Munkar kräver vettigt väder

JAG ÄR KVINNA, alltså får jag ändra mig. Det gjorde jag i för­mid­dags, när jag trots allt bestämde att munkar skulle det jäklar i det bli till ikväll! Beslutet kom sig av det strålande valborgsvädret i kom­bi­na­tion med att jag drog mig till minnes att jag någonstans i gömmor­na skulle ha en sån där liten flyttbar spishäll med två el-plattor. Fritera inne? Tänk inte ens tanken! Men ute på terrassen går ju bra :o)




Jag gjorde bara en halv sats på 2,5 dl degvätska och kalljäste degen i två timmar. Resultatet är ypperligt kan jag berätta, för jag har natur­ligt­vis inte kunnat låta bli att provsmaka ;o)


Så välkomna nu bara, S, N, och K! Mjödet är kallt, munkarna nysock­rade och så småningom ska korvglöden också vara färdig. Dagen till ära har jag unnat mig ett blomster till utekrukan vid ytterdörren, och därmed är det dags att slå fast: nu är det vår, go’vänner!

RECEPT > Mjöd

 
VISST FINNS DET mjöd att köpa i butiken till valborgsmässo- och första majfirandet, men ingenting går upp mot att laga sitt eget! Och det är enkelt dessutom.


Du behöver: (för en stor sats; går bra att halvera)

8 l vatten
1 kg farinsocker (för ljusare mjöd: byt ut 0,5 kg mot vanligt strö­sock­er)
2-3 citroner
1/4 tsk färsk jäst
lite russin


Gör så här:

Koka upp ungefär en fjärdedel av vattnet och häll det över sockret. Rör tills det löst sig. Tillsätt resten av vattnet och pressa i saften från citronerna.

Kolla temperaturen. Den får inte överstiga 40° när du sätter i jästen!

Låt mjödet stå i 1-2 dygn och häll sedan upp det på flaskor; tillsätt 1 tsk socker och några russin i varje flaska. Se till att korkarna inte slu­ter alltför tätt, eftersom trycket ökar när mjödet jäser!

Mjödet är färdigt efter en vecka om det förvaras svalt, i rums­tem­pe­ratur redan efter 3 dygn. Det färdiga mjödet förvaras svalt och bör drickas inom en vecka.

Imorgon är en annan dag

IMORGON ÄR DET valborgsmässoafton. Valborg på Åland, liksom i det övriga Finland, är lika med mjöd* och struvor eller munkar. Mjöd har jag faktiskt fått till stånd i år, men jag hoppar bakandet, för efter en sats färdigfriterade munkar luktar hela huset inpyrd grillkiosk i veckotal efteråt.


Till valborg ska man elda också. Jag har med åren blivit allt mer lag­lydig, så den här våren ska jag hålla mig inom lagens råmärken och avstå från att elda ris, kottar och barr i mitt gamla oljefat. Men gamla bykgrytan ska släpas fram, för korv ska i alla fall tillagas utomhus, på riktig glöd!

Valet av korv är nytt för året. I fjol körde jag svenskt, i år blir det lo­kalproducerat. Och inte någon vanlig grillkorv, utan lammgrill från Dahlmans, eftersom de enligt innehållsförteckningen haft vett att plocka bort E621 och kötthalten är hela 81 %. Lammkorv brukar dess­utom vara god.


Sen ska jag sitta där på en upp-och-ner-vänd hink vid min lilla maj­bra­sa, njuta av att våren faktiskt är kommen och nogsamt begrunda om jag planerat in växthuset på rätt plats:

Det stympade lärkträdet till vänster i bild.

Efter veckoslutet är det maj allaredan och sannerligen pakko päälle att börja ragga upp en grävmaskin om det ska bli något hus att odla i den här sommaren! Ja, som ni förstår finns det som synes i min lilla värld viktigare saker att tänka på än ett kungligt bröllop i Stor­bri­tan­nien ;o)

Glada vappen på er,
som man säger i svenskfinland!
*) receptet kommer senare under dagen!

