheten (och följaktligen inga svärföräldrar att göra mig lustig över) och min dotter är en helt vanlig tonåring som inte kläcker ur sig roligheter på löpande band. Inte har jag några husdjur heller. Kort sagt: jag har ett väldigt ordinärt och tråkigt liv, och av detta följer att jag bloggar om det som är ordinärt och tråkigt.

Min blogg har därför med tiden självutvecklat sig till att anta ka­rak­tären av en månadstidskrift, med lite köksfilosofiska funderingar, något udda mat- eller bakrecept, fotoreportage, säsongsmässigt mer eller mindre trädgårdstankar, användbara tips från mitt långa liv, en gnutta om hälsa, någon nypa humor och en släng av Åland sett ur mitt per­spek­tiv. Summa summarum en väldigt blandad kompott. Vad som däremot aldrig kommer att dyka upp är mode och makeup.

Är jag på rätt spår..? Låt mig gärna veta vad ni tycker! All feed­back är välkommen.

Det går inte en dag utan att jag förvånar mig över – men gläder mig åt! – att någon gitter läsa vad jag skriver, och att ni, kära människor, blir fler och fler. Ändå är min största fasa att jag ska bli tjatig. När den dagen kommer, för den kommer, kan då någon vara snäll och vänligt men bestämt göra mig uppmärksam på detta? Då, om inte förr, är det definitivt dags att gå tillbaka till den gamla, hederliga dagboken i pap­persform och vinka bye-bye åt bloggvärlden.

EWTFLSC = Eurovision Way Too Fucking Long Song Contest

***

Benvenuti nel mio piccolo amico italiano, Gatto999 :o)

Krönikan från 22.5.2010 nu i "Kort & Gott"

NU FINNS MIN senaste krönika från Tidningen Åland den 22.5.2010 i min kåserisamling ”Kort & Gott”.

Klicka HÄR så kommer du direkt till sidan där du kan ladda ner den uppdaterade kåserisamlingen.

"Päron" och pullor

DET TOG INTE många dagar! Potatisarna jag satte i hinkar för en dryg vecka sedan växer så det knakar. Idag fick jag redan för andra gången fylla på med mera jord över blasten. De har det tydligen varmt och gott däruppe mot söderväggen på terrassen.


Och så har jag fått en oumbärlig bok för någon som jag, som går i hönstankar. Tack Aina, det var en lika oväntad som välkommen pre­sent! Nu kan jag läsa in mig på det här med höns innan jag rustar med hönshus och -gård :o)

Och jag som inte skulle ...

INFÖR DEN HÄR våren hade jag givit mig själv ett heligt löfte: jag skulle inte skaffa några fler växter till min trädgård före jag planerat och ordnat en ny ra­batt någonstans. Det gick förstås åt pipsvängen.

Ståndaktigt har jag hittills i vår hållit mig borta från allt vad han­dels­träd­går­dar heter. Ända tills igår, då jag följde med Peters mamma, som är på besök hela vägen från Skellefteå för att göra fint på sin sons grav och förhoppningsvis få träffa sina barnbarn. Och, tja, då gick det som det brukar.


Jag kom med andra ord inte därifrån helt tomhänt. Några krukor vio­ler, en bländvit trädgårdsriddarsporre (Delphinium 'Galahad') och en rosa stockros (Altea rosea 'Chaters rose') landade på något märkligt vis i kundkorgen jag dumt nog per automatik högg till mig när vi steg in – fast jag inte har nå­gonstans att plantera dem! Hur korkad får man bli..?

Men i jord måste de, så det var bara att ”hitta på nåt”. Violerna fick nöja sig med att landa i princip rakt ner i gruset på gårdsplanen, till­sammans med kär­leksört, saxifraga av olika sorter och taklökar. Det ska gå, det har jag bestämt. Violer är tåliga (har jag bestämt).


Stockrosen grävde jag ner precis intill trappan upp till terrassen, där även min huvudentré finns, och riddarsporren fick ett hål mitt i mitt etablerade be­stånd av gullris, stor prästkrage och gul rudbeckia. Den var den enda nyköpingen som jag klemade bort med en riktig plan­te­rings­grop och så får den ju dessutom trevligt säll­skap av andra hög­vuxna individer. Med sådana överdrivna omsorger skulle jag därför inte vara förvånad om det blir just den av nykomlingarna som kolar vippen ...

