Där satt den!

 

Få se om jag under morgondagen kommer att hitta på något kul här på bloggen med anledning härav. Ett litet lotteri kanske..?

Fast en helt rättvisande siffra är det inte, för jag har noterat att Yahoo! crawlat min blogg väldigt intensivt de senaste två-tre dagarna. Och deras besök är sannerligen inget som egentligen ska räknas.

Det var det här med vården

IGÅR KVÄLL LÄSTE jag ännu en i raden av alla nedslående be­rät­tel­ser ur levande livet om hur rent kriminellt fel det kan gå inom den åländska vården. Man blir iskall inombords av att läsa Tanjas be­skriv­ning, men läs den ändå!

Imorse bestämde jag mig för att göra som hon. Här är min historia:

I juli 2005 tog mitt liv, i den form jag dittills hade levt det, en ny vänd­ning. En vändning som verkligen inte var till det bättre. I juli 2005 sök­te jag hälsocentralläkare akut, efter tre dagar med sprängande värk i huvudet, värk i muskler, värk i leder, feber och illamående. Huvudet kändes som det skulle explodera vilken sekund som helst; att sätta ner en fot i marken utlöste smärtor i skallen som kändes som om nå­gon klöv hjässbenet med en glödgad sabel, gång på gång.

Jag uppvisade således alla upptänkliga symptom på en pågående en­ce­falit, en infektion i hjärnan, som kan bli följden av att man via en fäs­ting smittats av den illvilliga lilla bakterien Borrelia burgdorferi.

Men ingen frågade mig ens om jag blivit fästingbiten och ingen tog nå­got laboratorieprov för borreliaantikroppar. Ja, så urbota korkat be­ted­de man sig faktiskt på Åland, detta s.k. hyperendemiska område, där man t.o.m. bedriver egen forskning på sjukdomen.

Huvudet sprängvärkte, jag kunde knappt gå och jag var livrädd för att något var riktigt galet, men jag skickades hem med diagnosen hu­vud­värk av utmattningsutlöst typ och ordinerades hästdoser Panadol och Burana. En dryg vecka senare hade den troliga encefaliten läkt ut av sig själv, som den faktiskt kan göra. Men borreliabakterierna fanns na­turligtvis kvar.

Jag, som hela mitt liv varit vad man kallar kärnfrisk, började efter den fördömda sommaren 2005 få än det ena, än det andra konstiga symp­tomet. Värk lite här och där, accelererande problem med minne och koncentration, balanssvårigheter, värk och ”gung” i huvudet, för att nämna några.

Men ingen frågade mig om jag blivit fästingbiten och ingen tog något laboratorieprov för borreliaantikroppar. Varför skulle man det, för i ett ti­digt skede blev det bestämt att jag bara var ännu en i raden av me­del­ålders, deprimerade kärringar.

Jag tjatade och tjatade om att jag inte kände mig det minsta dep­ri­me­rad, bara helt slut, rent fysiskt. Jag förklarade om och om igen att det måste finnas en fysisk förklaring till mitt usla mående, eftersom jag inte kände mig deppig. Tvärtom sprudlade jag av kreativitet, tvärtom ville tiden inte räcka till för allt jag ville göra.

Men ingen lyssnade. Istället ordinerades jag de sedvanliga, små lycko­pillren – utan effekt, och för att ”Pensions-Alandia godkänner inte lä­karintyget annars”. Jag ordinerades den sedvanliga KBT-terapin – utan effekt, och jag ordinerades bildterapi, som jag aldrig fick. Istället fann jag mig plötsligt remitterad till Bostonmodellen, ett special­pro­gram för patienter med grava, psykiatriska störningar, dvs paranoid schizofreni, borderline o.dyl!!

Det var då jag för första gången blev riktigt arg. Varför i hela helvete lyssnade man inte på mig?! Om jag säger att jag inte är deprimerad, då är jag inte det. Om jag säger att det är något kroppsligt galet, då är det så. Det är jag, som bor i min kropp, som vet när något inte är som det ska. Det är jag, patienten, som är den mest sakkunniga när det gäller min egen hälsa.

Men ingen lyssnade. Fast det togs trots allt lite labprover, och ser man på, hade jag inte, förutom mitt redan tidigare kända, instabila sköld­kör­telvärde, makalöst usla noteringar för både C- och D-vitamin!

Heureka, liksom. Bortsett, förstås, från att inget borreliaprov togs nu heller.

Men fick jag en remiss till inremedicinare? Fick jag adekvat sub­sti­tu­tions­behandling för D-vitaminbristen, med ett kombinationspreparat med kalk? Fick jag den bentäthetsmätning gjord, som jag själv bad om när bristen på D-vitamin konstaterats? Självfallet inte. Först långa, krokiga vägar senare hamnade jag efter ett par år hos den hett efter­längtade inremedicinska specialisten.

Heureka, liksom.

