Torka!

DET GÄLLER ATT ta tillfällena i akt när de kommer och bortse från att behovet kanske inte finns precis då, men att det säkert dyker upp i framtiden. Som när det mer eller mindre regelmässigt erbjuds billig frukt eller prisvärt grönt i butiken.

Igår fick jag t.ex. tag på jättefina aprikoser, som i vanlig, god ordning hamnat i ”billiga lådan” när de äntligen mognat. Urkärnade och ned­skurna till mindre klyftor fick de över natten åka in i ugnen på 50° och med luckan lite, lite på glänt.

Vackra blir de inte, men de är garanterat osvavlade och kommer att smaka supergott i kommande matbröd.

Samtidigt fyndade jag tre ekologiska purjolökar, som fick en sväng i ugnen de med. En skulle jag kanske kunnat behålla i kylen, men inte tre. Särskilt inte som Lilla A bor hos sin pappa för tillfället. Torkad purjo är praktiskt som bara den när det är soppkok på gång. I med en näve i kastrullen bara, sen är det klart.

Det om den husmoderliga gårdagen. Dagen idag ska jag ägna åt att klura ut hur jag ska lyckas med konststycket att spänna en hel, stor filt och få den ångad till sin rätta form – och träffa en doktor igen *suck!*

Men innan jag tar itu med detta vill jag passa på att kasta in en stooor bukett rosor till poesipärlan Gunilla, som i dagens nummer av Nya Åland blev uppmärksammad på ett så himla trevligt och positivt sätt. ♥STORT GRATTIS♥, Gunilla!!

Om att inte tänka efter före

MITT BLOMRUTIGA FILTPROJEKT är på slutrakan. Kantbården av två stolpvarv är vir­kad och längs långsidorna har jag avslutat med fasta maskor baklänges, för att få en kant som påminner om den på en vävd matta. Med detta gjort fick jag en idé, som just då tycktes strålande: jag skulle naturligtvis tvinna frans längs kortsidorna, för att ytterligare förstärka intrycket av vävning!

Och jag satte igång.

Vinda-vinda-vinda garn runt dubbla bitar av kartong, klippa-klippa-klippa hundratals garnstumpar av lämplig längd och så tvinna-tvinna-knyta frans efter frans ... efter frans ... efter frans.

Det går inte fort. Det är hur tråkigt som helst. Men resultatet blir gans­ka tjusigt, så det må väl vara mödan värt. Fast att tänka efter före skulle inte ha varit så dumt.

Nåväl, nu är det bara c. 220 fransar till att tvinna, sen är det dags för detta års första ”Ta-daa!” Förhoppningsvis inte det sista.
 

Årgångsdricka

JAG HITTADE EN halvlitersburk årgångsjordgubbar i frysen igår, från skörden 2011. På ett fat i köket låg en ensam och övergiven banan, klädd i bruna överdragskläder. Något av en årgångsbanan. Men av­klädd var den i prima skick, så man ska inte låta skenet bedra.

Kombinerar man dessa två med en slurk apelsinjuice och några deci­liter naturell yoghurt får man sig en cocktail som heter duga, utan risk för kopparslagare morgonen efter. Lördagsgodis i flytande form om man så vill, ”utan tillsatt socker”.

Laddade med denna vitaminbomb spenderade jag och Lilla A lördag­kvällen i soffan framför tv:n, och jag förundrades ännu en gång över hur vansinnigt tunt om sevärda program det är just på lördagar. Mer­parten av tiden tittade vi därför på konståkning. Men vad gör man, när det verkar som att det enda övriga som erbjuds är en n:te repris av ”Bridget Jones dagbok”?

Fast ”Stjärnorna på slottet” med Robert Gustavsson i centrum var för­stås rätt intressant. Och bara man skrapar lite på ytan har de allra flesta människor ett oanat djup och nattsvarta stunder i sin levnads his­toria. Det är mycket en liten människa ska genomlida här i Livet, och få, väl­digt få, är förskonade från allt ont.

Tål att tänka på – och att minnas.

”Varde ljus.” Eller åtminstone en glimt av det.

MAN HAR SÅ roligt som man gör sig, det är då ett som är säkert. Så nu får jag allt mobilisera ett krafttag och sega mig upp ur gropen igen. För hur mångte gången i ordning det vet jag inte, men upp ska jag!

