Vad som helst, men INTE väder

IDAG SKULLE JAG kunna snacka [o]väder, men det kommer jag inte att göra. Det är illa nog att ha det, jag behöver ingalunda orda om det också. Här kommer istället några trevligare rapporter:

Som att en av mina fyra Phalaenopsisorkidéer kör en repris på fjol­året och precis har vecklat ut sin första knopp ...


... eller att ”geringsstickningen” avancerar med stormsteg! Det går helt makalöst fort att sticka på det här viset och flera nya idéer som bygger på den här tekniken har raskt klivit ombord på den ständigt snurrande hjärnkarusellen.


Och så ”uppfann” jag nya muffins sent igår kväll, när jag kom på att det idag kanske dyker upp flera kaffesugna besökare. Chokladmuffins med citrusgömma kan vi kalla dem för att vara lite ”Halv åtta hos mig”-iga. Mättad kakaosmak plus syr­lig­he­ten från marmelad av apelsin och cit­ron, det blev mumsfilibabba det!


En skopa smet i botten och en klick marmelad på det. Sen på med resten av smeten.


Sss...maskens!


Dessvärre har jag inget tjusigt tårtfat med tillhörande glaskupa, som enligt alla glassiga inredningsmagasin verkar vara ett nutida måste. Fattigmanslösningen är ett melaminfat från det glada 1970-talet och en upp-och-ned-vänd salladsskål. Vackert är det inte, men det tjänar sitt syfte ;o)

Ett fuktbefrämjande försök som funkar

EFTER MIN HEMKOMST från Madeira i slutet av november kom mina gulliga grannar över med en stor och vackert blommande cyklamen. Gulp! tänkte jag, som aldrig lyckats hålla liv i den sorten förr. De är ju lite knepiga, de små liven; vill ha jämn fukt, men inte blöta. Inte riktigt det jag är bäst på när det gäller krukväxtskötsel, om jag så säger.

*tänka*
.
.
*tänka-tänka*
.
.
*tänka-tänka-tänka*
.
.
Aa-hAH! En idé!

Den nytända talgdanken tarvade mer höjd än vidd, så jag började med att rota fram ett 2 liter stort stengodskrus från Höganäs ...


... och karvade av [tidigare använd] oasis för snittblommor till ett ”fun­dament” för krukan att stå på inuti kruset. Sen fyllde jag på vat­ten, men inte mer än att krukan fortfarande står ovan vattenytan.

Den genomblöta oasisbiten plus allt fritt vatten gör att en törstig cy­klamen har ett rejält vattenmagasin att sörpla i sig från, men utan att kunna ”dricka” mer än den behöver.




Den underbara blomningen tog slut efter några veckor. Vilka fram­tving­ade, växthusdrivna blomningar gör inte det? Men bladverket växer och frodas, så det ser faktiskt ut som jag hittat på ett sätt som funkar :o)

Det bästa med det här systemet är att man inte behöver passa vatt­ningen hela tiden. Även om det omgivande vattnet tar slut förblir en tjock bit oasis våt ganska länge.

Det hände sig på den tiden ...

KLICKA PÅ BILDEN!

Och det bara rullar på

JAHA JA, NU var det dags igen då. Nerverna kravlar sig för jag vet in­te vilken gång i ordningen upp till ytan och ligger som spända fiol­sträng­ar virade runt min kropp och jag kan inte sova. Sitter i köket och stirrar ut på den fallande snön och peppar mig själv:

”Du är en överlevare.
Du har klarat det förut.
Du klarar det igen.”


Inombords känns det som jag kopplats till en ackumulator, som med en kontinuerlig 12 voltsström håller hela muskelapparaten på hel­spänn i konstant kontraktion.

En ständig oro för vad som väntar låter mig inte slappna av för en en­daste liten minut, utan piskar mig att öka tempot, vara mer pro­duk­tiv och aldrig vara stilla.