Men ... för att utreda mitt fluktuerande sköldkörtelvärde ägnade denne ett halvår åt att första trappa ut min medicin, för att konstatera att jag började må skit, för att därefter trappa in den igen, för att konstatera att jag – knappast särskilt förvånande – började må bättre. Och snipp, snapp, snut, så var den utredningen slut. Grundorsaken till att TSH-värdet hoppar upp och ner som det behagar är och förblir således outredd, och något borreliaprov var det aldrig tal om.

Hos samme specialist ventilerade jag ännu en gång behovet av att göra en bentäthetsmätning på en magerlagd, kvinnlig patient i 50-årsåldern med för tidigt klimakterium, som dessutom röker och har en verifierad, oförklarad brist på D-vitamin samt en revbensfraktur och en svansbensfraktur i bagaget. Efter att doktorn beretts två och en halv månads (!) betänketid lossade till sist denna remiss, som jag bad om första gången nästan två år tidigare. Några stora mängder krut öddes dock inte på att reda ut hur i hela världen en annars fullt frisk kvinna i sina bästa år och med goda kost- och motionsvanor kunde ha en så­dan otrolig brist på vitaminer. Varför skulle man det? Jag var ju sub­sti­tue­rad, som det så vackert heter, och att jag fortfarande mådde dåligt var ju förstås riktigt dumt av mig.

Dagarna fylldes av värk både här och där, mest uttalat i ländryggen, med ett svajigt minne och en dito balans, en koncentrationsförmåga som blev allt sämre, en eskalerande stressintolerans och, som spiken i kistan, ett anfall av ansiktssmärta, som får en resa genom skärselden att te sig som en chartervecka på Mallis. Men lyssnade någon..? Nej, varför skulle man det? För handen låg ju en medelålders kärring, som alla visste led av depression. Ja, det vill säga alla verkade veta det utom jag själv, som fortfarande sprudlade av kreativitet, men som allt­mer börjat lida av att orken inte ville räcka till. Det som inte alla andra symptom satte p för, det gjorde bristen på ork. Och strunt samma att jag fortfarande mådde dåligt, för jag var ju gubevars substituerad.

Ännu mer biff blev saken, när det i april 2012 konstaterades att jag har grav osteoporos (benskörhet, i klass med en 75-åring) och fick medicin för det. Därmed var synbarligen även denna utredning färdig, även om någon förklaring till varken det ena eller det andra fanns att tillgå. Och att jag fortfarande beskrev att jag mådde dåligt, det var ju irriterande förstås och såå dumt av mig, eftersom jag ju för fan i våld var sub­sti­tue­rad och medicinerad.

I augusti 2012 fick jag till slut nog. I augusti 2012 begärde jag ett test för borreliaantikroppar, eftersom ingen i något skede ens nuddat vid tanken. I augusti 2012 konstaterades det då äntligen, att jadå, visst hade jag förhöjda antikroppar. I oktober (!) gjordes en lum­bal­punk­tion, som visade både en genomgången infektion i centrala nerv­sys­te­met och färska antikroppar, som tecken på en infektion i aktiv fas.

H ☆ E ☆ U ☆ R ☆ E ☆ K ☆ A, liksom!

Men tro för guds skull inte att jag, trots min armslånga lista med mång­åriga symptom, skulle få rätt sorts behandling! Nej, varför i herrans namn skulle jag få det? Jag var ju en medelålders, deprimerad kärring och att sätta in en för sekundär neuroborrelios adekvat anti­bio­ti­ka­be­hand­ling skulle förstås vara likvärdigt med att helt öppet erkänna att det begåtts en dundertabbe sommaren 2005. Det skulle ju vara skäm­migt.

Nu, den 23 mars 2013, dryga fem månader efter lumbalpunktionen, har jag på långa, krokiga vägar, som tagit mig via Åbo universitets centralsjukhus, genomgått tre, tunga antibiotikakurer och har för­hopp­ningsvis blivit kvitt borreliabakterierna för den här gången.

Heureka, liksom.

Fast ... nu, snart åtta år (!) efter smittan, står jag utan för­sörj­nings­möj­lig­heter, med ett förbrukat sparkapital, med bestående men och ett hälsotillstånd som ytterligare förvärrats av alla byråkratiska turer runt min sjukdom, fortfarande efter alla dessa år utan hjälp och stöd från en socialkurator och hängande någonstans i ett medicinskt limbo, till hälften outredd och ännu långt ifrån att se slutet på historien.

Ingen kan kompensera mig för allt det jag förlorat. Ingen kan göra mig fullt frisk igen. Men någon kan erkänna att jag haft rätt hela tiden och att de haft fel. Någon kan plåstra om min skadade självkänsla, genom att i all ödmjukhet be om ursäkt. Det är mänskligt att göra fel. Det omänskliga ligger i att inte kunna erkänna sin mänsklighet.

Och, by the way, en patient är en människa, inte en kroppsdel eller ett symptom. Glöm inte det!