Trädgårdskvällen blev som vanligt sen och det började skymma. Då märkte jag att äppelträdens svällande blomknoppar är väldigt nära bristningsgränsen! Jag satte kameran på stativ och tog en bild med lååång slutartid, men eftersom det inte var helt vindstilla blev det än­då lite oskarpt.

Fly on The Wings of Love

JAG HAR LITE svårt för att bestämma mig för titeln på den här bil­den. Antingen blir det ”Fly on The Wings of Love” eller ”Sex in The City”. Vad tycker ni? Bilden är tagen med min Fuji FinePix F30.


Helt ogenerade hade herrskapet intagit mitt terrassbord för en stunds tête-à-tête och lät sig minsann inte bekomma fast jag körde upp kameran i nyllet på dem. Notera dock att han håller ”händerna” för ögonen på sin dam. Är det månne ett utslag av akut finkänslighet eller bara något som flugor i allmänhet gör..?

Parentetiskt sett är det intressant hur mycket små detaljer man läg­ger märke till när man är iklädd kamera. Sättet att betrakta om­giv­ning­en förkjuts på något vis. Helheten faller liksom isär och man ser världen som ett stort pussel av miljarder bitar, som alla hör ihop med varandra på sätt eller annat.

I grund och botten är vi alla inget annat än flugor som surrar runt li­vets stora komocka. En nyttig insikt.

Maskrosor och mördare

I FYRA LÅNGA år har jag bedrivit systematisk utrensning. Timme ef­ter timme har jag krupit omkring och med målmedveten frenesi gjort processen kort med inkräktare efter inkräktare. Tre maskrosjärn har jag gjort slut på under tiden.

Nu, den femte sommaren med ”Rucklet”, ser man resultatet av min en­vishet; det är inte många bladrosetter som tittar upp när tillväxten tar fart. Inte på min tomt, men väl utanför. I vägrenarna lyser det knallgult.


I grund och botten tycker jag att maskrosen är en riktigt vacker ört med sin frodigt gröna bladrosett, sin långa, smäckra stjälk och som pricken över i:et den perfekt cirkelformade, lysande kronbladssolen. Men sedan jag la grunden för min egen, högst obekräftade teori om mängden maskrosor kontra mängden mör­dar­snig­lar får den med för­del hålla sig på lite avstånd.


Nu förhåller det nämligen sig så, att i ”Rucklets” omgivningar är det mer än gott om de så avskydda spanska skogssniglarna, mör­dar­snig­lar­na. Riktigt gott om, borde jag väl egentligen säga. Men inte hos mig! Jag har – peppar, peppar – tills vidare inte hittat en endaste slemmig en inne på mina ägor.

Teorin bygger på att a) mördarsniglar tycker att maskrosor är goda och b) maskrosen med sin breda, marktäckande bladrosett erbjuder en perfekt barnkammare. Under bladen är det alltid fuktigt och mörkt, rena Shangri-La för en äggsjuk snigel. Så tills jag blir överbevisad om motsatsen gnetar jag vidare under parollen ”Inga maskrosor, inga mördare!”

Vit variant
Visste ni förresten att det finns en vit maskros? Taraxacum albidum heter den, vår vanliga heter Taraxacum vulgare.

God serviceanda!

MINNS NI MITT bekymmer med den motvillige on-lineleverantören? Hur som helst, så har problemet fått en lösning. På allra bästa vis, dessutom.

Med tröttmössan på nätet gav jag upp. Det är inte lönt att försöka föra en diskussion med någon som har bestämt sig för något. Istället rotade jag runt på nätet ett tag för att tråla upp en e-postadress di­rekt till tillverkaren, i det här fallet Franke Futurum AB.

Det var inte det lättaste, för de vill tydligen vara hemliga. Men skam den som ger sig, så jag lyckades till slut få till en giltig adress och fick kontakt. Sedan stod det inte länge på förrän jag blev ombedd att med­dela min adress, så att de skulle kunna skicka mig delen jag be­hövde!


Idag kom brevet med vredet. Min köksfläkt är därmed i skick som ny och herrar Jörgen respektive Leif på Franke Futurum AB ska ha all eloge för god serviceanda. Mer sånt åt mänskligheten!

Nytorkade nässlor

NÅ, TILL SLUT blev det nässlor plockade i alla fall, även om den förs­ta expeditionen blev resultatlös.