”Det är olika i olika kommuner”

... ELLER HUR MAN nu ska säga. Nu har också Wahlström & Wid­strand tackat nej till tant Solveig. Men nog är det lustigt hur olika det är på olika ställen! Så här skriver W&W idag:


Men ... så här tyckte en av Sveriges största litterära agenturer, Salomonsson Agency, för c. 1½ månad sedan:


Låt mig säga som Hoola Bandoola sjöng en gång i tiden: ”Vem i hela världen kan man lita på?”

Men vad tycker ni, som läst hela boken eller åtminstone provsmakat den? Ska jag bränna manuset på valborgsbålet eller ska jag envist fortsätta skicka till andra förlag..? Det är ju ni som är målgruppen, så jag litar mer på era omdömen än på vilken förlagsredaktör eller litte­rär agent som helst! Så vad säger ni, vem av dem är ute och cyklar?

Födde

FRÅN ”RUCKLET” HAR vi glädjen att kunna meddela att lille Friskus, hjärtekatt, är född! Han är 20 cm lång (svansen oräknad), väger 65 gram och är frisk som en nötkärna. Även den nyblivna modern mår efter omständigheterna väl.



Jag erkänner utan omsvep: att virka amigurumi är ingenting för mig, och inte kan jag hålla mig till rekommenderade beskrivningar heller. Lille Friskus blev således som han blev, men jag hoppas att han trots det är lika välkommen i gänget som alla de andra katterna. I alla fall har han blivit vederbörligen presenterad på Hjärtekattens egen blogg.

Han tog hela min onsdag i anspråk, det lilla livet, så idag ska här ut­rättas annat än virkning! Först på agendan står – med VERSALER – att få tag på min tandläkare :o/ Men sen har jag faktiskt lite roligare saker att göra också! Det ligger en ankomstavi på min hallbyrå, så jag har idag ett paket från gullevännen Monkan att hämta på posten!

Jag slänger bara in ett Jïenge ...

... EFTERSOM JAG ÄR upptagen med att virka på min hjärtekatt :o)

Det fick bli ett till grönt eftersom det förra hittade ett nytt hem efter en mycket kort mellanlandning i min Etsybutik.

Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

Från hälsoavdelningen meddelas det att Stjärnkraft har ont i en tand :o/ Få se, om det inte slutar med utdragning nu igen. Det är inte länge sedan den förra ... :o(

Klart man hänger me’!

KAN DET FINNAS ett bättre upprop än detta för en sann hand­arbets­miss­brukare och virkoholist som jag? Jag har svårt att tro det och hop­par därför på direkt!


Klicka på bilden så kan du läsa mer
om detta behjärtansvärda projekt!


Min katt blir färgglad. Hurdan blir din?

Vårsalong à la ”Rucklet”

VAR OCH VARANNAN blogg innehåller just nu bilder av våren och det är det väl inte så mycket att snacka om? Det ligger liksom i sa­kens natur att föreviga den spirande grönskan efter vargavintern som varit. Därför håller även ”Rucklet” vårsalong, så håll till godo!

Bilderna är tagna i min trädgård den 25 april med min Fuji FinePix F30.

Väldigt mycket vitsippa.


Svalörten solar topless.


Tête-à-tête i gräsmattan, knappt 15 cm i strumplästen.


Gilla scilla! More is more!


”Nädu, inte ännu!”
sa pärlhyacinten, och snörpte snålt på alla Prussiluskamunnarna.


Bellissimo! Här ska det bli bellis!


Mellan grannen och mig: en vallgrav av nunneört.


Big is beautiful! I år tycks det bli bra med rabarber.

Jïenge! Jïenge!

 
Mönster/Pattern ©Stjärnkraft


Vindstilla.

Solsken.

Idag blir det inte mycket bloggat.