Den senaste knorren på grisen står ändå inte ÅHS för. Den har jag häm­tat från Petrea i Åbo, där en bindgalen, konsulterande psykiater bestämt sig för att jag är hypokondriker (inbillningssjuk)! Lustigt, framför allt om man tittar på min track record:

2004 anar jag att jag kommit i klimakteriet, alldeles för tidigt. Check!
2004 ventilerar jag samtidigt som ovan mina misstankar om hypo­ty­reos. Check!
2005 söker jag för vad jag misstänker är encefalit. Check!
2007 söker jag för vad jag misstänker är melanom. Check!
2009 hävdar jag att det måste finnas en fysisk orsak till mitt mående. Check!
2010 väcker jag frågan om behovet av en bentäthetsmätning. Check!
2011 befarar jag reuma eller artros i fötter och händer. Check!
2012 har jag resonerat mig fram till att en borreliainfektion kan vara boven i dramat. CHECK!

Hypokondri..? Sällan pissar hönsen konjak! Däremot ett bevis för att det intyg jag har på min goda, logiska slutledningsförmåga är veder­häftigt. Och ett bevis för att jag, som lever med mig själv 24/7, är mer sakkunnig än vilken specialist som helst som träffat mig en kort timme.

Men visst, naturligtvis finns det också kunnigt, lyhört och inkännande folk inom sjukvården både här och där, och en del har jag redan haft nöjet att träffa på. De övriga, de som borde rannsaka sig själva och överväga om vården verkligen är den rätta branschen för dem, be­tack­ar jag mig för. Bland dem återfinns synbarligen sådana som tycker att pysselbutiker och en kupa konjak med kompisen går före patienten.

Skäms!

Post eller kolera? Faktum är, att det är hugget som stucket.

IDAG KOM JAG på en sak. Jag kom på att jag inte gillar att få post, för post betyder nuförtiden i 99,999999 % av fallen någon ny sk*t. Som idag. I ett och samma kuvert infann sig två beslut i besvär riktade till Be­svärs­nämnden för social trygghet. Och för att räkna ut vad nämnden be­slu­tat krävs min själ ingen examen från ett Ivy League-universitet. Det är överkurs att ens sprätta kuverten.

Det något förvånande i sammanhanget är dock, att det ena beslutet hänför sig till ett besvär som daterar sig ett år bakåt i tiden. Det andra är så pass nytt som från augusti ifjol. Så visst måste det ju sägas vara en smula intressant att dateringen för när besluten givits är den­sam­ma i båda fallen, dvs den 7 mars? Visst är det aningen konstigt att de tydligen behandlats sam­tidigt, trots att det tidsmässigt skiljer ett halv­år mellan dem och det ena berör bostadsbidrag och det andra en an­sökan om reha­bi­li­te­rings­un­dersökning..?

Slutsatsen kan inte bli någon annan, än att man systematiskt tycks bun­ta ihop besvärsskrifter som anländer från en och samma person. När sedan nämnden successivt betar av sina högar fattar den sina sedvanliga beslut om avslag, utan någon desto mer undersökning av vad ärendet egentligen handlar om. Samtliga besvär avslås helt enkelt samtidigt, vilket ju blir både praktiskt och rationellt!

För att ytterligare effektivera det hela borde FPA rakt av ersätta sina postinkast med dokumentförstörares glupska gap. Skillnaden mot idag skulle vara marginell och högst försumbar.

Sannolikheten för att jag inom en snar framtid blir så jävla arg att jag spräcker en blodåder ökar lineärt i relation till tidens gång. Det är de­fi­nitivt dags att fylla i kortet jag högg åt mig på apoteket häromsistens, för någon liten bit av kärringen ska väl ändå gå att återanvända, i hu­ma­nis­mens och miljömedvetandets heliga namn?

Och så är det bara att inse, att måndagens naiva förhoppning om att veckan som nu gått skulle bli en bra sådan som vanligt har kommit på skam. Herregud, varför lär jag mig aldrig?! Har du en gång stigit med foten i den byråkratiska björnsaxen slipper du inte därifrån med mind­re än att du gnager dig loss jämsmed fotleden.

Från ö till ö

PROMENADPOLAREN P ÄR nyss hemkommen från Island, hästarnas, fårens och de härliga ylletröjornas förlovade land. Där var det, enligt henne, långt mycket mer vår än här, och i Reykjavik har de enligt den­na, min högst privata utrikeskorrespondent, ett kultur­hus klart sköna­re att beskåda än vårt åländska; betongklumpen som mera för tan­kar­na till ett urbant kärnkraftverk än ett centrum för kulturella aktiviteter.

Nåväl, den diskussion hör inte hit. Den kan jag utveckla en annan gång. Det jag vill visa är de vackra hys­kor­na och hakarna hon häm­ta­de hem åt mig från sin resa. Visst är de fina?

Jag ser tydligt för mitt inre hur tjusiga de kommer att bli som lås på några av mina framtida Jïengearmband. Så tack, gulle vännen, det här var en både oväntad och välkommen liten gåva!

Humörbarometer i hantverksform, del 2

AV FÄRGSÄTTNINGEN ATT döma skulle man kunna förledas att tro att jag idag, och i motsats till igår, är lugn och fin till sinnet. Det här ju mil­da, fina färger!

