Året är slut och jag har virkat min sista maska

GOTT NYTT PÅ er allesammans! Som en pampig avslutning på år 2010 kan jag nu med stolthet presentera min helt färdiga, lång­ran­di­ga mormorsfilt.

De sista sju ränderna är således klara, liksom kanten; projektet är slutfört och jag kan pusta ut.






Briefly in English:
HAPPY NEW YEAR everybody! Isn’t it the most glorious way to end the year of 2010 to finally be able to proudly present to you my fi­nish­ed granny striped blanket?

The final seven rows are done, as is the edging; mission a­ccom­plish­ed and it’s time to fetch a deep breath before I venture a new project.
[tags: crochet, blanket, afghan, throw, granny, stripes, striped, multicolor, colorful, attic24]

Spår i natten

HALLÅ, ALLA NATURMÄNNISKOR! Vem är det som tagit sig över min gård och lämnat detta märkliga spår i snön? Det löper från grannens gård in under min terrass – eller tvärtom, inte vet jag.


Den spretiga busken är cirka 1,5 meter hög, så har ni en stor­leks­re­fe­rens att gå på. Spåret är alltså inte litet, utan måste vara gjort av ett relativt stort djur. Frågan är alltså vad? Skulle det kunna vara en hef­faklump – eller kanske rentav en tessla..?

Tänt var’e här!

ELLER, NJA, INTE brinner det riktigt ännu, men förberedelserna är i full gång inför upplysningen av årets nyårsafton.

Det blev sent igår och tidig väckning idag, eftersom lilla A skulle på EEG-kontroll och helst skulle vara trött. Den enda som var trött i­mor­se var jag. Jättetrött. Och min dagliga skrivarrutin, med kaf­fe­pimp­lan­de och för­fat­tan­de på förmiddagen, fick sig i och med det här en smocka. Så idag blir det ing­et nytt kapitel av ”60+ och singel!” här på bloggen, utan jag bestäm­de mig för att göra något helt annat. Detta ”nå­got annat” blev till­verkning av egna marschaller!


Under det gångna året har jag tagit tillvara alla ljusrester; allt från bottensatserna av förra nyårsfirandets marschaller, via smulor av då­ligt brunna värmeljus, till stumpar av kron- och blockljus. Min bra att ha-mentalitet har också resulterat i att jag samlat på mig en trave konservburkar av samma sort som jag gjorde ljuslyktor av ifjol. Idag fingo de tu bliva ett.




Av en massa ”skräp” plus några M6-muttrar och en meter utom­hus­ve­ke bidde det således sju nya marschaller. Priset per styck blir kanske inte lägre än om jag gått till affären och handlat nya, men sånt som annars skulle ha slängts kom till användning och jag hade roligt un­der tiden. Good enough for me! :oD Och imorgon är jag säkert mer taggad att sätta tänderna i tant Solveig igen. Häpp!

Veckans Vanartiga Vers #37

En konservfabrikör ifrån Höör
har blitt stenrik på löjrom och stör.
Han tvättar sin rumpa
med honung och skumpa,
för så tror han att herrskapsfolk gör.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Snart, väldigt snart ...

MINNS NI MITT långrandiga morsmorsfiltprojekt? Sakta men säkert närmar jag mig slutet! Nu återstår endast sju ränder, sen är jag klar med den långrandiga delen. Efter det ska jag bara virka några varv längs vardera kortända och sen är filten helt färdig. Jag kan nästan inte bärga mig tills jag kan visa den åt er i hela sin randiga härlig­het ...



Briefly in English:
Remember my granny striped blanket? Just seven rows more and it will be done! Well, the striped part of it that is. After that I’ll still have to crochet a few rows at each of the short sides before it will be comp­letely finished. But soon my dears, very soon, it will be all done! I almost can’t contain myself until I’ll be able to show it to you in all its striped glory ...
[tags: crochet, blanket, afghan, throw, granny, stripes, striped, multicolor, colorful, attic24]

Tack, Tomten!

