”Favorit i repris”

FÖR DRYGT ETT par år sedan bloggade jag om Jakten på de försvunna hålfotsinläggen, ett sökande som med varierad intensitet pågick i tre år (!) innan de återfanns. Nu är det dags igen.

Den här gången är det mitt flexibla ministativ till kameran som är puts väck. Det har alltid legat – ska alltid ligga – på samma hyllplan i bok­hyl­lan utanför köket. I förrgår sträckte jag mig automatiskt efter det och mitt mus­kelminne är så starkt att jag nästintill kunde känna det trots att jag famlade i tomma intet. Vafalls, inget stativ?!

Nu har jag [åter en gång] vänt upp och ner på hela huset. Letat högt och lågt, på tänkbara och otänkbara ställen (ja, även i kylskåpet). Nada stativ. Det är som uppslukat av universums svartaste av svarta hål, trots att min egen doktor Watson, i form av Lilla A, vars hjärna numera funkar bättre än min, också är inkopplad på fallet. Men so far inget stativ. Inte någonstans. Inte ens i bastun.

Jag tror tamigfan att jag blir galen, vet ni vad. Det här kan inte vara sant! Inte att det händer en gång till. Eller är det helt enkelt så att jag håller på att bli dement nu också, ovanpå allt annat elände..?

Men ärligt talat, vart fan kan jag ha satt det?

Månaden med stort S

SKÖRDA, SYLTA, SAFTA, skördefest och soppa, det är september för mig. Änt­ligen återkommer lusten och smaken för varma soppor! Just nu finns det dessutom oändligt mycket gott att välja på för att svänga ihop en stor kastrull mättande mat, som blir bara godare om den får gotta till sig en dag eller två.

Igår blev det korvsoppa, av till största delen egen skörd: vaxbönor, bifftomater, fänkål, morötter, potatis, vitlök, persilja och libsticka. Pap­rikan*, korven* och löken kom från butiken. Det sistnämnda skulle egentligen ha varit egen purjo, men den odlingen har myrjävlarna satt p för. Mina purjolökar är just och jämnt i storlek med grövre sugrör :o/

* På specialpris förstås! Vad annars? ;o)

Och på tal om kastruller ska jag nu kasta in ännu ett i raden av mina husmorstips!

För mig har det alltid varit ett onödigt irritationsmoment att stå t.ex. mitt i syltkoket och reta mig på att jag inte har koll på hur mycket syl­ten vä­ger när sockret ska i. Därför har jag på insidan av en skåpdörr en lista upptejpad. På den har jag noterat hur mycket mina kastruller (och bunkar) väger. Då är det lätt att ställa hela koket på vågen, sub­trahera kärlets vikt och på ett ögonblick få koll på vad innehållets vikt.

Annars kan jag bara konstatera att Åland gör det igen, planerar som arsel. Med början idag och ända fram till söndag kväll pågår det skör­defest över hela Åland. Folk åker som skållade illrar kors och tvärs ge­nom landskapet för att besöka, begapa och beundra, och så gott som alla i privatbilar. Samtidigt passar man på att anordna bilfri dag imor­gon. Men hej, så genomtänkt ...

*vederbörligen anti-imponerad*

Vill ni se en stjärna?

ELLER SNARARE NÅGRA hundra? Igår kom jag på att jag ska tömma lagret på alla vaxade och glittrade små pappersstjärnor jag tillverkade för något år sedan. Synen har blivit så vissen den senaste tiden att det är otänkbart att jag med så gott som osynlig nylontråd ska lyckas knåpa ihop några flera stjärnmobiler i mitt lilla liv.

När jag tittade i lådor och askar blev jag faktiskt lite chockad över hur inihelskotta många stjärnor jag vikt. Men nu åker de, som partier med 30 i varje på Etsy.

Vill du lära dig att vika såna här pappersstjärnor själv? I så fall re­kom­men­derar jag min beskrivning (på engelska, men med massor med pe­dagogiska bilder), som jag säljer på Etsy.

Den som väntar på nå’t blått ...

 

KLANG OCH JUBEL, för nu har de kommit, både floribundarosen 'Rhapsody in Blue' och tornedalsrosen, som jag beställde i juli! Mange takk, Cici och Susie, för era tips om nya sorter att införliva till den väx­ande sam­lingen rosor vid ”Rucklet”! Det regnade inatt och nu skiner solen; perfekt väder för plantering :o)

Nån har tyckt att mina nävor smakar smaskens.

