Om ett dubbelryck

VÄNTAR MAN TILLRÄCKLIGT länge kommer förr eller senare det mes­ta till användning. Det har Livet lärt mig.

I mitt ”arkiv” finns ett antal målade figurer av faner. De är rester av mobiler jag fick för mig att tillverka för en halv evighet sedan. Sen har de bara legat och legat i min gömmor, så gott som bortglömda.

Men nu fick jag helt oförhappandes ett ryck! Jag tog några grillstickor av trä, den grova och långa sorten, och plockade fram Lilla A:s vanliga vattenfärger. Stickorna målade jag randiga och ”lackade” dem med ut­spätt trälim. Som pricken på pinnen fick de varsin figur på toppen. Rätt kul blompinnar, inte sant?



Och sommaren till trots – hittills dock rätt lågtempererad – infann sig ryck nummer två: bak av Annacarins rivna rågbröd. Sexton ga­ran­terat tillsatsämnesbefriade, nyttiga bröd blir det av en sats och den­na andra gång blev de om möjligt ännu godare än vid första för­sö­ket!



Som synes har jag faktiskt naggat dem den här gången, Annacarin. De gick ändå riktigt bra att dela på, och faktiskt snäppet bättre om jag lät dem svalna ett par minuter före jag var framme med kniven.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Häromdagen hittade jag en liten självsådd planta av doftschersmin i en av mi­na rabatter! Igår tog jag mig för att flytta den för att låta den få mera eget Lebensraum på en bättre plats ute på mossmattan.

Korgpilshäcken i vardande längs gårdens södra gräns verkade ha tagit stryk under vintern. Den ena halvan, med de äldsta plantorna, blev under fjolåret hårt åtgången av gröna larver en masse, och av de käppar jag körde ner i mar­ken under tidig höst ifjol verkade c. hälften ha kilat vidare och visade inga tecken på att skjuta skott. Jag ryckte upp dem, klippte av en bit av topparna och när jag märkte att de minsann inte vara torra och döda klippte jag kvar­varande pinnar i två delar. Pinnstumparna stoppade jag i en burk med vatten inne i Glaspalatset – och har man sett på fan, nog fanns det liv i dem fort­fa­rande! Luckorna i raden är därför åtgärdade och nu håller jag tummarna för god rotning och tillväxt.

Det självsådda körsbärsträdet jag planterade ifjol är hemsökt av enorma mängder av kolsvarta bladlöss plus någon sorts larv som viker ihop bladen. Därför blev det en rejäl dusch med såpvatten under gårdagen. 1 liter vatten, 2 dl såpa och 1 dl sprit ger en lösning som åtminstone tar knäcken på lössen. Samma larv har gett sig på min ena buskros, 'Chapeau de Napoléon', också, så det blev samma behandling där!

”Av det ögat är fullt av växer själen”

HUR HAR JAG någonsin kunnat överleva utan en trädgård? Hur liten, förtorkad och halvdöd måste inte min själ ha varit? Jag förundras lika mycket varje år över mångfalden, variationerna och alla överrask­ning­ar som naturen så frikostigt erbjuder oss enkla, små människobarn.



Min trädgård är ett energibatteri som aldrig töms. Den är bättre än vil­ka lyckopiller och konstifika terapier som helst. Den får alla väl­ut­rus­ta­de gym att blekna i jämförelse. Trädgården, för mig, är Livet.



Kan man motstå att bedåras av kopparhäggmispelns saftspända års­skott som formligen glöder i den lågt stående solen en junikväll..? Inte jag i alla fall. Och vet ni vad, vilken dag som helst kan jag skörda min första egna gurka i Glaspalatset, grön, skön och solvarm. Gissa om jag längtar!

Hjärtans kär

 


Det må vara att jag inte lyckats åstadkomma mycket minnesvärt här i livet, men det här har jag i alla fall lyckats bra med. Och nu är det som­marlov, för fulla muggar.

Om att lägga ännu ett år till handlingarna

HAR DET REDAN gått ett år..? Herreminje, så fort de passerar nuför­tiden! Inte känns det som det är ett år sedan Lilla A avslutade sjunde klass, men lik förbannat är det idag avslutning för åttonde. Och i van­lig, god ordning lär det bli en dyr dag för en stackars fattig mamma, eftersom den oskrivna regeln säger att här ska utdelas en dusör för varje berömligt vitsord på betyget. Men i min outsägliga visdom ser jag det som en ytterst klok investering för framtiden.

