Det ljusnar

DET HAR TAGIT nästan en vecka i anspråk, men nu är jag äntligen färdig med allt pappersvändande. Som på beställning bjuder dagen på ett strålande väder med sol från en molnfri himmel, så nu blir det promenad! Kroppen formligen skriker efter fysisk aktivitet efter det långvariga stillasittandet.

Idag är det dessutom lilla jul här i Finland. Det får det vara preciis hur mycket det vill, för den stressen avstår jag högaktningsfullt ifrån. På sin höjd blir det en vardaglig vals med dammsugaren, längre än så sträcker jag mig inte.

Trevligt veckoslut, allihopa!

Om det här med mod

I FÖRRGÅR RÅKADE jag slå på tv:n en bit in i reprisen av fjärde av­snit­tet av ”Sommarpratarna”. Precis i slutet av programmet kom del­ta­garna in på vikten av människor som vågar säga ifrån, så kallade whistleblowers, människor med civilkurage. Bl.a. säger forskaren och uppfinnaren Håkan Lans: ”Det är alltså för få människor som vågar dra i handbromsen.”
(avsnittet finns tillgängligt via SVT Play t.o.m. 20 januari 2012 – se det!)

IGÅR bar det sig inte bättre att jag knäppte på en stund efter att än­nu en repris hade börjat: ”Dokument inifrån: Vårdlotteriet”. Resten av programtiden satt jag med öppen mun, chockad och allt argare, och hörde hur den ansvarige läkaren på Karolinskas hjärtklinik, Magnus Nygren, helt öppet berättade om hur patienter sorteras in i grupper om intressanta och mer intressanta, dvs hur t.ex. ens totala sjuk­doms­bild och ålder tillåts avgöra vilken kvalitet på vård man får.
(avsnittet finns tillgängligt via SVT Play t.o.m. 20 december 2011 – se det!)

IMORSE, när jag gick på damrummet, plockade jag med mig ett exem­plar av tidningen PS! (nr 8, 2010) jag för ett par veckor sedan fick som toalitteratur av kompisen P. Jag slog upp den på måfå och – häpp! – råkade inte tidningen öppna sig vid en artikel med rubriken ”Våga va­ra MODIG!” Artikeln handlar om boken ”MOD stå upp för dig själv” som PS! chefredaktör Maria Gerlofson skrivit och i sin artikel säger hon bl.a: ”Rädda människor förändrar inte världen. De för inte utveck­ling­en framåt utan håller snarare tillbaka den.”


ur tidningen PS! nr 8, 2010
Jag tror inte på ödet, men det här är inte en tillfällighet. Tre dagar, tre väckarklockor – jag måste vara på rätt spår. Tiden är kommen för att visa mod genom att blåsa i visselpipan, dra i nödbromsen, föra till torgs och ta det hela vägen. Enough is enough, nu räcker det!

Om att gräva en grop åt andra

”GRÄV, OCH DU skall finna” kunde lika väl ha varit dagens rubrik. Otroligt så mycket skit man hittar bara man börjar skotta ...

Något jag grävde upp sent inatt är DEN HÄR artikeln, vilken dessutom råkar handla om en gammal bekant. Vi borde nog ta ett snack, den damen och jag.

Baksidan med den här undersökande verksamheten är förstås att bloggen blir lidande :o/ Inte hinner jag skriva själv och inte hinner jag läsa er andra, än mindre kommentera. Men hav förtröstan, jag tycker mig skymta ”gropens” botten!

Ses snart!

Pappersinsamling

JAG BEKLAGAR TYSTNADEN som rått en stund, men jag har varit fullt upptagen med att sortera papper, upprätta diagram och räkna statistik. Det har varit ett par väldigt tunga dagar må jag säga, men samtidigt intressanta.

Den senaste veckans händelser blev alltså droppen som fick bägaren att rinna över. Nu är det dags att börja agera, så där riktigt på riktigt och inte bara genom att fäkta med pennsvärdet.

