Hämta andan lite

MIN FÖRKYLNING/LUFTRÖRSKATARR FIRADE tvåveckorsjubileum igår och i fjorton långa dagar har jag gått på knappt styrfart. Inget har blivit gjort hemma och ännu mindre ute på ruckelgården. Jag har gjort mina fyra timmar/dag på bibban, men resten av dygnets timmar har jag hostat, snorat, hostat ännu mera och vilat, vilat och åter vilat. Det tar på en gammal och sliten att åka på en sån här rejäl infektion :o/

Inte har jag städat.
Inte tvättat fönster.
Inte bäddat rent.
Inte bakat, faktiskt knappt lagat mat.
Inte gjort ett handtag i trädgården.
Inte varit social.
Inte har jag, allt vilande till trots, sovit tillräckligt heller.
Och inte har jag bloggat. Orken har helt enkelt inte funnits.

*host-host-host-HOST*

Om ni inte märkt det förut, så kan jag meddela att hösten här. Det är den nämligen när Ruckelhäxan plockar fram ullgarn och stickor. Garnet är King Coles ”Merino Blend”, som på mina nya favoritstickor från Knit Pro ska bli en riktigt ullig, gullig och värmande sjal till vintern. Stickorna är såna där moderna rundstickor där man kan alternera längden på själva kabeln. Helt suveräna!

Utomhus skulle det finnas hur mycket som helst att göra. Det finns frön, lökar och plantor som borde i jord och ovanpå det blev det efter granfällningen en hiskelig massa ved som måste huggas. Hur jag ska lyckas klyva de grövsta stamdelarna, upp till 50 cm i diameter, är ett hittills olöst problem. Med min manuella vedklyv, Klyven Klas, går det i alla fall inte.

Så här i slutet av september har mitt för året nya rådhusvin övergått i sin allra vackraste, röda skrud. Kan ni föreställa er hur häftigt det kom­mer att bli om X antal år, när vinet täckt in hela den döda lärk­stam­men? Det kan jag! Gud, så tjusigt det kommer att vara på höstarna :o)

Och som sagt, så har jag ved att ta hand om. Mycket ved. Hoppas att Knuts löfte om att inkommande vecka börja bygga vedförrådet håller streck, för annars vet jag inte ens var jag ska förvara alltsammans, om jag nu mot förmodan får allt upphugget :o/

Någon utlovad översättning till svenska av bitr. JO:s senkomna beslut har det inte dykt upp ännu. I och för sig inte direkt oväntat, eftersom jag inte ens fått svar på mina senaste frågor. Inte heller Försäkrings- och finansrådgivningen har bevärdigat mig med någon respons i ären­det med den kufiska premiebefrielsen. Och för Aktia tog det 43 dagar, och att jag upprepade samma fråga angående min livförsäkring inte bara en utan två gånger, innan jag till slut fick den information jag ef­terfrågade.

De har lustiga rutiner på detta gigantiska försäkringsbolag, det måste jag säga. Man får skriftlig korrespondens från en handläggare, som på ett bifogat svarskuvert uppger sig själv som mottagare. Lustigt nog går samma handläggare fyra dagar senare på moderskapsledighet och försvinner på obestämd tid ur systemet. Men ur samma system plockas inte personens mejladress bort. Det kodas inte ens ett från­varo­med­de­lande, så att den som försöker få kontakt blir upplyst om att mot­tagaren är oanträffbar.

Märkligt, men föga förvånande.
Numera finns det nämligen inte mycket som förvånar mig.

Efter ett plus kommer garanterat ett minus, det kan man slå sig i backen på

NOG ÄR DET sen ändå som förgjort! Knappt hinner jag få belys­nings­situationen ordnad i förrådet och beställa utearmatur till entrén förrän det totala mörkret lägrar sig över ruckelgården! Dagen efter att lys­masken varit här och fått upp ett lysrör i förrådet kunde jag nämligen till kvällen konstatera att dagsljussensorn döden dött, antagligen i samband med de våldsamma regn som drabbade Åland förra veckan.