– Men tack, snälla Tomten! Huur kunde Tomten veta att det var pre­ciis det här jag önskade mig i julklapp?

– mummel-mummel

– Hursa? Jag hörde inte riktigt. Tomten får nog sluta mumla i skägget!

– mummel-mummel

– Jovisst, det är klart jag är glad! Vem skulle väl inte bli överlycklig för en alldeles färsk punktering alldeles lagom till julafton?

– mummel-mummel

– Förlåt, vad sa Tomten?

– mummel-mummel

– Jaså, jaha. Nädå, det gör absolut ingenting att det råkar var -18° där ute. Nog vet väl Tomten att ”det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder”..?

– mummel-mummel

– Tack, tack, och god jul på sig själv tomtejävel rara Tomten!

Pepparkakskaos

IGÅR VAR DET pepparkaksbak i ”Rucklet”! Plåt efter plåt med ny­gräd­da­de hjärtan, stjärnor, gubbar och gummor fyllde till slut hela huset med en underbart julig doft och lilla A och jag hade hjärtans roligt.


(Beklagar den dåliga bildkvaliteten! Ljusförhållandena var rent ut sagt usla, och jag orkade inte släpa fram mitt provisoriska stativ mitt i baket.)

Förutom hundratals vanliga kakor bakade jag även en föns­ter­de­ko­ra­tion. Tanken var att göra en snöstjärna, men hur det nu var så räk­na­de jag fel på antalet uddar :o/ Men den pryder sin plats ändå, tycker jag. Idag ska vi dekorera gårdagens kakbak med kristyr och då ska även denna få sin släng av sleven.


Härmed vill jag också passa på att önska alla en riktigt

God Jul

I år, liksom tidigare år, slösar vi inga pengar på porton,
och skickar med andra ord inga riktiga julkort.

Rosensallad: billig och god jultradition

JAG ÄR INTE den som håller hårt på traditioner. Sådana har en för­måga att bli stressmoment istället för glädjeämnen, även de som hör matsidan till. En sak som däremot så gott som alltid finns i ”Rucklet” runt jul är samma rosensallad som lagades medan julen fortfarande firades hemma hos mamma.


På den tiden – den gamla goda – lagades det alltid en dubbel, ibland rentav tredubbel sats, eftersom alla i vår lilla familj var lika förtjusta i den. Traditionen påbjöd då att vi hjälptes åt alla tre dagen före jul­afton att hacka och blanda ingredienserna.

Så här lyder receptet för en normalsats:

4 dl kall, kokt potatis hackad i små tärningar
4 dl inlagda rödbetor hackade på samma vis
c. 2 dl finhackad inlagd gurka
3/4 dl finhackad purjolök
3/4 dl finhackad rödlök
3 rårivna, skalade, syrliga äpplen

Salladen görs med fördel dagen före så att den hinner gotta till sig, som mat-Tina skulle säga.

I år hade jag glömt att köpa rödlök, så jag ökade istället mängden purjolök till det dubbla. Det går precis lika bra och blir precis lika gott, bara med något mindre distinkt löksmak.

Veckans Vanartiga Vers #36

En försvarsadvokat ifrån Hjo
på klienterna valt att sig sko.
Om brotten uppdagas
dock allt överklagas,
så han borti Barbados kan bo.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Så går ett år ifrån vårt liv

VARVET ÄR SLUTET, ett år har gått. Idag tänder jag ett ljus för käre vännen Peter, som så tragiskt gick ur tiden ifjol, bara 45 år gammal.

När ska jag lära mig att det inte går att lyfta luren och ringa upp, när jag kommer på något jag skulle vilja prata med honom om? Imorgon? Om ytterligare ett år?

Du saknas oss, Peter! Jag saknar dig.

Vilket julklipp!

