Gulli-Gullan, koko som en ... talgoxe

DET TRODDE JAG aldrig, att mina nyss uppskruvade holkar skulle få intressenter redan denna vår! Men det råder inga tvivel om att det är inflyttare på gång. Alla tre holkar inspekteras gång på gång, men om det är olika eller samma par vet jag inte. Hur som haver kan det bli än­nu fler fågelbebisar på gården än jag räknat med :o)

Andra bebisar jag inte heller räknat med är den frikostiga självsådden av digitalis, varav majoriteten valt att gro i rena gruset:

Precis som prästkragarna. Den här bamsiga ruggen har jag san­ner­ligen inte planterat mitt på grusplanen, den bara valde att slå sig ner där utan att be om lov. Det har inte ett enda av de otaliga präst­kra­ge­barnen gjort, och de allra flesta hittar jag under min koppar­hägg­mis­pel­häck. Den med ordning planterade prästkragen gick dock ut redan efter första sommaren. Vem rår väl på naturen..?

Jordgubbarnas blomning drar igång nu. Gud give, att det inte blir någ­ra frostnätter ... Jag får allt lov att hålla noga koll på väderprognosen, så jag hinner ut och bädda in plantorna i fiberduk om det skulla nypa till och bli riktigt kallt.

Nån som däremot inte har koll alls är min endokrinolog. Kl. 14 idag ha­de jag telefontid bokad med honom. Han skulle ringa. Nu är klockan strax 16, så jag ringde för en stund sen till sjukhusväxeln för att checka att karln fak­tiskt är på jobb. Jodå, det är han. Men det är helt klart att lilla jag och mina ”små” bekymmer har väldigt låg prioritet.

”Avvakta du, han ringer säkert” svarade växeln. ”Och gör han det inte får du väl återkomma imorgon.”

Jamen, tjena! Vad liknar nu det för något?! Vore jag inte så makalöst trött och slut skulle jag bli förbannad. Riktigt förbannad. Och blir jag det är jag inte rolig.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Nu kunde jag inte hålla mig längre. Nu blev det ett blåregn. Wisteria macro­sta­chys 'Blue Moon' heter sorten och lär ska vara bra, härdig i zon 1-4(5). Och om 75 år ser den säkert ut som jag önskar mig :o)

På kvällen mådde jag lite bättre och fick blåregnet i jord. Dessutom började jag förstora rabatten invid infarten efter en idé av väninnan S, som också skänkt mig en hel hink med lungörtsplantor. De hamnade där, plus ett par småplantor jättedaggkåpa och en alunrot med blodrött bladverk.

Ingen odlardag utan glädjeämnen!

DET ÄR NÅGOT vajsing med bildöverföringen idag. Men trots att Blog­ger envisas med att göra bilderna lågupplösta lyckades jag efter en hel del bök få upp dem med bättre kvalitet. Tror jag i alla fall. Vi får väl se vad som händer när jag tryckt på "Publicera" :o/

Nåväl, vi börjar med en bild av mina kökspelargoner. Lite rangliga, lite magra men blomningsvilliga som bara den! De karpar säkert upp sig bara de får flytta ut på terrasstrappan, men än så länge tycker jag det är alldeles för kallt och blåsigt.

I Glaspalatset är det bra med sprutt. Gurkorna har börjat växa till sig, sommarsquashplantorna har så många blomknoppar att jag inte orkar räkna dem och indiankrassen har grott till 100 %. I en annan sålåda – inte med på bild – har två luktärtsfrön nu behagat visa grönt ovan jord, och det är jag vansinnigt glad för. Efter alla rapporter om hur kinkiga de kan vara hyste jag inte mycket hopp om att det skulle bli något av min sådd.

Egentligen är det tur att det blev ett väderomslag till det sämre. Idag svänger det rejält under luvan och muskelapparaten känns som den är gjord av Jell-O, så här blir inte många knop gjorda denna tisdag, det är då ett som är säkert.

När jag för en stund sedan tog mig nerför terrasstrappan och ut till Glaspalatset höll jag på att stiga rätt ut i tomma intet vilket är precis den sortens akrobatik och platta fall som jag numera, med mina sprö­da ben, inte bör ägna mig åt i nån större utsträckning. Åtminstone inte före jag skaffat mig ett klippkort hos ortopeden.

