Det tar sig en smula

DET ÄR TYDLIGEN sant det jag läste härom veckan, att det tar ame­rikanska blåbärsbuskar ett antal år att etablera sig och börja ge en skörd som liknar något. Med ett annars rätt uselt odlingsresultat den­na märkliga ”sommar” vi haft är det extra skoj att blåbärsskörden blir riklig.

De mognar dessutom lite pö om pö, så man kan plocka under en rätt lång tid.

Kropp och knopp har varit i osedvanligt bra form idag; det råder ingen tvekan om att ryggbekymret jag lider av är av cyklisk natur, med skov som infaller tätare och tätare.

Men idag var det alltså rätt okej. Så jag fick två brustna strängar på gitarren bytta, mat handlad, lite blåbär plockade, äppelmojs lagat till kvällsgott och fyra ex av ”60+ och singel” levererade.

Två av böckerna skulle till stadsbiblioteket, som redan har tre till sitt förfogande, men som idag ringde och sa att de nödvändigt behöver ett par till, eftersom boken knappt hinner tillbaka till hyllorna före den är utlånad igen. Tänka sig, så det kan bli utan att den t.v. ens blivit re­cen­serad av lokaltidningarnas kulturredaktioner. Himla kul för en sann författaramatör!

Och så har jag en fråga till er som kan mer än jag om krukväxter. Vad kan en sån här lustifik blomma heta? Det lär vara en begonia och kal­la­des för änglavingar av givaren, men vilket är det riktiga namnet..?

[Edit 23-08-2012: Med god läsarhjälp har jag fått mig berättat att det är en Begonia maculata.]

ÖNSKAS KÖPA > Manuell press för äppelmust

HÖSTEN VERKAR KOMMA fort i år. Äpplena dråsar från träden fortare än jag hinner plocka upp dem.

Idag slog det mig att det skulle gå ut­märkt att göra must på all fallfrukt som annars hamnar rakt ner i träd­gårdskomposten. Någon som har en mustpress att sälja..? Eller rentav kan bygga en åt mig för typ ... väl­digt lite pengar.

Heja, heja, bästa svenskar!

 
Solrosuppropet.se
SKRIV PÅ
mot utförsäkringar och FAS3!

Eldfängt och rätt så befängt

NÄR MAN SER det här är det inte svårt att fatta att torkade kottar från makedonisk tall är ett utmärkt eldtände för spisen. Det som dryper är inte vatten.

Åsså har jag hittat en mäkta intressant sida för dem av er som bor i Sve­rige. Det är Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd. Klicka på diagnoserna och se med egna ögon vilka helt vettlösa re­kom­men­da­tio­ner en del av dem har.

TILL SALU > Dubbel mormorsgrytlapp

 
PÅ DEN HÄR grytlappen har jag börjat sidan med mor­mors­ru­tan på ett lite annorlunda sätt, som gör att mittpartiet nästan liknar en blomma.

Garnet jag använt är älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Grytlappen finns att köpa i min Etsybutik.

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

Exet bjuder till

Friterade abborrfiléer, det ni!

TILL SALU > Dubbel mormorsgrytlapp [såld]

 
DEN VAR TÄNKT att bli min egen, den här grytlappen. Men så gick jag och fick ett par pigga Aarikkalappar av väninnan S bara dagar senare, så nu säljer jag även den här.

Garnet jag använt är älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Grytlappen finns att köpa i min Etsybutik.

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

Extremnära naturen

4,6 liter är precis 4,6 liter mer än min rygg klarar av. Ibland är man mer korkad än ibland. Vilket nu även är vetenskapligt bevisat.

Nära naturen

JAG SÅG EN igelkott i natt. Till all lycka var den rund och inte platt.

Ingen hejd på eländet

”EN OLYCKA KOMMER sällan ensam”, säger ordspråket, och det är då så sant som det är sagt. Glädjen över att jag i år, för en månad se­dan, till slut fick tag på en ersättare till klätterrosen 'Zephirine Drou­hin' som 2010 bara överlevde några korta sommarmånader hos mig vara­de inte länge.

Så här ser läget ut idag. Inte roligt alls.