IDAG HAR JAG tagit en välförtjänt kreativ paus i mitt skrivande. Fikade med litteraturprisnominerade väninnan fru Nordenswan, gick en repa på loppis och – av största vikt – var och bunkrade livsmedel, eftersom de rostade rotsakerna tog slut till lunch under dagen.

Och vilket klipp det blev! Jag hittade 400-gramsförpackningar med blandfärs nedsatta till 1 euro/paketet, så jag gamade omedelbart åt mig fyra förpackningar utan att blinka. Sen, när jag väl var hemma, insåg jag att 1,6 kg färs är mycket färs. Jäkla mycket, om jag ska säga som det är.


Men skam den som ger sig! Har man tagit färsen i kassen får man vackert lov att göra något med den också. Exactemente 100 kött­bul­lar, för att vara mer precis. Med välkommen rullningsassistans av herr K, som mycket lägligt råkade titta in. Halleluja, julen är räddad!

***
Jag kollade på skoj hur pass produktiv jag egentligen varit sedan den 2.12, då jag återupptog mitt författande efter ett år. Nästan precis 80.000 tecken, 60 sidor, har jag presterat. Inte illa, med tanke på hur lååångsam jag är. Det blir ett snitt på c. 4 sidor/dag, och det betyder, i sin tur, att varje sida tar mig drygt 2 timmar att tota ihop, i och med att jag skrivit 8-10 timmar om dagen.

Hu! Tänker man så blir man nästan mörkrädd ... Om den helt färdiga boken blir på ungefär de 250 sidor jag uppskattat är det vid en slut­summering i runda slängar FEMHUNDRA timmars jobb *gulp!* Himla mycket arbete att bara stoppa ner i en virtuell byrålåda :o/

Titelbyte

EFTER MOGET ÖVERVÄGANDE har jag bestämt mig: jag byter titel på min roman, som hittills hetat ”Livet leker, liket lever”. I samma veva har jag även skrivit en ny inledning; den gamla var jag inte alls nöjd med, inte ens i början.


Nu återstår det inte så många kapitel före boken är klar, men vad detta betyder i tid vågar jag inte sia om. F.n. har det flutit på riktigt bra, men risken finns att själva hopsömnaden av säcken kommer att gå lite trögare.

Hur som haver: det börjar dra ihop sig! Fast ännu hinner mycket hända ...

Dinner for Dummies

FYRA REJÄLA MORÖTTER, sex medelstora rödbetor, två batater (söt­potatis) och åtta potatisar. Generöst med god olivolja, lite havs­salt, svartpeppar enligt tycke och smak och någon nypa vitlökspulver. Rör ihop och in i ugnen; 225° i c. 90 minuter. Klart!


Lyxvarianten: strö över lite finstrimlad, färsk purjolök och/eller annat grönt.

Superdeluxevarianten: stek upp en biff eller något annat proteinrikt till.

Fördelar: billigt, nyttigt och jäkla bra för metabolismen; enkelt att vär­ma i mikron och sleva i sig när författandet upptar all ens tid.

Nackdelar: gott de första tre dagarna, men kan efter en vecka upp­le­vas som en smula tjatigt.

Sanningens minut

JAPP, DET BLEV som jag trodde! Den amaryllis jag gissade skulle bli rosa blev faktiskt det, och nu har båda lökarna från Madeiraresan be­känt färg.


Som synes tar den rosa lite tid på sig med att veckla ut sina kronblad, men jag tycker de till formen ser ut att vara rundare än på den vita ...


... som har hunnit en bit längre. Denna har ytterligare en knopp på kommande, så jag räknar med att ha åtminstone en blommande ama­ryllis kvar till nyår :o)

På den övre bilden kan man förresten skymta min filtvirkning i bak­grun­den! Jag försöker hinna med ett par varv varje kväll efter att jag lagt ner skrivandet för dagen, men det går långsamt nu. Solveig för­brukar det mesta av min energi, och kommer att så göra ytterligare en tid framåt. Men, men, det börjar dra ihop sig! Efter uppskattnings­vis 70-80 sidor till tror jag att råmanuset är helt färdigt :oD

Veckans Vanartiga Vers #35

En skomakarlärling från Hulta
var en fan på båd’ dunka å bulta.
Som han pligga’ en natt
det båd’ skvätte och skvatt,
och farsa han blitt till en tulta.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Tack, Kerstin!

