Alandia-Bolagen och Hemligheternas Kammare

TIDIGT IGÅR MORSE mejlade jag en begäran till min handläggare på Pensions-Alandia. Mitt korta och koncisa ärende var att få namn och legitimationsnummer på den förtroendeläkare som ifrågasatt mitt se­nast inlämnade specialistläkarutlåtande.

Som väntat kom det inget svar under den dagen, varken per mejl el­ler telefon. Inte heller fick jag något ”out of office”-besked från mejl­adressen. Nåja, man kan ju vara borta och ha glömt att aktivera den automatiserade svarsfunktionen, så på förmiddagen idag upprepade jag proceduren – men inte förrän jag kontrollerat med bolagets växel att handläggaren verkligen fanns på jobb.

Det jag begärt är inte en ordagrann återgivning av försäkringsbolags­la­gen i sin helhet. Allt jag vill ha är ett namn och ett nummer, that’s all. Med samma självklarhet som någon som är instämd till rätten får veta vem som sitter som domare när ens ärende tas upp till behand­ling.

Jag vill veta det för att kunna informera mig om hur gammal denne ”do­ma­re” är (dvs om personen ifråga fortfarande är yrkesverksam), om denne innehar samma eller högre kompetens inom samma spe­cia­litet som läkaren som utfärdat läkarutlåtandet – och faktiskt delvis för att få svart på vitt att en livs levande människa står bakom beslutet. Ja, jag menar så här: varför skulle jag lita på Pensions-Alandia när Pensions-Alandia inte litar på min läkare..? Ett solklart fall av öm­se­si­digt misstroende. Typ.

Svaret jag fick idag var, som väntat, negativt. Nix, näpp, njet att de lämnar ut några uppgifter. Jag citerar:

”Både avgöranden samt informationsbegäran gällande ar­bets­pen­sions­av­gö­ran­den görs i res­pek­ti­ve ar­bets­pen­sions­bo­la­gets namn, in­te i en en­skild an­ställds namn som del­ta­git i be­hand­ling­en av ären­det. På grund av det­ta upp­ger vi ty­värr in­te så­da­na upp­gif­ter som Ni be­gärt.”

Jaha? Och var i lagen står det något om att förtroendeläkarens iden­ti­tet ska vara skyddad??? Den frågan har jag inte ännu fått besvarad. Det jag fått veta är följande, jag citerar igen:

”Om pensionsanstaltens sakkunnigläkare stadgas i FöPL 37 § som följande: En eller flera legitimerade läkare skall delta i pen­sions­an­stal­tens be­red­ning av ären­den som gäl­ler ar­bets­oför­må­ga el­ler re­ha­bi­li­te­ring samt av and­ra ären­den som in­be­gri­per me­di­cins­ka frå­gor. Pen­sions­an­stal­tens lä­ka­re kan an­teck­na sin stånd­punkt i hand­ling­ar­na utan att föl­ja vad som i 23 § i la­gen om yr­kes­ut­bil­da­de per­so­ner inom häl­so- och sjuk­vår­den (559/1994) be­stäms om form­kra­ven för rätts­me­di­cins­ka in­tyg och ut­lå­tan­den.

Våra specialistläkare är alla yr­kes­verk­sam­ma och vi har till för­fo­gan­de ock­så spe­cial­lä­ka­re i psy­kia­tri. För den me­di­cins­ka av­gö­ran­de­lin­jen an­sva­rar över­lä­ka­re Reijo Grön­fors [min anmärkning: överläkare vid Åbolands sjukhus, inremedicinska avd.]”

Jaha? Det som framkommer i Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården 28.6.1994/559 23 § är att man på heder och samvete ska försäkra att det man intygar är riktigt, ett ansvar man således friskriver sig från via Lag om pension för företagare 22.12.2006/1272 3 kap. 23 §!

Efter lite grävande i Finlands författningssamling hittar jag dock detta:

Försäkringsbolagslag 18.7.2008/521, 3 kap. 1 §:

I lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) föreskrivs om sekretess för den som utför en uppgift på uppdrag av social- och hälsovårdsministeriet eller För­säk­rings­in­spek­tionen.

Hm. Är det inte på pensionsbolagets uppdrag, inte social- och häl­so­vårds­mini­steriets eller Försäkringsinspektionens, en förtroendeläkare utför sin uppgift? Om så är fallet torde han inte omfattas av någon sekretess.