”Trädgårdstisdag” får bli ”Sofftisdag” istället. Kul? Not :o(

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Sådde en kort rad med en annan rödbetssort än den tidigare sådda. Silade nässelvattnet som stått och dragit en dryg vecka. Ööööööörk, så illa det kan lukta!

Knappt 9° och sjunker

DET SVÄNGER OCH slänger med väderleken. Gårdagens högsommar gick hastigt över och idag blåser en svinkall nordan igen. Lika fort som jag bar ut mina squashplantor för dagens utevistelse, lika fort fick jag bära in dem igen. +8,8° gör varken squash eller människa glad så här i slutet av maj.

Vi tager vad vi haver-buketten jag plockade ihop igår kväll får bli da­gens uppmuntran.

Idag har jag påbörjat behandlingen av min osteoporos. En liten kul tablett i veckan ska jag peta i mig i fem års tid är det tänkt. Det kuliga med den är att man måste stå eller sitta upp när man tar den, man får inte lägga sig ner den närmaste halvtimmen efter och inte heller äta eller dricka något under lika lång tid.

Ren syra är det visst och hur lilla maggen ska må av det hela kan man ju undra. Det är med andra ord till att befinna sig i det klassiska pest eller kolera-läget, som ju inte är direkt ovanligt när det handlar om me­diciner. Men varför välja mellan lite spontana benbrott och blödande magsår? Har man ”tur” kan man få båda ;o)

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Skördade säsongens första laddning med libsticka och satte på torkning. Årets första rabarberkräm blev kokt sent på kvällen, för avnjutning under morgondagen. Sanerade mina citrusfruktplantor från sköldlöss och hoppas jag får bukt med eländet.

Åland går inte av för hackor! I alla fall inte på sommaren.

Herrejösses, en sån fantastisk dag! Kompisen B och jag hade tänkt oss till Ramsholmens naturreservat för att ta in ramslöksblomningen, men när vi kom dit var platsen nerlusad med folk. Istället tog vi oss och vårt fika till klipporna vid Höttervik på Kungsö, knappa 10 km från ”Rucklet”.

I soldiset långt bort var ett av Viking Lines fartyg på väg in till Marie­hamn. Inte en molntuss på himlen så långt ögat nådde och det blå, blå vattnet glittrade i solgasset.

Så här tidigt på året är havet fortfarande kristallklart. Annat blir det när algblomningen går igång. Med kombinationen värmebölja och ogynnsamma vindar kan det se rätt ärtsoppsaktigt ut. Tur man är en badkruka!

Det mest fantastiska med att bo på Åland är den här närheten till klip­por och hav även om man, som jag, bor i stan. Skärgården finns ändå alltid precis bakom knuten och det är sällan eller aldrig trångt om sa­lig­heten.

En sån här liten tur utanför stan är den ultimata batteriladdaren för mig. Att bara sitta och glo på vattnet som kluckar mot strandstenarna, lyssna på strandskatornas ”sång” och följa en fiskande tärnas flykt över havet är faktiskt rena himmelriket på jorden. Vi som bor här vet egentligen inte hur bra vi har det.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Sådde lite mer sommarblommor på friland: höstaster, zinnia och godetia. På grönsakssidan petade jag ner ytterligare rädisfrön, persilja och mer dill. Om dillen hyser jag litet hopp, för den vill sig helt enkelt inte här på gården.

Om den tid på året när man helst av allt vill rycka i handbromsen

HÄR PÅ ÅLAND är det med ens rena högsommaren. Växtligheten gick från sprött vårflor till kompakt grönska på bara ett par dagar. I samma takt går det inne i Glaspalatset, där bland annat frilandsgurkorna på förkultivering växer så det nästan syns.

I lärkträdet är det bråda tider för småfåglarna som valt att häcka i mi­na holkar. Det flygs in och ut i ett sånt tempo att jag nätt och jämt hinner med med kameran.

Ett par av mina minimala pelargonsticklingar från ett fjolårsbesök hos väninnan M har bestämt sig för att visa upp sina oansenliga men väl­digt söta blommor, och på gården gäller det att njuta av tulpanerna, för de första, gammaldags har inte många dagars blomning kvar nu.