JAG MÅSTE FAKTISKT tacka Kerstin, Ölandsvindar, för tipset om kom­postgaller! Det var nämligen det som fick mig att tänka till, och nu har jag löst problemet med Svarta Gängets räder mot mina talgbollar.


En utrangerad lampskärm för 1 euro från byggreturen, lite galvad tråd och en bit snöre – voilà, en utmärkt bur som låter småfåglarna äta ifred och håller kajor, kråkor och annat pack på avstånd!

(Beklagar den usla bildkvaliteten, men kamerans zoom är inte riktigt potent nog för bra bilder på det här avståndet.)

Plötslig produktivitet

NÄR DET RINNER till så gör det det ordentligt! Nästan 40.000 nya, fräscha tecken om Solveig på bara åtta dagar, det är nog nytt per­son­ligt rekord. Men hemma ser det ut som jag vet inte vad och lilla A tyck­er att jag är asocial så det räck­er för två morsor och blir över.

Men ett är då säkert: det är mycket roligare att författa än att städa. Sen är det också extremt mycket roligare att författa än att laga mat, och hur roligt det är att författa i jämförelse med att sova ska vi inte prata om.

Tur i oturen att det är vinter.


Men den allra största baksidan är att jag blir en skitdålig bloggare :o/ F'låt!

Spänningen är oliiidlig!

HELT RÄTT, JAG lyckades inte besöka Madeira utan att kånka ett par amaryllislökar med mig hem. Vem klarar väl det? Bekym­ret är bara att de såldes på lösvikt, utan emballage, och stoppades i sam­ma plast­påse. Den ena ska vara bländvit, den andra ceriserosa – men vilken är vilken???


Ja, vilken är alltså denna, den som tänker blomma först..? Jag tippar på rosa. Men med hänsyn taget till mitt alltid lika nedslående resultat på Lotto kan ni slå er i backen på att det kommer att visa sig att det är den vita ;o)

Annars är jag tyvärr en dålig bloggare just nu. Jag är inne i en flow med mitt författande och tant Solveig upptar såväl mina tankar som timtals av min vakna tid. Av den anledningen blir det inte mycket utrymme kvar till bloggeriet.

Jag har förresten noterat att ni är flera stycken som hänger med i bokens tillblivelse. Jätteskoj! Verkligen :oD Skriv gärna och berätta vad ni tycker!

Veckans Vanartiga Vers #34

En transa, så fager, på Hall
får grabbarnas känslor i svall.
Lika söt som en tjej
men med jättelik grej
– ”den rätta” i samtliga fall.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Band of Brothers

SURPRISE, SURPRISE! ÄVEN här på Åland har det snöat. Mycket. Igår var jag ut tre gånger och skuffade undan på gården och ryggen börjar säga ifrån. Inte bra. Inte bra alls, så här tidigt på snösäsongen.

Ändå är jag glad för att jag inte är en liten sparv, mes eller tita. Då har man inte mycket att sätta emot när Band of Brothers – Svarta Gänget – armbågar sig fram till fågelbord och talgbollar.


It’s a cruel world out there, my friends. Då är det bättre att hållas inom­hus och låta brasglöden värma en ond rygg och en frusen själ – och kanske rentav författa något tusental tecken eller så. Så får det bli, jag går inte ut idag!

Det dröjde drygt ett år men nu är jag på G!

DET FINNS FÖRMODLIGEN få lika bra igång­sättare som andras fram­gångar! Efter ett drygt år har jag äntligen kommit igång med ”Livet le­ker, liket lever” igen! Allt som behövdes för att dra ur korken var Son­jas nominering till litteraturpriset.

