fredag 5 november 2010

Klockrent helt enkelt!

UNDER ETT TELEFONSAMTAL igår kväll kom jag och motparten av nå­gon anledning in på tvätt. Hans, inte min. Och då snarare bekymret med att åtgärda tvätt än tvätten som sådan.

På Åland, och framför allt i Mariehamn, finns ett stort antal skolor, bl.a. Sjömansskolan, Högskolan på Åland, Ålands vårdinstitut, Ålands yrkesskola, Ålands handelsläroverk och Åland lyceum. Samtliga har – och vill gärna ha – en hel del studerande från andra orter, t.o.m. från andra delar av världen.

Gott och väl. Utbildning är idag av högsta vikt och att göra Åland till ett kunskapscentrum är helt okej. Men ... om vi då samtidigt skulle se till att vi kan erbjuda nödvändiga praktiska faciliteter vore det väl än­nu bättre? Boendefrågan är en stor stötesten. Här finns helt enkelt för få studiebostäder. Men boendet brukar för det mesta lösa sig, ef­ter­som det finns många privatpersoner som hyr ut rum eller lägenheter.

En kvistigare fråga att lösa är faktiskt något så enkelt som tvätt. Är man studerande har man sannerligen andra hål att stoppa sina mag­ra inkomster i än i trumman på en egen, dyr tvättmaskin! Så går­da­gens samtal ruskade dammet av en av mina gamla funderingar: var­för har ännu ingen driftig själ öppnat en tvättomat här i stan? Sådana finns ju überalles i vår omvärld, så varför inte här..?


Otaliga är de ungdomar som vid varje hemresa släpar med sig kass­vis med smutskläder till mamma (och/eller pappa), eftersom inga tvätt­möjligheter står till buds på studieorten. Detta är ju snudd på skandal ...

En liten tvättomat skulle t.ex. kunna köras igång i anslutning till nå­gon bensinmack, som ändå har öppet ”24/7”. Medan ens paltor snur­rar runt i maskinen kan man bänka sig inne på macken, som numera ändå antagit skepnaden av ett fik/snabbmatställe – merservice för kunden, merförsäljning för företagaren. Perfekt, helt enkelt!

torsdag 4 november 2010

Stentufft!

LITE HÄR OCH där pratas det om fördelen med att baka på sten. Det är bakstenar hit och bakstenar dit, till och med i vår ena lokaltidning. Eftersom jag alltid varit nöjd med resultatet trots bristen på sten att grädda på har det inte fallit mig in att prova. Inte förrän igår.

Ute var vädret blä, inne var humöret i botten och jag kunde inte kom­ma på något bättre att ta mig för än att baka bröd. Brödbak gör mig alltid glad, hur knasigt det än låter.

Så jag satte två av mina vanliga degar, sådana utan surdeg och med bara 25 gram jäst. Medan de jäste fick jag genom köksfönstret ögo­nen på en flat natursten av röd granit, som i flera år stått lu­tad mot varm­kom­pos­ten ute på gården. Varför inte? tänkte jag. Kanske jag ändå skulle ta och testa det där med att grädda på sten?

Sagt och gjort. Ut på gården i hällregnet, in med stenen till diskhon, skrubbaskrubbaskrubba med diskborste och -medel och så in i ugnen i god tid. En 2-3 cm tjock granitskiva behöver minst 45 minuter på sig i 250° för att bli tillräckligt varm.


Och vilket resultat! Bröden steg till hittills oöverträffade höjder och smakar gudomligt. Detta ska jag a-b-s-o-l-u-t fortsätta med, det är det inget snack om. Lite kul är det dessutom att stenen så att säga hör till gården. Någon svindyr ”äkta” baksten från Fina Butiken tarvas alltså inte. En vanlig granithäll funkar synbarligen precis lika bra.

***

Äntligen uppdaterat
Det har tagit tid att få tummen ur, men nu har jag sent om sider upp­daterat min kåserisamling ”Kort & Gott” med de krönikor jag under juli-oktober i år skrivit för Ålandstidningen. Klicka HÄR för att öppna bo­kens pdf-fil i ett nytt fönster.

onsdag 3 november 2010

En känga - med stålhätta - åt Netrauta

SÄG DEN GLÄDJE som varar. Efter att växthuset var beställt och be­talt kom det ett mejl från Netrauta. I detta meddelade de att det min­sann inte blir tal om någon fraktfri leverans till Åland. Jamen, va’ faaan ...

På deras hemsida står det tydligt och klart att det under november är fraktfri leverans inom Finland:
Marraskuun ajan Netraudan verkkokaupassa ei peritä eril­li­siä toimituskuluja, vaan toimitus sisältyy tuotteiden hintoihin. Tarjous on voimassa Suomen sisällä toi­mi­tet­ta­viin tilauksiin.

I översättning till svenska lyder detta som följer:
Under november debiteras inga separata frakt­kost­na­der i Netrautas nätbutik, utan frakten ingår i varornas pris. Erbjudandet gäller beställningar inom Finland.