***
På gården har det tillkommit en liten klätterställning intill trappan upp till terrassen. Där ska vildkaprifol få klänga sig mot hittills oanade höj­der. Den återfinns ursprungligen ”på vågrätan” under gårdens jätte­lika cembratall (hur den nu hamnat där), utan att den tills vidare har hittat något att svinga sig upp i.

Den busenkla spaljén är gjord av sex meter kamstål (8 mm) kapat i tre bitar och några meter galvad tråd (2 mm).





Och så har jag krukat om en uppsjö sticklingar, som förhoppningsvis ska växa till sig och pryda terrasstrappan med rikligt med grönska och blomster under sommaren, som äntligen ser ut att börja på riktigt. Mycket lämpligt, för imorgon firar vi Ålands självstyrelsedag och vad är väl bättre i sammanhanget än ett strålande väder?



TRÄDGÅRDSNOTERING
Häromdagen nöp jag ett par toppskott av min ena fläderbuske och körde helt sonika ner dem i en av mina pallkragslådor. Först såg de ut att döden dö, men si på fan, nu har de piggnat i och verkar ha bestämt sig för att leva!

Två av totalt sex squashplantor är nu planterade i samma lådor. Jag vågar inte chansa och riskera livhanken på alla, om utifall att det skulle slå till och bli riktigt kallt någon natt. Och du, Gunilla, om du fortfarande är intresserad av en squash är det nu hög tid att komma in till stan och hämta! :o)

Igår planterade jag ut frilandsgurkorna som jag förkultiverat inne i Glas­palat­set och konstaterade att rödbetor, majrovor och sockerärtor har grott riktigt bra. Av spenaten syns däremot inte ett spår. Konstigt.

Om det här med priset på sill

DET ÄR INTE lätt att vara ambivalent, vela hit och dit och inte kunna bestämma sig. Och eftersom midsommarhelgen – sillens och snapsens förlovade högtid – är i antågande tänkte jag att det kunde vara på sin plats att visa hur tokigt det kan bli i en av Ålands största livsmedels­butiker när man inte riktigt vet hur man ska ha det.

Häromsistens skulle jag köpa en burk sill. Min vana trogen blundade jag för burkarna från Abba och Boy m.fl. och gick raka spåret till hyllan med kedjans eget ”lågprismärke”:



Jag hade redan plockat ner en burk sill i kryddsås i kundvagnen när blicken plötsligt fastnade på hyllkanten ovanför. Vafalls?! Sill av ”dyr­märket” Snaps 4 euro billigare per kilo!! Och skärgårdssillen dessutom, en av mina favoriter:



Bing, bång! ljöd stora varningsklockan i mitt huvud. Här är det fel så det skriker om det, tänkte jag, halade fram mobiltelefonen och knap­pa­de mig fram till miniräknaren. Sen studerade jag burkarna lite mer ingående.

Burken med sill i kryddsås för 2,55 euro uppgavs ha en vikt på 580 gram, varav ätbart innehåll 275 gram. Okej, lite matte då ...

(2,55 euro / 275 g nettovikt) × 1000 = 9,27 euro/kilo

Helt rätt. Så bra!

Över till ”dyrburken”. Den kostar 2,50 euro och väger 475 gram, men av det är endast 215 gram sill. Matte igen ...

(2,50 euro / 215 g nettovikt) × 1000 = 11,63 euro/kilo!!

Oj, oj, oj! Det är 6,37 euro mer per kilo än vad man anger på jäm­förelse­prislappen och 2,36 mer per kilo än ”billigsillen”. Inte bra. Inte bra alls. Rena lurendrejeriet, om man ska vara ärlig.

Nåväl, jag är ju inte den som är den, så jag stegade raskt fram till en i personalen, återvände med mitt sällskap till sillhyllan, förklarade peda­go­giskt den matematiska missen och föreslog att det skulle korrigeras med det snaraste.