I huvudet trasslar tanketrådarna in sig i varandra och jag får kämpa, kämpa, kämpa med att lyckas behålla fokus på det jag har för händer.

”Förväntansångesten” har ännu en gång kopplat ett strypgrepp på mig. Tjugo dagar kvar. Och sen då..?

***
Efter dagen hos neuropsykologen i Åbo för en vecka sedan började jag fundera över vad hon sagt: att jag aldrig givits tid eller redskap för att rehabilitera mig. Redskap? tänkte jag då. Njä, det har jag väl i ärlighetens namn inte fått hjälp med, men tid? Visst har jag fått tid. Det har jag väl..?

Visualisering är ett nyckelord för mig. Speciellt nuförtiden, när min förmåga att ta till mig det skrivna ordet försämrats så pass att jag inte klarar av ta in tryckt information utan att samtidigt läsa högt för mig själv.

Efter Åboresan gick jag därför igenom alla min sjukskrivningsintyg från 2001 och framåt, gjorde ett hjulformat diagram över hur många och långa de varit. Resultatet var nedslående och ska läsas från ”klockan tolv” i riktning medsols:


De gröna områdena är tiden jag varit ”frisk” – eller rättare sagt: offi­ciellt varit i ar­be­te, för som företagare är man tvungen att arbeta även när man är sjuk. De fasta kostnaderna försvinner inte bara för att man är out of order.

De röda sektionerna är motsatsen. Jag har givit dem olika färg­styrka för att tydligt belysa i hur många intervall varje sam­man­häng­an­de period av sjukfrånvaro blivit söndertrasad.

Den pågående, långa perioden har som synes hackats och malts sön­der i många bitar. Inför varje byte av rödnyans har en ny rusch av ”för­vän­tans­ång­est” infunnit sig som ett brev på posten. Bokstavligen, i form av nya intygskrav från Folkpensionsanstalten eller Pensions-Alandia. Vagnen i livets berg-och-dal-bana hinner bara mödosamt se­ga sig uppför branten innan det är dags för nästa skjuts, i rasande fart ner i nästa dal.

Upp och ner, upp och ner i vad som tycks vara en resa som inte tar slut förrän jag gör det. Här snackar vi inte rehabilitering. Förledet är fel! Detta är dehabilitering.

Just nu slår det mig att diagrammet påminner starkt om ett hamster­hjul. Men så lämpligt ... Man brukar ju faktiskt säga: ”Hjulet snurrar, men hamstern är död.”

*piip-piip*

På hal is på något vis

”OMBYTE FÖRNÖJER”, PÅSTÅR man i ett gammalt ordspråk, men det vete f-n om jag är benägen att hålla med. Inte alltid, i alla fall.

Idag är det som att befinna sig inuti en kall och blöt Lovikkavante, me­dan gårdagen bjöd på ett ypperligt vinterväder. Det var solsken både på himmel och i sinn, glatt fågelkvitter sipprade in från trädgården och i sanning upplagt för en långpromenad. Vid denna tog jag för förs­ta gången steget fullt ut och blev T::A::N::T. Ja, det vill säga att jag iklädde mig mina ärvda broddar för att inte drutta ”hals över arsel” och bryta lårben eller andra halsar medan jag älgade fram genom stans norra delar.


Och på tal om älgar, så kan man här på Åland stöta på sådana lite varstans. Såväl levande som döda. I det här fallet är det helt under­ba­ra jakttorn à la skogens konung, som finurlige konstnären och mång­sysslaren Juha Pykäläinen konstruerat. De här två står i princip mitt inne i stan och tjänar med andra ord inte sitt riktiga syfte, men är kuliga att titta på.

Veckans Vanartiga Vers #43

Borti Joensuu bor det en freak
vars intresse är nålar och spik.
De sitter på kroppen –
ja, till och med snoppen –
så han kommer att rosta som lik!

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Kanske är det en flopp ...