Därför är det f.n. becksvart på gården efter mörkrets inbrott och vore jag lagd åt det vidskepliga hållet skulle jag förmodligen utgå från att detta är ”straffet” för att jag äntligen tog mig råd att dra el i förrådet. Men som jag nu inte är det, vidskeplig alltså, så sätter jag upp det på Mr. Murphys digra konto istället. Jävla karl ...

Raka motsatsen till ”jävla karl” är däremot gode vännen och glade fri­tidsfiskaren J, som än en gång förgyllt min tillvaro med pinfärsk fångst! Tre biffiga abborrar och en vacker, alldeles lagom stor gäddhona an­lände till gården i förmiddags och har nu flyttat in i min frys. Nyfångad vildfisk är en riktig lyx och det kvartskilo körsbärstomater jag gav i ut­byte kändes pinsamt futtigt.

Imorgon är det måndag igen och jag påbörjar min sista vecka som ar­betsprövare. Vad som ska hända därefter har jag i dagsläget inte en blekblå om. Att kunna göra upp planer för framtiden är ingenting att drömma om, för mitt liv är fortsättningsvis inte mitt, utan ligger i hän­derna på snikna försäkringsbolag och okända pap­pers­vän­dar­medi­ci­na­re.

Det är en evig tur att jag begåvats med ett urstarkt psyke, ett nå­gor­lun­da skarpt intellekt och en hyfsad verbal kapacitet, annars ha­de jag varit jordgubbe för länge sedan. Men alla är tyvärr inte lika lyck­ligt lot­tade, utan mals förr eller senare sönder i papperskvarnen. Min själ grå­ter för alla dessa förspillda livs skull – och inte minst för de an­hö­ri­gas.

Och Ruckelhäxan sade:

”VARDE LJUS! OCH bättre att det sker något i senaste laget än ald­rig.”

Entrén till min ringa boning har ända sedan 2007 varit flyttad till ter­ras­sen. Ända sedan 2007 har det saknats belysning vid ytterdörren och det har egentligen inte varit något problem. Men idag kände jag med ens att måttet var rågat. En så’n häringa väggarmatur ska det skruvas upp på entrétakets gavel:

Sedan måste jag passa på att be om ursäkt för att jag för tillfället är en så vissen bloggkompis. Även om jag börjar kvickna till efter för­kyl­ningen är det ändå så, att dagarna inte vill räcka till just nu. Låt oss kalla det för en – förhoppningsvis – tillfällig formsvacka.

Ikväll drar veckoslutets Skördefest på Åland igång. Halva den åländs­ka mänskligheten ska förmodligen ut och besöka öppna gårdar till höger och vänster. Så icke undertecknad. Häxan behåller bensinpengarna och håller sig hemma och bastar istället.

Frid, människor! Helgfrid.

Man tror inte sina ögon!

”BARA” 618 DAGAR efter att jag lämnade in mitt klagomålsärende till justitieombudsmannen, JO.

Så nu är det väl bara att börja fila på en an­mä­lan till Europa­dom­sto­len? För jag har mycket svårt att tänka mig att det bitr. JO beslutat kommer att falla mig på läppen när väl en över­sättning dyker upp. Eller borde jag kanske för säkerhets skull skriva: ”om en översättning dyker upp” ..?

Fast det finns ju faktiskt folk som på blodigt allvar tror på Tomten ock­så, så man vet ju aldrig, hehe!

Om jag har svarat på mejlet? Jomenvisst, självfallet har jag det. Klicka HÄR om du vill ta del av vad jag skrev. Gud i himlen, vilken underbart jobbig människa jag ändå är. Och envis. Som synden :o)

Det är inte storleken som räknas – vilket nu även är vetenskapligen bevisat

IDAG VAR DET dags. Frögurkan i Glaspalatset, som jag vankat och väntat på i många veckor nu, skulle äntligen tas om hand. Jättelik, vid det här laget nästan helgul och så välmatad att den i princip sprack upp av sig själv när jag stack knivspetsen i den. En föredömligt enkel förlossning kan man säga.