”Det är inte vi som gör prislapparna på hyllorna”, blev svaret. ”Dom får vi från fastlandet.”

”Må så vara”, svarade jag, ”men för den skull kan det väl korrigeras..? Får jag föreslå att du gör din förman uppmärksam på hur tokigt det ligger till?”

Jodå, det skulle göras, det var självklart. Jaha, när då då? Till mid­som­mar­helgen 2013 kanske? För ännu igår, ett par veckor senare, var pris­märk­ning­en densamma.

Avslutningsvis kan vi säga så här: efter den här upptäckten litar jag in­te ett smack på de uppgivna jämförelsepriserna. Och har man det kna­pert är det tamigfan ett heltidsjobb bara att handla.

Bisfosfonatbaksmälla

DAGEN EFTER VECKOMEDICINEN – det är som att ha värsta bak­smäl­lan. Idag blir det därför bara en bukett åt alla er som gitter kom­ma och kika om jag skrivit eller fotograferat något nytt. Förhopp­nings­vis är det en bättre dag imorgon.



Morgonens lab var förresten en redig lista: fB-Gluk, U-Prot, U-Prot-fr, S-Prot-fr, S-Tryptas, P-TSH, P-A1At, P-Alb, P-Hapto, P-IgA, P-IgG, P-IgM och P-Oroso, varav merparten tas för att leta efter någon form av lurig, inflammatorisk process som skulle förklara min D-vitaminbrist och ny­upp­täckta osteoporos.

Det måste väl ändå tolkas som att behovet att helt öppet få sucka och himla med ögonen när jag befinner mig i samma rum har minskat lite grann? Och att den nästan synliga tankebubblan à la serietidning med texten: Hypokondrisk svid- och brännkärring kanske spricker? Det skulle vara förnämligt, för är det något jag har mycket svårt att fördra är det att be­handlas nedlåtande och som om jag vore mindre vetande.

Nyhetsbulletin från ett liv i laptoplöst limbo

JODÅ, NOG ÄR jag vid liv. Så lätt slipper ni mig inte! Men hu, så han­di­kappad man blir utan tillgång till sin digitala snuttefilt, laptoppen :o/ Och regnat har det gjort. Regnat och regnat och regnat. Och varit kallt. Svinkallt.

Trots det har jag lite positiva nyheter och den första är att det är ny fläkt på gång till datorn. Yihaa! Om ett par veckor kan jag kanske blog­ga som folk igen :o)

Nummer två är att omsider hörde herr endokrinologen faktiskt av sig; två dygn för sent och utan att be om ursäkt för förseningen, men dock. Så nu blir det mer provtagning imorgon. Fastande förstås, vad annars :o(

Och nummer tre är att jag till och med fått kontakt med ordnings­mak­ten nu! Dagens meddelande därifrån: Jag har suttit denna morgon och läst igenom och skall kontakta åklagaren för att få en genomgång så fort som möjligt. Återkommer. lovar dessutom gott.

Regnet och rusket har inte direkt inbjudit till trädgårdsarbete, så under veckoslutet fick det bli lite hantverk istället. Av garnskatten jag hittade ifjol somras återstår inte många gram, men med några meter juterep kan man göra någonting även av såna små rester:



Under veckoslutet hann jag också med att besöka ett par loppisar. Bäs­ta fyndet blev en burk s.k. skuggfärg till Glaspalatset för en (!) eu­ro. Äntligen blev solskyddet ordnat på riktigt och jag har kunnat haka ner de hemska nylongardinerna som hängt där ett år:



I Glaspalatset växer det fastän det varit mörkt och kallt några dagar. Några av tomatplantorna har satt blomknoppar, min sena fänkålssådd har börjat gro och ett helt flak med sticklingar väntar på att jag ska få tummen ur och plantera om:



Ute i trädgården blommar ramslöken för fullt nu! Det är därför hög tid för en tur till naturreservatet på Ramsholmen, för att där uppleva den riktiga blomningen. Men idag är det medicinera sköra benen-dag och jag är inte i form varken för bilkörning eller promenad.



Det jag är i form för är ryggläge, vilket kommer att intas per omgåen­de. Vi ses när vi råkas!