... MEN DET KAN lika väl vara ett riktigt fynd. Emmaus här i Marie­hamn har haft 50 % rabatt på allt i några dagar. Igår tittade jag in, i akt och mening att hitta lite restgarner att använda i mitt nya ”ge­rings­pro­jekt”. Några sådana fanns det inte. Inte ett ynka litet nystan, faktiskt. Jag fick nöja mig med att jag fick mig ett par vanliga INOX-stickor, nummer 3½, som jag också behöver.

På väg till kassan fick jag på en hylla syn på ett långt, blått fodral med bärhandtag. Va? tänkte jag. Inte kan det väl vara en stick­ma­skin..? Jodå, mycket riktigt! En grovstickare av märket Bond var det och med reapriset blev den min för 25 euro.


Jag har ännu inte hunnit kolla igenom att den verkligen är funk­tions­dug­lig, men om den är det var det ett äkta fynd. Nu har jag i och för sig en stickmaskin sedan tidigare (även den köpt begagnad), men det är en finstickningsmaskin, så jag har aldrig kunnat maskinsticka med tjocka garner.

Det var med andra ord en bra dag igår. Ett par stickor och en stick­maskin uppväger mer än väl att jag fick gå hem utan mera garn. Tul­panköpet jag planerat blev för övrigt inte heller av. Den slanten fick jag lov att ombudgetera till Bonden ;o)

Det här måste ni testa själva!

ASSÅ, DEN HÄR ”geringsstickningen” är kuul! Man får byta färg hela tiden, antalet maskor på lappen man stickar minskar hela tiden och man får användning för alla restgarnsnystan som ligger och skräpar. Fort går det också, extra fort om man kör rätstickning hela vägen.


Enda bekymret för tillfället är att jag har lite för få färger att välja mel­lan. På dagens to do-lista står därför en sväng in till centrum, för att se om jag på Emmaus eller loppis kan hitta några billiga garner.

Sen ska jag faktiskt offra en slant på en bukett nya tulpaner. Man skul­le kunna säga att den för­ra börjar se lite hängig ut. Typ.

Vänner värmer gott i kylan

BARNDOMSKOMPISEN M, TILL vardags bosatt låångt från mina breddgrader, har oförhappandes dykt upp för en visit på hemorten. Egentligen hade hon velat bjuda mig på middag hemma hos sig, men eftersom lilla A har kroknat i en rejäl förkylning och är sängliggande tog M med sig maten och kom till oss istället. Praktiskt!

Som hon nu envisades med att bestå med middagsmaten tyckte jag att jag åtminstone måste ha något sött och gott att bjuda på som nå­gonsorts efterrätt. Det fick bli maffiga chokladmuffins, som jag den här gången försåg med några hallon från frysen. En lyckad kom­bi­na­tion, för den lite syrliga hallonsmaken bryter bra mot chokladen.

Silikonformarna jag släpade hem från Madeira i november är för övrigt ett av mina bättre husgerådsköp; jag älskar dem.



Vi hade en riktigt trevlig kväll med mycket prat. Det blir gärna så när man ses väldigt sällan. Och sen är det bara att konstatera: det finns få saker jag tycker att jag saknar här i livet, men en diskmaskin skulle jag inte tacka nej till. Det är så trångt i ”Rucklets” lilla kök, så travar av disk på bänken går mig verkligen på nerverna :o/


För övrigt har jag med sammanbiten optimism gått och inbillat mig att det börjar våras, eftersom det töat och småregnat ett par dagar. Ha! säger jag bara. Idag kom bakslaget.

Det gäller att rida på vågen!

EFTER ETT FLERTAL år med avhållsamhet från allt vad stickning he­ter har jag åter fått blodad tand. Då gäller det att rida på vågen och i förs­ta hand göra slut på garn som legat nedstoppat i lådor och in­vän­tat bättre tider.