Dessvärre är det så, att för var gång jag glider ner i dyn verkar jag för­lora ytterligare en liten bit av min ork att finnas där för andra. Det gillar jag inte, men får väl så vackert lov att konstatera, att åt den sa­ken är det inte mycket att göra. Min mentala septiktank är redan så proppfull av egen sk-t att locket inte längre hålls på, för här på bloggen är det ju, som ni märkt, ”översvämning” mest hela tiden :o/

Slutsats 1: jag mäktar inte längre med att engagera mig i andras elän­den.

Slutsats 2: min tid som inkännande lyssnare/gratiscoach/amatör­ku­ra­tor lider mot sitt slut.

Slutsats 3: jag har således blivit en sämre medmänniska.

Otrevliga insikter, alla tre. Men vad gör man, när det är tveksamt om den lilla energi som finns kvar ens räcker för att neutralisera ens egen negativitet? Har man någon form av överlevandsinstinkt i behåll och tagit till sig åtminstone en smula av KBT-terapins grunder, då ska man i förs­ta rummet se till sig själv och sin egen familj. Tough shit, men inte des­to mindre en sanning.

Jag gör härmed ett nytt ryck att se Livet – mitt liv – från den ljusa si­dan, och en liten ljuspunkt – inte mycket ljusstarkare än en gammal­dags, fläm­tande femtonwattare – var idén jag fick häromdagen.

För ett par veckor sedan kom jag över några helt gröna och omogna papayafrukter, som av någon konstig anledning sorterats bort från fruktdisken. De fick ligga i vindstrappan i mörker och lagom sval tem­pe­ratur tills de visade tecken på att mogna. En hamnade sedan i en föga kontroversiell fruktsallad, men en annan skar jag ner och ”marinerade” en stund i saften från en halv citron innan den serverades som till­be­hör till kyckling med currysås. Jamen hallå, så gott!

Testa, för sjutton, som ett fräscht och annorlunda alternativ till de evin­nerliga morötterna. Men glöm inte citronsaften! Eller ta lime eller apelsin istället, om ni föredrar dessa smaker. Papaya behöver näm­li­gen lite syra för att smaken ska framträda.

Det var det. Nu ska jag sätta virknålen i de nio sista blomrutorna. Sen är filten färdig för kantvirkeri. Det är en ljuspunkt i en annars mörklagd tillvaro!

Om hur även det segaste virke sakta men säkert blir till flis

”VISUALISERING” IS MY middle name. Därför, för alla som eventuellt inte kunnat omfatta alla min skriftliga utläggningar, så här ser kurvan för lusten att leva ut, när läkarvetenskapen tvingas träda tillbaka för ”sak­kun­ska­pen” i försäkringsbranschen:

Som synes beter den sig lika ologiskt som kurvan för det allmänna bostadsbidraget för boende i egnahemshus. I båda fallen visar den tydliga, negativa trenden över tid på att någonting är fel. Väldigt fel.

”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en spe­cialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad labo­rato­rietid.

För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag pe­ta­de i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fort­satt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.

Och så denna ständiga vää...n...taa...n.

Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett av­gö­ran­de från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltens märkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bo­stads­bidraget.

Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det fel­be­räk­nade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.

Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbets­pen­sions­bo­la­get överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller av­gi­vit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.

Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyck­as uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande pa­tientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansråd­giv­ning­en. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete be­vil­jade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.

Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta ut­mat­tan­de, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.

Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)

Pep Talk

 

Eller hur?

Också en sorts lördag

GÅRDAGEN BLEV EN ytterst improduktiv historia. Jag däckade under sena eftermiddagen och sov som en välbalsamerad mumie till närmare sju, då jag hasade mig till spisen och kokade en slät kastrull pasta som dåligt substitut för den middagsinbjudan jag tvingades tacka nej till.

Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Fröling är, och hur många kloka saker hon hade att säga.

Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen par­keringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.

Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska bu­ketten arrangeras.

De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!

Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en all­var­lig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.

Kylslaget

SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.

Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.

Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.

De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vän­ner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.

Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.