1,2 kg (!) skriftlig dokumentation + 1,2 meter (!) diagram + diverse kal­kyler senare känner jag mig relativt väl förberedd, men fatta vilken tid det tagit att sammanställa alltihop med min minnes- och kon­cen­tra­tions­pro­ble­matik ... *stöön!*


Nåväl, jag ska inte trötta ut er med en massa fakta och siffror, men ett par intressanta observationer tänkte jag faktiskt dela med mig av:

50 % av en viss statlig myndighets beslut kommer för sent med i medeltal ~16 dagar, och variationen i mitt enskilda fall är allt mellan 4 och 34 dagar. Endast 30 % av besluten kommer inom någorlunda acceptabel tid, dvs >14 dagar före slutdatum för innevarande be­sluts­period.

Ett visst pensionsförsäkringsbolag är dock aningen bättre. 25 % av deras beslut är försenade, men å andra sidan är det bara 37,5 % som kommer i tillräckligt god tid för att det ska kunna anses vara häl­sosamt för den det berör. Och att en fjärdedel av besluten meddelas för sent är verkligen illa nog för någon som är sjuk och befinner sig i s.k. utsatt läge!

Statistiken baserar sig förstås på mitt enskilda ärende, men en kva­li­ficerad gissning är att det ser lika illa ut i alla ärenden. Alltid. Min slut­sats blir därför: systemet är inte till för att hjälpa, det är helt klart till för att stjälpa. Nu har jag så att säga fått det svart på vitt, i reda siff­ror.

Edit 24.11.2011:
Från början angav jag att 44,44 % av en viss myndighets beslut kommer för sent. Det var glädjeräkning. Efter dubbel- och trippelkontroll av alla siffror blev resultatet det nu här ovan publicerade 50 %. Medeltalet för antalet dagar ett beslut försenas blev också i underkant från början och är de facto 16, inte 15, som jag först uppgav.

Tack och hej

JAG HAR PÅ förekommen anledning, efter moget övervägande och – nota bene! – på eget initiativ beslutat mig för att inte längre skriva några krönikor för Ålandstidningen.

Varför nu detta? undrar kanske någon. Jo, så här är det: jag upplever det som föga inspirerande att ikläda mig munkavle när jag ska försöka skriva tankeväckande, belysande och kritiskt om samhället av idag. Och att gå med krokig rygg är inte riktigt min stil, om jag så säger.

Hädanefter får mina läsare således nöja sig med mina utläggningar här på bloggen. Med f.n. 2.500-2.700 besök per månad når jag inte upp till samma ”upplaga” som någon av våra lokaltidningar, men det är vackert så.

Så tack och hej, Ålandstidningen! Det var kul så längde det varade, och ett speciellt tack för gott samarbete ska deras kulturredaktör Be­nita Mattsson-Eklund ha.

Sen har jag också nöjet att meddela att jag har fått på vinterdäcken idag, och därmed kan intresseklubben anteckna sig till minnes att det­ta är ett utmärkt sätt att gjuta nytt liv i en luftrörskatarr stadd på bätt­ring *host-host!*

Upptaget, var god dröj!

MED ANLEDNING AV händelser tidigare under veckan har jag inte tid att blogga just nu. Jag skriver på viktigare saker.

Tack för visat tålamod!
*plats för irriterande väntemusik*

Skockchock!

SNÄLLA VÄNINNAN B uppvaktade mig på födelsedagen med en stor påse nyskördade jordärtskockor. Lyxigt bara värre, eftersom jag ännu inte kommit på var jag i ”Rucklets” trädgård ska placera en egen od­ling.

Igår lagade jag gratäng på det dryga kilot knölar och ett par hundra gram purjolök. Gott, gottigottgott! Men milda makter, vilken hårdsmält föda dessa skockor måste vara, för maken till turbulens har jag sällan varit med om.

Det har pipit, ylat, mullrat, bullrat och bubblat som jag vet inte vad. Kort sagt: verkmästar’n i magen har kört gasturbinerna på högvarv, för att ta till en snygg omskrivning.