Först blev det ett antal sockor, följda av ett par vantar och så fick jag hjärnsläpp och köpte ett nytt nystan garn ... Nu råkade det sig inte bättre att det tog slut igår kväll långt efter garnbutikens stäng­nings­tid och utan att projektet är färdigt. Det är ogörligt för mig att sitta o­verk­sam med armarna i kors ens framför tv:n, så därför gläntade jag på locket till ännu en undanstuvad förvaringslåda. Och ser man på, hit­ta­de jag inte en hel drös med tvåtrådigt helyllegarn!


Det resulterade i att jag har satt igång med att testa ett för mig nytt sätt att sticka rutor, som sammanfogas förslagsvis till en filt av öns­kat format. Jag har sett tekniken på flera bloggar runtom i världen, fram­för allt i USA, och oh:at och ah:at över hur fint det blir.


Mitred squares kallas det på utrikiska, vilket närmast kan översättas till geringsstickade rutor. Var och en som någon gång varit med om att spi­ka golv- eller taklister torde veta att begreppet ”gering” betyder att snedsåga. Följaktligen går den här tekniken ut på att snedsticka.

Och kolla här, asså! Forsythiakvistarna jag tog in för mindre än en och en halv vecka sedan blommar redan för fullt:


Om den snabba blomningen har helt naturliga orsaker eller om den på­skyndats av det specialpreparerade vattnet som kvistarna står i låter jag vara osagt.

Det går uUP ... och NEer

UNDER GÅRDAGEN FLÖG jag lågt, tur och retur till Åbo med Turku Airs åttasitsiga Piper Chieftain, för att genomgå en neuropsykologisk utredning. Klockan 08:00 bar det iväg och jösses, det blev en dag som tog på en gammal och trött ...


Fem och en halv timme med intensiva tester tömde bollen totalt och jag var helt slut när det var dags att vända hemåt. Det var rena tu­ren att jag inte blev överkörd på väg från mottagningen – eller ham­na­de på fel plan – så tömd på allt vad koncentrationsförmåga heter var jag.

Det dröjer uppåt tolv dagar innan resultaten av utredningen är klara, men så här mycket kan jag säga själv: det kändes väldigt tydligt var jag har mina toppar respektive dalar, och att min prestationsförmåga på ett flertal områden inte är i närheten av vad den har varit. En ljus­nande framtid som flygledare – eller astronaut – går definitivt bort.

Usch då, så tråkigt ;o)

Recept för grönskande grenar

DEN HÄR TIDEN på året är det trevligt att ta in lite grenar från träd­går­den eller skogen. För några dagar sedan tog jag in forsythia och när de har slagit ut och börjat vissna tänker jag ta in körsbär eller äpple, som rentav kan få lite spröda blommor inomhus.


Ett bra sätt att få kvistarna att må bra är att göra så här: Snitta så att snittytan blir c. tre centimeter. Skrapa bort barken på cirka fem centimeter. Vatten­tem­pe­ra­tu­ren ska vara 40° om inte annat anges.

För att slippa svampangrepp är ett ”konserverande” vatten att re­kom­men­de­ra. Det blandar du så här:

• 2 msk nypressad citronsaft eller 2 msk vittvinsvinäger
• 2 msk socker
• 0,5 msk Klorin
• 1 liter vatten

Informationen hämtad från en artikel i Ålandstidningens bilaga ”Hem & Bygg” 2009.

Veckans Vanartiga Vers #42

I Jokkmokk det bodde en lapp
vars kåta dubblera’ som sjapp.
Och på var lördagskväll
körde frun hans bordell,
ty vinsten på renar var knapp.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

”Börja om från början, börja om på nytt ...

ALDRIG SKA MAN sörja maskor som har flytt!” Är det något jag lärt mig med åren så är det att är jag inte nöjd från början, ja, då blir jag det garanterat inte på slutet.

Bred ribbstickning med Marks & Kattens ”FAME Trend” visade sig allt­så inte vara ett lyckat val. Ritsch, ratsch, filibombombom, och så hade jag ri­vit upp allt jag hunnit ribbsticka med 4 räta, 2 aviga.