Så jag fortsätter att undra varför det ska vara så hemligt, så hemligt sååå. Vågar karln (om det nu är en karl) i slutändan inte stå för sina påfund eller vad annat föranleder den här cloak and dagger-men­ta­li­te­ten hos pensionsbolaget?

***
Ett litet tankehopp:
Låt oss för en stund leka att Pensions-Alandia inte är ett för­säk­rings­bo­lag utan en nation, en grym och skoningslös diktatur. Då skulle om­världen rubricera ett motsvarande agerande såsom varande en sken­rättegång. Fördömande röster skulle höjas, pressen skulle skrika ut det orimliga med svarta rubriker och gemene man skulle öppet de­kla­rera ett avståndstagande via protestlistor, demonstrationer och what­not. Amnesty International skulle engagera sig och ja, det skulle kan­ske rentav utfärdas handelsblockad.

Slutsats:
Vi lever i en smygdiktatur. Politiskt är statsskicket demokrati, men hu­manistiskt en diktatur, en försäkringsdiktatur.

Vänlighet i en vansinnig värld

RÄTT SENT IGÅR kväll ringde det på dörren. Lilla A och jag tittade förvånat på varandra och undrade: Eh..? Den här tiden på dygnet?

När jag öppnade stod en leende, för mig okänd människa där och sa:
– Hej, jag heter Lotta. Jag läste i tidningen* att du gärna skulle hand­la mer ekologiskt om du hade råd. Nu är det så, att jag har ett litet företag som säljer ekologiska rotfrukter och grönsaker och nu vill jag ge dig lite morötter, rödbetor och potatis. Om du vill ha, alltså.

Precis så sa hon: ge. Förklaringen var att det var sådant som inte klassades som 1:a klass och dög att leverera till betalande kunder (felväxt, för stort etc), men som absolut inte hade några andra fel. Bättre att det kom till nytta än att det skulle hamna på kompost­högen.

Där ser man. Precis i samma veva som jag känner hur min tro på mänskligheten rinner iväg som kvicksilver från en trasig termometer, precis då händer något som ett bevis på motsatsen. Tack Lotta, både för gåvan och för att du är ett levande bevis på att världen inte är alltigenom ond, även om det känns så mellan varven!

* en lokaltidningsartikel i en serie om människor med olika ekonomiska förutsättningar; en V75-vinnare, en framgångsrik affärsman/mång­mil­jo­när, en kvinna som självvalt levt konsumtionsfritt ett år och så jag, i ofrivillig balansgång på marginalen.

Minimormorsrutor

MINA SENASTE INLÄGG har inte varit världens mest upplyftande. Dags för uppryckning! Visar därför mitt senaste virkprojekt: en 50x50 cm stor kudde av minimormorsrutor. Denna gång använder jag mig av ett yl­le­bland­garn som heter ”Nalle” från finska Novita och en 4 mm grov virknål.

49 minirutor har det blivit, som nu ska ramas in av en bred, enfärgad bård. På bilden har jag lagt de hopvirkade rutorna på en enfärgad tyg­kudde så att ni ska kunna bilda er en uppfattning om hur det kom­mer att bli.


Minirutorna är perfekta att virka om man har bara yttepyttelite garn­stumpar kvar. Som synes blir intrycket väldigt varierande beroende på hur man kombinerar färgerna. En del ser t.ex. ut som blommor, andra som stjärnor. Det är jätteskoj!
[tags:granny squares, mini-grannies, multicolor, crochet, cushion, wool, wool blend]

Veckans Vanartiga Vers #28

En from prästson i Geta kommun
bad vår Herre: Ack, gör mig immun,
mot lustar och laster,
och ta min ”pilaster”
– denna syndfulla, köttets harpun!

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

”Förväntansångest” eller ”Det värsta som kan hända”

MONICA UNDRAR I en kommentar till föregående inlägg vad som är det värsta som kan hända. Mitt svar blir så långt, så jag väljer att lägga upp det som ett eget inlägg.

***
Det som kan hända är att försäkringsbolagets förtroendeläkare inför den 1.2.2011, som är datumgränsen för den respit jag fått för att hinna genomgå en högst irrelevant undersökning*, ”drar fel kanin ur hatten” och avslår det senaste expertutlåtandet från min be­hand­lan­de läkare. Då genomgår jag över en natt den byråkratiska me­ta­mor­fo­sen att från att vara för sjuk för att arbeta (eller rehabiliteras!) till att plötsligt klassas som fullt arbetsför. Rena trolleriet, ett medicinskt genombrott värdigt ett Nobelpris!

