Setet finns till salu i min Etsybutik och mera precist ... här.
[tags: crochet, bracelet, necklace, clasp, polyester filling, cotton, Etsy]
söndag 21 mars 2010
Virka, virka, virka ... sommarfräscha bijouterier
SÅNT HÄR KAN man också åstadkomma med virknål och garn. Rätt coolt, eller hur?
Setet finns till salu i min Etsybutik och mera precist ... här.
[tags: crochet, bracelet, necklace, clasp, polyester filling, cotton, Etsy]
Setet finns till salu i min Etsybutik och mera precist ... här.
[tags: crochet, bracelet, necklace, clasp, polyester filling, cotton, Etsy]
lördag 20 mars 2010
Ett tydligt budskap
T OCH HENNES sambo har varit på resande fot. När de kom hem medförde de en present åt mig; en t-shirt helt i min smak ;o)
Tack, människor! It made my day :oD
Hej Bygglov!
”Hej Matte, Mija och Willy!
Nu måste ni komma till Åland och hjälpa min mamma! Hon och jag har bott i vårt hus sen 2005 men hon blir ju aldrig färdig med renoveringen. Och nu har hon blivit sjuk också och kan inte jobba så mycket mera, så vi har nästan inga pengar fast jag får så himla lite veckopeng.
Mitt rum har hon hunnit fixa och det är väl ganska okej. Men köket och badrummet är hemska. Jag har inte ens kunnat ha ett ordentligt födelsedagskalas sen vi flyttade hit för det är för trångt i vårt kök. När mamma försöker vara rolig kallar hon det för compact kitchen. Jag tycker inte alls det är kul.
Och badrummet är så äckligt så det inte är sant. Fast nu är det i alla fall varmt där. Det var det inte dom första två åren.
Sen fyller hon femti i höst och jag vet att hon önskar sig ett växthus så ni kan väl åtminstone fixa ett sånt? Gärna med nånsorts förråd också, för hon gnäller alltid över att det inte finns plats i källaren.
Jag blir snart galen av att mamma aldrig orkar vara med och göra nånting kul. Och så säjer hon alltid att hon inte har råd. Snälla, snälla Bygglov, kom och hjälp oss så lovar jag att jag ska titta på alla era program!
Hej då från A 13 år
PS. Mamma tycker jättemycket om Matte och brukar säja att en sån borde alla tjejer ha. Men jag tycker bäst om Willy.”
*** Hej och välkommen, Petra!
Nu måste ni komma till Åland och hjälpa min mamma! Hon och jag har bott i vårt hus sen 2005 men hon blir ju aldrig färdig med renoveringen. Och nu har hon blivit sjuk också och kan inte jobba så mycket mera, så vi har nästan inga pengar fast jag får så himla lite veckopeng.
Mitt rum har hon hunnit fixa och det är väl ganska okej. Men köket och badrummet är hemska. Jag har inte ens kunnat ha ett ordentligt födelsedagskalas sen vi flyttade hit för det är för trångt i vårt kök. När mamma försöker vara rolig kallar hon det för compact kitchen. Jag tycker inte alls det är kul.
Och badrummet är så äckligt så det inte är sant. Fast nu är det i alla fall varmt där. Det var det inte dom första två åren.
Sen fyller hon femti i höst och jag vet att hon önskar sig ett växthus så ni kan väl åtminstone fixa ett sånt? Gärna med nånsorts förråd också, för hon gnäller alltid över att det inte finns plats i källaren.
Jag blir snart galen av att mamma aldrig orkar vara med och göra nånting kul. Och så säjer hon alltid att hon inte har råd. Snälla, snälla Bygglov, kom och hjälp oss så lovar jag att jag ska titta på alla era program!
Hej då från A 13 år
PS. Mamma tycker jättemycket om Matte och brukar säja att en sån borde alla tjejer ha. Men jag tycker bäst om Willy.”
fredag 19 mars 2010
Senaste krönikan nu i "Kort & Gott"
NU FINNS MIN senaste krönika från Tidningen Åland den 13.3.2010 i min kåserisamling ”Kort & Gott”.Klicka HÄR så kommer du direkt till sidan där du kan ladda ner den.
torsdag 18 mars 2010
Kylskåpsstädning, mitt privata K2
Som vanligt har jag svurit sammanbitet över dem som designar dessa moderna hushållsapparater. Mitt kylskåp är inte gammalt och borde med andra ord ha ett väl genomtänkt utförande. Ha! säger jag. Vad är det som föreställs vara genomtänkt t.ex. med alla konstiga krumbukter och märkliga prång på de löstagbara hyllorna på dörrens insida? Herregud, det finns ju mellanrum man inte slipper till ens med flaskborste, än mindre med trasan för att torka torrt när de diskats.