Plommon- och körsbärsträdens överdådiga blomstersymfoni har redan nått till al fine och de fäller sina kronblad. Men nu kommer äppelträden istället!

Dammkorvarna rullar stillsamt längs väggarna, fönstren är fläckigt halv­genomskinliga och i solgatan på golvet syns tydliga tassavtryck efter fyrfota besökare. Men att den här årstiden vistas inomhus mer än det absolut nödvändiga är att begå våldtäkt på sig själv. Skit i skiten, mina vänner! Gör som jag: gå ut, så slipper ni se eländet :o)

Jag är jättedålig på att kommentera hos andra just nu – förlåt för det! Men för närvarande har jag inte ro att bli sittande framför datorn. Det är säkert ett årstidsfenomen jag inte är ensam om, så jag tänker inte ha särskilt dåligt samvete. Och det är förmodligen precis likadant för er andra :o)

En okänd bit av paradiset, mitt i stan

JAG HAR BOTT i Mariehamn ända sedan tidigt 1960-tal. Det är snart 50 år det. Ändå har jag inte förrän igår fått upp ögonen för att det så gott som mitt i stan, i vår underbara naturpark Tullarns äng, växer oerhörda mängder av kungsängsliljor (Fritillaria meleagris). Precis när vitsipporna sjunger på sista versen tar de över; på något vis utom­jor­dis­ka och ma­kalöst vackra med sina ”rutigt” rödlila eller vita klockor på sirliga stänglar.

Alldeles intill finns ett större kärr, där det alldeles snart kommer att ly­sa alldeles gult av svärdsliljor. Men tills vidare är det kabbleka som står för kulören och frodiga bestånd med ormbunkar bidrar till den ma­giska stämningen som råder på platsen. En stämning som mycket ef­fektivt går upp i rök när årets första kull mycket blodtörstiga mygg går till anfall. Allting har flera sidor och de är definitivt våtmarkens baksida. I alla fall för oss varmblodiga människor.

Jag tappade faktiskt mer eller mindre hakan igår kväll när M tog med mig till den här platsen. Kameran gick varm och jag kunde ha foto­gra­fe­rat i det oändliga – om det inte varit för myggjävlarna. Inför nästa besök på platsen ska jag tamigfan bada i Djungelolja!

På tal om foto fick jag igår mitt fotograferande livs överraskning. Det plingade in ett mejl från Sveriges Utbildningsradio, UR, med en för­frå­gan om det skulle gå för sig att använda en av mina fjärilsbilder från 2010 i ett kommande barnprogram om årstiderna. Eh ... va? En av mina bil­der..?? Det här var ju förstås glädjande för en fotografisk amatör, men chocken har faktiskt inte riktigt hunnit gå över ännu. Imorse måste jag öppna mejlet en gång till för att fatta att jag inte drömt ihop allt­sam­mans.

Nåväl, det var det för idag. Nu ska jag ut och gräva gropar. Nya barr­träd väntar på att få Lebensraum på ruckelgården.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Tre nya barrträdsplantor har kommit hem och ska bo norr om Glaspalatset. Med tiden hoppas jag att de kommer att erbjuda växthuset ett skydd mot kalla nordanvindar och göra området runt själva växthuset mer ombonat.

För att underlätta grävandet hittade jag på ett sätt att få jorden riktigt ge­nom­vattnad först: ta ett järnspett, slå ner mängder med hål där du tänkt plantera och därefter vattnar, vattnar och vattnar du. Grävningen går som en dans och platsen är färdigt uppvattnad för den nya växten!

Sorterna är: En sockertoppsgran, Picea glauca 'Conica', en krypen, Juniperus horizontalis 'Andorra compacta', och en liten kryptall, Pinus mugo 'Pumilio'.

”Jag fattig, syndig människa ...”

DET BÄR SIG inte bättre än att vi i lilla Mariehamn på lilla Åland har två etablissemang där det säljs äkta italiensk glass. Det ena, Gelateria Anna & Aldo, är dessutom beläget på obehagligt nära avstånd från ”Rucklet”, bara nån gångminut bort.