Och så vill jag passa på att hälsa till dig Aina, att jag alls inte glömt att du bett om frön från mina pionvallmor om du tror det! Nu står det inte länge på förrän det är dags att plocka frökapslar. Däremot blir det ”blandat bandat” du kom­mer att få, eftersom pionvallmon vuxit upp­blandad med opievallmo. Hoppas det är okej..?

En ska int’ klaga!

60+ OCH SINGEL har funnits tillgänglig för lån vid åländska bibliotek i mindre än två månader, vid vissa av landsortsbiblioteken mindre än en. Med tanke på detta och att boken inte marknadsförts över­hu­vud­taget – än mindre bevärdigats med en recension i någondera av våra två lokaltidningar – och att det fortfarande är nio kommunbibliotek här på ön som ännu inte köpt in den ska jag nog inte klaga på ut­lå­nings­sta­tis­tiken so far:

Lite kul är det också att e-boksversionen sluppit med i Smashwords Premium Catalog och därmed finns tillgänglig för köp bl.a. hos väl­re­nom­me­rade Barnes & Noble (där den som känner sig hågad väldigt gärna får skriva en recension eller betygsätta boken).

Lite nöjd får jag väl vara..?

Livet på en pinne

MAN SKULLE TRO att jag vid det här laget har fått mer än nog av allt vad äpplen heter. Men nu bär det sig inte bättre än att Sävstaholm mognar och liite av den skörden bara måste jag ju ta vara på ock­så. Med betoning på ”lite”.

Jag tog mig några grillstickor av grövre sort och surrade dem två-och-två vid va­randra för att få till 48 cm långa pinnar. 48 cm är exakt den längd som går in mellan väggarna i min ugn.

På pinnarna trädde jag igår kväll upp äppelringar, satte ugnen på 50° och lämnade luckan lite på glänt över natten.

Nu på morgonen är torkningen nästan färdig. Om andan faller på gör jag kanske en sats till under dagen.

På bara några dagar har en definitiv känsla av höst infunnit sig. Löv­mas­sorna börjar gulna och det är småruggigt att tassa iväg och hämta tidningen på morgonen. På kvällspromenaden börjar det kännas som det snart är dags att rota fram yllevantarna igen och på gården står kärleksörten i blom.

Idag är det förresten en trevlig sak i görningen. Men om det bloggar jag inte förrän imorgon ;o)

Även solen har sina fläckar :-)

DET HÖR FAKTISKT inte till vanligheterna att jag klantar mig i köket. Livsmedel är helt enkelt för dyra i inköp för att det ska finnas utrymme för misslyckanden. Men dock, det händer ändå att det går åt skogen ibland, även om det som sagt är sällsynt.

Igår skulle jag testa ett för mig helt nytt recept på äppelkaka, med smet lite à la muffins och låång gräddningstid. Medan kakan var i ugn­en, på slutrakan, dök exet upp för att överlämna dottern – och så gick det som det gick. Jag glömde förstås ta med mig tajmern ut på backen, fastnade med käften och kom inte ihåg kakjäveln förrän det började lukta välgräddad sockerkaka ända ut på gården ...

Fan.

Vad som lyckats aningen bättre är årets vitlöksodling. Jag skördade för c. en vecka sedan och sedan har lökarna legat och torkat tills igår, då jag putsade och flätade dem för vinterförvaring torrt och svalt. Det som finns kvar av fjolårets odling blir utsäde i år. Men det dröjer ännu några veckor tills det är dags att så. Oktober-november är det som gäller.

Och så var det måndag igen då med en vardagsvecka av sedvanlig, otålig väntan på besked från läkare/besvärsnämnd(er)/justitie­om­buds­man­nen att se fram mot. Vecka läggs till vecka och månad till må­nad utan att en enda tumme hakas ur någonstans. Föga imponerande – men jävligt frustrerande.

Tre är också ett antal

MOT ALLA ODDS finns det faktiskt saker som går åt rätt håll. Ett ex­empel är fruktsättningen på mitt unga Melonäppelträd. Ifjol kunde jag stoltsera med den omfångsrika skörden av hela två äpplen. I år kan jag rapportera en tillväxt med imponerande 50 %! Det vill säga totalt tre äpplen.

Lustigt nog sitter de på samma gren, tripp, trapp, trull efter varandra. Jag har därför döpt dem till Knatte, Fnatte och Tjatte :o)

Med två kan man också göra saker. Här på gården växer en än så länge väldans liten alm, som jag sommaren 2010 räddade undan ett liv i armod på norrsidan av min gigantiska makedoniska tall, i skuggan av dess täta grenar. Den var rätt illa tilltygad och har inte haft någon egentlig huvudstam, så de första två åren efter flytten har blott och bart hand­lat om att hålla den vid liv.