Hälsomässigt kan jag informera om att ryggvärken tagit en ny, oro­väck­ande in­tres­sant vändning. Nu ”domnar” hela härligheten från kors­ryggen, upp till nacken och ut i överarmarna, och det pirrar som om det i blodkärlen flyter Apotekarnes sockerdricka istället för det där som ska vara tjockare än vatten. Mellan nackkotorna knastrar det som om jag hade sand i kotpelaren, i vristerna har det börjat knäppa och i knälederna klonkar det. Do mark my words! det är något lurt i gör­ning­en.

Men skit i det. Nu får jag allt ta och lägga mig ner en stund, för den halvtimme det här inlägget har tagit mig framför datorn är precis fem­ton minuter för länge. Ute är det kav lugnt och en underbar sen­som­mar­dag, men personalen på hjärnkontoret befinner sig i ett val­nöts­skal på Atlanten, mitt i stormens öga.

TILL SALU > Dubbel mormorsgrytlapp

 
DEN ENA BLIR inte den andra lik, det är då ett som är säkert. Den här är jag jättenöjd med! Garnet jag använt är som vanligt älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Grytlappen finns att köpa i min Etsybutik.

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

Shopping

ETT ÅRS BEHOV av C-vitamin på läkarordination.

Jag tömde visst hela det apotekets lager. Och jovars, nog hade det va­rit snäppet roligare med ett par nya jeans :o/

Sen får jag väl hoppas att jag lever så länge att jag inte kastat vitamin­peng­arna i sjön. Borde jag kanske uppdatera mitt testamente..?

När Livet behagar vara ...

... JÄMRANS SÅ BESVÄRLIGT – eller vad jag nu ska kalla det – be­hövs det inte så stora saker för att man ska bli lite glad mitt i eländet.

Faktum är att jag nättopp tog till lipen när väninnan S för ett par dagar sedan förärade mig ett par fräcka grytlappar från finska Aarikka:

Så pass sällsynt är det alltså att jag känner att någon bryr sig det minsta lilla om hur jag har det att jag börjar böla för något sånt. Före­ställ er då vilken syndaflod som skulle bli resultatet om det mot alla odds uppenbarade sig någon som sa: ”Seså Nina, langa över all doku­mentation du har om hur du blivit behandlad de senaste fyra åren så ska jag se till att få ordning på det hela!”

Dream on, säger jag bara, och kämpar mig, trots illamående och svin­del av bildskärmsarbete och en konstant värkande rygg, vidare igenom ännu mer av Finlands lagstiftning. För tillfället är det Lag om of­fent­lig­het i myndigheternas verksamhet, Lag om klientsamarbete inom re­ha­bi­literingen, Patientskadelag, Skadeståndslag och Förvaltningslag som står på läsordningen.

Och har ni sett på tusan, lyckades jag inte häromdagen fånga en FPA-tjänsteman på bild! Där sitter hon, tålmodigt väntande i sitt försåtliga nät av falsifierad trygghet, redo att slå sina giftgaddar i var och en som rå­kar komma lite för nära.

Ve den, som fastnar i detta garn! Ju mer man kämpar för att komma loss, desto mer snärjs man in i de klibbiga trå­darna, tills man sitter ohjälpligt fast, blir ett lättköpt byte och med ett knappt hörbart Poff! försvinner som genom ett trollslag från den statliga, socialpolitiska statistiken.

Näpp. Skulle inte tro det.

Få se nu, var var jag? 27 eller 28 §..?

Rekordförsök

Igår, den 14.8, kom FPA:s senaste avslag med posten, fem dagar efter att det postats.

Idag, den 15.8, lämnade jag in mitt fyra sidor långa besvär. Det måste nog vara finländskt rekord.

Ett par äkta kärringråd

MINNS NI MÖJLIGEN min fantastiska rädisskörd? Om inte, titta HÄR och garva häcken av er. Resultatet under jord lämnar en del att önska, för att uttrycka sig snällt.

Istället har jag låtit rädisorna gå i frö och här kommer första kärring­rå­det: rädisfrökapslar är supergoda! Klart godare än själva rädisan. De har den typiska smaken av rädisa, men i en mycket mildare form. Väl­dans gott i salladen eller på ostmackan.