Men vilken besvikelse. Inuti monstret återfann jag efter mycket ro­tande blott fyra ynkliga frön. Knappt mogna var de heller. Vad i hela?! Så jag googlade lite grann och uppdagade relativt snabbt att det min­sann inte går att förvänta sig frön från F1-hybrider. Och om det mot förmodan skulle bli några frön, ja, då vet man inte vad de blir eller om de blir överhuvudtaget. Snabb slutsats: min mammagurka måste vara en hybrid, resultatet av en tvångsbefruktning.

Jag rotade fram fröpåsen från i våras, och mycket riktigt. Med pytte­liten text fanns beteckningen ”F1” i ett hörn av påsen och den miss­lyckade fröodlingen fick därmed sin snabba förklaring. Attans också :o( Men jag har förstås lärt mig något nytt igen och det är ju aldrig fel :o)

Gurkfrön ska det dock bli! Jag googlade vidare och hittade en fröfirma i Wales som levererar enbart icke-hybridfrön till alla möjliga sorters grö­dor, däribland gurkor av olika sorter. Så nu är det frön på väg till en ga­ranterad frögurka, en sort som heter 'Wautoma', plus två andra icke-hybrider: en sorts chili, 'Nigels Outdoors Chilli', och en grön busk­böna, 'Aquilon'. Detta ska bli spännande nästa år!

Andra frön är redan på väg in i kylen för stratifiering. Frön från Säv­sta­holm, som är nummer två på favoritlistan med äppelsorter på ruck­el­gården, näst efter Melon. På skoj ska jag plantera ett gäng i vår för att se om jag kan dra upp egna plantor. Lyckas det ska de spaljeras när de blivit stora nog. För nog är väl äpplen fröäkta ..?

Och sen behöver jag lite hjälp. På bilden här under ser ni en som­mar­blomma, som jag fick alldeles gratis hos min handelsträdgård när sä­songen oåterkalleligen var över. Namnet fick jag också, men tror ni att jag lyckades memorera det? Nå, icke sa Nicke, och annat var inte att vänta. Därför undrar jag nu om det är någon som råkar känna igen blomstret ifråga och kan kasta ljus över vad det kan vara. Frön bildas det också, så jag har sparat en handfull för att se om jag i vår kan dra upp egna plantor.

”Sommar... nånting” har jag för mig att det ska vara.

Ljus kastas det sedan i eftermiddags även i mitt källarförråd, kan ni tro! Efter drygt sju år i värsta skumrasket kan jag fr.o.m. idag tända och släcka en lysrörsarmatur i taket både medelst brytare in­nan­för ytterdörren och innanför dörren till källarkorridoren. Najs, very najs! Få se om jag av bara farten lyckas få till inköp av någonsorts utom­hus­armatur till entrén också? Det kunde ju också vara kul, så här sju år försenat.

Men brått lönar sig aldrig. Det vet ju alla.

Kära Mariehamns stad

 

Hej.

Den 20.8 uppstod av en oförklarlig anledning ett totalstopp i avloppsledningen utanför min fastighet. Efter ett samtal till VA-verket infann sig en tekniker, som i sin tur kallade in en spolbil från Ålands Renhållning.

C. en halvtimme senare var stoppet åtgärdat, men därefter ägnade teknikern och spolbilsföraren - på eget initiativ - en massa tid åt att försöka komma underfund med hur avloppsledningarna går, en åtgärd som jag ingalunda beställt.

Idag fick jag en faktura för 1,5 timmes arbete från Ålands Ren­hållning och det är i mitt tycke inte korrekt. Jag är villig att betala för den halvtimme det tog att avlägsna stoppet, även om jag anser att det de facto orsakats av stadens gamla, under­di­mensionerade avloppsdragning länga gamla Godbyvägen. Däremot är jag inte beredd att stå för kostnaden för den överskjutande ti­den.

F.ö. har jag blivit lovad en kopia av ritningen på hur fas­tig­he­tens två skilda avlopp är anslutna till stadens nät. Den har jag inte fått.

Med vänlig hälsning

Nina Backlund

---

Sensmoral: reta inte febriga ruckelhäxor.
 

Min maskulina sida har övertaget

... OCH DET KÄNNS som slutet är nära,
precis som det skulle för en riktig karl.

PS. Visst är det så, att man överlever väldans länge utan mat, bara man ser till att man får i sig vätska?