Det första nya kapitlet har jag lagt upp idag. Fler ska det bli (får jag hoppas ...)

Jag kollade nyss bakåt. Förra kapitlet lade jag upp den 25 november ifjol. Hujedamej, så tiden går :o/

Här var’e flyt!

MEN SÅ KUL! En av mina bästa kompisar har blivit nominerad till Nor­diska rådets litteraturpris! Grattis, Sonja! Nu håller vi tummarna för ”Blues från ett krossat världshus”.


Det känns gôtt för en sketen, frilansande krönikör som en annan att vara god vän med så här fint folk, vill jag lova ;o)

Kanske inte riktigt souvenirer men ...

VAD ALLT KAN man inte få för sig att inhandla när man är ute och re­ser ... Fast muffinsformar i silikon är kanske inte det första man kom­mer att tänka på?


Hos oss här i ”Rucklet” bakas det ganska ofta muffins, både söta och mer matiga. Pappersformar, sådana där stora ”amerikanska”, är fak­tiskt rätt dyra, och används ju bara en gång före de uppgår i det sto­ra brännbara avfallsalltet.

Därför slog jag till under min resa till Madeira, när väninnan och jag råkade titta in i en sån där spännande butik som saluför allt mellan limpor och dynamit. De är inte vackra, men har efter provbak be­fun­nits fungera klockrent och kan återanvändas bak efter bak efter bak efter ... Rekommenderas varmt! Och det är utan tvekan bättre med silikonet i formarna än i formerna ;o)

Souvenirer på tillväxt

SHOPPING ÄR INTE riktigt min grej. Inte ens om jag hade gott om pengar skulle jag vara särskilt intresserad. Så vad ska man då ta med sig hem som minne från en sällsynt utlandsresa? Sånt som väx­er, så klart!



En handfull skruttiga, små pluppar, som jag hittade under ett träd i Funchals botaniska trädgård och som med mycket tur kanske gror och utvecklas till miniatyrexemplar av Olea europaea, olivträd.

Jag har petat ner dem i samma krukor som våra små, mallorkinska apelsinträd växer i, de som lilla A och jag drivit upp från kärnor vi tog hem från vår gemensamma resa i maj 2007. På så vis får de vatten relativt regelbundet och citrusjorden är säkert bättre för grobarheten än vanlig krukväxtjord.

Nu är det en stor portion tålamod som gäller, för oliver tar god tid på sig innan de gror. Om de alls gör det. Fördelen med att vara glömsk, som jag, är att man hinner glömma bort att man sått något ;o)

Semesterprojektet som gick i stå

NATURLIGTVIS HADE JAG packat ner garn och en virknål inför resan till Madeira, konstigt vore det annars. Men resultatet blev magert. Yn­ka fem mormorsrutor av miniformat är allt jag presterade på hela ti­den.


Efter hemkomsten känner jag inte riktigt för färgerna längre. De hör liksom södern och varmare temperaturer till, så fortsättningen får lig­ga på is – haha! – till våren.

Närmast på lut ligger istället slutförandet av min långrandiga mormor. Garnet jag behöver för att göra det anlände från Tyskland någon dag före jag reste bort, så nu är det bara att sätta igång!

Annars lider jag av en gruvlig klimatjetlag just nu. Trots att det är +22° inne i ”Rucklet” fryser jag ända in i märgen. Men visst, samtidigt är det ju jättemysigt med bländvit snö på gården, en värmande brasa i kaminen och levande ljus i stakar och lyktor.

Veckans Vanartiga Vers #33

Tokig trainspotter från Helsingör
älskar tågen som tutar och kör.
Gamla ånglok är bäst,
så när han har fest
är du-dunk den ”musik” som man hör.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

1:a advent ... igen

VART TAR ÅREN vägen? Det var ju julmånad alldeles nyss! Så känns det i alla fall. Men nu är det konstigt nog första advent igen och snön ligger vit över Åland och ”Rucklets” trädgård gnistrar i den klara vin­tersolen.