Veckans Vanartiga Vers #54

En toppsnäcka från Mariehamn,
som lockar med vidöppen famn,
med vissa portierer
har skumma affärer
och jobbar med antaget namn ...

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Och så var det med den påsken

DEN SOM TITTAR in idag och väntar sig att få se en hel drös med bil­der av diverse påskigheter kommer att bli gruvligt besviken. Här i ”Ruck­let” har det aldrig varit mer påskfritt än i år. Av någon okänd an­ledning hann jag liksom inte med den här gången :o/ Så pass off är jag, att jag inte ens ätit ett endaste påskägg!

Påskaftonen innebar gödselhämtning och -spridning, vedhuggning och kottemballering. Det sistnämnda orsakat av den häpnads­väck­an­de mängd lärkkottar som återstod när själva riset efter beskärningen var bortkört. Sju (!) 150-liters sopsäckar är proppfulla, och ovanpå det har jag lastat min tunna för brännbart avfall så full den går att få.

Om jag kommer att sakna det välvuxna lärkträdet? Inte mycket. Fak­tiskt.

Igår företog jag också årets första cykeltur. Ingen Åland runt-variant, bara av och an till närbelägna livsmedelhallarna, en tur på c. 5 km. Men nog tusan känns det i sittknölarna idag! Till en del beror det på ovana, men sen ligger det förmodligen också något i vad tjusige dok­torn sa: ”Du är ju inte direkt överviktig, om man så säger.” Lite mer stoppning där akteröver skulle i alla fall inte sitta (!) fel, det kan jag intyga.

Idag väntar mer vedkapning och -huggning, så fort klockan blivit så pass att jag täcks dra igång motorsågen igen. Men först ska jag bas­ke­mig koka en kastrull ägg, för lite påsk måste jag för katten få till i år också!

Här är förresten det allra senast tillverkade Jïengearmbandet:
Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

Direkt ur hästens mun mage

INTE LÅNGT FRÅN stan bor min väninna S. Inte långt från henne hu­serar ett antal havremoppar. Vägen är alltså inte lång om man vill skämma bort sina rosor med förstklassig dynga, vilket jag kände att jag vill i år. De stackarna står i princip rakt ner i gruset på gården, så lite extra näringstillskott kan de sannerligen behöva.

Sålunda rustade jag mig med en färsk rulle svarta sopsäckar och vi gav oss åstad för att mocka skit. Skit luktar i allmänhet skit, men häst­skit luktar ... gott?


S, med mer trädgårdsvana än jag, har rejäla såar för transport av det bruna guldet. Men sopsäckar funkar bra det med :o)


Men nu får det vara slut på skitpratet för idag, för nu ska jag ut och gödsla! På dagens åtgärdslista står också att mäta upp var det ska grävas för växthuset. Yihaa!

En ateists bekännelse

JAHAJA, DET ÄR visst långfredag idag. För mig, inbiten ateist, råkar det vara hugget som stucket. Men eftersom mina saliga föräldrar lyck­ats relativt hyfsat med min uppfostran innebär det att jag inte har ma­ge att dra igång motorsågen och leva rövare på gården en dag som denna. Ja, i alla fall inte den här tiden på dygnet. Men kanske lite se­nare på dagen? Det törs man väl..?

Det lutar alltså åt soffan under förmiddagen. Soffan och ett mormors­rutigt kuddprojekt jag började på för ett par kvällar sedan, efter att jag ännu en gång råkat på en liten påse med garnrester:


Den här virkningen hade jag tänkt ägna mig åt under gårdagskvällen, men si, av det blev det ingenting. Ovanpå en givande eftermiddag i sällskap av Gunilla, som tittade in för att hämta sin lotterivinst, dök Herr K oförhappandes upp och det hela slutade med att vi smaskade i oss av den nybakade pashapajen och skålade i mörk, otroligt god rom från Guatemala. Inte min, nej. Herr K hade märkligt nog en liten fick­plunta med sig.