Jamen, okej då

VISST, VISST, JAG ger mig. September kan verkligen vara en helt fantastisk månad, när den beter sig som i år. Morgnarna är dimmiga, daggvåta och bäddar in omgivningen i ett smickrande luddfilter och på dagarna är det fortfarande soligt, varmt och skönt.

Grenarna i trädet med Victoriaplommon bågnar under tyngden av ett överflöd av frukt. I år är dessutom antalet plommon som angripits av monilian färre än vanligt. Mitt envisa bortplockande av sjuka frukter är kanske faktiskt mödan värt?

Och i Glaspalatset är sommaren långt ifrån över! Slanggurkorna fort­sätter att sätta blom, så några gröningar till ska det väl hinna bli? Någ­ra är i alla fall på god väg.

Utanför glasväggarna har mitt för året nya rådhusvin bytt till hös­tens outfit. Länge, länge såg det ut som plantan inte tänkte växa över­hu­vud­taget, precis som så mycket annat med den torka vi haft i år. Men nu, i september, har växtkraften runnit till! Sirliga utlöpare suger sig fast mot den döda lärkträdstammen, så nästa år kommer det – pep­par, peppar – att bli riktigt fint.

Ett bombsäkert hösttecken är det årliga besöket av nötkråkor, som anländer för att kalasa på frön från min gigantis­ka cembratall, som de lär vara speciellt förtjusta i. Nötkråkan är en lustig fågel. Den liknar ingenting annat och är inte det minsta skygg. Tvärtom är det nästan som den gillar att posera framför kameran :o)

Pelargonerna blommar fortfarande för fullt, men den blårosa här under har jag fått vänta på ända tills nu. Jag vet inte namnet på den, men den har liksom ”köttigare” blad än de helt traditionella pelargonerna. Läck­er färg, inte sant?

I äppelträden är det tunnsått denna höst. Eftersom jag under som­maren beskar träden väldigt mycket tuffare än vanligt fick mängder av fruktbärande grenar skatta till förgängelsen, men de kvarvarande äpp­lena är vackra att se på och växer sig större än vanligt, nu när lju­set slip­per till.

Och i morgondimman och -daggen visar spindlarna upp sina mästerliga konstruktioner. Jag slutar aldrig förundras över hur en yttepytte spin­del lyckas åstadkomma något så fantastiskt välstrukturerat. Vi män­nis­kor, som anser oss vara skapelsens krona, ska bannemig inte ringakta den övriga naturen!

Nåväl, det här får vara det för den här dagen, för nu måste jag och min übertäppta snok lägga oss igen. Svetten rinner trots att termometern mäter en kroppstemperatur på högst normala 36,5°, och jag är helt sluut i musklerna. Atjoo på er!

Bloggstrulet

DET VERKAR SOM en del upplever felen jag beskrev igår, andra inte. Men om någon annan än jag råkar ut för samma sak och den här rutan dyker upp:

... så är medicinen lätt att ta. I adressrutan högst upp skriver du https://www.blogger.com, sen fungerar det igen. Skillnaden är alltså att det är ett s efter http, som betyder att det är en secure connection, en säker anslutning.

Och om datorn verkar osedvanligt slö – eller om du ständigt meddelas att Flash har slutat fungera – då skriver du (i Chrome) about:plugins på adressraden. Då öppnas ett fönster med en lista på alla tillägg som är installerade. Där kan du sedan välja att inaktivera dem du inte vill att datorn ska köra.

Det är f.ö. inte bara Chrome som är risig. Själv har jag tydligen en för­kylning på gång, för det jag snyter ur mig är, för att uttrycka det dip­lomatiskt, inte direkt transparent. Men grattis, alltså ... Jag kan inte minnas när jag hade en sån där riktig, grovkalibrig förkylning senast. Det är nog ett par år sedan sist, så mindre än två veckor i ett skol­bib­lio­tek tycks göra susen för den frekvensen.

Idag är det dessutom fredag och den 13:e. Skrockfull är jag i vanliga fall inte, men bara för sakens skull tänker jag vara lite extra vaksam idag ;o) Trevlig helg, hörni!

F---ing Google!!

Dagens observation:

Tomatodling och vita handdukar
– ingen lyckad kombo.