Det betyder, i sin tur, att jag blir arbetslös. Under min vid det laget tvååriga sjukfrånvaro har jag nämligen pga rådande lagstiftning inte kunnat hålla mitt enmansföretag vid liv. Är man sjukskriven får man inte tjäna en cent, för då dras sjukdagpenningen in, i mitt fall svind­lande 17,63 euro/c. 160 kronor per vardag. Däremot är man ju som företagare tvungen att fortsätta betala alla företagets fasta kost­na­der även om inkomsterna är noll. En hääärlig och totalt bekymmersfri situation! (Obs! Här var det alltså ironi, om inte alla förstod det.)

Om man fortfarande inte anses vara arbetsförmögen när sjuk­dag­pen­ning­da­gar­na tar slut blir nästa skede det som numera kallas re­ha­bi­li­te­rings­stöd. Förr tror jag det hette invalidpension. Då får man en må­natlig summa pengar, som baserar sig på vad man under sin yr­kes­verk­samma tid betalat in i företagarpensionspremier, i mitt fall över­då­diga 644,50 euro/~ 6000 kronor. I det här läget får man jobba lite (upp till en liten summa per månad), och det gäller fortfarande att försöka hålla sitt företag vid liv, så alla fasta kostnader för detsamma måste fortfarande betalas varje månad.

I det skedet, när det gått över ett år, börjar kunderna svika. På en liten ort som Mariehamn går ryktet fort, och om ryktet säger att man är sjukskriven är det ingen som ens tänker tanken att vända sig till en. De kan ju inte veta att man mitt i allt har rätt att arbeta en smula igen.

Det är där jag befinner mig idag efter 20 år som egenföretagare. Jag blir fr.o.m. 1.2.2011 friskförklarad till arbetslösheten om sak­kun­nig­lä­kar­na så bestämmer, medan min läkare samtidigt är av åsikten att jag inte är arbetsför överhuvudtaget.

Som företagare har jag inte rätt till A-kassa, så jag blir då tvungen att gå till socialen för att ansöka om s.k. utkomststöd. Och ett sådant beviljas inte så länge man har någon form av tillgångar. Till tillgångar räknas även sådant man sparat t.ex. för sitt/sina barns framtida stu­dier, så att de så långt det är möjligt ska slippa ta statligt sub­ven­tio­ne­ra­de (av skattebetalarna finansierade!) studielån. Det lilla jag un­der årens lopp lyckats lägga undan åt lilla A tänker jag inte under några som helst omständigheter göra mig av med, så den enda ut­vägen blir då att jag tvingas sälja ”Rucklet”, vårt hem, istället.

Paradoxen är att mina månadskostnader för att bo där jag bor är lägre än för en hyresbostad. Det blir m.a.o. dyrare för mig och lilla A att bo på hyra, och den summa som blir över efter en försäljning av ”Rucklet” blir inte stor när banklånet är betalat. Inom en mycket be­gränsad tidsrymd står jag m.a.o. ändå med mössan i hand hos so­cia­len för att be om utkomststöd.

Detta är i korta drag det värsta som kan hända när det är fullt tillåtet för en ”symaskinsreparatör” (se förklaring i föregående inlägg) att gå emot ex­per­ter­na – och då har jag inte alls beaktat den successiva, pyskiska ned­brytning hela den här segdragna processen för med sig. Är man ini­tialt sjukskriven pga gravt nedsatt stresstolerans kan jag garantera att ens hälsotillstånd inte förbättras under tiden.

* Med tanke på min anamnes skulle jag förstå om jag remitterades för t.ex. en endokrinologisk utredning för att försöka hitta orsaken. Det jag nu remitterats för är en utredning av symptomen. Absurt! Fullständigt kocko bello!

Allt jag vill är att min läkares specialistkunskaper och mitt eget män­ni­sko­vär­de respekteras. Jag vill inte tvingas in i en bidragsfälla, där jag blir en belastning för samhället. Allt jag vill är att få rätt till den månatliga summa som de facto är mina pengar. Då finns det en chans att jag med tiden kan börja jobba igen, i en utsträckning jag själv får avgöra att jag mäktar med utan att krascha ännu en gång.

Och jobbar jag lite blir jag ju en närande del av samhällsmaskineriet igen, eftersom skatter och avgifter ska betalas. Det uppstår m.a.o. en riktig win-winsituation.