I år har jag gjort en riktig djupdykning bland julpyntet och fiskat upp min mammas gamla adventstjärna av guldpapper. Den får bli årets fönsterdekoration i köket, fast utan lampa inuti, eftersom jag är lite skraj för kombinationen heta glödlampor och papper.


Bland det första jag gjorde efter att jag i förrgår kommit hem var att fylla på i fåglarnas fröautomat. Den har säkert varit tom i många da­gar redan, för det dröjde ända tills idag före några hungriga små­fåg­lar hittade tillbaka. Även om ingen annan saknat mig medan jag var borta föreställer jag mig att åtminstone pippifåglarna har gjort det. Alltid något.


Kan ni höra det, att ett oväntat svårmod ligger på lur? Jag känner hur dess unkna andedräkt slår emot min rygg i heta puffar. Efter två veck­or i sol och värme borde jag ju sprudla av energi, men istället är det som om kuggarna i min inre växellåda har glidit över på friläge. Så konstigt! Så oroande ...

Trevliga överraskningar

EFTERSOM JAG FLYDDE fältet i god tid före min födelsedag och höll mig borta nästan två veckor efter den hade jag inte räknat med nå­gon form av uppvaktning när jag kom hem från Madeira.

Glädjen blev därför mångdubbel när jag igår möttes av en vacker bu­kett långskaftade rosa rosor från min gamla moster och gamle mor­bror i Åbo. De hade levererats hela fyra dagar före min hemkomst och hängt utomhus på dörren i flera minusgrader i ett par dagar före vä­nin­nan som åtagit sig krukväxtpassningen räddade dem från för­frys­ningsdöden.

Otroligt nog lever de i allra högsta grad och har hälsan, och fick under gårdagen sällskap av ännu fler av samma sort; en bukett från min ena kusin och hennes familj. Tyvärr är ljusförhållandena inomhus en mörk kväll i slutet av november inte de allra bästa för ett lyckat foto­gra­fiskt resultat, men så här ser de ut:


Det känns oerhört lyxigt med rosor av den här sorten mitt i vintern. Ett varmt tack till er, kära släktingar! Lämpimäiset kiitokset teille, rakk­aat sukulaiset!

Ännu mer paff blev jag utåt eftermiddagen idag, när jag fortfarande tontade omkring i morgonrock och raggsockor och det plötsligt ringde på dörren. Där stod ett par av mina närmaste grannar och önskade mig ett försenat grattis på födelsedagen med en enorm, helt ljuvlig, purpurröd cyklamen! Detta hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om, så ett varmt tack även till er!


I den inte oävna högen med post som samlats under drygt fjorton da­gar fanns det däremot inte mycket att gråta av lycka över, efter­som jag har svårt för att räkna t.ex. fakturan för TV-avgiften som en av li­vets höjdpunkter. Men ett par gratulationskort hade faktiskt smugit sig in bland räkningar, föråldrade dagstidningar och förhatliga rek­lam­blad. Tack för dem, och ett särskilt tack till Pipi med familj – jag har än­nu inte hämtat mig från chocken ;o)

Sist och slutligen ännu ett tack, ett till alla er som sms:ade, hälsade via bloggen eller mejlade gratulationer medan jag var på Madeira. Ing­en särskild nämnd, men ej heller någon glömd!

Och på måndag levereras växthuset :oD

Vi gungar hemåt

EFTER EN LÅÅÅNG flygresedag igår och en kortkort natt på Rest & Fly på Arlanda är vi äntligen till havs. Om lite drygt en timme har vi åländsk mark under fötterna igen. Najs!

Idag ska jag tillåta mig att bara landa i att vara tillbaka i vår kalla nord igen, imorgon återgår livet till sin vanliga lunk. Tack alla, som följt mig på min femtioårstripp!