Halva gratängen är kvar, men jag har lovat Lilla A att det blir något an­nat till middag idag före hon ska på veckans dansträning. För all­män­hetens bästa, liksom. Men på lördag kör vi gasen i botten igen! ;o)


(Är det här fenomenet bekant även för någon annan, att jordärt­skocka slår vilken baljväxt som helst på fingrarna..?)

Problemavfall

TELEFONTID HOS DOKTORN:

– Ja, hej, det är doktor X. Hur mår du?
– Tja, det är väl ungefär som förut. Jag tappar fortfarande massor med hår.
– Jahaja, okej.
– Och då menar jag massor med hår. Det blir stopp i golvsilen när jag duschar.
– Mmhm.
– Om du vill kan jag mejla dig en bild på hur mycket det är. Vid varje hårtvätt.
– Nej, det behövs inte! Jag förstår att du tappar hår.

Gör du..? tänker jag då. Jag undrar det jag.

***
Så här mycket får jag sanera från golvbrunnen. Varje gång. Lika myck­et till lossnar det när jag borstar håret när det är nytvättat. Varje gång. Jag kan inte låta bli att undra om han, doktorn, skulle vara lika oberörd om det var hans eget hår som rasade i samma takt.


Men vad är väl lite tappade hårtestar egentligen? Man kan förlora så mycket viktigare saker och för alltid, för evigt. Sin älskade livskamrat till exempel. Jag är fortfarande helt chockad, käraste Inger. Jag saknar fortfarande ord. Men var viss om att min tystnad rymmer allt det som jag inte kan säga!

Det hänger inte på håret. Men livet, som sådant, hänger på en skör tråd. Tunn som ett hårstrå. Och rättvist, det är det inte heller.

Ordlös onsdag

 

Tack för senast

TACK
... Lilla A för ”muffinstårtan”!
... C för rosen!
... K för den kluckande bebisen ;o)!
... S&N för boken!
... M&P för sången!
... B för jordärtskockorna!

Och TACK alla bloggisar för gratulationer! :oD
Världen, både den riktiga och den här i sajberspejs, kan vara helt okej en del dagar. Och det är nyttigt att ibland bli påmind om att man inte är helt ensam i den, även om det känns så mest hela tiden.



På tal om det, så fick jag förresten en lite speciell födelsedagspresent idag: en polisanmälan. Från FPA, som anmält DETTA och DETTA inlägg såsom varande hotfulla (!). Inläggen är nu censurerade – under pro­test – och jag sitter och grunnar på hur det egentligen står till med yttrande- och tryckfriheten i Finland; ironi tycks i alla fall vara för­bju­den, såväl i ord som i bild.

Med ens förstår jag mycket bättre hur Lars Vilks har det.

51

DET MESTA I livet är för tillfället lite upp och ner, och det gäller allt från städsituationen i ”Rucklet” till mina laboratorievärden.


Men igår kom jag mig faktiskt, luftrörskatarren till trots, ut på en liten promenad i den råkalla novembereftermiddagen *host-host!*. Av nå­gon förunderlig anledning kändes det inte alls konstigt att jag råkade passera Doktorsvägen ...


... där jag dessutom upptäckte att det är skyltat för återvändsgränd. Tänk, det har jag aldrig lagt märke till förut! Ironiskt så det förslår, eller..?

Nåväl, jag fortsatta med raska steg *host-host!*, och en stund se­na­re föll min blick på nästa vägskylt: Bättringsvägen. Aha, ett gott omen! tänkte jag glatt. Fast sekunden därpå insåg jag att den vägen, den leder ju faktiskt bort från sjukhusområdet.


Kommen ungefär halvvägs på min lilla runda passerade jag en väg­trumma. Ännu ett tecken från makterna, konstaterade jag krasst, och kikade in. Där var det lika svart som i rumpan på en ko – eller som min och Lilla A:s framtid. Välj själv!