Tillägg till nedan

JAG FYLLER FEMTIO inom en månad och är, liksom min läkare, vid mina sinnens fulla bruk. Då ska det tammefan inte vara upp till någon okänd, pappersvändarmedicinare lokaliserad i Tjottahejti att sitta och spela fia med knuff med mitt liv! Än mindre om denna någon, någon gång i en obskyr forntid, varit verksam inom en helt annan specialitet än det är fråga om.

Om jag var läkare och lagt ner åratal av mitt liv på att specialisera mig t.ex. på psykiatri skulle jag vara mer eller mindre mordbenägen om, låt oss säga, en avdankad barn­specialist gång efter annan sätter sig till doms över min expertis! Hur i hela helvete går ni med på detta, ni läkare?!

Förtydligande parallell:
Om du mot förmodan råkar äga en flådig Volvo, t.ex. en XC90:a, som drabbas av totalhaveri, då för du den sannolikt till en märkes­verk­stad, inte sant? Nåväl, märkesverstadsmekanikern (numera snarare dataoperatören, men dock) diagnosticerar felet och ger dig en re­kom­men­da­tion om vad som behöver åtgärdas. Killen är specialiserad på Volvobilar, så för honom har du gissningsvis fullt förtroende även om slutnotan kommer att bli dyr.

Inte fan skulle du acceptera att försäkringsbolaget där du har din bilförsäkring vägrar låta märkesverkstaden serva bilen! Än mindre gå med på att de kräver att någon sjuttioplussare med en bakgrund som symaskinsreparatör ska få vara den som har sista ordet?

Nä, just det! Det var väl det jag visste. Men när det gäller ens liv och framtid, då ska man visst bara gapa och svälja vilka hårresande på­hitt som helst. Icke, sa Nicke! Det är hög tid att vi som betalar för­säk­rings­bo­la­gens flotta fastigheter och finansierar deras in­ves­te­rings­sand­lå­de­le­kar börjar höja rösten. Upp till kamp, människor!

LÅNGT INLÄGG Polisanmälan? Eller kanske en stämning?

KAN MAN POLISANMÄLA en juridisk person, i det här fallet ett för­säk­ringsbolag? Det borde man väl kunna???

Vid det här laget är jag fullt beredd att vidta en sån åtgärd och lämna in en anmälan om mångårig psykisk tortyr. Eller stämma dem för egen­mäktigt förfarande med mina pengar eller något sånt.

Pga det som med ett paraplynamn kallas utbrändhet har jag i tio år valsat runt i psykvårdsvängen med ett flertal perioder med kortare eller längre sjukskrivning, i vissa fall mer eller mindre mot min vilja.

Under detta gångna decennium har jag konfronterats med ett flertal psykiatriker, av vilka ingen engagerade sig så pass att man ens tänk­te tanken att det eventuellt kunde finnas en eller flera ba­kom­lig­gan­de somatiska orsaker till mitt tillstånd. Inte förrän för ett knappt år sedan, när min då nya (och nuvarande) läkare skickade mig för kont­roll av vitaminstatus.

Häpp! Ser man på! Bottennivåer på både C- och D-vitamin uppdagas och jag sätts på hästdoser av desamma. Parallellt med detta har jag en underproducerande sködkörtel med en medicinering som är svår­jus­terad. Ena gången är värdet för högt, andra gången för lågt, med påföljd att jag konstant mår dåligt av än den ena, än den andra or­saken. Men frågan om varför jag har så usla vitaminvärden – på nivå rakitis (engelska sjukan) och skörbjugg – förblir outredd/obesvarad.

Nu, efter tio år, har någon icke namngiven pappersläkare ett par veck­or före innevarande intyg går ut kläckt den strålande idén att kräva en neuropsykologisk undersökning pga mina minnes- och koncentrationsproblem före denne fattar beslut rörande det senaste, omfattande läkarintyg för 22 euro min psykiatriker skrivit på Pensions-Alandias uttryckliga begäran. Fast på min bekostnad förstås, att be­talas från det överväldigande be­lopp om 644,50 euro (c. 5.920 SEK) jag har i s.k. rehabiliteringsstöd per månad.

Även de kostnader som uppstår i samband med den begärda un­der­sök­ningen ankommer det på mig att lägga ut för, att återfå ”mot upp­visande av giltiga kvitton”. Om undersökningen ifråga kunde göras här på Åland vore det sin sak, men nu pratar vi remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilket innebär åtminstone en t/r-resa plus att jag väl måste få äta någonting under tiden jag är borta hemifrån.