Nåväl, den lever i allra högsta grad, så nu har jag valt ut två nya, fina och hyfsat långa grenar, klippt bort övrigt med sekatören och börjat tvinna de två runt varandra. På det sättet hoppas jag att den ska få en ”stam” som står rycken, och det kan ju, om det lyckas, bli ganska dekorativt:

Dekorativt som bara attan är astilben, som alltid är bland de sista som bjuder på blomning i min trädgård. I samma rabatt växer både den här lila och en rosa, som man kan skymta i bakgrunden på den här bilden. Ihop med allt grönt bladverk blir det en för mig oslagbar färg­kom­bi­nation:

Och på tal om färger. Är inte mitten på den här stockrosblomman bara föör läcker? Av någon anledning blir jag virksugen igen ...

Men här ska inte virkas idag! Här ska bakas kaka och inte helt för­vå­nan­de ska det bli äppelkaka. Och igår kväll höll jag grytan kokande till närmare midnatt. 3,4 kg äppelmos blev det, som är c. 100 % mer än jag hade behövt tillverka. Nu finns det mos här i ”Rucklet” så att det räcker för ett par generationer framåt.

Årets ”Tadaa!” ♥♥♥ ”Ta-daah!” of The Year

 

Den vanliga känslan av tomhet infinner sig när ett så här stort projekt är färdigt. Och vad fort det gått ... Jag började ju så sent som den 1 juli i år. En sån tur att jag för ett par dagar sedan fyndade mer garn­rester på loppis! :oD

Strategiska mått/Strategic Measurements:

Mått/Size:	130 x 160 cm
Vikt/Weight:	1.657 g/1,657 gms
Garn/Yarn:	alla möjliga rester av ull- och ylleblandgarn
	all kinds of wool and wool blend leftovers

Till salu? Visst, om nån är villig att betala vad jag begär för den.
For sale? Sure, if someone’s willing to pay what I ask for it.
granny squares, afghan, blanket, throw, crochet, wool, edging

Fredagsfylla

JAG ÄR FORTFARANDE fast i Apple Hell. Halva mitt jag kämpar frene­tiskt för att komma loss, men hamsterdelen av mig leder dessvärre på po­äng. Huslighetspoäng. Senast inhöstade för en sats to­mat- och äp­pelchutney att fylla den redan överfulla kylen med inför vintern.

Men visst, det är gott som tillbehör till allt möjligt. Och ett utom­or­dent­ligt, så gott som gratis knep att lyxa till de annars rätt alldagliga mid­dagar det oftast blir med en mat- och hygienbudget vars absoluta smärtgräns går vid 175 euro/månad.

Det finns faktiskt dagar när alternativet att dränka både sorger och sig själv i såar av billigt lådvin ter sig som det enda rätta. Men nä, jag är för karaktärsfast för att lyckas få till ett alkoholberoende ens om jag bestämde mig för det. Herregud, den flaska O.P. Andersson jag in­hand­lade till en kräftskiva för fem ... nej, vänta nu, sju år sedan är det, är fortfarande halvfull. Det säger en hel del.

Annat är det med dessa &#$¤!§ bananflugor, som alltid dyker upp vid den här tiden på året. De unnar sig minsann en redig vinfylla utan att göra åtskillnad på vardag och helg! Men det vet vi ju alla, att alkohol och sjöliv hör inte ihop. Då går det som det går:

Det är således fredag igen, så ha nu en riktigt trevlig hösthelg i de tro­piska stormvindarna. Men hörni ...

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Gör det, för fasiken. Nu! Och det går som tidigare beskrivits att un­der­teckna anonymt om man så vill. Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till för­änd­ring.

Stormsteg

NU GÅR DET inte att blunda för det längre; hösten har klivit över oss med stormsteg. Idag plock­ade jag in de sista tomaterna från Glas­palatset. Det, om något, är för mig ett tecken på att sommaren är över för den här gången.

Och har ni sett på maken! I juni tog jag några toppsticklingar från en björnbärsbuske som skulle skatta till förgängelsen. De står än så länge på rotning i en plastkruka, men lik förbannat har de orkat med att blomma och sätta lite frukt. Det måste väl ändå sägas båda gott inför nästa år?