Och så raskt över till kärringråd nummer två i god Birkabladetanda, vil­ket, om det ska leva upp till standarden, bör involvera en damstrumpa av nylon. Har du köpt en tvålbit som inte vill ”hålla ihop” i tvålkoppen och bara blir en enda geggig sörja? Klippa då av ett ben från ett par gamla strumpbyxor, vik det dubbelt, stoppa in tvålen och knyt åt i bå­da ändorna.

Tadaa! Tvålen kan mer eller mindre upplösas i flytande form, men hålls inuti fodralet och kan användas till sista droppen. Självfallet funkar det lika fint att fylla ett strumpfodral med alla små tvålbitar som du annars skulle ha låtit åka i soporna.

Sen måste jag bara få berätta att jag idag haft den roligaste ef­ter­mid­dagen på gud vet när. Ett halvoväntat besök av bloggbekantskapen Marilla resulterade i ett antal timmar med mycket tjatter (jaja, jag vet att jag som vanligt babblade för mycket) och många goda garv.

Det var skönt – och Marilla är ett väldans hyvens kvinnfolk. Det var be­friande. Det var en tacksam energikick och ett välkommet avbrott i för­fattandet av besvärsskrift nummer X i ordningen. Och tänk, jag glömde nästan bort sjögången mellan öronen och värken i ryggen!

TILL SALU > Virkad, fodrad väska [såld]

 
EN FÄRGGLAD VÄSKA med rund botten, fodrad med ljusblått bom­ulls­tyg. Garnet är älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, merceriserade bo­mullsgarnet ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Väskans mått är:
höjd 27 cm
omkrets c. 81 cm
axelremmarnas dubbelvikta längd c. 27 cm
väskan väger 350 g

Väskan finns att köpa i min Etsybutik.

TILL SALU > Dubbel mormorsgrytlapp [såld]

 
I DET HÄR fallet kommer inspirationen från bilden av en färgglad korg. Garnet jag använt är som vanligt älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Grytlappen finns att köpa i min Etsybutik.

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

Färgglatt är det fortfarande också på växtfronten. Bland annat blom­mar mina terrasspelargoner för brinnkära livet ...

... och luktärterna – de magra plantor jag lyckats få – håller precis på att sätta igång:

Det är helt klart sensommar och egentligen dags för kräftätning. Men eftersom jag detta år inte har kraft nog att vara den som ännu en gång rustar med det hela får haklappar, kräftknivar och lustiga hat­tar vila i frid i sina lådor. Trist men ett faktum.

TILL SALU > Dubbel mormorsgrytlapp

 
FÄRGINSPIRATIONEN TILL DEN här grytlappen hittade jag i en in­red­ningstidning, där det fanns en bild på en såå läcker matta. Garnet jag använt är som vanligt älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Grytlappen finns att köpa i min Etsybutik.

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

En väldans praktisk mormor

MIN FÖRSTA MORMORSGRYTLAPP är färdig nu och jag blev så nöjd med re­sultatet att jag har fler på gång av de oavslutade mormorsrutor jag hittade i min låda. Övriga kommer att bli till salu.

De av er som någon gång besökt mig i ”Rucklet” och fått uppleva köket live förstår direkt varför jag valt de färger jag gjort till denna, min egna grytlapp :o)

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

---

Garnet jag använt är som vanligt älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Catania” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Om att tajta till släktbanden

EFTER ATT HA vilat på saken har jag kommit fram till att det är dags att ruska lite i grenarna på släktträdet. Vid det har laget är det läge att ta kon­takt med kusinen på fastlandet, tillika professor i juridik.

Personlig vendetta, or what??

DEN 11 MAJ ansökte jag (på en tredje inrådan från läkare) hos FPA om en grundlig rehabiliteringsundersökning för en bedömning av min kvarvarande arbetsförmåga. Igår, knappa tre månader senare, har de lyckats pressa ur sig ett beslut – ett avslag, vad annars. Men konstigt nog inte undertecknat av någon på deras hälsoavdelning, utan av en vanlig handläggare i Mariehamn.

[Högerklicka på bilden och välj ”Öppna i ny flik” eller ”Öppna i nytt fönster” för att se en läsligare variant.]