På hemvägen genade jag över begravningsplatsen. Dyster dag för ett sånt besök, men mitt i allt det grå lyste en vacker bukett upp den mul­na dagen.


Jag låtsas helt kallt att det är min bukett, för några andra blommor lär det inte bli och man får ta vad som bjuds :o)

Men nu ska jag tömma och hänga en maskin tvätt, dammsuga, torka damm, laga tårta och förbereda middagen medan jag lite diskret hos­tar lungorna ur mig. Om jag orkar klämmer jag kanske in en dusch och hårtvätt också, för det är ju trots allt min födelsedag ;o)

Happy Birthday to Me!

Spark i baken

DEN SENASTE TIDEN har jag inte varit så där över hövan flitig med kameran och det har retat mig. Men tack vare två härliga blogg­be­kan­ta, Monkan i Skåne och Cici i Norrland, har jag fått tummen ur. Eller åtminstone halvvägs.

Hos Monkan kommenterade jag nämligen häromdagen att jag inte fo­tat på länge – och insåg att så var det faktiskt. Hos Cici var det nyss ett Fototrissinlägg med temat ”Så här ser det ut där jag är” (eller nåt i den stilen). Det ena gav därmed det andra.

I första hand har jag hållit på och övat på s.k. panorering, dvs att be­hålla skärpan på ett motiv som är i rörelse, och ett smakprov på det finns i min fotoblogg. Här, på ”hemmabloggen”, väljer jag istället att visa några vardagsbilder. Eftersom jag i dagsläget känner mig ur­gam­mal fick de bli sepiatonade.

Mina glasögon. Återfinns mestadels liggande på bordet eller uppskjutna i pannan. Detta tyder på att styrkan är fel, fel, fel och att det är dags för nya brillor, men vem fan har råd med sån lyx?

Pennor, pennor och åter pennor. Varför i herrans namn kan jag inte nöja mig med en invid datorn?! Det här är en märklig egenhet jag har och som jag inte lyckas bli av med hur mycket jag än försöker.

Ett jack i margarinlocket. Hos oss har vi alltid smörkniven kvar i asken även när den ställs tillbaka i kylen, så den byts i allmänhet först när as­ken är tom. Varför? Enkelt! Jag avskyr att ha diskhon full med använda smörknivar.

***
Igår bakade jag tårtbottnar. Idag ska jag laga citronkräm, kanske va­niljkräm också, och imorgon blir det tårta framåt kvällskvisten.

Men först ska jag ägna mig åt att hemvårda min luftrörskatarr. Lika li­te som jag uppsökt läkare för mina nattliga bröstsmärtor eller vid det fasansfulla trigeminusneuralgianfallet för några veckor sedan, lika lite tänker jag göra det nu. Mitt förtroende för vården börjar vara för­bru­kat och jag gitter inte ta risken att bli sorterad i inbillningssjukefacket. Nä, hellre dör jag, tamigfan, för då kan de i varje fall inte sätta diag­nosen: F459P Hypokondri ;o)

Gotta sig lite

MITT I ALLT elände ska man ju måsta vara en god moder också! Igår ordnade Hem & Skola musikcafé i Lilla A:s plugg. Till ett musikcafé be­hövs bakverk och jag gillar att baka, även om jag gör det hellre och bättre när jag inte har fullt så många andra saker att tänka på.

Tio stycken rejäla, chokladiga muffins med en touch av apelsin och chokladtopping blev det i alla fall. Receptet finns HÄR på bloggen. Inuti varje muffins döljer sig en halv, filead apelsinklyfta och hur man gör toppingen kan du läsa nedanför bilderna.



♦♦♦ CHOKLADTOPPING ♦♦♦

Blanda till en jämn smet
- 180-200 g naturell färskost (behöver inte vara dyr Philadelphia!)
- 3 msk siktat kakaopulver
- 3 dl florsocker

Bred eller spritsa ut på väl avsvalnade muffins. Äckligt gott!