Men jag är en karaktärsfast person! Antalet gånger jag tillåtit mig att gotta mig åt denna dyra lyx går faktiskt att räkna på ena handens fingrar. Fast igår trillade jag dit, när väninnan M kom förbi och ”lurade” med mig. Det fina med den här glassen är att den inte är så äckligt söt som många fabriksproducerade sorter. Och för mig, som föredrar ”syr­liga sötsaker” var valet enkelt: mango, citron och havtorn.

Just nu är det jättekul att sitta och titta på fågellivet i ruckelträd­går­den. Gråsparvarna och talgoxarna bjuder för närvarande på en fart­fylld häckningsshow och jag sitter på första parkett inne i mitt kök.

Den bästa tiden för Ålands landskapsblomma, gullvivan, är just nu. När jag vandrade runt på gården igår kväll började fundera på hur det gått för vinnarna i mitt frölotteri ifjol. Sådde ni? Har något grott..? Det skulle vara roligt att veta :o)

”Det är mycket nu”

... BRUKAR EN AV mina bekanta säga. I fallet med ”Rucklets” trädgård stämmer det utomordentligt väl för närvarande! Oj, så allt kom igång när det blev lite varmare! Det är nästan så man kan höra smällarna från fyrverkerier när allt slår ut i full blom. Och pollinerarna har bråda tider. Kolla på det här biet. Se bara, hur överlastad med pollen han är!

Varje vår är det lika roligt att få se att saker och ting har tagit sig gen­om en lång, kall vinter. Att jag lyckades övervintra mina minimala fuch­siaskott inomhus är t.ex. ett rent under. Ett under som nu tänker gå i blom dessutom!

Det vita löjtnantshjärtat jag fick av S ifjol har klarat sig och ramslöken mår prima. Av den har jag t.o.m. uppdagat pyttesmå fröplantor i år. Kul! Plommonträdet står i fullt flor och nu dröjer det inte länge förrän äppelträden följer efter. De här veckorna är de allra vackraste på går­den, så det gäller att njuta allt man orkar.

I år försöker jag mig på squashodling för första gången. Alla frön jag satte grodde som de skulle och plantorna börjar bli rejält tilltagna. Så pass att jag kanske redan idag blir tvungen att plantera ut dem i träd­gården.

Men första trädgårdssysslan för dagen blir faktiskt att gräva upp tul­panlökar. Det låter helt sjukt att göra det den här årstiden, men att vänta på att det kommer upp blad är enda sättet att veta var de finns. Och går det så går det. Tulpanlökar är dessutom bra mycket tåligare än man tror.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Dagen började med att jag grävde upp c. hälften av de gula tulpaner som vuxit intill häcken på husets norrsida. En del fick flytta till långa rabatten mot gatan och resten planterade jag bredvid rhododendronen P.J. Mezitt inne på gården.

Tomat- och gurkplantorna fick äntligen ner fötterna i sina riktiga odlingslådor, så nu kan de få växa bäst sjutton de vill. Nytt för året är att jag testar tipset om ”självbevattning” uppifrån medelst uppochnervända PET-flaskor som man skär bottnarna av.

Gubben i ... molnen

GUBBEN I MÅNEN har väl alla hört talas om, men visste ni att det finns en bland molnen också?

Det ser ut att bli regn idag. Kanske är det därför molngubben flinar så brett? Men låt honom flina, för här behövs mer väta. Trots att det inte varit särskilt varmt ännu är det oroväckande torrt i jorden.

Men inne i Glaspalatset växer det förstås, för man kan ju vattna med slang och kanna.

De här söta majvivorna, Primula farinosa, ”räddade” jag från en dikes­kant häromdagen. Det skulle vara roligt om de klarade sig och kom igen år efter år.

Och hörni, håll med om att det är nåt alldeles extra med ljuset tidiga vårmornar! Jag skulle kunna ta hur mycket bilder som helst, men idag får det räcka med den här:

Den här årstiden är det gôtt att leva!

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Idag planterade jag ut de förkultiverade gula vaxbönorna. Inne i växthuset har de flesta av frilandsgurkorna hunnit utveckla sitt första hjärtbladspar. Jädrar vad det går undan när det går!