Såvitt jag vet är Åland fortfarande en del av Finland. Må vara en själv­ständig del, men det oaktat. Och att frakta en vara till Åland kan inte bli dyrare än att transportera den till norra Lappland!

Fy skäms, Netrauta! Efter det här garanterar jag att ni slipper mig som kund i framtiden.

Varför i hela glödheta helvete är det ingenting inom handeln som fun­gerar nuförtiden?!?

tisdag 2 november 2010

Lagom till jul

DRÖMMEN SKA BLI verklighet! När det är 50 % rabatt är det läge att slå till, så nu blir det äntligen ett växthus vid ”Rucklet”. Det är 8 kvm stort, har en 71 cm bred skjutdörr och två takluckor + att sockeln ingår i priset. Och fraktfri leverans är det dessutom!


Nu blir det vatten och bröd hela vintern, men det kan det vara värt för att äntligen kunna odla egna tomater, paprikor, gurkor och så vidare. Det bästa vore förstås, om någon som tänkt sig att uppvakta tanten med blomster eller presenter istället pytsar in en slant som ett litet bidrag till odlarglädjen. Tja, hoppas kan man ju alltid, eller hur?

måndag 1 november 2010

Veckans Vanartiga Vers #29

På Granngården jobbar en karl
som i arbetet reser och far,
och när han är borta
tar frun sin kortkorta,
för bror hans, han är faktiskt kvar.


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

lördag 30 oktober 2010

Ett inte helt fläckfritt beteende

NÄR LILLA A började femman för ett par år sedan fick hon en ny skol­väska, en rymlig och för ovanlighetens skull butiksny Mari­mek­ko­väs­ka. Den senaste tiden har den fungerat som datorväska för hen­nes laptop, och det sista halvåret inte ens som det. Den har helt enkelt legat i ett skåp hemma hos hennes pappa.

Nu fick jag plötsligt för mig att jag skulle ta den i användning för min laptop och bad att få hem den. Lydigt packade hon ner den och bar hit den när hon anlände för sin vecka hos mig.

Men morrrrrr, så arg jag blev när jag fick se den! En av lilla A:s kom­pi­sar har utan att berätta för henne om malören spillt nagellack över den, och sedan gjort ett panikartat försök att utplåna spåren, tro­li­gen med na­gel­lack­bort­tag­nings­me­del. Full av små, ljusa färgfläckar var den, och med den djupt marinblå färgen bortblekt runtom där fläckarna satt. Så här o-fint såg det ut:


Nu har jag själv lyckats avlägsna det mesta av fläckarna med ren ace­ton*, sådan utan olja, och färgat den med Nitor textilfärg. Re­sul­ta­tet blev acceptabelt och den svindyra väskan är åter presentabel, men till en merkostnad om 5,60 euro för aceton och 7,40 för färg. Plus att de två 60°-tvättarna som färgningen kräver inte heller är gratis för­stås.

Men vet ni hur less jag är just nu på föräldrar som inte lär sina ungar att det är mänskligt att fela och att man ska stå för sina misstag? Ett missöde kan vem som helst råka ut för, men att försöka dölja det in­träffade utan att berätta vad som hänt är oförlåtligt. Det tycker jag faktiskt, och absolut när det gäller trettonåringar. Det är ju senast i den åldern – om inte förr – man bör ha fått klart för sig att ärlighet varar längst! I alla fall enligt mina stenålders metoder när det gäller barnuppfostran.

Och nej, det är inte lilla A själv som är boven i dramat. Jag har mina rutiga och randiga för att vara 100 % säker på den saken. Morsor har nämligen sina metoder att vaska fram sanningen – och då menar jag inte mutor, utpressning eller aga. Förfarandet kallas list; kvinnlig, mo­derlig list när den är som allra mest förfinad.

(Och nej igen, lilla A har inte försökt peka ut någon annan. Det är Sherlock Stjärnkraft som med viss hjälp av Watson, lilla A:s pappa, löst ”Mysteriet med den fläckiga väskan”.)

* Det är nagellack om det lossar med aceton; intorkad målarfärg lossar möjligtvis med dynamit men inte med aceton eller något annat lös­nings­medel.

torsdag 28 oktober 2010

Hederligt stulet

DET FATTADES VÄL bara det! Ovanpå alla andra motgångar av olika dignitet har jag nu blivit bestulen också!

Minns ni den här:
(Klicka på bilden för att öppna det ursprungliga blogginlägget!)



Den har varit till salu i butiken Judys här i Mariehamn, men under sen­sen­sommaren eller hösten har någon långfingrad fan lagt ra­bar­ber på den utan att betala.

Grrrr!!!


Fast egentligen borde jag väl vara glad? För att den tjuvaktiga per­so­nen tydligen tyckte att väskan var så fin att det var omöjligt att hålla fing­rar­na från den. (Det här är mitt positivistiska sätt att försöka vän­da ett elände till något trevligt. Dålig effekt t.v. Mest är jag förbannad över det dyra material som gått till spillo.)