Sen fick jag ett ryck för någon månad sedan och krukade ett antal av den frikostiga mängden lavendelskott som självsått sig intill mina ra­batter. Men var hade jag tänkt att jag skulle plantera dem, när det i år, av hälsoskäl, inte blivit några nya odlingsytor förberedda..?

Nä, jag hade nog inte tänkt hela vägen där. Så om någon är i behov av lavendel av en starkväxande, härdig men för mig okänd sort säljer jag gärna dem istället. Femton plantor finns det, à 1,50 euro.

'Schneewittchen' är ju en av de rosor som väldigt envist fortsätter blomma långt utåt hösten, ända in i november om det vill sig. Så även i år. Det är något helt bedårande med den här nästan kritvita, klassiska rosen som jag bara inte kan motstå.

Ack, om den ändå ville sätta lite fart på tillväxten snart, så att den blir den omfångsrika buske jag såg framför mig när jag planterade den ... I det fallet pratar vi ingalunda stormsteg.

Stormsteg är det däremot utlovat till morgondagen. Resterna av en tropisk storm kommer att svepa in över Norden och ge oss ett riktigt B-väder. Igen. Kanske det är säkrast att jag surrar tanthammocken på terrassen för hårt väder, så den inte gör en luftfärd ner på gården en gång till?

”Ur led är tiden”

PÅ SENARE TID har jag kommit på mig själv att [alltför] ofta utbrista: ”Ur led är tiden!” I flertalet av fallen är det vädret som föranlett detta konstaterande.

Här är ett handfast exempel. En vårblommande backsippa som nu, i mitten av september och gissningsvis pga det märkliga väder vi haft, fått för sig att det är läge att sätta knopp igen:

Färgklickarna som skymtar i bakgrunden är buskaster. Med dem står det inte heller rätt till. De är förkultiverade inomhus i mars, för att få en snabb start utomhus. Jo, pyttsan! De borde idag vara meterhöga ruggar med massor med blommor, men på grund av årets myrinvasion mäter de inte mer än 25-30 cm i strumplästen :o(

Annars är det mycket äppel just nu. Mer äppel än jag orkar, hinner el­ler har plats för att ta vara på. Och ändå är skörden måttlig i år, ef­ter­som fruktträden fick sig en ordentlig duvning med sekatör och grensåg ifjol.

Det här bör vara ett fint exemplar av Sävstaholm, om jag minns rätt vad äppelexperten som sortbestämde mina träd för några år sedan sa:

Och knappt hinner man bli klar med moskok och kakbak förrän vic­to­ria­plommonen mognar till. I år verkar mitt träd vara något lite mindre an­gripet av den monilia som ifjol förstörde i princip hela skörden. An­ting­en är det ”ett sånt år” eller så lönar det sig faktiskt att envetet plocka bort angripna frukter både från trädet och gräsmattan därunder.

Vad jag ska göra med alla plommon vete fåglarna. Men vad jag ska gö­ra med de vita flygare som den här odlingssäsongen härjat i Glas­pa­lat­set, mitt lilla växthus, det vet jag sannerligen! När jag bärgat det sis­ta av årets magra skörd blir det besprutning med pyrethrum, det kan ni skriva upp!

Sen är det förstås som vanligt, att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Som den rådande förkylningen. Tack var den närmar jag mig slutet av hopvirkningen av mina 180 mormorsrutor.

Bara fjorton rutor kvar, sen får jag börja med kanten! Klicka här om du vill få en glimt, men det riktiga Tadaa!-inlägget får anstå tills jag är helt färdig.

Slutligen kan jag informera om att jag idag ska på dejt. Eller, njä, så kan man kanske inte kalla det. Men jag ska i alla fall träffa en karl, och det hör ju inte till vanligheterna ;o)

Skördetid

Tillrättavisat

VACKERT SÅ, JO, men hur går det med bostadsbidragen? Kan det be­ro på att ni är på semester att jag inte får svar på mina mejl? För mörk­läggning på order från högre ort kan det väl ändå inte vara? Inte i demo­kra­tiska Finland, på tjugohundratalet.

Eller kan det??

Nu är det förkylt

LILLA A BÖRJADE skolan för några veckor sedan och som ett brev på posten kommer förkylningarna. Eftersom vi äter D3-vitamintillskott bå­da två klarar vi oss i allmänhet rätt lindrigt undan, och hennes gick över på ett par dagar. Min slog till igår.