Ingen fart och ännu mindre fläkt

NU HÄNDE DET. Fläkten på min bärbara dator är stendöd. Medan jag jagar denna reservdel kan det bli lite si och så med blogg­upp­date­ring­arna. Håll tummarna för att det går att få tag på en ny fläkt, för jag har inte råd att skaffa en ny dator. För övrigt är det inga andra fel på min gamla laptop, så av rent principiella skäl anser jag att det är förkastligt att utrangera den bara för att en utbytbar del har pajat.

Men vi lever ju sedan länge i en värld av slit och släng. En mentalitet som gäller såväl manicker som människor. Därmed förstås att herr en­dokrinologen inte har hört av sig. Det har i och för sig inte någon från polisen gjort heller, trots att jag vid ett flertal tillfällen, med för mig osedvanligt stort tålamod, ända sedan februari (!) försökt få klara be­sked på en enkel fråga.

Låt mig därför sammanfatta dagsformen: visaren på irri­tations­baro­metern har slagit över till fullt lågtryck och risken för åskväder är över­hängande, liksom för ett regn så surt att en bit lackmuspapper väljer att självdestruera hellre än att utsättas för det.

Detta är inte en bra dag.

Gulli-Gullan, koko som en ... talgoxe

DET TRODDE JAG aldrig, att mina nyss uppskruvade holkar skulle få intressenter redan denna vår! Men det råder inga tvivel om att det är inflyttare på gång. Alla tre holkar inspekteras gång på gång, men om det är olika eller samma par vet jag inte. Hur som haver kan det bli än­nu fler fågelbebisar på gården än jag räknat med :o)

Andra bebisar jag inte heller räknat med är den frikostiga självsådden av digitalis, varav majoriteten valt att gro i rena gruset:

Precis som prästkragarna. Den här bamsiga ruggen har jag san­ner­ligen inte planterat mitt på grusplanen, den bara valde att slå sig ner där utan att be om lov. Det har inte ett enda av de otaliga präst­kra­ge­barnen gjort, och de allra flesta hittar jag under min koppar­hägg­mis­pel­häck. Den med ordning planterade prästkragen gick dock ut redan efter första sommaren. Vem rår väl på naturen..?

Jordgubbarnas blomning drar igång nu. Gud give, att det inte blir någ­ra frostnätter ... Jag får allt lov att hålla noga koll på väderprognosen, så jag hinner ut och bädda in plantorna i fiberduk om det skulla nypa till och bli riktigt kallt.

Nån som däremot inte har koll alls är min endokrinolog. Kl. 14 idag ha­de jag telefontid bokad med honom. Han skulle ringa. Nu är klockan strax 16, så jag ringde för en stund sen till sjukhusväxeln för att checka att karln fak­tiskt är på jobb. Jodå, det är han. Men det är helt klart att lilla jag och mina ”små” bekymmer har väldigt låg prioritet.

”Avvakta du, han ringer säkert” svarade växeln. ”Och gör han det inte får du väl återkomma imorgon.”

Jamen, tjena! Vad liknar nu det för något?! Vore jag inte så makalöst trött och slut skulle jag bli förbannad. Riktigt förbannad. Och blir jag det är jag inte rolig.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Nu kunde jag inte hålla mig längre. Nu blev det ett blåregn. Wisteria macro­sta­chys 'Blue Moon' heter sorten och lär ska vara bra, härdig i zon 1-4(5). Och om 75 år ser den säkert ut som jag önskar mig :o)

På kvällen mådde jag lite bättre och fick blåregnet i jord. Dessutom började jag förstora rabatten invid infarten efter en idé av väninnan S, som också skänkt mig en hel hink med lungörtsplantor. De hamnade där, plus ett par småplantor jättedaggkåpa och en alunrot med blodrött bladverk.

Ingen odlardag utan glädjeämnen!

DET ÄR NÅGOT vajsing med bildöverföringen idag. Men trots att Blog­ger envisas med att göra bilderna lågupplösta lyckades jag efter en hel del bök få upp dem med bättre kvalitet. Tror jag i alla fall. Vi får väl se vad som händer när jag tryckt på "Publicera" :o/

Nåväl, vi börjar med en bild av mina kökspelargoner. Lite rangliga, lite magra men blomningsvilliga som bara den! De karpar säkert upp sig bara de får flytta ut på terrasstrappan, men än så länge tycker jag det är alldeles för kallt och blåsigt.