Dagsformen

 

Edit kl. 17:10
Förutom att jag fick en parkeringsbot på 35 € för tre timmar sedan. För att jag sett fel på tidkortet man ska lägga i fönstret. Trodde det stod på 14, men det visade sig stå på 16. Trots att jag kom tillbaka sam­tidigt som lapplisan satte boten på vindrutan vägrade hon riva den.

Osmidigt så det bara skriker om det, för hade bilen de facto stått fel­parkerad sedan kl. 16:00 föregående dag (eller 04:00 på natten) hade den ju för fan blivit lappad för länge sedan!

Så kan det gå när man har koncentrationsproblemdiagnos och brått­om :o/

Klart retro

 

Knopeliknep, och här ska ni höra,
vad man med snöre och glasvas kan göra!
Klipp några snören och knyt till ett nät
– och vips finns en ampel, klart retro och het!
MAN TAGER SIG således några meter jutesnöre och ett stycke vasen VAS från IKEA. 24 knutar senare har man ordnat sig en prima ampel à la 1970-tal, perfekt t.ex. för hängande odling av orkidéer, vars stäng­lar egentligen ska få svinga sig över krukkanten som de behagar och inte tvingas att växa uppåt.

När jag var färdig och hängde upp orkidén i köksfönstret kom jag på, att det här måste jag använda mig av i Glaspalatset i sommar. Fri­hängande krukor med tomater och jordgubbar kanske..? Och indian­krasse vällande ut ur krukor upphängda i träden på gården!

Så häng inte läpp, go’ vänner!
Häng upp en ampel istället ;o)

Om alltings förmåga att fortsätta

VINTERN FORTSÄTTER MED mer snö och nymornad kyla, precis som den brukar här på Åland, även om man har en förvånansvärd förmåga att glömma det från ett år till ett annat.

En av vinterns (få?) fördelar är att jag med gott samvete kan hållas inomhus och vältra mig bland restgarner och idéer. Vintern är tiden för större handarbetsprojekt, eftersom antalet veckor då trädgården lig­ger i dvala är förskräckande många.

Mitt senaste storprojekt, ännu en virkad filt, växer stadigt. 72 blommor var klara då bilden togs igår eftermiddag. Idag är de några fler och jag när­mar mig snabbt de 99 stycken jag behöver. Bara nu garnresterna räcker ...

Vintern fortsätter också att vara tiden då man kan frossa i tulpaner. I år tillåter inte inkomstläget några egenköpta buketter, men just nu un­nar jag mig att njuta av det knippe Lilla A fick av min kompis S till sin födelsedag.

Annat som har en förmåga att fortsätta är mina mellanhavanden med mitt arbetspensionsbolag. Försäkringsfarsen är således långt ifrån slut. Tvärtom har ridån just gått upp för Akt III och det blir bara mer och mer underhållande hela tiden. Uttrycket ”att måla in sig i ett hörn” är det som kommer för mig när jag tänker på sakernas tillstånd – och att det inte är jag som håller i penseln.

Om hur gammal skåpmat blir som ny

JAG RÅKADE KOMMA över några paket kokosfett, helt gratis. Bra att ha när det till valborgsmässoaftonen är dags för årets munkbak, tänk­te jag. Fast två hela kilon kändes ärligt talat som överkurs. Aha! slog det mig då. Jag ska naturligtvis göra mig en mesklocka!

Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några för­pack­ning­ar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax ef­ter fin­ska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sam­man­hanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.

Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.

Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)

Leve tanterna!

JAG ÄR INGEN större kulturkonsument, men igår blev jag trots allt ”medsläpad” till Ålands museum. Det ångrar jag inte! Där hänger just nu, i samband med Marthaförbundets jubileumsutställning, en lång rad av gudabenådade konstnärinnan Inge Lööks oemotståndliga tanter.

Och bland alla dessa humoristiska och ytterst välgjorda akvareller är den här är –självfallet! – min personliga favorit:

Jag lyckas inte hitta några uppgifter om hur länge Inges bilder finns i museets entrégalleri. Det finns ingen info på museets egen webbplats, där uppdateringen inte heller verkar vara så värst frekvent. Men på ett annat ställe hittade jag datumet 2 februari. Än finns det alltså tid! Och missar man utställningen finns akvarellerna i vykortsformat att köpa t.ex. på Posten i Mariehamn.

I love Löök!

Bättre sent än aldrig!