Ett är i alla fall säkert: får jag syn på väskan ute på stan blir det inte roligt för den som har den! Antalet bilder som bevisar att alstret är mitt och ingen annans lär övertrumfa mängden kvitton som personen ifråga kan prestera som ett bevis på att den är köpt ;o)

tisdag 26 oktober 2010

Sök, och du skall finna!

MED TACKSAM ASSISTANS av finskspråkiga väninnan S kan jag här­med presentera information som med fördel kan komma flera i lik­nan­de si­tua­tioner som min till del. Varsågod, mina vänner. Vi börjar med ett ut­slag från Högsta förvaltningsdomstolen:


HFD:2003:57
Givet 01.09.2003
Årsboksnr HFD:2003:57
Liggarnr 1998
Diarienr 2012/1/02

Handlingars offentlighet - Partsoffentlighet - Pensionsförsäkringsbolag - Sakkunnigläkarnas namn - Bolagsstyrelsens protokoll

En part hade rätt att ta del av namnen på de sak­kun­nig­lä­ka­re som hade tagit del i behandlingen av partens pen­sions­ären­de i ett pensionsförsäkringsbolag och likaså av ett protokollutdrag med bilagor från bolagets sty­rel­se­möte som hänförde sig till behandlingen av ärendet.


Och fortsätter raskt med – tyvärr hittat bara på finska – ett press­med­de­lan­de från riksdagens justitieombudsman:


EDUSKUNNAN OIKEUSASIAMIES: LEHDISTÖTIEDOTTEET

Oikeusasiamies Riitta-Leena Paunio:ELÄKKEENHAKIJALLA OIKEUS TIETÄÄ HÄNEN ELÄKEPÄÄTÖKSENSÄ RATKAISEMISEEN OSALLISTUNEEN LÄÄKÄRIN NIMI (28.3.2002)

Eduskunnan oikeusasiamies Riitta-Leena PAUNIO on ottanut kantaa Keskinäisen eläkevakuutusyhtiö Ilmarisen me­net­te­lyyn. Ilmarinen ei ollut antanut eläkkeenhakijan tietoon hänen asiansa ratkaisemiseen osallistuneen lääkärin ni­meä, vain tämän nimikirjaimet.

Oikeusasiamies Paunion mukaan eläkkeenhakijalla on oi­keus saada tietoonsa kaikkien niiden henkilöiden nimet, jotka ovat osallistuneet hänen asiansa ratkaisemiseen – myös asiantuntijalääkärin. Oikeusasiamies korostaa, että tämän oikeuden toteutumista ei saa vaikeuttaa käy­tän­nös­sä­kään.

Hyvään hallintoon kuuluvan palveluperiaatteen mukaan eläk­keen­ha­ki­jalla tulee olla mahdollisuus keskustella saamastaan päätöksestä ja saada siitä lisätietoja. Tämän vuoksi oikeusasiamies ehdottaa, että eläkelaitokset ot­tai­sivat käytännökseen antaa päätöksissään eläk­keen­ha­ki­jan tietoon kaikkien hakijan asiaa käsitelleiden nimet, myös asiantuntijalääkärin samalla tavoin kuin jo nyt lääkärijäsenten nimet ovat nähtävissä muu­tok­sen­ha­ku­as­tei­den päätöksissä. Avoimuus lisää varmasti luottamusta eläkelaitoksien päätöksentekoa kohtaan. Avoimuuteen kuu­luu, että julkista valtaa käyttävät esiintyvät omilla nimillään.

Jos eläkkeenhakija tarvitsee lisätietoja asiastaan, ensi­si­jainen yhteyshenkilö eläkelaitoksessa on luon­nol­li­se­sti eläkehakemuksen käsittelijä. Asiantuntijalääkäri puo­les­taan voi vastata asian lääketieteellistä arviointia koskeviin tiedusteluihin.

Lisätiedot: Esittelijä Juha Niemelä, puh. 09-432 3356


Aj, aj, Pensions-Alandia, så tokigt det kan gå ...

Med detta stänger den amatörjuridiska byrån Stjärnkraft åtminstone för natten. Pga jakten på att hitta min rätt har jag suttit vid datorn så många timmar nu att jag har en svindel som inte är av denna värl­den. Höll på att drutta ner för källartrappan när jag skulle gå på dam­rum­met för en stund sedan!

Det gamla talesättet ”Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk” har fått en helt ny innebörd de senaste dagarna. Egentligen borde det lyda: ”Man måste vara jurist för att kunna vara sjuk”.

Alandia-Bolagen
och Hemligheternas Kammare

TIDIGT IGÅR MORSE mejlade jag en begäran till min handläggare på Pensions-Alandia. Mitt korta och koncisa ärende var att få namn och legitimationsnummer på den förtroendeläkare som ifrågasatt mitt se­nast inlämnade specialistläkarutlåtande.

Som väntat kom det inget svar under den dagen, varken per mejl el­ler telefon. Inte heller fick jag något ”out of office”-besked från mejl­adressen. Nåja, man kan ju vara borta och ha glömt att aktivera den automatiserade svarsfunktionen, så på förmiddagen idag upprepade jag proceduren – men inte förrän jag kontrollerat med bolagets växel att handläggaren verkligen fanns på jobb.