Nåväl, mycket annat var faktiskt inte att vänta, eftersom Pensions-Alandia, mitt pensionsförsäkringsbolag, redan tidigare fattat samma beslut. I samband med det avslaget frågade jag varför de inte följt gällande lag genom att i samband med sitt avslag informera mig om att motsvarande undersökningsansökan kan göras hos FPA. Svaret jag fick var följande:

”/.../ vi har inte nämnt om möjligheten att ansöka om reha­bili­te­ringsundersökning från Folkpensionsanstalten, då vi över­hu­vud­ta­get inte ansett nämnda undersökning vara befogad för upp­gö­ran­de av en rehabiliteringsplan.”

Så om Pensions-Alandia godtyckligt anser någonting står det dem fritt att bryta mot lagar och förordningar? Det var väl intressant, för då måste ju det omvända också gälla. Jag anser nämligen att jag vill ha lite bättre ekonomi, varför det enligt deras sätt att följa lagen mås­te vara helt i sin ordning att jag rånar en bank om jag känner för det. Det måste det väl?

Fast nästa mening i Pensions-Alandias brev är faktiskt ännu roligare:

”Delvis på grund av Backlunds bostadsort har tyvärr inte den bästa möjliga hjälp för uppgörande av en rehabiliteringsplan varit tillgänglig, men vi anser alltså inte att en reha­bili­te­rings­undersökning är befogad.”

Ska man skratta eller gråta? Jag bor tydligen på fel plats för att få rätt hjälp – men någon hjälp är jag ju inte i behov av, så skit samma. Eller hur var det tänkt..? Var det tänkt överhuvudtaget?? Särskilt som jag under de senaste dryga tre åren endast bjudits på stjälp utan en till­stymmelse till något som kunde rubriceras som hjälp.

Men bäst av allt är ändå den sista meningen, slutklämmen:

”Backlunds hälsotillstånd har redan utretts exceptionellt om­fattande.”

Vari det exceptionella ligger är en väl förborgad hemlighet, eftersom jag fick min första, ordentliga diagnos i maj i år (osteoporos). Därefter har herrar doktorer i tur och ordning varit på semester. I slutet av juli genomgick jag en gastroskopi, men något svar har ännu inte kommit och lär jag inte få förrän i september, eftersom remitterande läkare är på semester. Ja, jävlar i havet vad jag känner mig exceptionellt ut­redd! Och frisk. Som en nötkärna.

Bara därför ska jag nu linka till sängen och lägga mig platt på rygg – och hoppas att inga kotor komprimeras medan jag vilar. Och så ska jag fundera lite på hur det är tänkt att man ska få någon rättvisa på denna gudsförgätna ö i havet, när inte ens den juridiska sak­kun­ska­pen tycks ha stake nog att våga stöta sig med försäkringsbolag och myndigheter. För här är nån är alltid släkt med nån eller åtminstone ingift i ”fel” familj för att tordas öppna näbben.

Årets ”semester”

HÖGST UPPE PÅ berget i Geta kommun på norra Åland, drygt 35 km från Mariehamn, ligger Soltuna med milsvid utsikt över nejderna och det brusande Norrhavet. Dit för­lade Lilla A och jag denna sommars ”semester”.

Ifjol somras besökte vi den sydligaste delen av Åland, skär­gårds­kom­mu­nen Kökar, och i år blev det således det rakt motsatta. Ur­sprungs­pla­nen var egentligen en ny visit på Kökar, alternativt en tur till Brän­dö, en annan av våra kommuner i skärgården. Men av olika orsaker har det inte blivit av, åtminstone inte tills vidare.

Soltuna erbjuder både restaurang och café, varav vi fick hålla tillgodo med det senare, eftersom kassan är minst sagt skral och den alls inte försumbara bensinkostnaden för en tripp på närmare 100 km tur och retur även den bör räknas in i ”semesterbudgeten”. Att njuta av utsikt och blommande näckrosor är som tur var gratis ;o)

Mina dagar går numera mest åt till att hålla mig på benen. Daglig värk i rygg­mus­ku­la­tu­ren som vid den värsta influensa, olidlig revbenssmärta vissa dagar, kärvande knäleder och mina fötter ska vi inte tala om. In­ne på hjärnkontoret känns det hela tiden, alla dagar som värsta sjö­gången, så det är rena undret att jag klarade onsdagens bilkörning utan att sätta oss i diket på vägen ...