*tuggar fradga och sliter mitt hår*
I mitt nästa liv ska jag bannemej bli industridesigner! Under förutsättning att jag inte blir vildkanin på Gotland, förstås ;o)
Kultur-Åland
TROTS ATT LANDSKAPET Åland har ett lite udda läge mitt i Östersjön finns här ett levande och rikt kulturliv! Är man bara intresserad så händer det något nästan hela tiden. Och här är vackert också. Naturen och havet är alltid nära, var du än befinner dig.Ta en titt i den rätt så digra evenemangskalendern eller besök Ålands officiella turistportal om du vill nosa lite mer på vår vackra övärld :o)
Unplug it, please!
Jag gillar verkligen irländsk musik, men har nu en gång för alla konstaterat att jag föredrar att lyssna om de spelar unplugged. Det gör helt enkelt ont i mina gamla öron när ljudet blir för högt, som det tenderar att bli med förstärkare i ett litet utrymme.
Videoklippet här nedan har jag lånat från bandets blogg, så att ni ska kunna lyssna på ett spår från deras rykande färska demoskiva ”Kopman Station”. ”Galway Girl” heter låten.
onsdag 17 mars 2010
Uppdateringen färdig
SOM JAG TRODDE, det tog hela förbannade dagen att reda ut det som Blogger rörde till :o( Men nu tror jag att jag fått ordning på eländet, och så är det väl bara att ni hojtar till om något fortfarande verkar märkligt ;o)
Nu är det i alla fall hög tid för mat i någon form. Jag missade liksom både lunch och mellanmål pga allt bloggkrångel.
Nu är det i alla fall hög tid för mat i någon form. Jag missade liksom både lunch och mellanmål pga allt bloggkrångel.
F'låt, jag bygger om
DU MILDE, KAN ni ha överseende? Bloggen ser för överjävlig ut just nu, för jag håller på att uppdatera layouten. Det gick inte riktigt så smidigt som jag tänkt mig, så här är fullständigt kaos. Håll ut! Det blir bättre snart!
Pappa fyller jämnt
IDAG ÄR DET min pappas födelsedag. Hans hundrade, om han hade levt idag, men det gör han inte. Han dog redan 1976, några månader innan min sextonde födelsedag.
Det är sorgligt, men jag kände faktiskt aldrig min egen far. I och med att han och mamma skildes när jag var nio försvann han mer eller mindre ur mitt liv. Han flyttade tillbaka till Sverige, sitt fosterland, medan vi övriga blev kvar på Åland. Visst vistades vi en del hos honom under skolloven, men det är inte samma sak som att ha en daglig kontakt. Inte på långa vägar.
När jag var tretton valde jag av olika orsaker att inte besöka honom flera gånger och träffade honom bara som allra hastigast en gång till, en sensommardag då jag återvände från en språkresa och landade på Arlanda. Vi spenderade kanske någon timme tillsammans innan det var dags för mig att ta mig till färjan hem till Åland, och ett par veckor senare dog han.
Idag är min egen dotter tretton och jag hoppas innerligen att hon fortsätter att ha en bra relation till sin far. Man förstår inte förrän man blivit vuxen vad det är man går miste om ifall kontakten uteblir, så enkelt är det. Idag kan jag inte ens gå och tända ett ljus på pappas grav, eftersom han är begravd i sina hemtrakter i Dalarna. Det är inte utan att det känns lite B. Faktiskt.
Det är sorgligt, men jag kände faktiskt aldrig min egen far. I och med att han och mamma skildes när jag var nio försvann han mer eller mindre ur mitt liv. Han flyttade tillbaka till Sverige, sitt fosterland, medan vi övriga blev kvar på Åland. Visst vistades vi en del hos honom under skolloven, men det är inte samma sak som att ha en daglig kontakt. Inte på långa vägar.
När jag var tretton valde jag av olika orsaker att inte besöka honom flera gånger och träffade honom bara som allra hastigast en gång till, en sensommardag då jag återvände från en språkresa och landade på Arlanda. Vi spenderade kanske någon timme tillsammans innan det var dags för mig att ta mig till färjan hem till Åland, och ett par veckor senare dog han.