I Glaspalatset är det bra med sprutt. Gurkorna har börjat växa till sig, sommarsquashplantorna har så många blomknoppar att jag inte orkar räkna dem och indiankrassen har grott till 100 %. I en annan sålåda – inte med på bild – har två luktärtsfrön nu behagat visa grönt ovan jord, och det är jag vansinnigt glad för. Efter alla rapporter om hur kinkiga de kan vara hyste jag inte mycket hopp om att det skulle bli något av min sådd.

Egentligen är det tur att det blev ett väderomslag till det sämre. Idag svänger det rejält under luvan och muskelapparaten känns som den är gjord av Jell-O, så här blir inte många knop gjorda denna tisdag, det är då ett som är säkert.

När jag för en stund sedan tog mig nerför terrasstrappan och ut till Glaspalatset höll jag på att stiga rätt ut i tomma intet vilket är precis den sortens akrobatik och platta fall som jag numera, med mina sprö­da ben, inte bör ägna mig åt i nån större utsträckning. Åtminstone inte före jag skaffat mig ett klippkort hos ortopeden.

”Trädgårdstisdag” får bli ”Sofftisdag” istället. Kul? Not :o(

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Sådde en kort rad med en annan rödbetssort än den tidigare sådda. Silade nässelvattnet som stått och dragit en dryg vecka. Ööööööörk, så illa det kan lukta!

Knappt 9° och sjunker

DET SVÄNGER OCH slänger med väderleken. Gårdagens högsommar gick hastigt över och idag blåser en svinkall nordan igen. Lika fort som jag bar ut mina squashplantor för dagens utevistelse, lika fort fick jag bära in dem igen. +8,8° gör varken squash eller människa glad så här i slutet av maj.

Vi tager vad vi haver-buketten jag plockade ihop igår kväll får bli da­gens uppmuntran.

Idag har jag påbörjat behandlingen av min osteoporos. En liten kul tablett i veckan ska jag peta i mig i fem års tid är det tänkt. Det kuliga med den är att man måste stå eller sitta upp när man tar den, man får inte lägga sig ner den närmaste halvtimmen efter och inte heller äta eller dricka något under lika lång tid.

Ren syra är det visst och hur lilla maggen ska må av det hela kan man ju undra. Det är med andra ord till att befinna sig i det klassiska pest eller kolera-läget, som ju inte är direkt ovanligt när det handlar om me­diciner. Men varför välja mellan lite spontana benbrott och blödande magsår? Har man ”tur” kan man få båda ;o)

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Skördade säsongens första laddning med libsticka och satte på torkning. Årets första rabarberkräm blev kokt sent på kvällen, för avnjutning under morgondagen. Sanerade mina citrusfruktplantor från sköldlöss och hoppas jag får bukt med eländet.

Åland går inte av för hackor! I alla fall inte på sommaren.

Herrejösses, en sån fantastisk dag! Kompisen B och jag hade tänkt oss till Ramsholmens naturreservat för att ta in ramslöksblomningen, men när vi kom dit var platsen nerlusad med folk. Istället tog vi oss och vårt fika till klipporna vid Höttervik på Kungsö, knappa 10 km från ”Rucklet”.

I soldiset långt bort var ett av Viking Lines fartyg på väg in till Marie­hamn. Inte en molntuss på himlen så långt ögat nådde och det blå, blå vattnet glittrade i solgasset.

Så här tidigt på året är havet fortfarande kristallklart. Annat blir det när algblomningen går igång. Med kombinationen värmebölja och ogynnsamma vindar kan det se rätt ärtsoppsaktigt ut. Tur man är en badkruka!

Det mest fantastiska med att bo på Åland är den här närheten till klip­por och hav även om man, som jag, bor i stan. Skärgården finns ändå alltid precis bakom knuten och det är sällan eller aldrig trångt om sa­lig­heten.