Och ett tips från coachen: om någon haft problem med att inte kunna lägga upp nya inlägg på Blogspot idag, så kan jag berätta att man måste logga in via https://www.blogger.com för att få det att fungera.

På det hela taget tycker jag att det går riktigt uselt just nu att surfa med Chrome och på Blogger är det ännu sämre med farten. Först trod­de jag att det är min trötta, men nystädade och defragmenterade, dator som är orsaken. Men via snack på internationella dis­kus­sions­fo­rum har jag informerat mig om att det inte finns många användare idag som är glada på Chrome, dvs i slutändan Google Inc.

Shockwave Flash är också ett bekymmer, som gör att det hänger sig mest hela tiden. Bara så ni vet. Dagen har varit fylld av meddelanden som: ”Ett plugin-program (Shockwave Flash) har slutat fungera” och ”Följande sidor svarar inte, vill du avsluta eller vänta”. Alltså, vad f-n håller Google på med egentligen?! Jag har i alla fall just inaktiverat både Adobe Flash och Shockwave Flash, så nu tar det inte längre en vecka att uppdatera ett fönster, bara fem dagar ...

Händelser ur Ruckelhäxans rafflande liv

SÅ VIDARE VÄRST mycket direkta bibliotekariesysslor får man förstås inte göra när man, som jag, bara är arbetsprövare. Mest blir det sor­tera in böcker i alfabetisk ordning och under rätt klassificering på hyl­lor­na. Men i den s.k. yrkesplanen som upprättats av min ar­bets­psy­ko­log står det bl.a. att det är skäl att ta tillvara min kreativitet, så nog finns det ändå sysslor att utföra!

Jag har bl.a. skurit till snajdiga bokmärken av en trave urgamla bilder från St. Petersburg. High class recycling, icke sant?

Sen har jag klippt och klistrat lite också. Stora, runda skyltar av 2 mm kartong att hänga upp ovanför ett par boksnurror:

Och idag har jag fått ägna mig åt det som måste vara bland det mest deprimerande som finns för en renrasig bibliotekarie: makulering av böcker som inte längre finner några hugade läsare. Sorgligt, men ett ofrånkomligt faktum, eftersom barn- och ungdomslitteratur är klart me­ra av en färskvara än vuxenböcker.

Tyvärr är det nog så, att den här skämtteckningen allt mer stämmer överens med verkligheten:

Idag mår jag, den sorgliga bokmakuleringen oaktad, riktigt skit. Skall­värk alla dagar, idag sedan lunch, och ömmande, ”influensatrötta” muskler i hela ryggen och en allmän känsla av välbefinnandets raka motsats. Sockerdrickspirret jag normalt har i överarmar och un­der­kropp när jag lägger mig ner pågår just idag oavbrutet även när jag sitter eller står. Skitjobbigt, på ren svenska :o(

Fatta hur utled jag är på att inte må helt okej en endaste dag nu­för­tiden.

???

KOLUMNBREDDERNA HÄR PÅ bloggen är plötsligt idag inte som de ska här hemma på min dator. Ser det knasigt ut även för er andra ..?

Edit kl. 15:18
Efter en del surfande på diskussionsforum står det klart: det är per­sonalen på Blogger som gjort något som strulat till det för halva uni­versum. Ni får m.a.o. finna er i att det ser mindre snyggt ut här just nu tills de får ändan ur vagnen och reverserar vad det nu är de gjort.

Om det här med att plötsligt ha vedervärdigt mycket ved

FÄLLNINGEN AV TVÅ jättelika, femtio år gamla granar får en helt själv­klar biverkning: det blir mängder av ved enbart av de lårtjocka grenarna, som var tre-fyra meter långa. Massor av ved. Kopiöst mycket ved. Och vid ”Rucklet” finns det ingenstans att förvara allt detta.

Det är i såna lägen man kallar in Knut, min norske norrman, som redan tidigare byggt både terrass och diverse annat åt tanten. Knut kan egentligen smälla ihop både det ena och det andra utan att få några ritningar, men det går både fortare och blir färre felsågningar om det finns något till pap­pers. Så var det inte en himla tur att jag fick igång min andra dator? Annars hade det inte blivit mycket konstruerat här inte ...