Idag är min egen dotter tretton och jag hoppas innerligen att hon fortsätter att ha en bra relation till sin far. Man förstår inte förrän man blivit vuxen vad det är man går miste om ifall kontakten uteblir, så enkelt är det. Idag kan jag inte ens gå och tända ett ljus på pappas grav, eftersom han är begravd i sina hemtrakter i Dalarna. Det är inte utan att det känns lite B. Faktiskt.
tisdag 16 mars 2010
I'm moving on ...
DET TOG LÄNGE innan jag fattade varför mitt behov att äga ett eget hus har varit så stort, snudd på obetvingligt. Men plötsligt en dag kom jag på det: före 2005 har aldrig haft något ställe som jag så där på riktigt har kunnat kalla mitt hem. Mitt liv har varit ett enda långt flyttande, även om det mestadels har skett här på Åland. Inte mindre än tolv flyttningar på femtio år har det blivit. Det blir i medeltal inte mer än drygt fyra år på varje adress. Uj-uj-uj... Men häng med på en rundtur, vetja!
Hit flyttade hela familjen, mamma, pappa, jag och min bror, när vi kom till Åland 1963. Ett pampigt, stort hus, men med en hopplös rumsindelning, eftersom kåken från börjat varit ett enfamiljhus. Indelat i två separata bostäder blev det inget bra. Vi bodde på nedre våningen och disponerade även en stor del av källaren, hade överdrivet gott om kvadratmetrar men ont om konkreta rum. Brorsan och jag sov i hög- & lågsäng i mammas och pappas sängkammare, för det fanns inga fler sovrum. Det bästa med huset var nog den jättelika altanen och att lekskolan jag gick i låg bara tio meter bort.
1968 (tror jag) gick flyttlasset till den här fastigheten. Där blev det gott om svängrum, eftersom vi hade två hela våningsplan för vårt boende. Plus en väl tilltagen källare. Ett tydligt minne från det huset är lyckan när jag första gången lyckades lösa kryptot i dåtida Veckojournalen. Himmel, vad stolt jag var! Ett mindre roligt minne är den gång jag utan lov tände ett ljus i en liten träljusstake i mitt rum. Och naturligtvis glömde jag det, med påföljd att även staken fattade eld. Det blev bannor det, kan jag lova. Min pappa hade förmågan att bli extremt förbannad när det bar till.
1970 separerade mina föräldrar och mamma, brorsan och jag flyttade till det här huset. Fyra rum och kök var det och egentligen en bostad avsedd för lärare i den närbelägna skolan. Det jag minns bäst från den korta tid vi huserade där, var den gång jag skulle vara duktig och hjälpa mamma. Hjälpen innebar att jag torkade av alla skåpdörrar en dag medan hon var på jobb. Resultatet var inte riktigt det väntade, eftersom jag i min okunskap tagit ett rengöringsmedel som innehöll massor med ammoniak. Men, nåja, dörrarna blev väl grundbehandlade för ommålning i alla fall.
1971 var det dags att röra på sig igen. Denna gång till en liten tvåa med kök i den här då helt nybyggda fastigheten. Där blev det trångt om saligheten. Brorsan och jag delade på sovrummet medan mamma hade sin säng i ett hörn i det minimala vardagsrummet. Under åren på den här adressen kom min första hund in i bilden, den envisa skotska terriern Scotty, och jag blev ihop med min första kille. Det bästa med huset var nog minilivsaffären i bottenvåningen, för det var nära och bra när man behövde handla.
1976 dog min gamla pappa i Sverige. Vi som var kvar här på Åland packade igen och fick mera svängrum med var sitt sovrum och ett jättelikt vardagsrum. Det konstigaste med den här lägenheten var att badrum och toalett fanns i separata utrymmen. Jag minns att det kändes mysko när man hittills varit van vid att ha en toa även i badrummet. Och så var det heltäckningsmatta i hall och vardagsrum. En ljus, som var hopplös att hålla ren. Särskilt som vi hade hund. Ett år målade jag om väggarna i mitt rum. Tegelröda blev de, alla fyra. *ryser*
1981 flyttade jag hemifrån till det här charmiga k-märkta huset, till en stor etta med 3,60 till tak. Där fanns både vedspis och kakelugn och tur var det, för vintern 1981-82 var både lång, snörik och svinkall. Ungefär som i år. Vissa mornar måste jag skrapa innerfönstren med isskrapa för att överhuvudtaget kunna se ut. Badrummet hade orange våtrumstapet och ett sittbadkar, men varmvattnet räckte nätt och jämt till en snabb dusch.