Kvar på ruta 1 – bara avsevärt mycket argare

JAG INSER NU att det är mycket ”tror”, ”tycker”, ”brukar inte”, ”i all­mänhet” och ”statistiskt” med i det här med att ha en corpus pineale-cysta (cysta i epifysen/tallkottkörteln). Vilket jag på sätt och vis kan ha en viss förståelse för om en patient inte uppvisar några andra egentliga symptom än t.ex. huvudvärk.

Men jag har vid det här laget en diger mängd problem, som samtliga kan hänföras till rubbningar i det endokrina systemet. Fler tycks de dessutom bli hela tiden. Och jag är inte ensam, inte på långa vägar. Det är bara att surfa runt på några seriösa diskussionsforum, där otaliga människor med samma sorts cysta beskriver sina besvär och hur de nonchaleras av flertalet läkare.

I takt med att tiden går blir jag bara argare och argare över den här nonchalansen. Visa mig åtminstone en vetenskaplig forskningsrapport som fokuserat på att utesluta/säkerställa kopplingen mellan en pi­nea­lecysta och ett otal endokrina symptom! Själv har jag inte lyckats hitta en enda. Noll, zero, nada.

Slutsats 1: någon sådan forskning existerar förmodligen inte.

Slutsats 2: om någon forskning inte existerar, hur kan man då ute­slu­ta att kopplingen finns??

Faktum 1: jag mår dåligt; sämre hela tiden.

Faktum 2: samtliga mina symptom går att koppla till det endokrina systemet* – och därmed till min ”kompis”, Schysta C.


Ett faktum som jag särskilt vill ta fasta på är att pinealecystor är van­liga och att de därmed av läkarvetenskapen likställs med att vara helt oskadliga. Eh..? För att något är vanligt behöver det väl inte auto­ma­tiskt betyda att det är ofarligt? För inte så länge sedan var det van­ligt med lunginflammation, men inte fan var det ofarligt för det!

Ett annat faktum jag hakat upp mig på är att de flesta pinealecystor påstås vara asymptomatiska, dvs inte ge några symptom. Eh..? Says who?? Vem vet hos hur många med sköldkörtelsjukdom, ofrivillig barn­löshet, envisa depressioner, migrän som inte är mottaglig för läke­me­delsbehandling, oförklarlig yrsel/ostadighet, minnes- och koncen­tra­tionsproblem, trigeminusneuralgi som inte svarar på behandling etc. man skulle hitta en cysta i tallkottkörteln om de undersöktes för den saken?!

Ett annat argument jag tycker håller dåligt är att pinealecystor på­träf­fas vid c. var femte obduktion och att detta enligt något märkligt sätt att se på saken skulle bevisa att de är ofarliga och inte ger några symp­tom. Eh..? Är obducenterna parapsykologiska experter också, så att de kan intervjua den avlidna om vilka besvär hon hade före veven blev inkastad..? Knappast.

Låt mig f.ö. citera Columbia University Medical Center/Dept. of Neuro­logical Surgery:

”Endocrine dysfunction is less common and usually is caused when the tu­mor involves the hypothalamus, a nearby brain region that is involved in growth and metabolism.”

”Endokrina störningar är mindre vanliga och orsakas vanligen av att tumören involverar hypothalamus, en närbelägen region i hjärnan som är involverad i tillväxt och ämnesomsättning.”

Notera ordvalet! ”less common” – mindre vanliga – bekräftar att stör­ningar finns även om det är ovanligt. ”usually is caused” – orsakas vanligen – innebär att det även finns andra orsaker.

Jag må stå på kanten till avgrunden, men än är inte sista ordet sagt i den här saken! Och om det är någon som råkar ha en vettig neuro­kirurg i bekantskapskretsen skulle jag inte ha något emot att få kon­takt med denne. Gärna då någon som ser mig som en invidid med en högst individuell och, gud hjälpe mig, mindre vanlig symptombild, inte blott och bart som en siffra i en statistisk rapport och en jävligt krång­lig patient.