Låt mig säga som så, att även idag bedrar skenet. Jag är minst lika förbannad som igår, om inte ytterligare ett snäpp. Men det röda gar­net är på upphällningen och tarvar ransonering. Annars hade jag nog fan anamma fortfarande virkat rött!

Rött som blod.

Andras, inte mitt.

Vilken färg kan man månntro förknippa med knäskålar som varit i närkontakt med ett basebollträ..? Det skulle gärna få bli färgvalet tlll nästa grytlapp, hehe! :o)

Humörbarometer i hantverksform

AV FÄRGSÄTTNINGEN ATT döma skulle man kunna förledas att tro att jag är på ett enastående gott humör. Rött, gult och orange är ju glada färger.

Dessvärre symboliserar rött även ilska. Det är färgtemperaturen för dagen. Det är nu en hel vecka sedan jag, helt i enlighet med Valviras direktiv, mejlade en formell anmärkning till högsta hönset på Petrea. Samma dag gick ett brev iväg till den läkare som anmärkningen gäller, med en uttrycklig begäran om svar per omgående.

Tror ni jag hört något från någondera av dem? Kommunikation är, vad det verkar, ingenting som står på agendan i nutida utbildningar. Det gjorde det i forntiden, när undertecknad fick sin handelsskolning. Då lärde vi oss också att brev besvaras med brev, fax med fax, ett tele­fon­samtal med ett telefonsamtal och, mind you, alltid utan fördröjning.

På den tiden betydde per omgående att man svarar direkt, inte om en vecka eller när – eller om – man känner för det. Men det var då det. Nuförtiden får man buga, bocka och tacka om man överhuvudtaget be­värdigas med ett svar, hur senkommet det än må vara.

Inte fan undra på att samtliga besvärsinstanser här i landet är ned­lag­da med [onödigt] arbete!

Kan det verkligen vara så att det ljusnar..?

VECKOSLUTET BJÖD PÅ ett svinkallt men strålande väder. Men vad hjälper det en stackare som mig, som pga antibiotikan ändå inte kun­nat vistas ute och dra någon nytta av den klara marssolens sken? :o( Nänä, en annan fick vackert sitta inne och vara kreativ istället och det är väl i och för sig inte det sämsta.

Så ett nytt Jïengearmband blev det på kuppen. Det är det första jag gjort på väääl­digt länge och den här gången slog jag på stort, när jag till och med handsydde fast foder av röd filt på avigan!

Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

***
Och kan ni förstå, att denna måndagmorgon har börjat bättre än bra, tack vare ett meddelande om att jag har fått en första tid hos arbets­psykolog redan nästa veckas måndag! Yay-ay-ay! Jag som redan hun­nit bli grundligt nedslagen i skorna av förra veckans besked om att jag knappast skulle få träffa henne före sommaren.

Sen ser jag precis nu att Solveig i e-boksversion fått en ny gillning på Fejan. Det är också kul!

Kan detta månntro vara början på ett riktigt schyst vecka..?

”Det tar sig”, sa pyromanen

DET ÄR SPÄNNANDE det här med färger. Jag märker så väldigt tydligt att mina färgval är intimt sammanknippade med mitt humör. Är jag glad dras jag mot sprakande, klara nyanser i rött, orange, violett, turkos osv. Men känner jag mig låg, då går det åt andra hållet.

Gårdagens dubbla mormorsgrytlapp kanske kan sägas vara nå­gon­stans mittemellan..? Inspirationen kom från omslaget på min konst­närs­hand­bok, som råkade ligga framme på vardagsrumsbordet.

Utomhus envisas det fortfarande med att vara -10°, denna söndag den 17:e mars 2013, då min pappa skulle ha fyllt 103. 36 år har han redan varit borta, så det är knappt det känns som jag någonsin haft en far.

Något annat som också borde vara dött och begravet är mitt lilla oliv­träd. Efter förra vintern såg det totalkolavippat ut och jag lyfte ut det på backen, för vidare befordran till trädgårdskomposten. Men hur det nu kom sig så hann jag inte med, och nästa gång jag kastade ett öga på det lilla livet, ja, då grönskade det!

Den här vintern har det gått bättre, trots den minimala mängd ljus som letar sig in i mitt ouppvärmda källarförråd. Gott om gröna kvistar:

Till och med inne i köket går det rätt okej just nu. Jag brukar aldrig lyckas hålla liv i såna där krukor med basilika från livsmedelsbutiken, men si, med ett nytt knep tycks det funka den här gången!

Plastkrukan står i ett högt och smalt glas med vatten ända upp över halva krukan. Hela härligheten står sedan i en ogenomskinlig burk, så att rötterna, som så småningom letar sig ut genom krukbotten, skyd­das för ljus. Plantan är ett par månader gammal vid det här laget, så jag har slagit personligt rekord!