1982 satte jag mig på skolbänken igen och flyttade därför hem till mamma, som då köpte en trea i det här huset. Vi bodde där samtidigt som den renoverades och det var sannerligen ingen höjdare. Men mina tidigare erfarenheter av ammoniaktvätt av skåpdörrar kom väl till pass när köket skulle målas om! Ett märkligt minne från den här bostaden är en intensiv period av sömngång. En morgon vaknade jag med stereons högtalarsladdar korsade över sängen. Jag hade helt enkelt bytt plats på högtalarna under natten. En annan gång hade jag prydligt pillat ner en hel tapetvåd, vikt den dubbel och lagt den på mitt skrivbord.
1987 flyttade jag hemifrån för gott. Jag hade turen att få överta en trea högst upp i det här huset efter en väninna som skulle flytta från orten. Initialt hyrde jag i andra hand, men så småningom fick jag överta hyreskontraktet. Här skaffade jag med tiden min andra hund, golden retrievertiken Selma. Ja, jösses, vilket sjå det var att få en valp rumsren när man bodde på tredje våningen utan hiss ... Jag tror jag gick ner sex kilo under de första fyra månaderna.
1992 hade jag slutgiltigt tröttnat på att bo så högt upp med hund och fick tag på en tvåa med kokvrå i den här kåken. Att den dessutom låg tvärs över gården från mamma var ett plus, för då blev det lätt för henne att rycka in som hundvakt. Det var en riktigt mysig gavellägenhet med rejäl balkong mot söder, men jag blev ändå inte så långvarig, för ...
... jag träffade A:s pappa och flyttade in hos honom 1993. På den tiden var huset klätt med s.k. fattiglappar; urblekta, gröna skivor av asbest, som gjorde att fasaden såg ut att vara klädd med fiskfjäll. Numera har han bytt till en mer representativ träpanel. Här föddes A och efter separationen bor hon fortfarande halva sin tid på samma adress.
2000 gick våra vägar isär och jag fick via mitt dåvarande jobb en fyra i det här huset. Lägenheten var okej även om köket var i minsta laget, men det fanns två grannar i trappan som gjorde livet olidligt. Tanten som bodde under oss klagade jämt på vilket liv vi förde (påstod t.ex. att jag hamrade och spikade nätterna igenom), och hade för vana att banka i sina elementrör om jag t.ex. körde min hushållsassistent i köket. Och så gubben på övre våningen som hatade barn (särskilt småbarn, som A) och t.o.m. spottade på vår ytterdörr när han gick förbi. Medan vi bodde här kom omplaceringsvovven Ruffa till oss; en då ettårig spinone italianotik, helt befriad från hyfs men med charm som få.
2005 gick min mamma ur tiden och jag hittade äntligen mitt lilla ”Ruckel”, efter att under några år ha ägt en bostadstomt som aldrig blev bebyggd. Härifrån tänker jag inte flytta förrän det är dags att bära ut mig med fötterna först. Nu, äntligen, vid mogen ålder känner jag att jag kan låta rötterna få fäste. Jag undrar om detta vildsinta flyttande genom åren är en bidragande orsak till att jag inte är särskilt intresserad av resor..? *smakar på tanken* Tja, det är väl inte helt omöjligt?
Hit flyttade hela familjen, mamma, pappa, jag och min bror, när vi kom till Åland 1963. Ett pampigt, stort hus, men med en hopplös rumsindelning, eftersom kåken från börjat varit ett enfamiljhus. Indelat i två separata bostäder blev det inget bra. Vi bodde på nedre våningen och disponerade även en stor del av källaren, hade överdrivet gott om kvadratmetrar men ont om konkreta rum. Brorsan och jag sov i hög- & lågsäng i mammas och pappas sängkammare, för det fanns inga fler sovrum. Det bästa med huset var nog den jättelika altanen och att lekskolan jag gick i låg bara tio meter bort.
1968 (tror jag) gick flyttlasset till den här fastigheten. Där blev det gott om svängrum, eftersom vi hade två hela våningsplan för vårt boende. Plus en väl tilltagen källare. Ett tydligt minne från det huset är lyckan när jag första gången lyckades lösa kryptot i dåtida Veckojournalen. Himmel, vad stolt jag var! Ett mindre roligt minne är den gång jag utan lov tände ett ljus i en liten träljusstake i mitt rum. Och naturligtvis glömde jag det, med påföljd att även staken fattade eld. Det blev bannor det, kan jag lova. Min pappa hade förmågan att bli extremt förbannad när det bar till.