Nu pågår försök nummer två med tekniken helpatent (nedan följer en beskrivning för detta), som är ett mer förlåtande sätt att sticka med det här ”knöliga” garnet. Ännu bättre hade det säkert varit med till exempel mosstickning.

---

HELPATENT
Stickas alltid med ojämnt antal maskor. Lägg inte upp för spänt!
omslag = lägg garnet över vänster sticka som om du skulle sticka en avig maska


Varv 1 (= avigsidan):
1:a m stickas rät = kantmaska.

» 1 rm, 1 omslag, lyft följande m som om den skulle stickas avig «

Upprepa »-« tills det återstår 2 m, som stickas räta.


Varv 2 (= rätsidan):
1:a m stickas rät = kantmaska.

» 1 omslag, lyft följande m som om den skulle stickas avig, därpå föl­jande m och omslaget från förra varvet stickas räta tillsammans «

Upprepa »-« till det återstår 2 m och avsluta varvet med 1 omslag, lyft följande m som om den skulle stickas avig och sticka den sista m, kantmaskan, rät.


Varv 3 (= avigsidan):
1:a m stickas rät = kantmaska.

» därpå följande m och omslaget från förra varvet stickas räta till­sam­mans, 1 omslag, lyft 1 m som om den skulle stickas avig «

Upprepa »-« och avsluta med att sticka nästsista m och omslaget rä­ta tillsammans. Sista m, kantmaskan, stickas rät.


Upprepa varv 2 och 3 till önskad längd.

Klatschiga kulörer men kass kvalitet

NÄR MAN FÅTT lägga vantarna på ett alldeles nytt garn är det omöj­ligt att låta bli att omedelbart sätta igång med att göra något av det. Det här torde vara ett välkänt faktum för alla som är lika hantverksbit­na som jag.

Medan jag slötittade på ”Let’s dance” igår kväll lade jag därför upp av mitt sprillans nya Marks & Kattens ”FAME Trend” som jag inves­te­ra­de i under gårdagen. Jag hann en bra bit, men måste dessvärre med­de­la att jag inte är särskilt nöjd med garnkvaliteten.

Nyanseringsfärgningen är ju hur läcker som helst; den för tankarna till frukt:


Men tjockleken på garnet varierar rejält,
från sytrådstunn till megatjock:


Jag är en sådan som stickar extreemt jämnt, men det syns sanner­li­gen inte med det här garnet. Färgmässigt lever det mer än väl upp till mina förväntningar, men till kvaliteten ... nä. Och definitivt inte om man väger in vad det betingar i pris per 100 gram.

Färgglad fredag

NÄR JAG STRAX efter gryningen i morse satt på ”tronen” i mitt ruf­fi­ga, orenoverade badrum kikade jag ut mellan persiennens la­mel­ler. Himlen var helt makalöst turkosblå, vilket tyvärr inte fastnade på bild. Men det bådade gott för dagen!


Tulpanerna jag överraskade mig själv med igår bidrar på sitt vis till att denna januarifredag i nådens år 2011 artade sig till en bra sådan.


På eftermiddagen gjorde jag en gammal väninna sällskap in till stan. Vi har av diverse rutiga och randiga orsaker inte umgåtts på sex-sju år, men har plötsligt fått till det igen. Jätteroligt! Och så är det bra att ha någon att skylla på för att jag kom hem med ett hund­ra­grams­nys­tan med det ljuvligaste, nyansfärgade garn: Marks & Kattens ”FAME Trend”.


Vad det ska bli av det? Ha, det säger jag inte! Ni får vänta och se. Men hur som helst stickade jag klart sjät­te paret sockor igår kväll, så nu ska det för omväxlings skull bli något annat ;o)

”Glada vi till skolan gå”

I LILLA A:S skola är det regelbundet öppet hus, det vill säga dagar då vi föräldrar har möjlighet att komma och stifta närmare be­kant­skap med den miljö där våra telningar spenderar en stor del av sina unga liv. Den ordinarie eleven får själv ledigt från undervisningen, medan mamma eller pappa får sätta sig på skolbänken för några timmar.