Och så här har jag liksom tänkt mig det hela:

Fast sen återstår det förstås att se vad självaste byggmästaren har att säga om förslaget.

Power Bars – nyttigt mellanmålsgodis

PÅ BEGÄRAN: GRUNDRECEPT på riktigt nyttiga power bars – eller så kan vi kalla det för mellanmålsgodis. Receptet ger c. 12 st avlånga stänger, som blir runt en centimeter tjocka.

DU BEHÖVER:
5 dl hallon (eller motsvarande mängd av någon annan sorts bär eller någon frukt delad i hallonstora bitar); om de är frusna eller färska spe­lar rakt ingen roll

4 dl havregryn (för glutenfria ”kraftkakor” tar du s.k. äkta havregryn)
1 dl hackade hasselnötter
3 msk kakaopulver

0,5 dl råsocker (mängden kan minskas eller ökas enligt tycke och smak)

GÖR SÅ HÄR:
Mät upp de torra ingredienserna i en skål. Mixa hallonen till mos och värm i en kastrull tills de börjar sjuda. Blanda ihop alltsammans och täck skålen. Låt det hela stå och dra sig i en timme eller mer. Sedan plattar du ut smeten till ungefär 1 cm tjocklek på ett bakplåtspapper, delar i önskat antal bitar och ställer in plåten i ugnen på 60° i c. 12 timmar. ”Kakorna” är färdiga när de är helt torra.

Förvara i lufttät burk, för då håller de nästan hur länge som helst.

Det här receptet går att variera i det oändliga. Huvudsaken är att du blandar bär/frukt och torrvara ungefär 50/50 och att i runda slängar hälften av torrvaran (sockret inte inräknat) är havregryn eller någon annan sorts gryn med god uppsugningsförmåga.

Hasselnötterna kan du byta t.ex. mot hackade solrosfrön och/eller se­samfrön, som du förstås kan rosta före om du känner för det. Havre­gry­nen kan självfallet också rostas om man vill eller ersättas med råg­fling­or, och istäl­let för socker kan man välja honung. Här är det fritt fram för experimenterande! Berätta gärna om du kommer på någon riktigt delikat kombination :o)

---

Att laga sådana här mellanmålsstänger är alls inte min egen idé. Däremot kan jag inte för mitt liv komma ihåg var jag snubblade på det första gången och kan därmed inte ge cred till den som borde ha det.

Om att gå från tanke till handling ... efter en stunds eftertanke

HAR MAN INTE att göra, så får man att göra. Det här borde ha gjorts redan hösten 2005, för åtta år sedan. Nu blev det gjort, onsdag och torsdag under veckan som gick.

Den här lilla skogsavverkningen är den största nyheten sedan senast. På ”stubbarna”, de små och behändiga på cirkus 3,5-4,0 meter, är det tänkt att vildvin, humle och/eller andra klätterväxter ska få svänga sig upp.

En mindre nyhet är, att min laptop är obrukbar i sitt nuvarande skick och att det inte blir någon ny så där i rödaste rappet precis. Självaste datorn skulle jag kanske med blod, svett och några deciliter tårar kun­na finansiera. Men hälften av min nuvarande kringutrustning och mjuk­vara skulle inte fungera med nya Windows 8, så då får det för tillfället vara.

Istället har jag dammat av min lika uråldriga, stationära dator, så hahahaa, så lättvindigt blev ni inte av med kärringen! Och som jag nu varit rysligt handlingskraftig den senaste veckan, både med träd­fäll­ning och datorinstallation, så slog jag dessutom till igår och författade ett litet brev till vår allra käraste JO här i republiken Finland.

Så varför nu det då? Jo, ser ni, när det hunnit gå tre månader (ja, må­na­der, inte veckor) sedan min hövliga förfrågan om hur behandlingen av mitt klagomål fortskrider utan att jag sett skymten av någon res­pons, då har jag börjat bli mer än en smula irriterad. Eller nä, för­res­ten. Höggradigt ilsken är mer med sanningen överensstämmande.

Fast inte räknar jag med någon feedback nu heller, och hur det över­huvudtaget kan finnas någon som fortfarande har något som helst förtroende kvar för staten är mer än jag kan begripa.