---

*) I mitt kopplingsschema glömde jag rita in att epifysen förutom melato­nin producerar även serotonin. Serotoninhalten avgör om vi känner mätt­nad eller hunger. Högre halt serotonin -> mättnad, lägre halt -> hunger. Vissa antidepressiva läkemedel, s.k. SSRI-preparat som ska hindra re­sorption av serotonin, får därför som sidoeffekt att man lätt ökar i vikt. Själv känner jag sällan eller aldrig hunger och borde vara en idealisk täv­lingdeltagare i ”Robinson”.

Halten melatonin, å sin sida, påverkar sköldkörteln och könskörtlarna. För låga värden kan leda till hypotyreos (Sic!), infertilitet (Sic!) och förhöjt vär­de av gulkroppshormon (Sic!).

Ett meddelande från den språkpolisiära sektionen

 
Bästa Coca-Cola Company!

Jag vet inte hur mycket ni får slanta upp för en helsidesannons i Hus & Hem (och vill helst inte veta det heller). Förmodligen mycket men giss­ningsvis värt pengarna, annars skulle ni knappast annonsera där.

Vad som däremot ter sig mindre värt pengarna är det saftiga arvode ni sannolikt betalar åt er reklambyrå, om kunskaperna i svenska hos deras copywriter är av den här kalibern:


Det är knepigt det där med pronomen.

Självtänk

EFTERSOM DET SNÄLLT sagt brister en aning i det skolmedicinska engagemanget runt alla mina märkliga och disparata ”krämpor” blir jag ju liksom tvungen att tänka själv.

Efter ett oräkneligt antal timmars googlande och studerande av di­ver­se medicinska sidor tycker jag mig ha hittat en rätt självklar kopp­ling mellan både det ena och det andra – och framför allt till min ganska nya kompis, Schysta C.

Av pedagogiska skäl börjar vi med en schematisk framställning för att visa storleksförhållandet mellan ”bostaden”, epifysen, och ”hyresgäs­ten”, Schysta C (cysta corpus pineale):


Det krävs inte en nobelpristagare i medicin för att begripa att C:s in­va­sion av tallkottkörteln förmodligen får vissa konsekvenser, eller hur? Så långt hoppas jag att vi är överens. (Om inte, så rekommenderar jag att ni företar ett enkelt fysikaliskt experiment och försöker pressa in en fotboll i en tennisdito.)

Nåväl, raskt vidare till mitt ”kopplingsschema”. Om man studerar det en liten stund upptäcker man logiken; de hittillsvarande, fristående konstigheterna jag drabbats av kan samtliga hänföras till ... just det, epifysen!


Den allra nyaste av mina upptäckter var kopplingen mellan trigeminus­ner­ven och epifysen, och därmed har jag kanske hittat förklaringen till åratals ”tandspänningar” och mitt premiäranfall av trigeminusneuralgi för ett tag sedan.

Det här får mig ju att fundera lite. Hur många stackare som lider alla helvetets smärtsamma kval går kanske, i likhet med mig, omkring med en egen kompis mellan öronen? Skulle närvaron av en i sig godartad cysta kunna förklara varför operativa åtgärder som riktar sig mot tri­geminusnerven inte alltid resulterar i bestående smärtlindring..?

Attans, vad intressant det skulle vara att få diskutera den här saken med en neurokirurg!

Och attans, vad trevligt det skulle vara att få kontakt med någon an­nan som upplevt samma mystiska symptombild som jag. För unik det är jag knappast.

Än slank det hit å än slank det dit

IMORGON SKA JAG äntligen på återbesök till min neurolog och för det har jag nu hållit på och laddat i ungefär en vecka. Det finns myck­et jag vill få sagt, och för ovanlighetens skull har jag försökt sätta ner allt till pappers. Det är ju annars lätt hänt att man glömmer det allra viktigaste, inte sant?