Ett ännu större under är att jag igår lyckades snickra ihop två stora konsoler till den beg. diskbänk jag fyndat på loppis och som nu är mon­terad under terrassen. Planterings- och fiskrensningsbord med hoar kan vi kalla det :o) Bänken kostade mig 15 euro, men de fyra stycken 120 mm långa skruvar jag behövde (som säljs i påsar om fem; läs HÄR vad jag tycker om den saken) för konsolerna gick lös på 4,30. Det är en märklig värld vi lever i.

Passligt nog fick jag igår f.m. ett knippe prima abborrar av snälle herr W. Bänken är därmed testad och med beröm godkänd.

För dem av mina läsare som är bevandrade i det andra inhemska språket

JAG FICK I förrgår mig en länk tillsänd, den HÄR.
Intressant läsning, om ock på finska.

TILL SALU > Virkad poncho

 
VARMT TILL VINTERN: en mysig, virkad poncho av helyllegarnet ”Su­dan” från Eiran Tukku. Virkad under våren 2012.

Färger: djuplila, ljuslila, varmröd, rosa och grön
Vikt: 695 g
Mått: se bilden nedan

Ponchon finns att köpa i min Etsybutik.

Mellanakt

SOM JAG STÄDADE undan ullgarnet efter mig och de 180 färdiga mor­morsrutorna råkade jag glänta på locket till min låda med bomullsgarn. Det borde jag inte ha gjort. Ögonen föll omedelbart på några bort­glöm­da, bara påbörjade mormorsrutor.

Jahaja ... Men nåja, det kan väl vara lite avkopplande att virka sig ett par nya, fräscha grytlappar som ett litet mellanspel före jättejobbet med att virka ihop den stora filten tar vid? Dessutom börjar de jag har i bruk just nu ärligt talat se lite ankomna ut.

Raskt bestämde jag mig för att de ska bli dubbla. Den ena sidan som en vanlig mormorsruta och den andra med samma färger, men som en "fast ruta" för att förbättra värmetåligheten.

Här nedan är en annan mellanakt: björktrastar en masse, som hämtar andan med magarna proppfulla efter en frossarfrukost i mina körs­bärs­träd. Vilket påminner mig om att det idag är dags att skörda krus­bä­ren.

12 x 180 = 2.160

25 JULI BLOGGADE jag om att jag var till 70 % färdig med mor­mors­rutorna till filten jag håller på med. Det var lögn. De 105 rutor som då var klara var faktiskt inte mer än drygt 58 % när det kommer till kritan, eftersom jag när slutfört den 150:e bestämde mig för att det skulle bli 165 rutor ... och sen ökade på det hela ytterligare till 180.

Men sedan igår är de färdiga! Och med tanke på att jag virkade den första rutan den 30 juni, tja, då kan jag faktiskt inte säga annat än jag varit snabb. Jo, faktiskt. Med ett snitt på 4,74 rutor/dag är det bra job­bat, så det så :o)

Jag räknade på skoj ut att jag under arbetets gång har fäst 2.160 garntåtar (plus några till, eftersom jag fått byta nystan mitt på något varv här och där). Jäkla tur att jag har som princip att göra detta allt eftersom, för att i efterskott sitta och fästa drygt 2.000 garnstumpar ... nä, usch och fy!

Nåväl, mycket arbete återstår. 180 rutor ska virkas ihop med varandra med naturvitt garn och sen ska det ytterligare virkas en kant runt hela härligheten. Men allra, allra först måste jag hitta en plats på golvet där jag kan lägga ut alla rutor och planera i vilken ordning de ska komma. Inte lätt gjort i lilla ”Rucklet”, där det inte dräller av lediga golv­kvad­rat­met­rar ...

Jag övar mig på att vara glad för det lilla. Med varierat resultat.

DET MESTA ÄR bara skit just nu. Riktigt skit. Men jag har lyckats rädda några liter körsbär undan trastarna, och det är ju alltid något.

Om så där tre månader, ganska lagom till min födelsedag, ska den va­ra drickfärdig, körsbärslikören. Samma recept som ifjol.