Men att ligga med täcket över huvudet och tycka synd om sig själv är inget alternativ när snälle herr W kommer med ett knippe pinfärska abborrar; så färska att de fortfarande kippade efter havsvatten, där de låg intrasslade i nä­tet i bilens bagageutrymme. Det var bara att leta fram vässare och filékniv och skrida till verket.

Är man som jag ingen större hejare på fiskhantering tar det en stund att få till snygga, byxade filéer. Men det är värt besväret när de väl har landat på tallriken. Kokta hela med skinnet på och huvudet kvar är ing­et för den här familjen, eftersom vi hjärtligt avskyr korta, sylvassa abb­orrben båda två. Fina filéer, smörstekta i gräddsås med dill ska det vara!

De är tjocka och feta just nu, de grönrandiga små liven. Av fem bam­si­ga borrar blev det hela 600 gram kvar när jag gjort mitt med kniven. Inte illa.

Men idag blir det nollfart här i ”Rucklet”. Ett sådant här banalt virus­an­grepp ovanpå den systemstress en obehandlad borrelios innebär blir trots extra D-vitaminer en grej för mycket.

Värken i muskler, leder och ländrygg tog igår ett bildligt glädjeskutt och har vridit upp reglaget ännu ett par snäpp, så här är det med and­ra ord precis som vanligt: roligt nästan jämt.

(Det är förresten rätt märkligt hur dåligt man kan må med diagnosen Lång­varig frånvaro från ar­bets­livet [citat från Pensions-Alandias sak­kun­nig­lä­kar­ut­lå­tande]. Jag måste nog vara inbillningssjuk, för det säger ju sig självt: lite hypo­tyreos, en släng osteoporos, här och där -artros och en skvätt borrelios kan knap­past ha något med saken att göra. Det begriper väl varenda människa?!)

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!

Måtta med allt

KAN DET BLI för mycket av det goda..? Svar: ja. Precis som med för­fattande, där det svåra inte ligger i att skriva mycket, utan att kunna koka ner det man vill säga till en koncentrerad berättelse som ”bär” hela vägen, ända till sista punkten.

Jag tror jag lyckas bättre vid spisen än vid tangentbordet, för det här får utan tvekan bli säsongens sista äppelpaj:

För övrigt anser jag att alla bör surfa vidare till petitionen mot det rå­dan­de sak­kunnigläkarsystemet och följa uppmaningen:

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Genom att sätta ett kryss i rutan ”don’t display my name” kan man faktiskt underteckna utan att ens namn visas i listan! Eller om ku­ra­get inte räcker hela vägen och man är medlem på Face­book så ska det väl ändå gå att ge "Recommend"-knappen uppe i vänstra hörnet* ett klick? Det ska väl för sjuttsiken vem som helst ändå tordas?!

*) Inte här förstås, utan på namninsamlingssidan :o)

Direkt ur hästens mun

”HAR DU HÖRT det och det om den och den?” En fråga som väl inte är direkt obekant för någon. En enkel fråga, men en obehaglig del av det som startar rykten. Rykten som sedan sprider sig som en löpeld gen­om samhället och som låter ursprunget genomgå en märklig meta­mor­fos på vägen.

Jag är inte mycket för skvaller och ryktesspridning. Jag vill veta vilket som är fakta och vad som är rena fantasier. Därför ringde jag igår ett telefonsamtal. En knapp timme senare blev jag sittande kallsvettig med telefonen i handen. Det jag fått höra var absurt. Det var ofatt­bart. På Åland? I modern tid?!

Det får inte, som i det här fallet, krävas att man offrar flera år av sitt liv på att processa för sin rätt. Det får inte behövas att man måste dra ett ärende ända till Försäkringsdomstolen på grund av att maktberusade verkställande direktörer inom försäkringsbranschen tillåts fara med di­rekta osanningar, gång på gång och utan påföljd.

Och nota bene, detta var alltså direkt från hästens mun, utan kring­e­li­kro­kiga omvägar och om- eller skönskrivningar. Detta var kalla, hår­resande fakta, vilket gör att jag tillåter mig att bli tjatig:

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Herregud, människor! Hur ska någonting någonsin förändras om ni in­te törs öppna näbben och säga ifrån?! Nästa gång kan det vara ditt huvud som ligger på stupstocken. Nästa gång kan det vara du och din familj som tvingas lämna hus och hem. Så du, räkna i så fall inte med min sym­pati om du nu väljer att tiga still.

En glimt från höstköket

 

SÖTA, MJÖLIGA TRANSPARENT blanche – god till mos och en fan­tas­tiskt bra sort till all slags kakor och ugnspannkaka. Enda problemet är att det finns lite mycket just nu. Alltför mycket.