Om utifall att det gått er förbi

... SÅ KAN JAG informera omvärlden om att nu, NU, är det vår!! Ord är överflödiga. Behold, Mother Nature:

TRÄDGÅRDSNOTERING
De gula vaxbönorna som förgroddades och därefter såddes den 11.5 har grott bra i växthuset och är nu 5-6 cm höga. Snart dags att plantera ut i grönsakslandet! Imorse hittade jag det allra första hjärtbladsparet i rädis­raden och ringblomsfröna jag strödde ut den 8.5 börjar visa grönt ovan jord. På eftermiddagen upptäckte jag att frilandsgurkorna börjat gro inne i växt­huset.

Idag sådde jag fänkålsfrön som jag fick igår av S. Det har jag aldrig odlat förut, så det ska bli intressant att se om det går. Några majvivor, som jag grävde upp ur ett dike igår, hamnade i den ena rabatten vid Glaspalatset och några frö­sådda plantor av två sorters näva flyttade jag också dit. Den ena är Johnson’s Blue och den andra minns jag inte vad den heter. Rosa är den i alla fall. Och så planterade jag ut de förkultiverade plantorna av buskaster, för kommande maffiga buketter utåt höstkanten.

I samband med fika hos M & P på eftermiddagen fick jag med mig hem en liten blå marktäckare och en djupt ceriseröd viva. Båda fick mellanlanda i rabatten vid rundeln. I retur fick de en chiliplanta.

Och nu blir det naturfilm!

 
IDAG BLIR DET inga bilder, det blir – hör och häpna – film istället. Igår tog nämligen kom­pisen B och jag en härlig promenad på naturreser­va­tet på Nåtö strax söderom Mariehamn. Balsam för en stressråtta som jag.



Om du har en snabb bredbandsanslutning kan du, när du tryckt på playknap­pen, gå upp i kvalitet genom att klicka på kugghjulet och välja 480p istället och ändra till fullskärmsläge gen­om att klicka på skärmsymbolen längst till höger.

---

Timmarna i det fria var en lämplig nedvarvning före den magnetrönt­gen jag högst oväntat kallades till kl. 20:45 på kvällen. Om magnet­rönt­gen av hjärnan tycker jag nämligen inte. Den klaustrofobiska käns­la som infinner sig när man skjutsas in i tunneln är bland det värs­ta jag någonsin upplevt.

Nu visste jag i och för sig vad jag hade att vänta, efter­som jag var med om samma sak för nästan exakt ett år sedan. Jag överlevde den här gången också, och nu är det bara att vänta på be­sked om huru­vida Schysta C hållit sig på mat­tan eller ökat ytter­ligare i omfång – och om de vita fläckarna blivit fler och/eller större :o/

Annars har jag inga omvälvande nyheter eller funderingar ett roa er med denna söndag i maj. Förutom att herr och fru gråsparv tycks vara färdiga med bobygget, och nu jobbar så intensivt på att föra arten vi­dare att det ruskar i lärkgrenarna, har det inte hänt något värt att rap­portera.

Vädret är fint. Grässtråna i mossmattan behöver klippas. Nu går jag ut.

Fladdermus

... ÄR, HAR JAG fått mig berättat, ett skämtsamt uttryck för en dam med ett något promiskuöst leverne. Någon sådan vill jag sannerligen inte få här på går’n, men väldans gärna andra varelser som ägnar sig åt nattliga aktiviteter!

Fladdermöss är viktiga nyttodjur i ekosystemet och vars naturliga ha­bi­tat påverkats mycket negativt bl.a. av vårt moderna skogsbruk. Därför planerar jag en holkspikartalka även denna sommar, men i år blir det alltså inte småfågelholkar utan musdito.

På Naturhistoriska riksmuseets sidor hittade jag en jättebra ritning:

Klicka på laptoppen, så öppnas sidan i ett nytt fönster.

”When it rains, it pours”

... SÄGER VÅRA ANGLOSAXISKA vänner. Här på våra breddgrader brukar vi tala om ”ketchupeffekten”. Oavsett vilket man väljer, så är det precis det som händer på fiskfronten just nu! För bara nån dag sedan fick vi gädda och abborre av exet. Igår dök nästa leverantör upp: Herr W, med trunken full av nät, med fisk så färsk att den fortfa­ran­de gjorde sitt bästa att andas rent syre.