1970 separerade mina föräldrar och mamma, brorsan och jag flyttade till det här huset. Fyra rum och kök var det och egentligen en bostad avsedd för lärare i den närbelägna skolan. Det jag minns bäst från den korta tid vi huserade där, var den gång jag skulle vara duktig och hjälpa mamma. Hjälpen innebar att jag torkade av alla skåpdörrar en dag medan hon var på jobb. Resultatet var inte riktigt det väntade, eftersom jag i min okunskap tagit ett rengöringsmedel som innehöll massor med ammoniak. Men, nåja, dörrarna blev väl grundbehandlade för ommålning i alla fall.
1971 var det dags att röra på sig igen. Denna gång till en liten tvåa med kök i den här då helt nybyggda fastigheten. Där blev det trångt om saligheten. Brorsan och jag delade på sovrummet medan mamma hade sin säng i ett hörn i det minimala vardagsrummet. Under åren på den här adressen kom min första hund in i bilden, den envisa skotska terriern Scotty, och jag blev ihop med min första kille. Det bästa med huset var nog minilivsaffären i bottenvåningen, för det var nära och bra när man behövde handla.
1976 dog min gamla pappa i Sverige. Vi som var kvar här på Åland packade igen och fick mera svängrum med var sitt sovrum och ett jättelikt vardagsrum. Det konstigaste med den här lägenheten var att badrum och toalett fanns i separata utrymmen. Jag minns att det kändes mysko när man hittills varit van vid att ha en toa även i badrummet. Och så var det heltäckningsmatta i hall och vardagsrum. En ljus, som var hopplös att hålla ren. Särskilt som vi hade hund. Ett år målade jag om väggarna i mitt rum. Tegelröda blev de, alla fyra. *ryser*
1981 flyttade jag hemifrån till det här charmiga k-märkta huset, till en stor etta med 3,60 till tak. Där fanns både vedspis och kakelugn och tur var det, för vintern 1981-82 var både lång, snörik och svinkall. Ungefär som i år. Vissa mornar måste jag skrapa innerfönstren med isskrapa för att överhuvudtaget kunna se ut. Badrummet hade orange våtrumstapet och ett sittbadkar, men varmvattnet räckte nätt och jämt till en snabb dusch.
1982 satte jag mig på skolbänken igen och flyttade därför hem till mamma, som då köpte en trea i det här huset. Vi bodde där samtidigt som den renoverades och det var sannerligen ingen höjdare. Men mina tidigare erfarenheter av ammoniaktvätt av skåpdörrar kom väl till pass när köket skulle målas om! Ett märkligt minne från den här bostaden är en intensiv period av sömngång. En morgon vaknade jag med stereons högtalarsladdar korsade över sängen. Jag hade helt enkelt bytt plats på högtalarna under natten. En annan gång hade jag prydligt pillat ner en hel tapetvåd, vikt den dubbel och lagt den på mitt skrivbord.
1987 flyttade jag hemifrån för gott. Jag hade turen att få överta en trea högst upp i det här huset efter en väninna som skulle flytta från orten. Initialt hyrde jag i andra hand, men så småningom fick jag överta hyreskontraktet. Här skaffade jag med tiden min andra hund, golden retrievertiken Selma. Ja, jösses, vilket sjå det var att få en valp rumsren när man bodde på tredje våningen utan hiss ... Jag tror jag gick ner sex kilo under de första fyra månaderna.
1992 hade jag slutgiltigt tröttnat på att bo så högt upp med hund och fick tag på en tvåa med kokvrå i den här kåken. Att den dessutom låg tvärs över gården från mamma var ett plus, för då blev det lätt för henne att rycka in som hundvakt. Det var en riktigt mysig gavellägenhet med rejäl balkong mot söder, men jag blev ändå inte så långvarig, för ...
... jag träffade A:s pappa och flyttade in hos honom 1993. På den tiden var huset klätt med s.k. fattiglappar; urblekta, gröna skivor av asbest, som gjorde att fasaden såg ut att vara klädd med fiskfjäll. Numera har han bytt till en mer representativ träpanel. Här föddes A och efter separationen bor hon fortfarande halva sin tid på samma adress.