Det jag begärt är inte en ordagrann återgivning av försäkringsbolags­la­gen i sin helhet. Allt jag vill ha är ett namn och ett nummer, that’s all. Med samma självklarhet som någon som är instämd till rätten får veta vem som sitter som domare när ens ärende tas upp till behand­ling.

Jag vill veta det för att kunna informera mig om hur gammal denne ”do­ma­re” är (dvs om personen ifråga fortfarande är yrkesverksam), om denne innehar samma eller högre kompetens inom samma spe­cia­litet som läkaren som utfärdat läkarutlåtandet – och faktiskt delvis för att få svart på vitt att en livs levande människa står bakom beslutet. Ja, jag menar så här: varför skulle jag lita på Pensions-Alandia när Pensions-Alandia inte litar på min läkare..? Ett solklart fall av öm­se­si­digt misstroende. Typ.

Svaret jag fick idag var, som väntat, negativt. Nix, näpp, njet att de lämnar ut några uppgifter. Jag citerar:
”Både avgöranden samt informationsbegäran gällande ar­bets­pen­sions­av­gö­ran­den görs i res­pek­ti­ve ar­bets­pen­sions­bo­la­gets namn, in­te i en en­skild an­ställds namn som del­ta­git i be­hand­ling­en av ären­det. På grund av det­ta upp­ger vi ty­värr in­te så­da­na upp­gif­ter som Ni be­gärt.”

Jaha? Och var i lagen står det något om att förtroendeläkarens iden­ti­tet ska vara skyddad??? Den frågan har jag inte ännu fått besvarad. Det jag fått veta är följande, jag citerar igen:

”Om pensionsanstaltens sakkunnigläkare stadgas i FöPL 37 § som följande: En eller flera legitimerade läkare skall delta i pen­sions­an­stal­tens be­red­ning av ären­den som gäl­ler ar­bets­oför­må­ga el­ler re­ha­bi­li­te­ring samt av and­ra ären­den som in­be­gri­per me­di­cins­ka frå­gor. Pen­sions­an­stal­tens lä­ka­re kan an­teck­na sin stånd­punkt i hand­ling­ar­na utan att föl­ja vad som i 23 § i la­gen om yr­kes­ut­bil­da­de per­so­ner inom häl­so- och sjuk­vår­den (559/1994) be­stäms om form­kra­ven för rätts­me­di­cins­ka in­tyg och ut­lå­tan­den.

Våra specialistläkare är alla yr­kes­verk­sam­ma och vi har till för­fo­gan­de ock­så spe­cial­lä­ka­re i psy­kia­tri. För den me­di­cins­ka av­gö­ran­de­lin­jen an­sva­rar över­lä­ka­re Reijo Grön­fors
[min anmärkning: överläkare vid Åbolands sjukhus, inremedicinska avd.]”


Jaha? Det som framkommer i Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 28.6.1994/559 23 § är att man på heder och samvete ska försäkra att det man intygar är riktigt, ett ansvar man således friskriver sig från via Lag om pension för företagare 22.12.2006/1272 3 kap. 23 §!

Efter lite grävande i Finlands författningssamling hittar jag dock detta:

Försäkringsbolagslag 18.7.2008/521, 3 kap. 1 §:

I lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) föreskrivs om sekretess för den som utför en uppgift på uppdrag av social- och hälsovårdsministeriet eller För­säk­rings­in­spek­tionen.

Hm. Är det inte på pensionsbolagets uppdrag, inte social- och häl­so­vårds­mini­steriets eller Försäkringsinspektionens, en förtroendeläkare utför sin uppgift? Om så är fallet torde han inte omfattas av någon sekretess.

Så jag fortsätter att undra varför det ska vara så hemligt, så hemligt sååå. Vågar karln (om det nu är en karl) i slutändan inte stå för sina påfund eller vad annat föranleder den här cloak and dagger-men­ta­li­te­ten hos pensionsbolaget?

***

Ett litet tankehopp:
Låt oss för en stund leka att Pensions-Alandia inte är ett för­säk­rings­bo­lag utan en nation, en grym och skoningslös diktatur. Då skulle om­världen rubricera ett motsvarande agerande såsom varande en sken­rättegång. Fördömande röster skulle höjas, pressen skulle skrika ut det orimliga med svarta rubriker och gemene man skulle öppet de­kla­rera ett avståndstagande via protestlistor, demonstrationer och what­not. Amnesty International skulle engagera sig och ja, det skulle kan­ske rentav utfärdas handelsblockad.

Slutsats:
Vi lever i en smygdiktatur. Politiskt är statsskicket demokrati, men hu­manistiskt en diktatur, en försäkringsdiktatur.

Vänlighet i en vansinnig värld

RÄTT SENT IGÅR kväll ringde det på dörren. Lilla A och jag tittade förvånat på varandra och undrade: Eh..? Den här tiden på dygnet?