Sen bar det sig inte bättre än att de finska lejonen gav pojkarna från det stora landet i väst en riktig omgång i ishockey-VM och grejade sig en plats i semifinalerna. Det måste vi fira! Ja, till och med jag, som inte är det bittersta intresserad av hockey. Men årets första rabarberskörd blev tillsammans med fjolårets egna jordgubbar från frysen en delikat smulpaj och det var Leijonat värda :o) Go Finland!!

Annars spenderade jag så gott som hela dagen ute på gården med att förbereda mina grönsakssängar för sådd. Grepvände, plockade ogräs och njöt av att det faktiskt var riktigt varmt bara man höll sig i rörelse. Efter väl förrättat värv unnade jag mig att nagga av vårens första blomster. Den blev inte stor, min bukett, men söt och extrempatriotisk till kulören.

TRÄDGÅRDSNOTERING FÖR 17.5
Frilandssådd av spenat (från egna frön från fjolåret), majrova, polkabetor, sockerärtor, morot, dill, en liten mängd istappsrädisor, romersk riddarsporre, Consolida ajacis 'Exquisite Pink' och rosenskära, Cosmos bipinnatus 'Double Click Snow Puff'. De två sistnämnda hamnade i örtagårdssängen.

Det artar sig, go’vänner!

SOM JAG KAN älska den här tiden på året! Varje dag bjuder på någon ny överraskning i trädgården eller i Glaspalatset. Inne på köksföns­ter­brädan är det inte sämre heller, för där står mina tre gurkplan­tor och blommar för fulla muggar. Måtte det snart bli så varmt att jag kan flytta dem till växthuset.

Den efterlängtade svartvita flugsnapparen har förresten dykt upp! Han har mutat in holken i min ek, förflyttar sig från gren till gren och sjung­er för brinnkära livet. Det verkar inte som hans förförelsekonster ger resultat, för någon hona har jag ännu inte sett i hans sällskap. Men igår under glasspromenaden såg jag årets första svala. Alltid något.

Sen tänkte jag passa på att tipsa om min senaste kulinariska uppfin­ning: fattigmanspesto.

Rostade solroskärnor får en lätt nötaktig smak och fungerar därmed som ett utmärkt substitut för svindyra pinjenötter. Man rostar helt en­kelt en halv deciliter skalade solroskärnor i en torr, het stekpanna. Förpassa desamma + en näve färska basilikablad + en skvätt god raps- eller olivolja i ett lämpligt kärl och mixa det hela till en lag­om sörja.

Smaka av med gott havssalt och en skvätt nymalen svartpeppar. Bil­ligt, smas­kigt och till och med nyttigt! För lite mer kick kan man tillsätta en pressad vitlöksklyfta när man mixat färdigt.

Nu jäklar är det väl vår ändå ...

FÖR LILLA A och jag har ikväll avnjutit säsongens första glasstrut!

Glass är dessutom gjort på mjölk, och mjölk innehåller kalcium. Det mås­te med andra ord vara rena medicinen för en tant med nydiag­nos­ti­cerad benskörhet, eller hur?

Dessutom är min filosofi den, att alla synder som man kan ge tillräckligt veder­häftiga förklaringar i grund och botten inte är några synder. Inga större i alla fall. Och särskilt inte när det gäller glass.

Hahahaa! Detta är makalöst underhållande!

KNAPPT HINNER JAG skriva ordet ”bostadsbidrag” – kl. 12:56 i före­gående inlägg – förrän vännerna på FPA tittar in på bloggen. Kl. 14:50 för att vara mer precis. Och första gången sedan slutet av mars. Vilket sammanträffande, va?

Ja, ni får förlåta, men jag tycker faktiskt detta är hysteeriskt roligt!

”Bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
... BOSTADSBIDRAG!!”

Åland, mitt Åland

DET ÄR SANNERLIGEN något av en varannandagsvår på mitt Åland det här året. Idag är det mulet igen, men igår var det rena dröm­väd­ret. Väldigt lämpligt, eftersom jag var bjuden på lunch ut till Ålands egen sol­kust, skärgården på Järsö söderom Mariehamn.