I den höga kristallvasen står resterna av en bukett rosor. Stjälkarna började få så mycket gröna skott i varje bladveck att jag helt enkelt inte nändes slänga dem när blommorna vissnat. Kanske går de t.o.m. att sticka ner i jord så småningom, så att de får rötter..?

Till höger om basilikan står ett annat bevattningsexperiment. Genom jorden i den svarta plastkrukan löper en stump nylonlina, typ lite gröv­re än persiennsnöre, som slutar i en nedhängande bit under krukan. Syntetmaterial måste det vara, för t.ex. bomull murknar.

Krukan står ovanpå en vattenreservor, där vattnet inte får nå upp till själva krukan. Via linan kommer kapillärkraften att suga vattnet uppåt, så jorden i krukan hålls konstant fuktig.

Och ja, det fungerar utomordentligt bra. Nu håller jag på att klura ut ett listigt förkultiveringskärl för min kommande vårsådd, som jag tänkt bevattna på samma sätt, för att utan ständig passning kunna hålla en jämn fuktighet i sådden.

When there’s life ...

 

SKAM DEN SOM ger sig! Igår eftermiddag gick det nya läkarintyget iväg till både höger och vänster, så nu är det bara att luta sig tillbaka och ... invänta nästa avslagsrunda.

Det är inte utan att jag snart kan titulera mig proffs på det här. Och tänk, så mycket jag fått på köpet! Förutom mängder med juridisk kun­skap:

... en [skrämmande] inblick i kompetensen (?) hos republikens myn­dig­heter och in­stanser, med särskild tonvikt på Åland, vårt Åland,

... massvis med träning i både finska och engelska, eftersom det i vårt enligt lag tvåspråkiga land inte alltid låter sig göras att bli betjänad på sitt modersmål om detta, gud förbjude, råkar vara svenska,

... en totalhavererad tro på vårt lika värde inför lagen och, icke att för­glömma,

... mängder av nya, goda ovänner både högt och lågt.

Och vad jag verkligen fått lära mig, är att vår nation kryllar av makt­be­rusade småpåvar och, kretsande som vilsekomna satelliter runt dem, ett fot­folk, vars samlade IQ med god marginal torde understiga den hos en överbegåvad fiskmås. Så nog måste jag ändå säga att jag är en i sanning privilegierad män­niska!

Ja, jag menar, huru många äro icke de, som går genom livet utan att över­huvudtaget få vara med om någonting spännande..? Som, allt­medan decennium läggs till decennium, vecka efter vecka traskar på i sin mak­liga, förutsägbara lunk fram till fredagskvällen, då man i säll­skap av nära och kära, samtidigt som man göder sig med friterade rotsaker och fyller sig med ”nattvardsvin” av varierat slag, samlas runt den nutida altartavlan, för att i HD-kvalitet begapa hur ännu några medmänniskor villigt utsätter sig för vilket som helst mått av förnedring för att få sin stund i rampljuset.*)

[plats för en stor skopa ironi här, ett helt jävla lastbilslass]
Skämt åsido, så skulle det kännas rätt fint att snart få sitt normala liv tillbaka. För i motsats till vad folk, fä och försäkringsbranschen tycks tro, så är det ingen dans på ett högblankt ballroom-golv att vara in­snärjd i det s.k. sociala skyddsnätet. Man skär sannerligen inte guld med täljkniv eller lever livets glada dagar. Den energi man borde lägga på att tillfriskna och bli arbetsför går i sin helhet åt till att uppfinna nya överlevnadsstrategier, slåss med tygellöst snurrande papperskvarnar och koka soppa på en upphittad spik.

Dystra tankar en strålande vacker marsdag? Förvisso, men låt mig av­sluta med att, som Steffe, citera en mycket klok man, dvs doktor Gun­nar Norden­stam i Sverige:

Årets nobelpris i fysiologi borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år – en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia.

* Där fick jag till det! Enligt LIX har den texten läsbarhetsindex 98, vilket inne­bär att den klassificeras som mycket svår, s.k. byråkratsvenska, hehe! :oD

”I brist på bröd får man äta limpa”

KANONVÄDER DÄR UTE, men bästa promenadkompisen har dragit till Island, av alla ställen. Som om vi inte skulle ha polarkyla så det räcker på den här ön? Men kul för henne förstås.

Och så har hon faktiskt lämnat både karl och hund efter sig, båda i be­hov av motion, så det löser sig nog ändå. ”I brist på bröd får man äta limpa”, hehe :o)

***
Gårdagens möte på AMS blev en intressant (?) upplevelse.

Igår var det den 14 mars. I rehabiliteringsplanen i läkarintyget från Pe­trea ingår att jag ska utredas av en s.k. arbetspsykolog. Kanon! Borde ha gjorts för över ett år sedan, men då nekade Pensions-Alandia (som sen dess har roat sig med att byta namn till Alandia Pensionsförsäkring) den åtgärden. Ett yrkesvägledande samtal på två à tre timmar skulle jag få, tack så jävla mycket.

Men nu finns det ändå en hake.