Nässlorna låg på tork i solgasset några dagar tills de blivit riktigt knas­tertorra. Sedan smulade jag sönder dem, rensade bort de grova stjälkbitarna och satte dem på burk för kommande brödbak och sopp­kokningar i vinter.


Nässlan – hatad av många – är en bra källa till betakaroten, kalcium, kalium, C- och K-vitamin, magnesium, järn, kisel och flavonoider. Dess­utom är den helt gratis. Se bara till att du plockar dina nässlor så långt bort från trafikerade vägar (eller andra föroreningskällor) som möjligt!


Har du gott om nässlor i din trädgård ska du egentligen vara glad, för det betyder att din jordmån är kraftig och bra. Nässlan trivs inte så där över hövan bra på näringsfattiga jordar.

Siddu barra! ... #4

SIDDU BARRA, ÅLAND har faktiskt ett eget litet glasbruk, beläget mitt i stan i Mariehamn! Det ägs och drivs av min bekanting Jussi Mäkelä, som egentligen är keramiker och förutom glashyttan också har ett eget krukmakeri, Jussis Keramik.


Kan man undgå att bli glad i själen av allt färgglatt, munblåst glas..?


Ett av Jussis mer originella glasföremål är snapsglaset i form av ett upp- och nedvänt älghuvud. Samma idé finns också med en kräfta, men lagret var tömt när jag tittade in i hyttan, så någon bild blev det inte.


Nedan en av mina favoriter, eftersom jag älskar kombinationen ko­boltblått och blågrönt: en presentförpackning med fyra snapsglas i form av sjömärken. Tänk, vilken fin bröllopsgåva eller till någon som fyller jämnt!


***

”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”

Stenfrukterna är igång

MINA ÖVER TIO meter höga körsbärsträd och mitt ensamma, lilla plommondito blommar nu för fullt. Äppelträden står på tur, men tills vidare är de bara i knopp och får ännu inte vara med på bild ;o)

Måtte vi nu klara oss från nattfrost och slagregn, så att insekterna hinner göra sitt och få pollineringen gjord!

Bilderna är tagna med min Fuji FinePix F30.

KÖRSBÄR
23 maj 2010

KÖRSBÄR
22 maj 2010

PLOMMON
22 maj 2010

PLOMMON
22 maj 2010

Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.
[tags: cherry, plum, blossom, close-up, garden, spring,]

Veckans Vanartiga Vers #6

En urmakare i Baku –
rätt nygifta han och hans fru –
undrar en gång om dagen
vad klockan är slagen,
och frun svarar jämt: ”Kuttrasju.”

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Virka, virka, virka ... filt av hexagoner #2

PÅ GRUND AV den plötsliga högsommaren i maj har det varit lite lugnt på virkfronten. Eller jag borde kanske säga "lugnare"? För visst har jag huggit tag i virknål och garn alltemellan! Är man virkoholist, så är man :o)


Den blivande filten av färgglada hexagoner växer således, även om det går i ett långsammare tempo än tidigare. Utomhusarbete i träd­går­den är en starkare magnet den här årstiden, men jag satte ju ock­så i mitt förra inlägg upp ett år som mål för färdigställande av det­ta projekt.

Mönstret till hexagonen kommer ursprungligen från brittiska Lucys blogg Attic24. Min översättning till svenska hittar du HÄR.

[tags: crochet, blanket, afghan, hexagon, multicolor, colorful]

Regn! Äntligen.

UNDER NATTEN VAKNADE jag till av att jag hörde regnet smattra mot ”Rucklets” tak. Härligt! tänkte jag, vände på mig och somnade om; ljudet av regn mot plåttak är hypnotiskt. Inte förrän halv tio vak­nade jag igen.


Regnet är välkommet. Den senaste veckans intensiva värme har tor­kat upp trädgården alldeles för mycket. Punktvis har jag på grund av min sandblandade, väldränerade jord varit tvungen att vattna. I maj!

Lilla A – som de senaste veckorna haft en rent h-vete med sin pol­len­allergi – är också tacksam. Regnet binder pollen och slår det till mar­ken, och mängden fritt björkpollen har avtagit från hög till måttlig. Skönt. Är man själv inte drabbad eller har barn som är det, glömmer man lätt bort att våren är en fruktansvärd pärs för den som är aller­gisk.