Jahaja, säger jag, så hur var det tänkt nu då..? Ska jag informera lilla A om att det tyvärr inte blir aktuellt med något käk å ”Rucklet” den månaden, eftersom jag måste använda våra matpengar till annat? Är det det som är tanken? Kanske precis lagom till jul dessutom, och hennes födelsedag den 7 januari ...

Till saken hör också att jag i samråd med min läkare redan för cirka ett år sedan ansökte om rehabilitering. Då fick jag avslag, an­tag­li­gen av samma jä-la pappersnisse som nu, med motiveringen att jag an­sågs vara för sjuk. Nu, när de ekonomiska tumskruvarna tajtats till ännu lite mera och jag har ett företag som självdött under tiden, nu ordas det däremot om rehabiliteringsåtgärder!

Just nu är jag så [Varning! Inget för känsliga läsare!] ...
satansinihelvetesjävlakatastrofskitförbannad att jag faktiskt inte sko­jar längre! Låt mig upprepa: Går det att polisanmäla ett för­säk­rings­bo­lag??? I så fall ska det göras.

Min fulla, fasta övertygelse är som jag skrev till min läkare igår:

”Det som gör mig mest frustrerad och förbannad är att det som pågår är att Pensions-Alandia sakta och omständligt håller på att knuffa mig fram till det läge där jag blir tvungen att ansöka om utkomststöd – om jag nu inte före det har den goda sma­ken att kasta in veven pga en stressframkallad hjärtinfarkt el­ler väljer att helt sonika ta bort mig själv.

De skjuter m.a.o. över ansvaret på SAMHÄLLET (dvs skat­te­be­ta­lar­na), istället för att återbetala de slantar som de facto är MI­NA; pengar för min pension, som jag med blod, svett och tårar under hela mitt yrkesverksamma liv VIA LAGSTIFTNING tvingats överlåta åt någon annan att förvalta.

Nog f-n förstår jag varför försäkringsbolagen toppar listorna när det gäller att vara vinstbringande!”

Lågvattennotering

I ETT KVARTAL till har jag tilldelats rätten att leva. Vad som händer efter det är upp till förtroendeläkarnas slumpmässiga roulettspel med människor.

Just nu har jag förlorat både hoppet, humöret och humorn. Dyker väl upp när – eller snarare om – någotdera återvänder.

Byråkratiskt djuphavsfiske

FÖR SNART TRE månader sedan begärde mitt pen­sions­för­säk­rings­bo­lag in ett nytt läkarutlåtande om utifall att min läkare anser att jag fortfarande inte är att betrakta som arbetsför. Det anser hon inte, så intyget skrevs och lämnades in för en bunt veckor sedan.

Resultat: *pling*, upp med mitt inre stressreglage

Veckorna har gått och datumgränsen för pågående intyg, den 30 ok­to­ber, närmar sig raskt. Igår, med elva dagar till godo, får jag via min läkare veta att försäkringsbolagets ”förtroendeläkare på fastlandet” vill att en utvidgad undersökning utförs innan något beslut kan tas. En undersökning som dessutom kräver remiss till annan ort.

Resultat: *pling* ... *PLING!*, och stressreglaget slår över på max

Ingen kommunikation från försäkringsbolaget har skett direkt till mig, den det hela berör. Jag är bara ett socialskyddssignum på ett antal blanketter och i otaliga datafiler, långt ifrån någon människa av kött och blod.

Än en gång häpnar jag över det högst märkliga sätt på vilket man i republiken Finland, i landskapet Åland, hanterar sådana medborgare som av expertis är tagna ur rotation med diagnosen ”reaktion på svår stress”.

Eller som jag skrev till min handläggare hos försäkringsbolaget: det här byråkratiska förhållningssättet påminner mig obehagligt mycket om tekniken vid djuphavsfiske. När fisken har huggit ägnar man sig åt att växelvis slacka på linan och hala in, med målsättningen att totalt matta ut bytet tills det blir en lätt match att sätta in dödsstöten och bärga fångsten.

Här snackar vi alltså inte catch and release – detta är utstuderat catch to kill. Det är nämligen så det börjar kännas: som att de inte ger sig förrän man nått en gräns bortom vilken man inte längre orkar leva utan egenkontroll över sitt liv. Att helt sonika puttas ner för ät­te­stu­pan börjar te sig som den mest humana lösningen.

Av någon konstig anledning tror jag däremot inte att lilla A håller med om det.

Omdisposition

DET STÅR EN fritt att ändra sig, inte sant? Minns ni de här och den här..? Dessa finnes icke mer. Näpp, så är det.