Slut i rutan – i dubbel bemärkelse

SÅ HAR MAN då påbörjat månaden med arbetsprövning. Efter en natts riktigt usel sömn inställde jag mig prick klockan 09:00 för min första dag som ”biblioteksbiträde”. Man skulle kunna tro att det inte torde vara särskilt betungande, men efter att ha ägnat de planerade fyra timmarna åt att bekanta mig med min handledare, presenteras för summa fyra andra nya ansikten och namn (som jag med varierad fram­gång lyckats memorera) och plasta in ett litet antal nya böcker var jag helt färdig.

Efter hemkomsten lyckades jag få i mig ett par mackor och en mugg kaffe, sen stöp jag i säng framåt halv tre och sov som en död till strax före fem ... Någon riktig middag har jag inte lyckats få ur händerna, men just nu har jag en sats s.k. energikakor, power bars, under pro­duktion. Jag måste ju för tusan se till att få något i mig på dagarna.

För att hacka hasselnötter och solrosfrön använder jag min på loppis fyndade elektriska kaffekvarn. Häromveckan kom jag dessutom på, att den är utmärkt att mala ner äggskal med. Äggskalen som jag sedan strör ut runt fötterna på de trädgårdsväxter som älskar kalk. Tidigare stod jag och mortlade dem till pulver. Med kaffekvarnen går det på någ­ra sekunder och blir sannerligen snusmalet :o)

Något som också skulle vara i behov av ny energi är min vid det här laget urgamla laptop. Förra gången pajade fläkten, men det var ju rätt enkelt att åtgärda. Värre är det nu, för nu håller bildskärmen på att lägga av. Den har redan under ett antal månader antagit en vackert rosa ton lite då och då. Inget bra tecken, har jag lärt mig er­fa­ren­hets­mässigt, och nu har den dessutom börjat stänga av sig helt och hållet flera gånger i minuten.

Illa. Riktigt illa, för hur f-n ska jag finansiera köpet av en ny, bärbar dator?! Sälja en bättre begagnad njure på svarta inälvsbörsen eller ..?

*suck!*

Det kan hända att ni nu en gång för alla slipper Ruckelhäxans stö­ran­de närvaro i sajberspejs.

Same, same but very much different

DET HADE GÅTT mer än tjugo år sedan S och jag var på krog till­sam­­mans. Efter gårdagen – då vi i ett förvirrat ögonblick av spontanitet, li­ka okaraktäristiskt för båda, valde att bryta trenden – var vi rörande eniga om att det hade varit helt okej med trettio. Eller rentav fyrtio.

På krogen således inget nytt under solen. Eller jo, förresten. Mognads­mäs­sigt har jag avancerat från att kunna vara mamma åt övriga gäster till att numera kvala in som teoretisk mormor, och hur kul är nu det på en ska­la?

Nåväl, nu kan jag åtminstone säga: ”Been there, done it.” Men var det värt det? Näpp, inte på en fläck. Slutbetyg (för mat, miljö, pris­ni­vå i re­lation till prestation, service och stil samt helhetsupplevelse):

Men för sällskapet, som bestod inte bara av S utan även P:

Dessutom förser väl nagellacket de kommande dagarnas träd­gårds­ar­be­te med en viss glamour och det är ju alltid något :o)

Än är det inte slut

SISTA AUGUSTI, SISTA riktiga sommarmånadsdagen. Ett visst vemod infinner sig, för när september står för dörren är det full fart mot de­cem­ber, med en låång mellanlandning i november, den längsta måna­den av dem alla.

Men än är det sommar kvar! I rabatten utanför Glaspalatset har det t.ex. plötsligt dykt upp en blommande godetia, som jag inte kan min­nas att jag sått. Men det måste jag ju ha gjort, något år. På samma ställe blommar nävorna om och intill livas tillvaron upp av självsådda ringblommor, som nu, när de vissnade fingerborgsblommorna rensats bort, fått lite Lebensraum att tala om.

Och ser man på! I rabatten vid infarten har ett självsått lejongap eta­blerat sig bland all astilbe!