Pajen blev förbannat god och dess syrliga smak gifte sig exemplariskt med rommen! A match made in heaven.


Sen kom jag på att jag glömt visa det senaste Jïengearmbandet. Det hann jag nätt och jämt få upp på Etsy före det rasslade in favorit­mar­ke­ring­ar. Jag antar därför att färgkombinationen var ovanligt lyckad :o)

Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

Vid närmare eftertanke: vädret är för fint för att sitta inne. Motor­så­gen kan väl få vänta, men universalklipparen låter ju faktiskt inte!

Blod som blod

Å, VILKEN PÄRS dessa mornar med fastande besök på sjukhuslab­bet är ... *stönar* Men nu är det gjort och jag har fått i mig kaffe, macka och min nuvarande favorit bland citrusfrukterna: blodgrape. Underbart goda och för närvarande tillgängliga till ett förmånligare pris än apel­siner.


Faktum är att jag blivit så förtjust i dem att jag planterat kärnor! Den 26.3 petade jag ett antal i jord och kolla här, så här mycket har de re­dan vuxit:


Någonting annat som jag idag upptäckte är att cherimoyafröna (från min resa till Madeira) också tänker bli något. De har tagit lite längre tid på sig, eftersom jag myllade ner dem redan den 11.3.


Det råder väl inget tvivel om att jag längtar efter mitt växthus? Men det vete gudarna när jag får upp det, för det är mycket som ska rig­gas före. Jag måste
... få tag på betongplattor,
... ragga upp en grävmaskinist som kan skopa bort ett par kubikme­ter jord och gräva ett dike för el-röret,
... få hem grus av två olika dimensioner,
... köpa markduk och förbereda för plattläggningen,
... lägga plattorna och
... tigga till mig hjälp att resa själva huset.

Vissa dagar misströstar jag. Idag är det en sån dag, så nu tänker jag baka pashapajen istället.


PS. Om någon tjusig karl i stort behov av att umgås på vänskaplig fot med en lite trött medelålders tant med stora ambitioner råkar läsa det här: varmt välkommen att delta i ovan beskrivna projekt! Som mot­pres­tation kan jag bjuda på gott, hemlagat käk, hembakat bröd, en smarrig efterrätt och – framför allt – mitt oerhört trevliga sällskap och sprudlande intellekt :o)

PPS. Det gör absolut ingenting om du råkar vara leg. läkare och heter Ove. Det kan jag säkert ha överseende med om det kniper ;o)

”Oh my god, oh my god! ...

IT’S A WONDERFUL surprise! I’m in love, I’m in love ...” Ja, om jag kunde sjunga skulle jag idag ha lust att brista ut i en duett med spat­tige The Moniker. Jag har nämligen träffat världens mest underbare, uppmärksamme och charmige endokrinolog! Snygg är han också, om än alldeles för ung (40 kanske?) för mig och garanterat sjuhund­ra­pro­centigt gift. Såna män går inte lösa, de gör de bara inte.

Baksidan med dagens dejt är att jag måste till labbet imorgon igen för en hel radda fasteblodprov. Men det må det vara värt, bara det verk­ligen blir någon rätsida på vad det är som felas mig.

Vädret idag är inte vad det var igår, då jag var ute på gården från ti­dig morgon till sen kväll. Det blåser en kall vind och jag väljer därför att ha en vilodag från trädgårdandet. Ryggen tackar och bockar.

Nu står det förresten inte bara en rishög på gården (Röda Faran, mitt kära bilskrälle). Jädrar i min lilla låda vad det blir högar när gamla äp­pelträd har friserats färdigt! Var ska jag göra av alltsammans..? Det är ett elände när man inte får elda inne i stan :o/


Efter en trög start i den sega kylan börjar det äntligen hända saker med växtligheten här runt ”Rucklet”. Bland annat har snödroppar, scil­la och krokus med ens slagit ut i full blom:


Bland ännu inte bortkrattade fjolårslöv i en rabatt tittar daggkåpan upp. Den flyttade jag helt glatt från gräsmattan ifjol, för jag tycker de är så söta. Kolla vad häftigt det outvecklade bladet ser ut:


Som slutkläm på dagens inlägg vill jag passa på att utbringa ett fyr­faldigt leve för Monkan, som har födelsedag idag.