Jag var från början inte helt nöjd med hur slutresultaten blev, så ef­ter att de fått ”ligga till sig” över sommaren bestämde jag mig för att riva upp och disponera om.

Av fyra förutvarande projekt har det därmed blivit två nya framsidor till 50x50 cm stora kuddar. Så här ser de ut och nu är jag nöjd:


Sen har jag faktiskt gjort mig en tredje också. I somras köpte jag för en euro några hundra gram garn syntetblandat yllegarn på en loppis, alldeles lagom mycket att virka något litet av.


Efter ett par timmar utomhus med byte till vinterdäck, gallring av hal­lon­buskage och lite annat plock kändes det igår gôtt att få sätta sig ner med en virkning och vila ryggen. Fan vet, hur många år till jag fixar däckbytet själv :o/

Igår fyllde jag förresten fågelmataren också, för första gången denna höst. Därmed torde det vara det bevisat: kajor, skator och annat pack har ett utomordentligt gott minne! Det dröjde knappt en timme innan kalaset var i full gång. De stackars talgoxarna satt slokörade några grennivåer högre upp och kunde bara titta på när de större flygarna smorde kråset.

Denna morgon ser det lika illa ut, med den skillnaden att antalet grå­svarta och svartvita matvrak är ännu större :o( Ska det fortsätta på det här viset kommer ”Rucklet” denna vinter att bli centrum för en gravt överviktig population av stora stannfåglar.

Veckans Vanartiga Vers #27

Kufisk kille (som föddes i Falla)
ifrån bårhuset brukar sig palla
en ung dam eller två,
för nu är det som så,
att han gillar när kvinnor är kalla.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Sista rycken vid ”Rucklet”

ÅRETS TRÄDGÅRDSSÄSONG LIDER mot sitt slut. Det börjar bli kallt nu och efter natten som gick låg det nyis på min provisoriska fontän i gjutjärngrytan nedanför trappan upp till terrassen. Skatornas kom­bi­ne­rade drinkbar/spa-anläggning har därmed bytt skepnad och blivit hockeyrink.

I sprickorna i det tegel som avgränsar grusplanen från mina odlings­bäd­dar har det börjat spira mossa. Vackert! Dessvärre spirar det lika friskt i gräsmattan också, så årets gödsling har inte fört något annat med sig än att gräset behövt klippas oftare än vanligt. If you can’t beat them, join them, heter det på engelska. Det är förmodligen den inställningen jag bör ha när det kommer till mossa.


Idag fick jag vitlöken sådd – på bilden såväl frön från de bulber som utvecklas på blasten som klyftor från sättlöken jag tog upp på sen­sommaren.


Rad efter rad med nysådd vitlök; både frölök, klyftor och hela små­lökar, som inte hunnit dela sig innan de skördades. Det ska bli intres­sant att se hur de olika varianterna tar sig när våren väl kommer.


Av höstliga trädgårdssysslor återstår nu egentligen bara att rensa hallonbuskaget från de slanor som burit frukt denna sommar, och att klippa löven förstås. Men än har inte alla fallit, så det dröjer kanske en vecka tills det är dags. Sen ska Stig ut och jobba igen!

Nån måtta får det väl ändå vara?!

IDAG SKRIVER VI den 15 oktober. Ute har det plötsligt blivit mini­vinter med hårda vindar och omväxlande hagelskurar och regn. Kung Bores för­trupper har således belägrat skärgården.


Jag har inte varit ut till skogs eller ens krupit omkring i trädgården se­dan måndagen den 4:e. Den rådande väderleken har liksom satt stopp för det (liksom ett okaraktäristiskt skov av latmask). Hur som helst, så har jag inte försatt mig i någon nära naturen-situation på elva dagar – och det ju är ändå för höge farao oktober.

Men titta, titta här vad jag upptäckte i morse:


Jamen, det är ju inte kloookt! Var i helskotta har fanskapet kommit ifrån??? Fast jag borde väl inte klaga, för det här är bara den andra för året. Den första högg till så tidigt som den 18 maj. Jag har med andra ord klarat mig bettfri en hel, lång sommar, trots att jag mer eller mindre varit bosatt i trädgården.

Hur har det gått för er andra..?

Snygg början på nytt stolpvarv!

INTE VET JAG om någon annan kommit på det här ”tricket” förut, så jag lägger för säkerhets skull upp en liten filmsnutt. Det handlar om att tillverka en falsk stolpe i början av ett nytt varv som alternativ till det vanligaste sättet, som brukar innebära tre luftmaskor.