2000 gick våra vägar isär och jag fick via mitt dåvarande jobb en fyra i det här huset. Lägenheten var okej även om köket var i minsta laget, men det fanns två grannar i trappan som gjorde livet olidligt. Tanten som bodde under oss klagade jämt på vilket liv vi förde (påstod t.ex. att jag hamrade och spikade nätterna igenom), och hade för vana att banka i sina elementrör om jag t.ex. körde min hushållsassistent i köket. Och så gubben på övre våningen som hatade barn (särskilt småbarn, som A) och t.o.m. spottade på vår ytterdörr när han gick förbi. Medan vi bodde här kom omplaceringsvovven Ruffa till oss; en då ettårig spinone italianotik, helt befriad från hyfs men med charm som få.
2005 gick min mamma ur tiden och jag hittade äntligen mitt lilla ”Ruckel”, efter att under några år ha ägt en bostadstomt som aldrig blev bebyggd. Härifrån tänker jag inte flytta förrän det är dags att bära ut mig med fötterna först. Nu, äntligen, vid mogen ålder känner jag att jag kan låta rötterna få fäste. Jag undrar om detta vildsinta flyttande genom åren är en bidragande orsak till att jag inte är särskilt intresserad av resor..? *smakar på tanken* Tja, det är väl inte helt omöjligt?
måndag 15 mars 2010
Det är ju bara sk-t på tv
MEN HERRE MIN guuud, vilken jäkla smörja ... Jag tror jag måste kräkas. Vad är det som får människor att ställa upp på sånt här? Och vem är det som bänkar sig framför tv:n för att se på det utan att vara – eller bli – medvetslös?! Vem vid sina sinnens fulla utsätter sig för något liknande utan att vara därtill nödd och under pistolhot tvungen..?
Jag pratar naturligtvis om TV3:s serie ”Svenska hollywoodfruar”. Om TV4:s ”Drömmen om Italien” är rena, rama sk*ten, så ingår det inte ens ett tillräckligt adjektiv i min vokabulär för att beskriva detta televisionens definitiva bottennapp.
Men varför har mänskan tittat på det då? undrar ni förmodligen.
Tja, precis som med allt annat här i livet så anser jag att man bör ge saker och ting en chans innan man dömer ut det. Men believe you me, i det här fallet blir det inga fler chanser. Näpp. Jag överväger allvarligt att ”tappa bort” kanalplatsen för TV3, vars tablå kan skryta med ännu fler hjärndöda program än det här.
Ge mig ”Kommissarie Morse”, ”Mord i sinnet” eller någon annan bra brittisk deckare! Eller intressanta vetenskapsmagasin. Då, men bara då, kan vi numera snacka aktivt tv-tittande från min sida. Alla dessa förnedringsprogram, billiga såpoperor och värdelösa pratshower vill jag inte ha. Lika lite som sportsidorna i dagstidningarna.
(Fast Skavlan är faktiskt rätt bra, det är han.)
Frågan är, om det inte börjar bli dags att bortrationalisera tv:n här i ”Rucklet” helt och hållet? Fast ett sånt tilltag får förstås som oönskad bieffekt att A packar och flyttar till pappsen. Och det vill jag ju inte.
*tänker*
Nä, det är väl så att det börjar bli läge för att byta till IPTV. Det verkar vara enda sättet att undgå att drunkna i springfloden av skitprogram utan att behöva vinka adjö åt avkomman.
Jag pratar naturligtvis om TV3:s serie ”Svenska hollywoodfruar”. Om TV4:s ”Drömmen om Italien” är rena, rama sk*ten, så ingår det inte ens ett tillräckligt adjektiv i min vokabulär för att beskriva detta televisionens definitiva bottennapp.
Men varför har mänskan tittat på det då? undrar ni förmodligen.
Tja, precis som med allt annat här i livet så anser jag att man bör ge saker och ting en chans innan man dömer ut det. Men believe you me, i det här fallet blir det inga fler chanser. Näpp. Jag överväger allvarligt att ”tappa bort” kanalplatsen för TV3, vars tablå kan skryta med ännu fler hjärndöda program än det här.
Ge mig ”Kommissarie Morse”, ”Mord i sinnet” eller någon annan bra brittisk deckare! Eller intressanta vetenskapsmagasin. Då, men bara då, kan vi numera snacka aktivt tv-tittande från min sida. Alla dessa förnedringsprogram, billiga såpoperor och värdelösa pratshower vill jag inte ha. Lika lite som sportsidorna i dagstidningarna.
(Fast Skavlan är faktiskt rätt bra, det är han.)
Frågan är, om det inte börjar bli dags att bortrationalisera tv:n här i ”Rucklet” helt och hållet? Fast ett sånt tilltag får förstås som oönskad bieffekt att A packar och flyttar till pappsen. Och det vill jag ju inte.