Men med honung istället för socker, halva mängden vetemjöl bytt till spelt och tre av de sex decilitrarna mjölk ersatta med filmjölk blir det nästan nyttigt. Visst..?

Som om man inte vore trött ändå

 

Tack gode gud för att någon i tidernas morgon har haft sinnesnärvaro nog att uppfinna dörren ...

Ja, jösses ...

FPA:s i sanning outgrundliga vägar

DEN 11 MAJ ansökte jag hos FPA om en grundlig reha­bi­li­te­rings­ut­red­ning, för att få utrett vilken min kvarvarande arbetsförmåga är. Den an­sökan kompletterade jag dessutom med intyg över den sedermera uppdagade osteoporosen.

Den 8 augusti avslog FPA min ansökan med motiveringen att min ar­bets­förmåga inte ansågs ha minskat så att någon utredning skulle be­hövas. Avslaget grundade sig på utlåtande givet av deras sak­kun­nig­läkare, som konstaterat:

”Arbetsförmågan och förvärvsmöjligheterna hos den försäkrade har inte försvagats väsentligt och hon kan med stöd av arbets- och näringsbyrån återgå till arbete till uppgifter som motsvarar hennes utbildning och arbetserfarenhet.”

Den 15 augusti besvärade jag mig, utförligt, mot det här avslaget och idag kom FPA:s nya beslut (samt kopior av sakkunnigläkarens be­döm­ning). Inte helt oväntat har de inte kunnat rätta sitt tidigare beslut, utan har självfallet överfört ännu ett av mina ärenden till Besvärs­nämn­den för social trygghet. Handläggningstid min. 12 månader. As per usual.

I sitt utlåtande till Besvärsnämnden skriver de:

”/.../Undersökning och behandling är hälsovårdens ansvarsområde då det gäller de svårigheter som finns i diagnostiken och därmed också ansvaret för bedömning av arbetsförmågan.”

Eh, hursa?! Läste jag rätt??

Jag är i början av 2011 av neuropsykolog bedömd som icke arbetsför. Detsamma av specialistläkare i juni 2011, som då sjukskrev mig med slutdatum ”t.v.”. Dessa två av hälsovården gjorda bedömningar av min ar­bets­förmåga har FPA glatt förkastat för länge sedan!

Och lik förbannat bedöms nu alltså min arbetsförmåga av deras egen sak­kun­nig­läkare, som sannerligen inte är en representant för hälso­vården och som aldrig träffat mig personligen?? Alltså, hur fan ska de ha det egentligen?!

Hela denna jävla myndighet borde ställas inför rätta för åtminstone förskingring av skattemedel. Fatta hur mycket av våra skattepengar som går upp i rök i och med detta pappersmedicinerande! Jag upp­re­par därför:

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Härutöver kan jag konstatera att Alandia-bolagen tydligen hittat till namninsamlingen. Fast några påskrifter från det hållet lär vi inte kunna räkna med.

När fan blir gammal blir hon ... remitterad

JAG KOMMER FÖRVISSO inte att bli religiös på kuppen, men så här nära att utropa ett allvarligt menat ”Halleluja!” har jag nog aldrig varit.

”I ditt fall tycker jag det är självklart att vi utreder bor­re­liaspåret så långt det går. Jag skickar därför re­miss till med. mott, så du får träffa dr Xxxxxx som har störst erfarenhet av utredningar och behandling av bor­re­lia.

Jag kan f ö meddela att jag diskuterat med dr Xxxxxxxx angående en second opinion. Han kommer att ordna en be­talningsförbindelse så att du får träffa en endokrinolog på fastlandet, förmodligen Åbo, som med. klin. har avtal med.”

Jag har sagt det förut, men jag säger det gärna igen: en av alla dok­to­rer har i alla fall såväl engagemangs- som empatifunktionen i behåll. Alternativt börjar han bli så utled på kärringen att han anser det bätt­re att ”skicka vidare”. Skit samma vilket. Det väsentliga för mig är att det äntligen börjar hända något.

Dagsens sanning

 

Men en sanning med modifikation, för det gäller inte bara ÅHS*. Man bör addera samtliga myndigheter plus lokala försäkringsbolag.

*) Ålands hälso- och sjukvård; den samhällsfinansierade vårdapparaten på Åland

♥

 

Oss grannar emellan

”SKA VI INTE ta och införa det här som tradition?” sa herr L, och det är jag den första att skriva under på!