Järsö är egentligen en del av Lemlands kommun, men förbinds sedan länge med fasta Åland och staden via en räcka vägbankar. Att ta en tur på den här vägen är det snabbaste sättet att ta sig ut till den åländska skärgården och den bjuder på storslagna vyer över innan­fjärdar och öar. Man passerar lundar med hasselrunnor och, vid den här tiden på året, miljoner och åter miljoner av vitsippor, här och där interpunkterade av Adam och Eva och Ålands land­skaps­blomma, gullvivan.

Längs vägen hittar man på Espholm en liten välskött badstrand, en bit längre fram naturstigen på Nåtö och längst ut, på själva Järsö, Marie­hamns stads fritidsområde med märkta vandringsstigar och möjlighet att packa upp fikakorgen på en solvarm klippa precis vid havet. Allt detta på mindre än tio minuters bilväg från stans absoluta centrum!

Hos väninnan kunde jag njuta inte bara av en alldeles delikat thai­sop­pa (som jag fått receptet på), utan också av en helt makalös utsikt. Vilken lycka att kunna bo i en sån miljö! Jag är såå glad för hennes skull :o)

Som ett litet, men välmenat, tack för mat och trevligt sällskap hade jag med mig några sticklingar från den Mosquito shocker-pelargon jag skaf­fade mig ifjol. Jominsann, jag har faktiskt lyckats övervintra den, så undrens tid är icke förbi.

Idag kan jag glädja mig åt att jag utan krångel och fördröjning, t.ex. på grund av begäran om onödiga kompletteringar, har fått besked om att mitt bostadsbidrag justerats. Det är fortfarande beräknat i strid med gällande lag, men i alla fall justerat. För ovanlighetens skull åt rätt håll dessutom.

Och så ringde min koordinatordoktor alldeles för en stund sedan. Be­skeden var väl inte de allra roligaste, eftersom jag nu verifierats ha både artros i vänster mellanfot och osteoporos i ländrygg och höft­le­der. Men samtidigt är jag glad, för det här ska väl ändå föra med sig att det är slut på att behandla mig som en hypokondrisk gnällkärring av världs­klass utan som den ”giktbrutna” femtiplussare jag faktiskt är..?

Skärgårdssmak

DET HÄNDER IBLAND att exet plockar pluspoäng. Inte ofta, faktiskt oerhört sällan, men igår infann sig ett sånt där lysande undtagstill­stånd:

Dörrklockan ringer.

”Hej, ska du ha fisk?”

”Eh ... jotack, gärna!” svarar jag, lätt överrumplad och nyss utstigen ur dusch­en. ”Vad har du då?” säger jag och kikar ner i hinken.

”Fyra stora abborrar och en vacker gädda”, svarar han, kliver på och vi­dare in till köket. (Självfallet utan att först ta av sig skorna.) ”Abbor­rarna är förstås lite magra så här i lektider och gäddan får du väl bjuda till middag åt nån, för vår dotter äter ju inte sån”, fortsätter han, och stjälper ut fiskarna i diskhon.

”Gör hon inte..?” frågar jag med spelade förvåning. ”Hos mig har hon då aldrig krånglat med den saken.”

1-0 till mig, tänker jag när jag ser hans nå­got förvånade min, men tack­ar väluppfostrat och sen klampar han ut igen.

Nåja, sen var det bara att nyduschad med nytvättat hår mundera sig i ski­tigaste ”slaktarkläderna”, förpassa sig själv, knivar och fiskar ut på gården och sätta igång.

Orensat är inte det bästa jag vet, om jag ska vara ärlig. Särskilt inte om det är gäddor som mäter 60 cm i strumplästen. Och abborrarna var magra. Stora och stinna av rom, men fileade gav de bara 100 g per styck.

Men igår blev det således vilig middag i kåken! En något mer upplyf­tan­de måltid än den jag förföll till förra veckan. Färsk fisk är gott, om detta råder det ingen som helst tvekan. Och Lilla A åt med god aptit sin stekta gäddfilé, precis som vanligt ;o)

Mors dag..? Jaså, jaha.

IGÅR VAR DET mors dag här i Finland; ett jippo som i år passerade mig alldeles obemärkt. Eftersom jag inte på eviga tider haft någon dags­tidning, varken av lokal- eller riksvarianten, har jag inte heller behövt genomlida den sedvanliga köp-köp-köp-kampanjen. Det enda som avslöjade att dagen var något förmer än en vanlig söndag var grannarnas flaggor som vajade i den svaga vinden.