Bland annat har jag uppgjort ett diagram över hur mitt sköldkörtel­hor­mon­värde åkt upp och ner sedan underproduktionen uppdagades 2004. Betraktar man kurvan ur en lekmannamässig vinkel tycker jag inte att det är särskilt förvånande att undertecknad aldrig mår riktigt hyvens.

Klicka på bilden så blir den större.
F.n. laboreras det med medicinmängden jag ska ha, men någon av­görande mängd krut har t.v. inte spillts på att gräva fram orsaken till att min sköldkörtel ”svajar” som den gör. Det är en av sakerna jag nu vill få diskuterat, så där riktigt på riktigt. Att medicinera symptomet är på sitt sätt i sin ordning, men nog fan borde det väl vara av ännu stör­re vikt att hitta anledningen??

Och jo tack, förkylningen lever och har hälsan. Och den 1.12 är det dags för Pensions-Alandia att bråka om mitt rehabiliteringsstöd igen.

Har jag nämnt att jag känner mig lite trött på alltsammans..?

Den finaste gåvan är ofta utan prislapp

GLÄDJOR HAR EN förmåga att dyka upp när man behöver dem som mest, som igår när Eva tyckte att jag förtjänade en award.

Jag är i grund och botten inte mycket för det här awardandet till höger och vänster, men just den här är välkommen, eftersom hon har gett den åt mig för min, som hon säger, ”förmåga att skriva så bra”. Den motiveringen kan inte ens en tjurskallig jävel som jag motstå! Men jag delar inte, som man borde, ut den åt andra. Är man tjurskallig så är man ;o)


När ens författande för det mesta bara stöter på patrull – och det känns som man utan framgång stångar pannan blodig mot förlagsdörr efter förlagsdörr – var det här en extra fin uppmuntran! Så, kära Eva, till dig vill jag härmed med eftertryck säga:

Det kunde vara bättre

FÖR ATT LÅNA ett bra uttryck från kompisen Anki: sedan ett par da­gar är det till att vara lite ämlig och hurven. Nej, förresten, det var en underdrift. Det senaste dygnet har jag i princip befunnit mig i dvala, omgiven av drivor med begagnade bitar hushållspapper.


Vore jag man skulle jag ha trott att slutet är nära, men så är ju inte fallet. Det är bara att plocka fram hushållspappersrulle nummer två och förlita sig på att det blir bättre imorgon. Eller dagen därpå.

Hur stora volymer snor kan för övrigt en enda skalle producera? Finns det statistik på det här? Någon som vet..?

Livet, döden och vad som finns däremellan

JAG TÄNKER INTE särskilt ofta på döden. Jag menar, vad finns det egentligen att grubbla över? Döden är ju liksom en oundviklig del av det vi kallar livet. Men idag, alla helgons dag, ska man tänka på den – eller åtminstone på dem som är döda.

Om en dryg månad är det sex år sedan mamma gick ur tiden. Ytter­li­gare några veckor till och det har redan gått två år sedan en av mina bästa vänner, Peter, lämnade oss. Den går så förskräckande fort, ti­den.


Men, som sagt, jag tänker inte så ofta på mitt eget slut. Inte är jag skraj för den stunden heller. Enligt min högst vetenskapliga livs­åskåd­ning tror jag nämligen mer på herr Einstein än på någon universell, högre makt.

Men tro för farbror Alberts skull inte att ni kommer att slippa mig när jag är borta! Det står inte länge på förrän alla mina ettriga atomer med hjälp av vattnets kretslopp och vindarnas strömningar är spridda över hela vårt arma klot. Av ”jord” är jag kommen, ”jord” ska jag åter bli.

... och amen till det!
Om jag har fel? Tja, då hoppas jag att jag åtminstone får återfödas i en skepnad som bättre motsvarar min, enligt andra, sanna natur:


Så om någon undrar: jominsann, reparationen av herr W3623 kom­mer att gå på garanti. Och jag slingrar vidare mot nya äventyr i Livet.