*tänker*
Nä, det är väl så att det börjar bli läge för att byta till IPTV. Det verkar vara enda sättet att undgå att drunkna i springfloden av skitprogram utan att behöva vinka adjö åt avkomman.
söndag 14 mars 2010
Bekantskapsbedrövelser
DENNA SÖNDAG ÄR det gamla bästisens A födelsedag; henne som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Under normala omständigheter skulle jag gratulera henne, men just nu, i skrivande stund, är jag inte så säker.
Faktum är, att jag är rätt övertygad om att hon inte ens vill bli gratulerad. Skrämmande ögonvittnesrapporter har nämligen nått mig om hur alarmerande situationen börjar bli. För visst är något riktigt fel när en kvinna låter sitt hem – sitt ägoboende, gubevars – gro igen helt och hållet? Och jag menar helt ... och ... hållet, inte bara lite dammråttor i hörnen och några odiskade tallrikar på bänken. Vi pratar sanitär olägenhet, så illa är det.
Om kylskåpet lägger av, visst ser man till att få det reparerat eller så går man och köper ett nytt? Jo, så gör man, om man är förankrad i verkligheten. Man lämnar inte det pajade skåpet fullt med matvaror i veckotal. Jag vill inte ens tänka på vilken syn som mötte vänninan S, som med sina tonåringar kom för att låna lägenheten ett par nätter under sportlovet ... Jag blir spyfärdig.
Vanmakten tynger mig mot marken. Det går ju inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt! Och när det geografiska avståndet är för stort för att man regelbundet ska kunna titta in för att ”hålla koll”, då är situationen hopplös.
Men grattis på födelsedagen A, om du mot förmodan läser det här. Den bästa present du kan ge dig själv är att fatta att det är dags att ta tag i ditt alkoholberoende; inte bara med påtvingade punktinsatser, utan på riktigt, av egen vilja.
***
*vinkar hej till Madlar*
Välkommen till bloggföljargänget!
Faktum är, att jag är rätt övertygad om att hon inte ens vill bli gratulerad. Skrämmande ögonvittnesrapporter har nämligen nått mig om hur alarmerande situationen börjar bli. För visst är något riktigt fel när en kvinna låter sitt hem – sitt ägoboende, gubevars – gro igen helt och hållet? Och jag menar helt ... och ... hållet, inte bara lite dammråttor i hörnen och några odiskade tallrikar på bänken. Vi pratar sanitär olägenhet, så illa är det.
Om kylskåpet lägger av, visst ser man till att få det reparerat eller så går man och köper ett nytt? Jo, så gör man, om man är förankrad i verkligheten. Man lämnar inte det pajade skåpet fullt med matvaror i veckotal. Jag vill inte ens tänka på vilken syn som mötte vänninan S, som med sina tonåringar kom för att låna lägenheten ett par nätter under sportlovet ... Jag blir spyfärdig.
Vanmakten tynger mig mot marken. Det går ju inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt! Och när det geografiska avståndet är för stort för att man regelbundet ska kunna titta in för att ”hålla koll”, då är situationen hopplös.
Men grattis på födelsedagen A, om du mot förmodan läser det här. Den bästa present du kan ge dig själv är att fatta att det är dags att ta tag i ditt alkoholberoende; inte bara med påtvingade punktinsatser, utan på riktigt, av egen vilja.
*vinkar hej till Madlar*
Välkommen till bloggföljargänget!
lördag 13 mars 2010
En dag under isen
VÅREN VÄLLER ÖVER världen, men över mig vältrar sig tungsinnet.
Vareviga morgon vaknar jag full av goda ambitioner att vara go’ och gla’ och se livet från den ljusa sidan, men i takt med att dygnets ljusa timmar blir fler verkar skymningen lägra sig allt mer över min planhalva; ett förvånande, men inte helt ovanligt, fenomen. Eller, tja, så har jag i alla fall fått mig berättat av såna som kan sånt där.
Eller kan det helt enkelt vara en begynnande femtioårssvacka..?
*funderar*
Jo, så illa kan det nog vara, för frågan ”Jaha, blev det inte mer än det här?” ploppar upp oroväckande ofta. Alla drömmar jag hade som barn, tonåring eller nyvuxen, vad blev de av dem? Jo, schlurp sa det, och så försvann de ute i livets avloppssystem. Och här sitter jag med badkarsproppen i handen och stirrar fånigt ner i silen. Bildligt talat, alltså, för här i ”Rucklet” har vi inget kar. Ingen karl heller, för den delen.