Min mors dag började tidigt av att jag vid sextiden väcktes av en gas­sande sol som utan pardon våldade sig in i sovrummet. Lilla A och ”Tinka” lät sig däremot inte störas och notera att jycken ligger under täcket med tassen över nallen :o)

Frukostbricka i sängen och blomsterhyllning blev det med andra ord inte. Efter ett par släta koppar kaffe startade jag istället firandet med att skämma bort gamle Stig med ett oljebyte, nödtorftigt reparera hans trasiga högra bakben och utfodra honom med nyköpt, fräsch och blo­digt dyr 98-oktanig bensin. Med rådande bensinpris (1,769 e/liter) kändes det nästan som jag fyllde honom med 18-årig whisky :o/

Timmen var dock något tidig för gräsklippning. Istället släpade jag fram stegar och fick sent om sider tre fågelholkar från fjolårets snickarglädje uppskruvade på husväggen. De är t.v. omålade, men ska, när andan faller på, målas i samma grå kulör som fasaden. Eftersom bobygg­na­tio­nen redan är i full gång kom de antagligen upp för sent, men nu är det i alla fall gjort.

Nästa punkt på mors dags-programmet var att för en bekants räkning reklamera en grej som inhandlats on-line från Tyskland. Efter det en tallrik yoghurt med müsli och sen vara det bara att be en stilla bön, ta sig ut på gården och göra årets första ryck i startsnöret.

JAA! Stig startade!!

I ett mellanrum orsakat av behov av bränslepåfyllning passade jag på att starta en maskin tvätt och strax därpå dök en kompis dök upp på eftermiddagskaffe.

Sen var det bara att fortsätta med gräset och där­efter raskt kasta sig över middagslagningen; en överdådig måltid i form av fuskpyttipanna på rester av julskinkan, några kokta potatisar och en slatt morots­slan­tar som blev kvar dagen innan. Som piece de la résistance: några un­der­bart goda, stekta ägg, courtesy of Annacarin.

Efter disk, hängning av tvätt, sanering av hundhår från soffa och säng­ar och vid 23:30 överlämning av det fyrfota barnet till den egentliga hundvakten, tja ... snipp, snapp, snut, så var den mors dagen slut.

Hur var dagen för er andra..?

En näpen nattgäst och ett par långliggare

NEJ DÅ, VI har inte öppnat hundpensionat/-dagis i ”Rucklet” även om det kan verka så. Men i alla fall, här är en för er ny bekantskap: Lilla A:s storebrors fyrfoting ”Tin­ka” a.k.a. ”Duracellkaninen”, en medel­ål­ders dam av rasen dansksvensk gårdshund. Hon kinesar hos oss me­dan exet, som är den egentliga stand in-hussen, är bortrest ett par dagar.

Visst är hon för söt? Dansksvensken är en pigg och nyter ras med massor med hästkrafter under huven parat med gott om celler under pannbenet. Kul och oerhört char­mig jycke! Mindre charmigt är att hon, i motsats till mina eg­na forna hun­dar, har lärt sig att sängar och andra möbler är tillåtna om­rå­den :o/

---

Och vad djurliv beträffar, så är det nu full rulle i lärkens holkar, åtmins­tone i två av tre. På bottenvåningen inreder ett par talgoxar för brinn­kära livet och på plan 2 är herr och fru gråsparv flitigt sysselsatta med att släpa hem bomaterial. I en tredje holk, i ett annat träd, tror jag att det flyttat in blåmesar. I en fjärde hade jag hoppats på svartvit flug­snappare, men än så länge har jag inte fått syn på någon.

I kvarteret lyser det gult både här och där av stora, blommande forsy­thior. Det skulle det ha gjort på ruckelgården också, men jag skar ifjol ner min buske nästan till marken. Fast blommar, det gör den lik för­ban­nat!

De senaste dagarnas kyla, orkanvindar och regn har idag förvandlats till klarblå himmel, närapå stiltje och gassande sol. Idag blir det träd­går­den, det kan ni slå er i backen på! Och snälla, håll tummarna för att jag lyckas rycka liv i Stig, min giktbrutna, gamla gräsklippare ...