Idag var en sådan dag och det här året hade jag flyt. Medan jag un­der eftermiddagen återknöt kontakten med skolvärlden hade jag tu­ren att det stod engelska och bildkonst på schemat; två ämnen jag inte har några större bekymmer med. Värre hade det varit om jag rå­kat ut för kemi eller fysik. Eller till och med matte!

Ja, matematiken i sig är, även om kunskaperna rostat lite, inte själva stötestenen. Nix, pix. Det som ställer till det är att nutidens pe­da­go­gik har hittat på nya metoder till exempel för att ställa upp både divi­sion och ekvationslösning. Men va’ faan?!

Här behövs stödundervisning för oss föräldrar, med några timmars hjälp med att fräscha upp det vi en gång kunnat och en introduktion till the modern ways! Finns ju inte en chans att jag ska kunna agera läxhjälp när mina egna kunskaper är så föråldrade att de förkastats. Tanken på att tvingas avlöna någon annan för att ta sig an en upp­gift jag kunskapsmässigt klarar själv känns fullständigt barock. För att inte tala om hur ekonomiskt ohållbar den är.

Och varför – varför, i jösse namn? – förändras gång på gång till och med sättet att skriva för hand? På min tid (strax efter att dino­sau­rier­na hade dött ut) hette det välskrivning. Det man lär ut idag är nå­gon sorts märklig kontaminasammanblandning av textning och skrivstil; fult så det förslår – och till vilken egentlig nytta har denna ”mo­der­ni­se­ring” kommit till stånd? Är det bara för att det ska gå fortare att skriva, precis som allt annat har drivits upp i tempo?

En annan sak som förvånar mig är att ungarna idag måste skriva till exempel en bokrecension på dator. Man får inte lämna in en som skrivits för hand! Va?? Det anses alltså bättre att de använder ett ordbehandlingsprogram som har inbyggd stavnings- och gramma­tik­kontroll än att de får öva på att skriva utan hjälpmedel..? Fattar nada.

Särskilt inte som det samtidigt i historieundervisningen fortfarande ska bankas in listor med årtal. I det fallet skulle det faktiskt räcka med att lära sig rätt tiotal av ifrågavarande århundrade, alltså ”sla­get vid Lützen på 1630-talet” istället för ”slaget vid Lützen 1632”. Ni fattar vad jag menar, va’?

Årtal kan man alltid kontrollera eller hitta i ett uppslagsverk, men att stava rätt och – viktigast av allt – att formulera sig korrekt lär man sig enbart genom att öva, öva och åter öva. Den biten borde väl tvärt­om vara särskilt viktigt i dessa tider, när barns och ungdomars sociala liv allt mer tilldrar sig via s.k. sociala medier som Facebook, chattar och så vidare?

Det var bättre förr, och därav följer att jag har blivit gammal :o/

Helt lösryckt från ovanstående måste jag förresten meddela en stånd­punkt: jag har börjat få rätt svårt för skribenter som vitt och brett ore­rar om hur mycket de avskyr särskrivningar, för att i nästa stund fri­kostigt bjuda på egna prov på sådana. Vill man undvika att göra sig löjlig är det hälsosammare att knipa igen om man inte råkar inneha en professur i lingvistik eller åtminstone är utbildad lärare i svenska. ”På sig själv känner man andra”, eller hur det nu var.

Lovikka Lookalike

IGÅR BLOGGADE JAG om att jag hade en idé till vantar som jag var sugen på att testa. Eftersom tanke och handling plägar vara ett hos kvinnan skred jag omedelbart till verket.