En seriös hake.

I den sysselsättningsplan som författades under gårdagen står det att undersökningen och bedömningen av min arbetsförmåga ska göras ”när det finns en ledig tid; senast 31.08.2013”. Men ... min AMS-hand­läggare upplyste mig om att psykologen sannolikt inte kommer att hin­na träffa mig före sommaren eftersom hon är seriöst överbokad, och sen blir det ju, som handläggaren konstaterade, semestertider.

Just så, ja.

Enligt läkarintyget är jag arbetsoförmögen t.o.m. 1 juli. Så hur går det då, om en arbetspsykologisk undersökning ännu inte gjorts före det..? Same procedure as always, skulle jag tro: papperskrig, mera pap­pers­krig och så ett par besvär ovanpå det.

Ja, jösses ...

Men idag är det fredag. Vanligt folk ska kanske roa sig hej vilt på Ma­riehamns litteraturdagar eller rentav ute på etablissemang. Själv ska jag slå mig lös med lite antibiotika och an­nat gott och blandat i pil­ler­väg och börja fila på en anmälan till Valvira. Tänk, att det fortfarande finns en instans jag inte behövt vända mig till förut.

Trevlig helg, hörni!

Om att gå upp i varv

 

I FÖRRGÅR FICK jag med ens nog av stickning med yllegarn. Istället fiskade jag ur lådan med bomullsgarn upp början på en mormorsruta, som ska bli en sån där dubbel grytlapp som jag gjorde ett flertal av under fjolåret (leta i spalten till höger upp etiketten ”SÄLJES” för att kolla in dem).

Mellan virkvarven har i övrigt de senaste dagarna gått åt till kor­res­pondens med rehabiliteringsanstalten Petrea i Åbo, till att författa en formell anmärkning till överläkaren därstädes och till att formulera en lååång skrivelse till den gode (?) doktor, som är föremålet för min an­märkning. Ja, jösses ... Jag kan ärligt talat inte dra mig till minnes en enda sak som gått så där helt rätt från början under den nu drygt fyra år långa fars som min sjukfrånvaro urartat i.

Eller jo, förresten! Nu far jag med osanning, för en sak har gått rätt: koordinatordoktorn inom primärvården tog i augusti ifjol utan vidare diskussion det labprov för borrelia-antikroppar jag föreslog. Men i öv­rigt ... *suck!*

Det är därför som sånt här gör mig på lite extra gott humör:

Sk*t samma att jag fått nytt efternamn, för det är ändå budskapet som är det viktiga :o) Stort tack för denna högst oväntade mark­nads­föring, du Föglöbo!

Och idag har jag tid bokad hos AMS, för att fyra år försenat påbörja planeringen av min yrkesinriktade rehabilitering. Trist bara, att jag ännu tre månader efter slutförd rehabiliteringsundersökning inte har ett komplett, korrekt läkarutlåtande att visa upp :o( Fast det är ju klart, formellt sjukskriven är jag faktiskt ända till 1 juli, så det hinner kanske bli ordning med den saken tills dess? Och idag är det – jippii! – bara fem dagar kvar av den tredje, tunga antibiotikakuren!

Våren vs Vintern: 1-1

INATT SKVALPADE TEMPERATUREN runt -12° igen, så kom inte och snacka vår med mig ännu! Det enda vårtecknet so far är att jag gått lös på mina hibiskusar och vårbeskurit dem. Alla utom den som står i vardagsrumsfönstret på tillväxt och som med tiden ska bli en lika stor och ståtlig stamhibiskus som sin mamma.

Det som ses dingla från grenarna i mammablomman är ljusslingan från i julas. Det blir klart enklare att trassla bort den när ”trädkronan” nu blivit ordentligt tuktad. Och tänk, inte knipsade jag av sladden heller! :o)

Men annars är det vinter ännu. Utanför köksfönstret virvlar små korn av snö genom luften och skaren håller gården i ett stadigt grepp. Så det är bara att fortsätta med vintriga hantverk i ull, så länge som kylan håller i sig. Ett par pulsvärmare till är under produktion. Den här gång­en i rött, grått och grönt, som ger dem ett visst allmogestuk:

Annars kan jag meddela att jag för närvarande egentligen inte har lust med någonting. Nada, njet, nothing whatsoever. Men anmälan till Pa­tient­försäkringscentralen artar sig ändå, trots att jag är fucking fed up på att försöka ta mig framåt i den strida motströmmen. För ser ni, jag instämmer helt och fullt med Louise Hoffsten: Only the dead fish follow the stream!

Bara för att ...

... DEN ÄR SÅ hysteriskt rolig i all sin knasighet. Håll till godo!

Om hur det ena har en tendens att leda till det andra

GÅRDAGENS INTERNATIONELLA KVINNODAG inspirerade mig till mer av det som brukar kallas för slöseri med kvinnokraft, dvs hantverk. Dagen till ära designade och tillverkade jag en för mig osedvanligt fe­minin produkt. Inte mycket fräsiga färger eller geometriska former här inte:

Annars uteblev, som väntat, all form av handfasta bevis för ens egen för­träff­lighet som representant för det täcka könet. Om nu inte kortet här under ska sorteras in under den rubriken..?