En sån här liten tur utanför stan är den ultimata batteriladdaren för mig. Att bara sitta och glo på vattnet som kluckar mot strandstenarna, lyssna på strandskatornas ”sång” och följa en fiskande tärnas flykt över havet är faktiskt rena himmelriket på jorden. Vi som bor här vet egentligen inte hur bra vi har det.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Sådde lite mer sommarblommor på friland: höstaster, zinnia och godetia. På grönsakssidan petade jag ner ytterligare rädisfrön, persilja och mer dill. Om dillen hyser jag litet hopp, för den vill sig helt enkelt inte här på gården.

Om den tid på året när man helst av allt vill rycka i handbromsen

HÄR PÅ ÅLAND är det med ens rena högsommaren. Växtligheten gick från sprött vårflor till kompakt grönska på bara ett par dagar. I samma takt går det inne i Glaspalatset, där bland annat frilandsgurkorna på förkultivering växer så det nästan syns.

I lärkträdet är det bråda tider för småfåglarna som valt att häcka i mi­na holkar. Det flygs in och ut i ett sånt tempo att jag nätt och jämt hinner med med kameran.

Ett par av mina minimala pelargonsticklingar från ett fjolårsbesök hos väninnan M har bestämt sig för att visa upp sina oansenliga men väl­digt söta blommor, och på gården gäller det att njuta av tulpanerna, för de första, gammaldags har inte många dagars blomning kvar nu.

Plommon- och körsbärsträdens överdådiga blomstersymfoni har redan nått till al fine och de fäller sina kronblad. Men nu kommer äppelträden istället!

Dammkorvarna rullar stillsamt längs väggarna, fönstren är fläckigt halv­genomskinliga och i solgatan på golvet syns tydliga tassavtryck efter fyrfota besökare. Men att den här årstiden vistas inomhus mer än det absolut nödvändiga är att begå våldtäkt på sig själv. Skit i skiten, mina vänner! Gör som jag: gå ut, så slipper ni se eländet :o)

Jag är jättedålig på att kommentera hos andra just nu – förlåt för det! Men för närvarande har jag inte ro att bli sittande framför datorn. Det är säkert ett årstidsfenomen jag inte är ensam om, så jag tänker inte ha särskilt dåligt samvete. Och det är förmodligen precis likadant för er andra :o)

En okänd bit av paradiset, mitt i stan

JAG HAR BOTT i Mariehamn ända sedan tidigt 1960-tal. Det är snart 50 år det. Ändå har jag inte förrän igår fått upp ögonen för att det så gott som mitt i stan, i vår underbara naturpark Tullarns äng, växer oerhörda mängder av kungsängsliljor (Fritillaria meleagris). Precis när vitsipporna sjunger på sista versen tar de över; på något vis utom­jor­dis­ka och ma­kalöst vackra med sina ”rutigt” rödlila eller vita klockor på sirliga stänglar.

Alldeles intill finns ett större kärr, där det alldeles snart kommer att ly­sa alldeles gult av svärdsliljor. Men tills vidare är det kabbleka som står för kulören och frodiga bestånd med ormbunkar bidrar till den ma­giska stämningen som råder på platsen. En stämning som mycket ef­fektivt går upp i rök när årets första kull mycket blodtörstiga mygg går till anfall. Allting har flera sidor och de är definitivt våtmarkens baksida. I alla fall för oss varmblodiga människor.

Jag tappade faktiskt mer eller mindre hakan igår kväll när M tog med mig till den här platsen. Kameran gick varm och jag kunde ha foto­gra­fe­rat i det oändliga – om det inte varit för myggjävlarna. Inför nästa besök på platsen ska jag tamigfan bada i Djungelolja!

På tal om foto fick jag igår mitt fotograferande livs överraskning. Det plingade in ett mejl från Sveriges Utbildningsradio, UR, med en för­frå­gan om det skulle gå för sig att använda en av mina fjärilsbilder från 2010 i ett kommande barnprogram om årstiderna. Eh ... va? En av mina bil­der..?? Det här var ju förstås glädjande för en fotografisk amatör, men chocken har faktiskt inte riktigt hunnit gå över ännu. Imorse måste jag öppna mejlet en gång till för att fatta att jag inte drömt ihop allt­sam­mans.