Bakgrunden till projektet är att jag alltid gillat lovikkavantar. Själva de­signen alltså, inte att de är så tjocka och otympliga. Så efter en del räknande och planerande fick jag till dessa:



Anledningen till att de blev denimblå är läget i restgarnslagret och att jag i detsamma helt enkelt inte hade tillräckligt mycket av något an­nat handvänligt garn. Fast de blev riktigt tjusiga i den här färg­kom­bi­na­tio­nen, det tycker jag faktiskt!

Jaha, ett par lovikkavantar. Vad är det nu för speciellt med det då? tycker säkert någon av er. Jag håller i så fall med; inte är de så spe­ciel­la. Men de löser ett problem jag alltid haft med lovikkamodellen: det här paret sitter åt runt handleden. Under den uppvikta kanten har jag nämligen gömt en bit resårstickning:


Och så är de otroligt mycket smidigare än den äkta varan. Lovikka­gar­net är grovt och kräver groova stickor. Det här paret är stickat av No­vi­tagarnet 7 bröder (75% ull, 25 % polyamid) på stickor 3,5 mm. Dess­utom har jag stickat en riktig tumme, med kil, istället för den tradi­tio­nel­la lovikkatummen.

Men ett är då säkert: jag stickar hellre fem par sockor än ett par van­tar. Jag aavskyr att sticka tummar!

2 x 43

HOPPSAN! AV BARA farten blev det inte bara ett par fyrtiotreor, som jag utlovade härförleden, utan två. Hoppas verkligen att K blir nöjd med dem och med varm hand – och varma fötter! – glad i hågen hjäl­per mig med monteringen av växthuset. För jovisst, det är ju liksom en muta det här ;o)


Men efter att nu har producerat hela fem par sockor på raken känner jag att det är det dags att göra något annat. Kanske ett par vantar? Jag har nämligen en idé som jag är sugen på att prova. Vad det är? Njä, det säger jag inte ännu. Jag måste testa först om det är något som duger att visa upp ;o)

Stay tuned!

Jag läste häromsistens hos någon av er att det tagits in kvistar av forsythia från trädgården. Idag kom jag till skott själv. Hoppas de vi­sar lite grönt fort som bara den, för nu vill jag verkligen att våren ska komma!

Veckans Vanartiga Vers #41

Söta Stina med stallplats i Immeln
kom en dag för att rida på skimmeln.
Men, oj, så det blev ...
våran lilla elev
under ridlärar’n fick skåda himmeln.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Jäklar, vad gott!

DET KLARNADE UPP framåt dagen idag, så det blev en promenad igen för lilla A och mig. Efteråt unnade vi oss rykande varm choklad och något som är såå jäkla gott: pepparkakor med citrusmarmelad. Ännu bättre hade det varit om jag haft blåmögelost hemma, för den kombinationen är extasframkallande ;o)


Sen har det blivit ytterligare ett sockpar färdigt av samma Nalle Mar­jaretki som för någon dag sedan. Ytterligare ett par är på gång; ett par grafitgrå fyrtiotreor åt den givmilde landsortsbon, som lovat hjäl­pa mig med att få upp växthuset i vår.

Sol ute, sol inne!

TÄNK, VAD LITE solsken kan göra stor skillnad här i vår mörka nord. Igår var det igen en sån där sällsynt men enastående vinterdag; ba­ra någon minusgrad och ont i ögonen-blå himmel. Tänka sig, solen värm­de så pass att det rentav började takdroppa på ”Rucklets” syd­ga­vel!

Lilla A och jag var inte sena att ta tillfället i akt, och traskade iväg på en rejäl promenad. Jippi, soolskeen!


Fast ännu står den inte särskilt högt trots att det är mitt på dagen. Längden på skuggorna skvallrar om hur det ligger till med den saken. Men vad gör det? Modershjärtat klappar ändå varmt och stort när en nybliven fjortonåring villigt håller gammelmamman i handen när man är ute och går. Så länge inga jämnåriga är i faggorna, vill säga ;o)