Klicka på bilden om du är nyfiken.

Den enda rätta dagen

JAG ÄR KVINNA.
Jag är internationell.
(Svensk pappa, finsk mamma, bor på Åland och talar engelska flytande, finska hjälpligt och har pluggat såväl tyska som franska.)

Idag är det min dag.
Idag är det alla kvinnors dag!
Mer rosor åt alla underbara kvinnor, för bövelen!!

Fast jag är inte kinkig. Det går bra med en trerätters på restaurang, ett presentkort på ett trevligt spa, en paint seal-behandling av Röda Faran eller ett avgörande från riksdagens justitieombudsman också :o)

Dessvärre fat chance för något av ovanstående. Och nej, jag har inte lagt ut pengar för rosorna själv. Vad f-n tror ni om mig egentligen?! Den omgivande röran har jag dock åstadkommit helt egenhändigt.

Solveig goes Daisy!

GRATTIS, ALLA SYNSKADADE! Bibban i Mariehamn bad igår om lov att få låta läsa in ”60+ och singel” i s.k. Daisy-format. Klart dom får! Med den reservationen, att jag vill ha ett ord med i laget vid valet av uppläsare, så en katastrofal författaruppläsning kommer ni i alla fall att slippa. Det sa jag bestämt nej till.


Och igår fick jag ett anonymt tips om DET HÄR. Inte illa pinkat av en trött och medelålders, men glad, amatör. Dessutom med en renodlad kiosk­roman, utgiven på eget förlag och helt utan marknadsföring.

Ja, jädrar i min lilla låda, säger jag bara! Att jag skulle hamna i sällskap med Ulla-Lena Lundberg, fjolårets mottagare av Fin­lan­dia­pri­set och no­minerad till Nordiska rå­dets litteraturpris 2013, det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i min allra livligaste fantasi :o)

Men gud i London, nu börjar det igen!

JAG SKICKADE HÄRFÖRLEDEN in blanketten för årsjusteringen av mitt allmänna bostadsbidrag till FPA. Som inkomst uppgav jag – helt korrekt – den grunddagpenning jag sedan 1 april ifjol antas kunna för­sör­ja mig och en tonåring på; efter årsskiftet det enorma brutto­be­lop­pet om 754 €/månad.

Döm om min sedvanliga förvåning när bidragsbeslutet anlände idag. Förutom att det fortsättningsvis beräknas i strid med gällande för­ord­ning, har min grunddagpenning efter en runda hos FPA vuxit till hela 810,55 €/månad!

Eh..? How come??

Jag mejlade handläggaren, som svarade att dagpenning (och barn­för­höjning) betalas för i genomsnitt 21,5 dagar per månad. Dag­pen­ning­en multipliceras därför med 21,5 när den räknas om till månads­in­komst.

Men, va faaaan ... Vadå ”räknas om till månadsinkomst”?? I blanketten ska man enligt direktiven uppge vilken inkomst man har och hur myck­et i månaden. Om jag uppger 754 € i månaden så är det 754 € i må­na­den jag får, och grunddagpenningen har hela tiden betalats för 20 da­gar/månad och inget annat än 20 dagar:

11-12.4.2012 - 2 dgr (1-10.4 var nån form av karens)
12.4-10.5 - 21 dgr (av nån anledning en dubblering av 12.4 och blev 21 dgr)
11.5-7.6 - 20 dgr
8.6-5.7 - 20 dgr
6.7-2.8 - 20 dgr
3.8-30.8 - 20 dgr
31.8-27.9 - 20 dgr
28.9-25.10 - 20 dgr
26.10-22.11 - 20 dgr
23.11-20.12 - 20 dgr
21.12.2012-17.1.2013 - 20 dgr
18.1-14.2 - 20 dgr

Det strider således mot alla vedertagna matematiska principer att det här skulle kunna bli 21,5 dagar i månaden hur många gånger man än tar sig för att addera och dividera. Men nu ska ni få veta hur FPA räk­nar sig fram till 810,55 €:

Ta det månadsbelopp jag uppgivit (754,00 €)
Dividera detta med antalet faktiska dagar för vilka det betalas (20 dgr)
Resultatet blir 37,70 €/dag.
Ta sedan dessa 37,70 €/dag och multiplicera med 21,5 dagar.
Resultatet blir ... tadaa! ... FPA:s 810,55 €, som de påstår är min grund­dag­penning, trots att det på specifikationen från Ålands land­skaps­re­ge­ring står 754,00 € för 20 dagar.

Är det nån som ser nån logik den här gången heller?
Jag gör det inte.

Låt mig dessutom ställa den här fullt berättigade frågan: Vilken är överhuvudtaget vitsen med att man själv fyller i någonting på FPA:s blanketter, eftersom det tycks vara mer regel än undantag att ens egna uppgifter ändå inte används som grund för beräkningarna..?