Nåväl, det var det för idag. Nu ska jag ut och gräva gropar. Nya barr­träd väntar på att få Lebensraum på ruckelgården.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Tre nya barrträdsplantor har kommit hem och ska bo norr om Glaspalatset. Med tiden hoppas jag att de kommer att erbjuda växthuset ett skydd mot kalla nordanvindar och göra området runt själva växthuset mer ombonat.

För att underlätta grävandet hittade jag på ett sätt att få jorden riktigt ge­nom­vattnad först: ta ett järnspett, slå ner mängder med hål där du tänkt plantera och därefter vattnar, vattnar och vattnar du. Grävningen går som en dans och platsen är färdigt uppvattnad för den nya växten!

Sorterna är: En sockertoppsgran, Picea glauca 'Conica', en krypen, Juniperus horizontalis 'Andorra compacta', och en liten kryptall, Pinus mugo 'Pumilio'.

”Jag fattig, syndig människa ...”

DET BÄR SIG inte bättre än att vi i lilla Mariehamn på lilla Åland har två etablissemang där det säljs äkta italiensk glass. Det ena, Gelateria Anna & Aldo, är dessutom beläget på obehagligt nära avstånd från ”Rucklet”, bara nån gångminut bort.

Men jag är en karaktärsfast person! Antalet gånger jag tillåtit mig att gotta mig åt denna dyra lyx går faktiskt att räkna på ena handens fingrar. Fast igår trillade jag dit, när väninnan M kom förbi och ”lurade” med mig. Det fina med den här glassen är att den inte är så äckligt söt som många fabriksproducerade sorter. Och för mig, som föredrar ”syr­liga sötsaker” var valet enkelt: mango, citron och havtorn.

Just nu är det jättekul att sitta och titta på fågellivet i ruckelträd­går­den. Gråsparvarna och talgoxarna bjuder för närvarande på en fart­fylld häckningsshow och jag sitter på första parkett inne i mitt kök.

Den bästa tiden för Ålands landskapsblomma, gullvivan, är just nu. När jag vandrade runt på gården igår kväll började fundera på hur det gått för vinnarna i mitt frölotteri ifjol. Sådde ni? Har något grott..? Det skulle vara roligt att veta :o)

”Det är mycket nu”

... BRUKAR EN AV mina bekanta säga. I fallet med ”Rucklets” trädgård stämmer det utomordentligt väl för närvarande! Oj, så allt kom igång när det blev lite varmare! Det är nästan så man kan höra smällarna från fyrverkerier när allt slår ut i full blom. Och pollinerarna har bråda tider. Kolla på det här biet. Se bara, hur överlastad med pollen han är!

Varje vår är det lika roligt att få se att saker och ting har tagit sig gen­om en lång, kall vinter. Att jag lyckades övervintra mina minimala fuch­siaskott inomhus är t.ex. ett rent under. Ett under som nu tänker gå i blom dessutom!

Det vita löjtnantshjärtat jag fick av S ifjol har klarat sig och ramslöken mår prima. Av den har jag t.o.m. uppdagat pyttesmå fröplantor i år. Kul! Plommonträdet står i fullt flor och nu dröjer det inte länge förrän äppelträden följer efter. De här veckorna är de allra vackraste på går­den, så det gäller att njuta allt man orkar.

I år försöker jag mig på squashodling för första gången. Alla frön jag satte grodde som de skulle och plantorna börjar bli rejält tilltagna. Så pass att jag kanske redan idag blir tvungen att plantera ut dem i träd­gården.

Men första trädgårdssysslan för dagen blir faktiskt att gräva upp tul­panlökar. Det låter helt sjukt att göra det den här årstiden, men att vänta på att det kommer upp blad är enda sättet att veta var de finns. Och går det så går det. Tulpanlökar är dessutom bra mycket tåligare än man tror.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Dagen började med att jag grävde upp c. hälften av de gula tulpaner som vuxit intill häcken på husets norrsida. En del fick flytta till långa rabatten mot gatan och resten planterade jag bredvid rhododendronen P.J. Mezitt inne på gården.

Tomat- och gurkplantorna fick äntligen ner fötterna i sina riktiga odlingslådor, så nu kan de få växa bäst sjutton de vill. Nytt för året är att jag testar tipset om ”självbevattning” uppifrån medelst uppochnervända PET-flaskor som man skär bottnarna av.