Madeira är ett semestermål jag varmt rekommenderar och Madeira Regency Cliff är ett utmärkt hotell som verkligen lever upp till sina klassificeringsstjärnor. Mina åsikter om SAS har ni redan fått ta del av ;o)

SAS = Seriöst Ansvarslöst Skitbolag

BOKA FÖR GUDS skulle inte ett s.k. semesterpaket via www.sas.se! SAS tar inget som helst ansvar för resan om något händer, trots att biljetten är utfärdad av dem och det är de som roffat åt sig be­tal­ning­en.


Hela morgonen har vi ägnat oss åt att ordna vår hemresa från Ma­dei­ra, som ställdes på ända av den 24 timmar långa generalstrejken i Portugal. Eller rättare sagt, så fort vi fick information om strejken bör­jade vi redan igår kväll med att ringa WWTE, som är SAS sam­ar­bets­partner för paketbokningen.

Då fick vi beskedet att ringa igen genast kl. 08:00 svensk tid, vilket vi också gjorde, men där stötte det på patrull. WWTE vägrade ta något som helst ansvar utan hänvisade oss till TAP Portugal, som sköter flygtrafiken på den första sträckan, Funchal-Lissabon.

Nåja, ett antal misslyckade telefonsamtal senare lyckas vi äntligen nå en människa vid TAPs Call Center. Denna bokar beredvilligt om da­gens inställda 07:30-avgång till 05:40 imorgon, men därefter kom nästa stopp. Följande sträckor, Lissabon-Düsseldorf respektive Düs­sel­dorf-Stockholm, är enligt TAP-tjänstemannen SAS ansvarsområde och ingenting hon kan göra något åt.

*suck!*

Ny frenetisk letning på nätet efter telefonnummer till SAS. Lååångt (och därmed DYRT) samtal med en extremt otjänstvillig typ, som fri­svär SAS från allt som helst ansvar. Istället hävdar denne Stefan att det är en för både mig och väninnan okänd resebyrå, Expedia, som är ansvarig för hela paketet.

*tänka-tänka-tänka*

Hm. Eftersom den inställda flygsträckan Lissabon-Düsseldorf enligt ori­ginalbokningen skulle ha skötts av Lufthansa kläcker vi den ut­märk­ta idén att ringa dem istället. Mera informationssökning via nätet (tack gode gud att jag släpade med mig laptoppen på resan ...) och vi hit­tar ett servicenummer i Stockholm, för det är ju lättare att gaffla om sådana här saker på sitt modersmål.

Märkligt nog talar människan i andra ändan inte svenska, men väl en helt godkänd engelska. Jag förklarar vårt problem, tillhandahåller di­verse bokningskoder och biljettnummer och ser man på, inom några minuter har vi nya flighter bokade till morgondagen. Ordningssamma tyskar är klippor att luta sig mot! Däremot är killen oerhört upprörd över att SAS, som sålt paketresan, inte hjälpt oss reda upp i röran. Fast inte hälften så upprörd som jag, det kan ni skriva upp.

Nu håller vi således tummarna för att vi faktiskt ska slippa hem imor­gon. 80 euro för en natt till på hotellet, 126 euro (!) för X antal te­le­fonsamtal för att SAS inte sköter sitt och en ännu inte bokad och be­tald hotellövernattning i Stockholm är inte direkt det jag drömde om att avsluta den här semestern med :o/ Fast just nu vill jag bara hem. Och med SAS flyger jag aldrig mera. Någonsin. Ever.

Ich liebe Sie, Lufthansa! (... eller vad det nu heter på tyska)

Vi flaxar inte hemåt

FLYGSTREJK I PORTUGAL! Vi slipper med andra ord inte från Funch­al imorgon bitti som planerat. Attans, så det kan gå :o/

Ett blomstrande Madeira - RÖTT & GRÖNT

BLOMSTERPRAKTEN ÄR STOR på Madeira, även i mitten av no­vem­ber. Jag har tagit så många bilder så jag måste dela in dem efter färg, annars blir det too much på en gång.

Bilderna är tagna i Funchal med min Fuji FinePix F30.















Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.