Samma metod fungerar precis lika bra även för fast maska, dubbel­stol­pe osv!

***
Några kommenterar till videoklippet:
Om du virkar något där slutet av varvet ska sammanfogas med bör­jan - t.ex. en mormorsruta - drar du som en förberedelse för att göra denna sammanfogning ut den översta öglan på den falska stolpen (visas inte i videon).

När du kommer till slutet av varvet klipper du av garnet så där en 4-5 centimeter från arbetet och drar ut öglan. Slut varvet med ett mask­stygn runt stolpen i varvets början och fäst till sist garntåtarna.

Ett annat tillfälle där den här tekniken funkar super är om garnet tar slut mitt på ett varv, då blir skarven mellan det gamla och det nya garnet väldigt snygg.

A few comments on the clip:
Not knowing whether someone else has already come up with this ”trick” I decided to post it as an instructive video clip.

If e.g. you’re making granny squares, where colour is changed every new round and you have to join the stitch at the end of the round to the first as neatly as possible, this is the perfect technique! When the false dc (UK: trc) is done you pull out its top loop as a pre­paration for joining the last dc to it (not shown in the video).

When you reach the end of of your round you just cut the yarn, leav­ing an appx. 5 cm bit. Pull out the loop, sew a stitch around the first dc and darn in the loose ends.

This technique is great also when you run out of yarn somewhere in the middle of a row or round. The point where you join in your new yarn won’t show at all. And best of all: you can use the same technique when beginning with a sc, trc and so on!

Jag ber om ursäkt för filmens dåliga kvalitet, men jag har ingenting annat än min vanliga digitalkamera att filma med.an extremely clever way to make the first stitch on a new row or round in crochet

HP rättar till det

JAG ÄLSKAR ATT få rätt och den här gången är inget undantag från den regeln.

40 långa dagar tog det, men till slut har Hewlett-Packard erkänt sitt misstag. Den externa dvd-enhet som enligt företagets produktdemo på nätet skulle ingå i köpet av lilla A:s dator har levererats – och som plåster på såren Microsoft Office Home & Student Edition.


Slutet gott, allting relativt gott. Jag är nöjd, lilla A är nöjd och huru­vida de är o-nöjda på HP rör mig inte i ryggen. Deras minst sagt usla hantering av ärendet har i alla fall givit mitt förtroende för dem en re­jäl törn, det slipper de inte ifrån. Vilken inställning lilla A, den egent­liga kunden, kommer att bära med sig för framtiden återstår ännu att se.

Finns det förresten något citronpris för konsumenter..? I så fall ligger jag nog riktigt bra till för en nominering ;o)

Virka, virka, virka ... färgglada burkar

SEDAN ETT PAR år har jag en stooor kartong stående i käl­lar­för­rå­det, knökfull med plåtburkar av tre olika storlekar. Samma typ av burkar som används för målarfärg, ni vet. Poängen är att de här är oanvända och helt ”metallrena”.


Jag plockade med mig hela rasket från återvinningscentralen, viss om att jag någon gång, i något sammanhang, skulle få nytta av dem. Och det har jag! De har t.ex. varit suveräna att ha när det bara blivit en skvätt kvar i tre- eller tiolitershinkar med färg. Bankar man bara på locket riktigt ordentligt och förvarar burkarna stående upp och ner håller färgen nästan hur länge som helst.

Men de går ju att använda till annat också: som förvaringsburkar för pennor, penslar, virknålar, stickor, grillbestick, hårsnoddar med mera – eller som blomvaser. De är riktigt snygga precis som de är, men vill man piffa upp det hela lite grann är det bara att plocka fram virknål och garn, gärna restbitar.


Se bara, så fint det blir med en gladrandig burk full med astrar! Dess­utom har jag klurat ut ett sätt att byta färg utan att det blir några ”hål” eller andra konstigheter; övergången mellan varvets början och slut blir helt osynlig.

Veckans Vanartiga Vers #26

Bengan Berglund ifrån Furuvik
har nyss öppnat en ”Sex Shop”-butik,
med filmer och blaskor,
rätt oljiga flaskor
och attrapper med inbyggd musik.

(En verkligt onödig pryl: dildon med mp3-spelare!)