Hon leve! Hipp, hipp ... hurra, hurra, hurra, HURRAA!!!

”Stilla veckan”..? Snick, snack!

PÅSKEN NÄRMAR SIG. I vanlig ordning kommer jag inte att rusta så mycket, men i senaste numret av tidningen Birka (motsvarar ungefär svenska Coops Mersmak) snubblade jag på ett trevligt recept som jag faktiskt ska prova:

(Klicka på bilden så blir den läslig.)
Ja, det vill säga om jag hinner med. Det är lite mycket nu. Dagen igår började redan före åtta på morgonen. Sommardäcken rullades fram, domkraften riggades och olja till muttrarna letades upp. På med fälgkorset och ... mmpf. Hm? Sa jag inte åt killen på däckverkstan i vintras att inte dra muttrarna så hårt att jag inte får upp dem själv..?

Nytt försök! Med lite mera jävlar anamma. MMPF! Nix, gick inte. Jag fick vackert lov att, på illegala dubbdäck, köra iväg till sagda verkstad för att få hjälp att lossa på muttrarna.


Med denna übertråkiga syssla avklarad greppade jag raskt uni­ver­sal­klip­pa­re och beskärningssåg igen och fortsatte min frisering av ”Ruck­lets” äppelträd. Tarzan is my middle name efter de senaste dagarnas prestationer. Jäsikens så duktig har jag varit, men hoppsan, så myck­et ris det blir att ta reda på när man är det. Det blir liksom dagens syssla det, att försöka få ner volymen på de avkapade, spretiga äp­pel­kvistarna :o/

Från inomhusodlingarna kan jag rapportera att det toppskott jag knipsat från pelargonsticklingen jag fick av käraste Monkan ifjol nu växer så det står härliga till. Två nya blad har det fått de närmaste veckorna och får snart slippa ut från sitt provisoriska växthus under ett glas från IKEA:


Vid middagstid, framåt 18:00, la jag ner för dagen för att få något i mig och låta fötterna vila. Ja, vet ni, efter nästan nio timmars slit i trädgården slog jag till och med på stort och knäckte en kall burk öl till maten!


Det borde jag inte ha gjort. Det är något lurt med mig nuförtiden, för efter halva burken gick det som det numera brukar gå de gånger jag dricker något alkoholhaltigt: från att sekunden före ha frusit som en skabbig hund – påbyltad med raggsockor och ylletröja – får jag fruk­tansvärt varmt; så varmt att svetten bryter ut.

Något är knas, så nog är det en salig tur att jag efter åratals väntan (och tjat) äntligen ska få träffa en riktig inremedicinare imorgon!

Fysiken säger ifrån

FÖRLÅT, FÖRLÅT ALLA goa bloggvänner att jag inte hunnit med att svara på kommentarer, kommentera själv eller ens skriva svar på mejl jag fått! De sistlidna tre dagarna har varit jättetunga med en massa hårt kroppsarbete, så jag har helt enkelt varit för slut när kvällarna kommit.

Nacken känns som den låst sig i bakåtläge efter gårdagens totalt sju timmar med blicken riktad mot skyn, men nu närmar jag mig slutet på äppelträdsslakten!


Det ena av mina fem äppelträd, kaneläppelträdet.
Lite finlir tarvas ännu, men beskärningen är så gott som klar.

Trots att jag var skakig i knäna, stel i nacken och försedd med blåsor både hännan och dännan ställde jag mig dessutom vid spisen och kockade till en avsevärt mycket godare – och varmare – middag än den vi betalade dyrt för i förrgår.