När jag öppnade stod en leende, för mig okänd människa där och sa:
– Hej, jag heter Lotta. Jag läste i tidningen* att du gärna skulle hand­la mer ekologiskt om du hade råd. Nu är det så, att jag har ett litet företag som säljer ekologiska rotfrukter och grönsaker och nu vill jag ge dig lite morötter, rödbetor och potatis. Om du vill ha, alltså.

Precis så sa hon: ge. Förklaringen var att det var sådant som inte klassades som 1:a klass och dög att leverera till betalande kunder (felväxt, för stort etc), men som absolut inte hade några andra fel. Bättre att det kom till nytta än att det skulle hamna på kompost­högen.

Där ser man. Precis i samma veva som jag känner hur min tro på mänskligheten rinner iväg som kvicksilver från en trasig termometer, precis då händer något som ett bevis på motsatsen. Tack Lotta, både för gåvan och för att du är ett levande bevis på att världen inte är alltigenom ond, även om det känns så mellan varven!

* en lokaltidningsartikel i en serie om människor med olika ekonomiska förutsättningar; en V75-vinnare, en framgångsrik affärsman/mång­mil­jo­när, en kvinna som självvalt levt konsumtionsfritt ett år och så jag, i ofrivillig balansgång på marginalen.

måndag 25 oktober 2010

Minimormorsrutor

MINA SENASTE INLÄGG har inte varit världens mest upplyftande. Dags för uppryckning! Visar därför mitt senaste virkprojekt: en 50x50 cm stor kudde av minimormorsrutor. Denna gång använder jag mig av ett yl­le­bland­garn som heter ”Nalle” från finska Novita och en 4 mm grov virknål.

49 minirutor har det blivit, som nu ska ramas in av en bred, enfärgad bård. På bilden har jag lagt de hopvirkade rutorna på en enfärgad tyg­kudde så att ni ska kunna bilda er en uppfattning om hur det kom­mer att bli.


Minirutorna är perfekta att virka om man har bara yttepyttelite garn­stumpar kvar. Som synes blir intrycket väldigt varierande beroende på hur man kombinerar färgerna. En del ser t.ex. ut som blommor, andra som stjärnor. Det är jätteskoj!
[tags:granny squares, mini-grannies, multicolor, crochet, cushion, wool, wool blend]

Veckans Vanartiga Vers #28

En from prästson i Geta kommun
bad vår Herre: Ack, gör mig immun,
mot lustar och laster,
och ta min ”pilaster”
– denna syndfulla, köttets harpun!


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

lördag 23 oktober 2010

”Förväntansångest” eller
”Det värsta som kan hända”

MONICA UNDRAR I en kommentar till föregående inlägg vad som är det värsta som kan hända. Mitt svar blir så långt, så jag väljer att lägga upp det som ett eget inlägg.

***

Det som kan hända är att försäkringsbolagets förtroendeläkare inför den 1.2.2011, som är datumgränsen för den respit jag fått för att hinna genomgå en högst irrelevant undersökning*, ”drar fel kanin ur hatten” och avslår det senaste expertutlåtandet från min be­hand­lan­de läkare. Då genomgår jag över en natt den byråkratiska me­ta­mor­fo­sen att från att vara för sjuk för att arbeta (eller rehabiliteras!) till att plötsligt klassas som fullt arbetsför. Rena trolleriet, ett medicinskt genombrott värdigt ett Nobelpris!

Det betyder, i sin tur, att jag blir arbetslös. Under min vid det laget tvååriga sjukfrånvaro har jag nämligen pga rådande lagstiftning inte kunnat hålla mitt enmansföretag vid liv. Är man sjukskriven får man inte tjäna en cent, för då dras sjukdagpenningen in, i mitt fall svind­lande 17,63 euro/c. 160 kronor per vardag. Däremot är man ju som företagare tvungen att fortsätta betala alla företagets fasta kost­na­der även om inkomsterna är noll. En hääärlig och totalt bekymmersfri situation! (Obs! Här var det alltså ironi, om inte alla förstod det.)

Om man fortfarande inte anses vara arbetsförmögen när sjuk­dag­pen­ning­da­gar­na tar slut blir nästa skede det som numera kallas re­ha­bi­li­te­rings­stöd. Förr tror jag det hette invalidpension. Då får man en må­natlig summa pengar, som baserar sig på vad man under sin yr­kes­verk­samma tid betalat in i företagarpensionspremier, i mitt fall över­då­diga 644,50 euro/~ 6000 kronor. I det här läget får man jobba lite (upp till en liten summa per månad), och det gäller fortfarande att försöka hålla sitt företag vid liv, så alla fasta kostnader för detsamma måste fortfarande betalas varje månad.

I det skedet, när det gått över ett år, börjar kunderna svika. På en liten ort som Mariehamn går ryktet fort, och om ryktet säger att man är sjukskriven är det ingen som ens tänker tanken att vända sig till en. De kan ju inte veta att man mitt i allt har rätt att arbeta en smula igen.