Fast storleken på min bostad är faktiskt, kors i taket, rätt i beslutet den här gången. ”Rucklet” har, till min förtjusning, varken krympt eller tillvuxit i omfång under det gångna året :o)

DIY slaskspade

ÄR DET FLER än jag som blir gaaalna på alla dessa en­gångs­för­pack­ningar av plast som formligen översvämmar tillvaron nuförtiden? Varje gång jag stoppar ner något i min back med skräp f.v.b. till åter­vin­nings­cent­ralen funderar jag på om det inte skulle gå att använda just den här plastsaken till något mer.

Häromdagen fick jag en idé.

Ni vet de där plastbrickorna, som finns på baksidan av många platta förpackningar med färdigskivat pålägg, som hänger i charkdisken i alla livsmedelsbutiker. De blir faktiskt helt perfekta slaskspadar till köket, med färdigt upphängningshål och allt!

Och idag är det precis nio månader sedan mitt klagomål angående FPA:s märkliga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget, som jag ursprungligen lämnade till JO den 10.01.2012, av någon ytterst svår­begriplig anledning kom att betraktas som ett helt nytt klagomål fr.o.m. 06.06.2012.

Totalt har det inkommande söndag således gått hela fjorton månader utan att något hänt. Man blir imponerad. Eh, nää ... not the least.

Om några vårvintriga företeelser

LILLA A HAR i egenskap av niondeklassist fått en biljett till fredagens läslustkväll i samband med årets upplaga av Mariehamns litte­ra­tur­dagar, 15-17.3. Det fick mig igår att ta en titt på programmet, trots att jag av ekonomiska orsaker inte har råd att bevista något kulturellt eve­nemang som har en prislapp.

Jag noterar, att lördagens första programpunkt har rubriken Pre­­sen­tation av ny åländsk litteratur. Se där, ja! Vad sägs om lite vad­slag­ning om huruvida tant Solveig kommer att återfinnas i detta ce­le­bra sällskap..? Jag sätter en europeisk tia på att så inte är fallet och hade gärna satsat det tiodubbla om råd hade funnits.

Sen tänkte jag som omväxling förgylla den här dagen med lite vege­ta­tions­rapportering. Den största överraskningen bjuder mina två che­ri­moyaplantor på. De är drivna från frön jag hämtade hem från Madeira i november 2010, men fick under den gångna vintern spatt. Mitt i allt fällde de alla sina blad och jag trodde att det var kört, men ställde än­då dem åt sidan för att bida min tid.

Nu kommer det nya grenar, med nya blad, på varje plats där ett fallet blad har suttit! Snacka om återhämtning :o) Samtidigt blommar alla mina phalaenopsis, brudorkidéer, och det är ju kul som bara den. Och som lök på laxen har en hibiskus, som jag håller på att stamma upp åt Lilla A, satt knopp!

Lite kul är också kul, som jag ofta brukar säga!

Nuuuuuuuu kör vi!

EFTER ATT JAG med mycket möda och stort besvär fick ihop det om­fat­tande överklagandet till försäkringsdomstolen i november – det som Pensions-Alandia sedan på rent djävulstyg pantade på i två månader innan det överfördes till domstolen, och då efter lagstadgad tid! – har jag varit lite trött på allt vad papperskrig heter. Jag valde helt enkelt att deklarera eld upphör här hemma, för att hinna med såna tri­via­li­te­ter som att an­das och göra något annat.

Men så anlände läkarutlåtandet från rehabiliteringsundersökningen i Åbo, och med det en horribel bilaga författad av The Little Shrink of Horror Himself. När jag läst den, och för säkerhets skull läst den två gånger till, kände jag hur det bildliga topplocket sprack. Bland all an­nan rappakalja har denna katastrof till expert nämligen totat ihop föl­jande:

”/.../ den kverulantiska* fantasin om att väcka åtal om behandlingsfel”

För det första har jag aldrig någonsin i något enda sammanhang talat om ”åtal”. Det jag konstaterat är, att det kommer att bli en saftig an­mälan om patientskada innan den här vårdröran har kommit till vägs ände. För det andra vet den som känner mig det minsta, minsta lilla att ett sådant uttalande från min sida aldrig är detsamma som tomma ord.

Men ilska är ju, som jag påpekat många gånger förut, ett bättre driv­medel än prima raketbränsle från NASA. Så nu jävlar i min lilla låda ska här anmälas, och detta utan desto mer fördröjning!

Nuuuuuuu kör vi!

Under ledtexten Personskada för vilken ersättning söks till­han­da­hål­les ynka sjutton rader och längst ner står det: Fortsätt vid behov på skild bilaga.

”Vid behov”..? Jovars, här föreligger min själ ett behov! Frågan är om det kommer att räcka med tre A4:or för att fylla det?

---

* kverula'ns subst. ~en · det att klaga ofta, i onödan och på ett negativt sätt och utan att försöka göra ngt åt saken [källa: Svensk ordbok, andra upplagan]