Astilben tillhör en av mina sensommarfavoriter. Den kommer först när det mesta av allt annat är överblommat och står fin länge. Dessutom verkar det vara så lyckligt att den trivs där den står, för beståndet blir bara större med åren.

Något som också blivit större – rejält mycket större – är de topp­stick­lingar jag i våras tog av en köpebasilika från senvintern. Minns ni?

Från sina småkrukor fick de till sommaren flytta över i större saker och jag har planterat i samma ekologiska plantjord som jag använder i växthuset. Hela långa sommaren har jag knipsat av dem till mat­lag­ning­en och det verkar som jag kommer att ha glädje av dem ett bra tag till. Någonstans läste jag om någon som haft en och samma ba­si­likaplanta i åtta år. Det ni!

Igår satte jag äntligen punkt för häcksaneringen, som summa sum­ma­rum tagit i princip en arbetsvecka i anspråk. Syrener är vackra, men ävenledes ett otyg. Följande på listan är förberedelse av två nya pall­kragslådor inför nästa vår. Men det blir inte idag. Idag har jag, för o­van­lighetens skull, tänkt kosta på mig att bara vara; slöa, slappa och göra rakt ingenting.

Men jag lämnar inga garantier, för jag är ju som jag är, född med en hel myr­stack i brallorna. Dessutom lindras både ledbandsvärk, artrosstyvhet och skall­gung av att jag är i mer eller mindre konstant fysisk rörelse! Stillasittande kon­torsråtteri är numera inget för mig – och dessutom är det så sant som det är sagt: det växer ingen mossa på rullande stenar ;o)

Det går inte alltid som man tänkt sig

GÅRDAGSPLANEN VAR ATT jag skulle se första avsnittet av nya se­rien ”Arga doktorn” i SVT1 på kvällen. När jag bestämde det hade jag heelt glömt bort att ett nytt avsnitt av ”Broadchurch”, ännu en av des­sa bra, brittiska kriminalserier, gick samtidigt i TV4. Men som förgjort, alltså!

Nåväl, problemet var enkelt att lösa, för det var ju bara att bränna över antingen det ena eller det andra på en dvd-skiva. Valet föll på doktorn, eftersom jag avgjorde att det kunde vara klokt att titta på honom med hjärnan utvilad efter en natts mer eller mindre god sömn. Jag gör ändå bäst i att hetsa upp mig när jag inte är alltför trött.

Men Mr. Murphy, den överenergiske fan, är alltid på jobb. Självfallet klantade jag mig med inspelningsprogrammeringen. Jomenvisst, ser ni! Teknikens under, The Ruckelhäxa herself, strikes again och knappade in bara fyra minuters bränntid. Som tur var repriserades programmet re­dan idag. Men jag känner mig själv. Risken att jag skulle missa sänd­ningstiden var överhängande, så jag startade en ny inspelning – med trippelkoll av klock­slagen. Hängslen, livrem och kardborreband – gärna flytväst och reservfallskärm också – är vad som krävs nuförtiden :o/

Under samma rubrik, ”Överlevnadsknep”, hittar vi förstås matlagning. Trots att jag i grund och botten verkligen gillar att kocka tycks det i en förskräckande takt växa en allt högre tröskel för att få det gjort. Fy vale, så trist det är att laga käk åt bara sig själv! Fy bubblan, så enkelt det är att leva på yoghurt och mackor ... Min förståelse för åldringar, som kokar en stor kastrull havregrynsgröt på måndag och lever på det en hel vecka, ökar i samma takt som mina egna kokkonster dör den långsamma sotdöden.

Fast igår fick jag ett av mina sällsynta ryck: wokad strimlad kycklingfilé med lite purjo, torkad oregano och soja, basmatiris, färsk gurka och en näve körsbärstomater från Glaspalatset plus några kvistar persilja från rabatten intill. Gott! Anrättningen blev ju snygg också, inte sant?

Bäddat i tv-soffan!

IKVÄLL SKA JAG inte lägga mig tidigt. Ikväll ska jag se på tv.

Obs! Fotot av tv-tablån är från en av våra lokaltidningar här på Åland. Pro­gram­ti­der­na är därmed angivna i finsk tid (GMT +2:00).