Det är där jag befinner mig idag efter 20 år som egenföretagare. Jag blir fr.o.m. 1.2.2011 friskförklarad till arbetslösheten om sak­kun­nig­lä­kar­na så bestämmer, medan min läkare samtidigt är av åsikten att jag inte är arbetsför överhuvudtaget.

Som företagare har jag inte rätt till A-kassa, så jag blir då tvungen att gå till socialen för att ansöka om s.k. utkomststöd. Och ett sådant beviljas inte så länge man har någon form av tillgångar. Till tillgångar räknas även sådant man sparat t.ex. för sitt/sina barns framtida stu­dier, så att de så långt det är möjligt ska slippa ta statligt sub­ven­tio­ne­ra­de (av skattebetalarna finansierade!) studielån. Det lilla jag un­der årens lopp lyckats lägga undan åt lilla A tänker jag inte under några som helst omständigheter göra mig av med, så den enda ut­vägen blir då att jag tvingas sälja ”Rucklet”, vårt hem, istället.

Paradoxen är att mina månadskostnader för att bo där jag bor är lägre än för en hyresbostad. Det blir m.a.o. dyrare för mig och lilla A att bo på hyra, och den summa som blir över efter en försäljning av ”Rucklet” blir inte stor när banklånet är betalat. Inom en mycket be­gränsad tidsrymd står jag m.a.o. ändå med mössan i hand hos so­cia­len för att be om utkomststöd.

Detta är i korta drag det värsta som kan hända när det är fullt tillåtet för en ”symaskinsreparatör” (se förklaring i föregående inlägg) att gå emot ex­per­ter­na – och då har jag inte alls beaktat den successiva, pyskiska ned­brytning hela den här segdragna processen för med sig. Är man ini­tialt sjukskriven pga gravt nedsatt stresstolerans kan jag garantera att ens hälsotillstånd inte förbättras under tiden.

* Med tanke på min anamnes skulle jag förstå om jag remitterades för t.ex. en endokrinologisk utredning för att försöka hitta orsaken. Det jag nu remitterats för är en utredning av symptomen. Absurt! Fullständigt kocko bello!

Allt jag vill är att min läkares specialistkunskaper och mitt eget män­ni­sko­vär­de respekteras. Jag vill inte tvingas in i en bidragsfälla, där jag blir en belastning för samhället. Allt jag vill är att få rätt till den månatliga summa som de facto är mina pengar. Då finns det en chans att jag med tiden kan börja jobba igen, i en utsträckning jag själv får avgöra att jag mäktar med utan att krascha ännu en gång.

Och jobbar jag lite blir jag ju en närande del av samhällsmaskineriet igen, eftersom skatter och avgifter ska betalas. Det uppstår m.a.o. en riktig win-winsituation.

fredag 22 oktober 2010

Tillägg till nedan

JAG FYLLER FEMTIO inom en månad och är, liksom min läkare, vid mina sinnens fulla bruk. Då ska det tammefan inte vara upp till någon okänd, pappersvändarmedicinare lokaliserad i Tjottahejti att sitta och spela fia med knuff med mitt liv! Än mindre om denna någon, någon gång i en obskyr forntid, varit verksam inom en helt annan specialitet än det är fråga om.

Om jag var läkare och lagt ner åratal av mitt liv på att specialisera mig t.ex. på psykiatri skulle jag vara mer eller mindre mordbenägen om, låt oss säga, en avdankad barn­specialist gång efter annan sätter sig till doms över min expertis! Hur i hela helvete går ni med på detta, ni läkare?!

Förtydligande parallell:
Om du mot förmodan råkar äga en flådig Volvo, t.ex. en XC90:a, som drabbas av totalhaveri, då för du den sannolikt till en märkes­verk­stad, inte sant? Nåväl, märkesverstadsmekanikern (numera snarare dataoperatören, men dock) diagnosticerar felet och ger dig en re­kom­men­da­tion om vad som behöver åtgärdas. Killen är specialiserad på Volvobilar, så för honom har du gissningsvis fullt förtroende även om slutnotan kommer att bli dyr.

Inte fan skulle du acceptera att försäkringsbolaget där du har din bilförsäkring vägrar låta märkesverkstaden serva bilen! Än mindre gå med på att de kräver att någon sjuttioplussare med en bakgrund som symaskinsreparatör ska få vara den som har sista ordet?

Nä, just det! Det var väl det jag visste. Men när det gäller ens liv och framtid, då ska man visst bara gapa och svälja vilka hårresande på­hitt som helst. Icke, sa Nicke! Det är hög tid att vi som betalar för­säk­rings­bo­la­gens flotta fastigheter och finansierar deras in­ves­te­rings­sand­lå­de­le­kar börjar höja rösten. Upp till kamp, människor!

LÅNGT INLÄGG
Polisanmälan? Eller kanske en stämning?

KAN MAN POLISANMÄLA en juridisk person, i det här fallet ett för­säk­ringsbolag? Det borde man väl kunna???

Vid det här laget är jag fullt beredd att vidta en sån åtgärd och lämna in en anmälan om mångårig psykisk tortyr. Eller stämma dem för egen­mäktigt förfarande med mina pengar eller något sånt.