... FÖR ATT POSTGÅNGEN mellan Sverige och Åland faktiskt fungerar, även om leveranstiden är bara snäppet kortare än för ett brev till USA.

I det här fallet tog sträckan Småland-Åland åtta dagar. Det är ungefär lika snabbt som på den gamla goda tiden, medan transporten fort­fa­ran­de sköttes av kurir till häst och sedan fördes över Ålands hav av en postroddare i skötbåt.

Men fram kom det i alla fall, paketet, och Lilla A niger väluppfostrat och tackar för den ytterst smakfulla uppvaktningen ;o)

Och kolakakan däri var äckligt god. Den måste jag försöka planka.

”We’re lovin’ it!”

 

Fast brödet var inte hembakat.

*skäms*

Nä, jag skämtar bara.
Det gör jag faktiskt inte ett smack :o)

Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

LILLA A HAR nyss knatat iväg till skolan. Himlen är midnattsblå fast klockan snart är nio och det enda som lyser i ”Rucklets” ruffiga kök är pappersstjärnan i fönstret, den sista resten av julen som gick. I över­morgon är det tjugondag Knut, så då borde det vara slut även på den­na ljusning i tillvaron. ”Borde”, säger jag, för jag tror jag lämnar den uppe ett tag till.

Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.

Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mit­ten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.

Not.

Här föreligger sannolikt en skada på den laterala menisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knä­ska­dan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.

Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstad­kom­ma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte kla­ra av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/

Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.

Om när det plötsligt bara händer

JAG, OCH MÅNGA med mig, har under en stor del av livet haft en nära relation till CSN. Nu är den tiden plötsligt förbi och så konstigt det känns ... Är det månntro tekniskt möjligt att under dylika om­stän­dig­he­ter drabbas av fantomsmärtor? Såna av den ekonomiska sorten menar jag.

Fast ensam behöver man aldrig vara. I CSN:s ställe har jag ju Di Sma Undar Pannbenet, mina mångåriga vänner av släktet Borrelia bur­go­dor­fe­ri, som lett till mitt nyväckta intresse för ”killarna på kontoret”, de som går under förkortningen CNS och som sedan en tid inte riktigt sköter sina åtaganden i enlighet med tjänsteavtalet.

CSN eller CNS, förresten? Tja, det torde vara hugget som stucket. Alltid är det något, och detta något är sällan kul. Samtidigt är det ju för­näm­ligt att CSN gör slut med mig preciiis i samma ögonblick som den finska skattebjörnen bestämmer sig för att roffa åt sig mer. Nog måste man kalla detta sammanträffande för ett visst mått av flyt. Väl..?

Enkla nöjen

IBLAND BEHÖVS DET inte stora åthävor för att man ska känna sig lite gladare. För min del kan det vara något så enkelt som att jag lyckas lära mig någonting nytt.

Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena present­pa­ketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa vär­de. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sex­tonåring.

Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.

Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)

Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.

Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Re­dan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i posi­tiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!

Sauli Niinistö sänker sin inkomst. Än sen då? Det gör jag också.

Min familjs nettoinkomst sjunker med närmare 6 % från 2012 till 2013, från 710 € till 670 € per månad. Till raden med kroniska diagnoser räk­nar jag därför med att under innevarande år kunna addera även ICD-10:s E63.9, ”Näringsbristtillstånd, ospecificerat”. Sådan är den krassa, ekonomiska verkligheten för en vanlig dödlig, om man haft den dåliga smaken att dra på sig en komplex sjukdomsbild, vars ”utredning” hand­has av jurister och/eller ekonomer på ett arbetspensionsbolag och inte av legitimerade läkare.

Förblindade av siffror och paragraftecken beslutar man glatt och oav­sett antal specialistomdömen, att den allena saliggörande mirakel­me­di­ci­nen är ekonomiska tumskruvar och ingenting annat. Jag tillåter mig dock att kasta in en brasklapp beträffande denna ”behandlings” gynn­samma inverkan på just min förmåga att återkomma till arbetslivet. Svält är inte en lagstadgad form av yrkesinriktad rehabilitering och det är inte det som i 21 kap. 14 § i Strafflagen rubriceras som ”Ut­sät­tan­de” heller.

Dessutom är det vedertaget improduktivt att piska en död häst. Eller som Dakotaindianerna säger: When you discover you are riding a dead horse, the best strategy is to dismount.