Ugnsstekt grisinnerfilé, hemlagad klyftpotatis, morotsjulienne al dente
och en enkel sås på turkisk yoghurt och Felix chilisås.

Det är således bara att än en gång konstatera: det är för dyrt att äta ute för att det ska vara förenat med något nöje. Gårdagens hem­la­gade middag för två kostade c. 6,50 euro, och då blev det ändå så pass mycket kvar att jag får en rejäl lunch idag :o)

Annars är det paniksysslor på gång igen. Röda Faran, mitt trogna bilskrälle, måste få på sig sommarskorna och det med detsamma! I och med att den gamla regeln löd första helgfria vardagen (eller var det måndagen?) efter påsk har jag inte haft bråttom, men igår fick jag till min fasa veta att det är 15 april som är deadline. Shit, idag är det ju den 18:e!

Håhå, jaja ... Det betyder mera ont i kroppen att se fram mot, för jag får alltid attibangens sjukt i korsryggen efter fyra däck av + fyra däck på :o/

Veckans Vanartiga Vers #53

Lille Lennart från tätorten Liden*
på museet är mest hela tiden,
där han när fantasin
om en fin giljotin,
för till läggningen är han rätt vriden.

*) Liden ligger c. 45 kilometer nordväst om Sundsvall, vid Indalsälven. Här finns bland annat ett giljotinmuseum.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Progressiv progress

VET NI HUR kul det är att likt en giktbruten sengångare klänga runt i trädkronor och försöka såga rakt och rätt när man har progressiva glasögon? Inte kul alls kan jag intyga. Men exakt detta var det jag ägnade mig åt under gårdagen, när min universalklippare med fyra meters räckvidd inte längre hade käftstyrka nog att kapa de grövsta grenarna.


Det är tidsödande att tukta vildvuxna, stora äppelträd. Ännu mer så när man är glad amatör och måste fundera jäääääätteläääääänge före man gör ett klipp. På åtta timmar har jag inte hunnit med mer än ett och ett halvt träd. Det betyder att jag har två och ett halvt kvar :o/

Framåt middagstid igår var jag helt slut både i kropp och knopp. Som tur var hade jag ett par fådda måltidskuponger i en låda, så lilla A och jag kunde ge oss ut på stan för att äta. Det blev biffburgare på Dinos:


Vilken miss. Mjuka, ljumma pommes frites, kallt bröd och en långt ifrån varm köttbit. Men hallå, mer än så förväntar jag mig faktiskt för hut­lösa 13,70 euro/styck! Fast vi blev i alla fall mätta utan att jag behöv­de ställa mig vid spisen själv, men av skadan vis ställer jag idag in mig på både trädgårdsarbete och kökstjänstgöring.

Nu på med blåbyxorna igen och fram med verktygen!

Hantverkat och avverkat

MED RISK FÖR att bli tjatig börjar jag ändå dagen med att visa yt­ter­li­gare tre nytillverkade Jïengearmband. Tiden för hantverk närmar sig annars sitt slut för att lämna fältet fritt för trädgårds­syss­lor.

Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

Jag började lite nätt igår med att gå lös på mina äppelträd. De be­skars hårt våren 2006 av en riktig trädgårdsmästare, men efter det har det inte blivit något alls. Gissa hur mycket vattenskott jag har :o/

Inte har jag någon direkt aning om hur man ska göra för att göra rätt, men jag kapar på och så får det bli som det blir. Friskt sågat är hälften vunnet! Går det helt åt skogen är det inte hela världen, för vid förra beskärningen blev alla träd smittade av någon sjukdom som gör att barken blir röd och undan för undan släpper från stammen. Träden kommer med andra ord att dö ändå på grund av att proffset den gången inte hade desinficerat sina verktyg :o/


PS. Min senaste krönika, den från dagens tidning, finns tillgänglig i spal­ten till höger.