Gubben i ... molnen

GUBBEN I MÅNEN har väl alla hört talas om, men visste ni att det finns en bland molnen också?

Det ser ut att bli regn idag. Kanske är det därför molngubben flinar så brett? Men låt honom flina, för här behövs mer väta. Trots att det inte varit särskilt varmt ännu är det oroväckande torrt i jorden.

Men inne i Glaspalatset växer det förstås, för man kan ju vattna med slang och kanna.

De här söta majvivorna, Primula farinosa, ”räddade” jag från en dikes­kant häromdagen. Det skulle vara roligt om de klarade sig och kom igen år efter år.

Och hörni, håll med om att det är nåt alldeles extra med ljuset tidiga vårmornar! Jag skulle kunna ta hur mycket bilder som helst, men idag får det räcka med den här:

Den här årstiden är det gôtt att leva!

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Idag planterade jag ut de förkultiverade gula vaxbönorna. Inne i växthuset har de flesta av frilandsgurkorna hunnit utveckla sitt första hjärtbladspar. Jädrar vad det går undan när det går!

Om utifall att det gått er förbi

... SÅ KAN JAG informera omvärlden om att nu, NU, är det vår!! Ord är överflödiga. Behold, Mother Nature:

TRÄDGÅRDSNOTERING
De gula vaxbönorna som förgroddades och därefter såddes den 11.5 har grott bra i växthuset och är nu 5-6 cm höga. Snart dags att plantera ut i grönsakslandet! Imorse hittade jag det allra första hjärtbladsparet i rädis­raden och ringblomsfröna jag strödde ut den 8.5 börjar visa grönt ovan jord. På eftermiddagen upptäckte jag att frilandsgurkorna börjat gro inne i växt­huset.

Idag sådde jag fänkålsfrön som jag fick igår av S. Det har jag aldrig odlat förut, så det ska bli intressant att se om det går. Några majvivor, som jag grävde upp ur ett dike igår, hamnade i den ena rabatten vid Glaspalatset och några frö­sådda plantor av två sorters näva flyttade jag också dit. Den ena är Johnson’s Blue och den andra minns jag inte vad den heter. Rosa är den i alla fall. Och så planterade jag ut de förkultiverade plantorna av buskaster, för kommande maffiga buketter utåt höstkanten.

I samband med fika hos M & P på eftermiddagen fick jag med mig hem en liten blå marktäckare och en djupt ceriseröd viva. Båda fick mellanlanda i rabatten vid rundeln. I retur fick de en chiliplanta.

Och nu blir det naturfilm!

 
IDAG BLIR DET inga bilder, det blir – hör och häpna – film istället. Igår tog nämligen kom­pisen B och jag en härlig promenad på naturreser­va­tet på Nåtö strax söderom Mariehamn. Balsam för en stressråtta som jag.



Om du har en snabb bredbandsanslutning kan du, när du tryckt på playknap­pen, gå upp i kvalitet genom att klicka på kugghjulet och välja 480p istället och ändra till fullskärmsläge gen­om att klicka på skärmsymbolen längst till höger.

---

Timmarna i det fria var en lämplig nedvarvning före den magnetrönt­gen jag högst oväntat kallades till kl. 20:45 på kvällen. Om magnet­rönt­gen av hjärnan tycker jag nämligen inte. Den klaustrofobiska käns­la som infinner sig när man skjutsas in i tunneln är bland det värs­ta jag någonsin upplevt.

Nu visste jag i och för sig vad jag hade att vänta, efter­som jag var med om samma sak för nästan exakt ett år sedan. Jag överlevde den här gången också, och nu är det bara att vänta på be­sked om huru­vida Schysta C hållit sig på mat­tan eller ökat ytter­ligare i omfång – och om de vita fläckarna blivit fler och/eller större :o/

Annars har jag inga omvälvande nyheter eller funderingar ett roa er med denna söndag i maj. Förutom att herr och fru gråsparv tycks vara färdiga med bobygget, och nu jobbar så intensivt på att föra arten vi­dare att det ruskar i lärkgrenarna, har det inte hänt något värt att rap­portera.

Vädret är fint. Grässtråna i mossmattan behöver klippas. Nu går jag ut.