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

10.10.10

ETTOR OCH NOLLOR – och min mammas födelsedag. Hade hon än­nu varit i livet hade hon fyllt 84, men hon gick bort för fem år sedan, bara några månader efter att jag köpte ”Rucklet”. Ibland har jag en känsla av att hon på ren, finsk sisu hängde med så pass länge bara för att vara säker på att jag äntligen fått mitt eget hus. Knappa två veckor efter att lilla A (då åtta år) och jag hade kunnat flytta in i re­no­ve­rings­rö­ran dog hon, och navelsträngen hon så stadigt lindat runt min hals brast äntligen. Med ens kunde jag andas igen.

Det dryga halvåret som följde var en tuff tid. Dels var det värsta tänk­bara årstid för mig, från medlet av december och framåt, och dels var renoveringen långt ifrån klar. Men på något vis var jag tvungen att parallellt med denna hinna och orka med att tömma mammas lä­gen­het och att få den renoverad inför kommande försäljning. Min yngre bror, då liksom nu bosatt i USA, bidrog inte med annan hjälp än att ta sig till Åland för att ”plocka russinen ur kakan”.

Om jag varit bitter..? O, ja! Jag har svurit, förbannat, häpnat och för­vånats, och anser mig sedan dess inte ha några syskon. Det står inte i min makt att rätta till alla orättvisor från när vi var yngre, men det står mig fritt att välja bort människor som jag inte tycker om. Den re­geln gäller även för ens närmaste. För om det är något jag lärt mig av mammas bortgång är det att blod inte är tjockare än vatten. Att häv­da motsatsen är inget annat än skitsnack, kvalificerat sådant.

71 %

DET ARTAR SIG! 71 % är redan färdigt av den mormorsrandiga filten som jag startade den 7 september, men nu har jag irriterande nog fått slut på ett par av färgerna igen. 32 ränder till ska det bli, sedan är det klart.


Det ser kanske ut som den är helt utan mönster, men faktum är att den kommer att bestå av två repetitioner av 50 ränder + 11 ränder från början av repetitionen. Igår räknade jag ut hur mycket som åter­står för att kolla om det är flera färger jag behöver beställa mer av. Det var det. Vilken tur att jag gjorde en kontrollräkning och stämde av mot återstående garn!


Beskrivningen för hur man virkar mormorsrandigt hittar du HÄR.

Medan jag väntar på garnleveransen har jag denna gång tänkt roa mig med att virka gladrandiga överdrag till de två plåtburkar som syns på bilden. Kanske kommer jag att använda dem som förvaring för alla mina stickor och virknålar eller så ställer jag glasburkar i dem och använder dem som vaser :o)

Under tidig eftermiddag passade jag på att ta en promenad, efter­som vädret var toppen. Hösten målar verkligen världen med en grann palett! Jag blir glad i hela kropppen av att ta in all färgprakt och delar villigt med mig :oD

Aronia
9 oktober 2010

Daggkåpa
9 oktober 2010

”Rucklets” stora lönn
9 oktober 2010

Du kan se bilderna i större format om du klickar på dem.
[tags: crochet, blanket, afghan, throw, granny, stripes, striped, multicolor, colorful, attic24]

Färskpressat

MITT LIVS FÖRSTA mammografiundersökning är avklarad och aldrig tidigare har jag känt mig lika mycket som en aladåb inklämd i en för trång form ... Men fort gick det och så värstans ont gjorde det inte heller, och inte fick jag några knivskarpa pressveck att stoltsera med.

För alla er som ännu inte fått nöjet att testa hur platta tuttar man kan få vill jag här ta chansen att visa en bild på fläskpressen, så ni åt­minstone är en smula förberedda.


Vid en normal undersökning tas två bilder av vardera bröst, en fram­ifrån och en från sidan. På den här bilden är apparaten vinklad för tagning av en sidobild.

Behagen, ett i taget, placeras på den svarta hyllan och sedan glider den genomskinliga plattan ner och gör fläskpannkaka av hela här­lig­heten. Det tar bara några sekunder per bild, så även om det känns obehagligt är det uthärdligt.

Tjejen som skötte fotograferingen var jättetrevlig och har (enligt egen utsago) knäckt varken nyckel- eller revben på någon ännu. Inte har hon spräckt något implantat heller, fast det faktiskt finns damer som glömmer bort (!) att berätta att de har sådana.

Nåväl, nu återstår att vänta c. 14 dagar på svaret. Om allt är okej är det dags för nästa undersökning redan om två år. Att det ska göras så snabbt förvånar mig lite, eftersom regelmässig papa-provtagning inte görs oftare än vart femte år.