Pga det som med ett paraplynamn kallas utbrändhet har jag i tio år valsat runt i psykvårdsvängen med ett flertal perioder med kortare eller längre sjukskrivning, i vissa fall mer eller mindre mot min vilja.

Under detta gångna decennium har jag konfronterats med ett flertal psykiatriker, av vilka ingen engagerade sig så pass att man ens tänk­te tanken att det eventuellt kunde finnas en eller flera ba­kom­lig­gan­de somatiska orsaker till mitt tillstånd. Inte förrän för ett knappt år sedan, när min då nya (och nuvarande) läkare skickade mig för kont­roll av vitaminstatus.

Häpp! Ser man på! Bottennivåer på både C- och D-vitamin uppdagas och jag sätts på hästdoser av desamma. Parallellt med detta har jag en underproducerande sködkörtel med en medicinering som är svår­jus­terad. Ena gången är värdet för högt, andra gången för lågt, med påföljd att jag konstant mår dåligt av än den ena, än den andra or­saken. Men frågan om varför jag har så usla vitaminvärden – på nivå rakitis (engelska sjukan) och skörbjugg – förblir outredd/obesvarad.

Nu, efter tio år, har någon icke namngiven pappersläkare ett par veck­or före innevarande intyg går ut kläckt den strålande idén att kräva en neuropsykologisk undersökning pga mina minnes- och koncentrationsproblem före denne fattar beslut rörande det senaste, omfattande läkarintyg för 22 euro min psykiatriker skrivit på Pensions-Alandias uttryckliga begäran. Fast på min bekostnad förstås, att be­talas från det överväldigande be­lopp om 644,50 euro (c. 5.920 SEK) jag har i s.k. rehabiliteringsstöd per månad.

Även de kostnader som uppstår i samband med den begärda un­der­sök­ningen ankommer det på mig att lägga ut för, att återfå ”mot upp­visande av giltiga kvitton”. Om undersökningen ifråga kunde göras här på Åland vore det sin sak, men nu pratar vi remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilket innebär åtminstone en t/r-resa plus att jag väl måste få äta någonting under tiden jag är borta hemifrån.

Jahaja, säger jag, så hur var det tänkt nu då..? Ska jag informera lilla A om att det tyvärr inte blir aktuellt med något käk å ”Rucklet” den månaden, eftersom jag måste använda våra matpengar till annat? Är det det som är tanken? Kanske precis lagom till jul dessutom, och hennes födelsedag den 7 januari ...

Till saken hör också att jag i samråd med min läkare redan för cirka ett år sedan ansökte om rehabilitering. Då fick jag avslag, an­tag­li­gen av samma jä-la pappersnisse som nu, med motiveringen att jag an­sågs vara för sjuk. Nu, när de ekonomiska tumskruvarna tajtats till ännu lite mera och jag har ett företag som självdött under tiden, nu ordas det däremot om rehabiliteringsåtgärder!

Just nu är jag så [Varning! Inget för känsliga läsare!] ...
satansinihelvetesjävlakatastrofskitförbannad att jag faktiskt inte sko­jar längre! Låt mig upprepa: Går det att polisanmäla ett för­säk­rings­bo­lag??? I så fall ska det göras.

Min fulla, fasta övertygelse är som jag skrev till min läkare igår:
”Det som gör mig mest frustrerad och förbannad är att det som pågår är att Pensions-Alandia sakta och omständligt håller på att knuffa mig fram till det läge där jag blir tvungen att ansöka om utkomststöd – om jag nu inte före det har den goda sma­ken att kasta in veven pga en stressframkallad hjärtinfarkt el­ler väljer att helt sonika ta bort mig själv.

De skjuter m.a.o. över ansvaret på SAMHÄLLET (dvs skat­te­be­ta­lar­na), istället för att återbetala de slantar som de facto är MI­NA; pengar för min pension, som jag med blod, svett och tårar under hela mitt yrkesverksamma liv VIA LAGSTIFTNING tvingats överlåta åt någon annan att förvalta.

Nog f-n förstår jag varför försäkringsbolagen toppar listorna när det gäller att vara vinstbringande!”

torsdag 21 oktober 2010

Lågvattennotering

I ETT KVARTAL till har jag tilldelats rätten att leva. Vad som händer efter det är upp till förtroendeläkarnas slumpmässiga roulettspel med människor.

Just nu har jag förlorat både hoppet, humöret och humorn. Dyker väl upp när – eller snarare om – någotdera återvänder.

onsdag 20 oktober 2010

Byråkratiskt djuphavsfiske

FÖR SNART TRE månader sedan begärde mitt pen­sions­för­säk­rings­bo­lag in ett nytt läkarutlåtande om utifall att min läkare anser att jag fortfarande inte är att betrakta som arbetsför. Det anser hon inte, så intyget skrevs och lämnades in för en bunt veckor sedan.

Resultat: *pling*, upp med mitt inre stressreglage

Veckorna har gått och datumgränsen för pågående intyg, den 30 ok­to­ber, närmar sig raskt. Igår, med elva dagar till godo, får jag via min läkare veta att försäkringsbolagets ”förtroendeläkare på fastlandet” vill att en utvidgad undersökning utförs innan något beslut kan tas. En undersökning som dessutom kräver remiss till annan ort.

Resultat: *pling* ... *PLING!*, och stressreglaget slår över på max

Ingen kommunikation från försäkringsbolaget har skett direkt till mig, den det hela berör. Jag är bara ett socialskyddssignum på ett antal blanketter och i otaliga datafiler, långt ifrån någon människa av kött och blod.

Än en gång häpnar jag över det högst märkliga sätt på vilket man i republiken Finland, i landskapet Åland, hanterar sådana medborgare som av expertis är tagna ur rotation med diagnosen ”reaktion på svår stress”.

Eller som jag skrev till min handläggare hos försäkringsbolaget: det här byråkratiska förhållningssättet påminner mig obehagligt mycket om tekniken vid djuphavsfiske. När fisken har huggit ägnar man sig åt att växelvis slacka på linan och hala in, med målsättningen att totalt matta ut bytet tills det blir en lätt match att sätta in dödsstöten och bärga fångsten.

Här snackar vi alltså inte catch and release – detta är utstuderat catch to kill. Det är nämligen så det börjar kännas: som att de inte ger sig förrän man nått en gräns bortom vilken man inte längre orkar leva utan egenkontroll över sitt liv. Att helt sonika puttas ner för ät­te­stu­pan börjar te sig som den mest humana lösningen.

Av någon konstig anledning tror jag däremot inte att lilla A håller med om det.

tisdag 19 oktober 2010

Omdisposition

DET STÅR EN fritt att ändra sig, inte sant? Minns ni de här och den här..? Dessa finnes icke mer. Näpp, så är det.

Jag var från början inte helt nöjd med hur slutresultaten blev, så ef­ter att de fått ”ligga till sig” över sommaren bestämde jag mig för att riva upp och disponera om.

Av fyra förutvarande projekt har det därmed blivit två nya framsidor till 50x50 cm stora kuddar. Så här ser de ut och nu är jag nöjd:


Sen har jag faktiskt gjort mig en tredje också. I somras köpte jag för en euro några hundra gram garn syntetblandat yllegarn på en loppis, alldeles lagom mycket att virka något litet av.


Efter ett par timmar utomhus med byte till vinterdäck, gallring av hal­lon­buskage och lite annat plock kändes det igår gôtt att få sätta sig ner med en virkning och vila ryggen. Fan vet, hur många år till jag fixar däckbytet själv :o/

Igår fyllde jag förresten fågelmataren också, för första gången denna höst. Därmed torde det vara det bevisat: kajor, skator och annat pack har ett utomordentligt gott minne! Det dröjde knappt en timme innan kalaset var i full gång. De stackars talgoxarna satt slokörade några grennivåer högre upp och kunde bara titta på när de större flygarna smorde kråset.

Denna morgon ser det lika illa ut, med den skillnaden att antalet grå­svarta och svartvita matvrak är ännu större :o( Ska det fortsätta på det här viset kommer ”Rucklet” denna vinter att bli centrum för en gravt överviktig population av stora stannfåglar.

måndag 18 oktober 2010

Veckans Vanartiga Vers #27

Kufisk kille (som föddes i Falla)
ifrån bårhuset brukar sig palla
en ung dam eller två,
för nu är det som så,
att han gillar när kvinnor är kalla.


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

söndag 17 oktober 2010

Sista rycken vid ”Rucklet”

ÅRETS TRÄDGÅRDSSÄSONG LIDER mot sitt slut. Det börjar bli kallt nu och efter natten som gick låg det nyis på min provisoriska fontän i gjutjärngrytan nedanför trappan upp till terrassen. Skatornas kom­bi­ne­rade drinkbar/spa-anläggning har därmed bytt skepnad och blivit hockeyrink.

I sprickorna i det tegel som avgränsar grusplanen från mina odlings­bäd­dar har det börjat spira mossa. Vackert! Dessvärre spirar det lika friskt i gräsmattan också, så årets gödsling har inte fört något annat med sig än att gräset behövt klippas oftare än vanligt. If you can’t beat them, join them, heter det på engelska. Det är förmodligen den inställningen jag bör ha när det kommer till mossa.


Idag fick jag vitlöken sådd – på bilden såväl frön från de bulber som utvecklas på blasten som klyftor från sättlöken jag tog upp på sen­sommaren.


Rad efter rad med nysådd vitlök; både frölök, klyftor och hela små­lökar, som inte hunnit dela sig innan de skördades. Det ska bli intres­sant att se hur de olika varianterna tar sig när våren väl kommer.


Av höstliga trädgårdssysslor återstår nu egentligen bara att rensa hallonbuskaget från de slanor som burit frukt denna sommar, och att klippa löven förstås. Men än har inte alla fallit, så det dröjer kanske en vecka tills det är dags. Sen ska Stig ut och jobba igen!