Nåja, drömmar hör ungdomen till. Vi gamla kärringar får göra det bästa möjliga av situationen, så nu går jag och bakar en plåt amerikanska blåbärsmuffins istället. Ha en bra lördag, hörni!
***
Välkommen, Camilla! Jag lovar att jag inte är lika svårmodig jämt; detta är en förhoppningsvis tillfällig svacka ;o)
Vareviga morgon vaknar jag full av goda ambitioner att vara go’ och gla’ och se livet från den ljusa sidan, men i takt med att dygnets ljusa timmar blir fler verkar skymningen lägra sig allt mer över min planhalva; ett förvånande, men inte helt ovanligt, fenomen. Eller, tja, så har jag i alla fall fått mig berättat av såna som kan sånt där.
Eller kan det helt enkelt vara en begynnande femtioårssvacka..?
*funderar*
Jo, så illa kan det nog vara, för frågan ”Jaha, blev det inte mer än det här?” ploppar upp oroväckande ofta. Alla drömmar jag hade som barn, tonåring eller nyvuxen, vad blev de av dem? Jo, schlurp sa det, och så försvann de ute i livets avloppssystem. Och här sitter jag med badkarsproppen i handen och stirrar fånigt ner i silen. Bildligt talat, alltså, för här i ”Rucklet” har vi inget kar. Ingen karl heller, för den delen.
Nåja, drömmar hör ungdomen till. Vi gamla kärringar får göra det bästa möjliga av situationen, så nu går jag och bakar en plåt amerikanska blåbärsmuffins istället. Ha en bra lördag, hörni!
Välkommen, Camilla! Jag lovar att jag inte är lika svårmodig jämt; detta är en förhoppningsvis tillfällig svacka ;o)
fredag 12 mars 2010
RECEPT > Hurra, vad jag mår bra-smoothie
Pga min vedervärdigt dåliga C-vitaminstatus blir det (förutom seriöst tillskott i receptbelagd tablettform) numera en sådan här varje kväll.Mixa för 2 personer:
-1 banan
-1 kiwi
-1 mandarin (el. ½ apelsin)
tillsammans med en skvätt apelsinjuice.
Fyll upp med naturell yoghurt och pang, bom har man fixat sig en riktig bomb med C, D och kalk.
Virka, virka, virka ...
NÅVÄL, NU SKA jag berätta lite om vad allt som hållit mig sysselsatt och borta från bloggandet. Till stor del har det varit virkandet, och det har tagit extramycket tid i och med att jag jobbat med att knåpa ihop egna lösningar.
Bland annat har jag fixat en liten ros, som jag är riktigt nöjd med.
Den har jag tänkt använda som brosch till exempel till min enkla, svarta tunika. Jag ska egentligen inte alls ha svarta kläder, men med en klatschig cerise scarf och lilla rosen som färggivare funkar det även på mig.
Sen har jag även satt igång med ett helt nytt kuddprojekt. Egentligen är det alldeles ovanligt fult, men så gräsligt det är blir det nästan snyggt ;o) Till det här behövde jag ett bra mönster till en liten blomma men något sådan lyckades jag inte hitta. Så då konstruerade jag ett eget.
Visst är den söt, den lilla blomman med sina tolv kronblad och mitten i avvikande färg? Skulle någon vilja göra egna har jag skrivit ner ett mönster, som du kan hämta i pdf-format genom att klicka här.
Dotra började på en egen virkning under sportlovet; en babyfilt åt kommande systerkotten. Jag tycker hon har valt riktigt läckra unisexiga färger:
Slutligen måste jag meddela Göran att han dessvärre inte kommer att få se min fina bild på en fallande vattendroppe. Jag har för bövelen lyckats radera den! *svär länge och svavelosande mellan sammanbitna tänder vid minnet av hur jäää-la länge det tog att få till den* Om ni inte redan kan tangentkombinationen Shift+Del: lär er den inte. Då är nämligen raderat raderat och mellanlandar inte i någon virtuell papperskorg.
*morrrrr*
[tags: crochet, rose, flower, brooch, granny square, cushion, blanket, cotton, Etsy]
Bland annat har jag fixat en liten ros, som jag är riktigt nöjd med.
Den har jag tänkt använda som brosch till exempel till min enkla, svarta tunika. Jag ska egentligen inte alls ha svarta kläder, men med en klatschig cerise scarf och lilla rosen som färggivare funkar det även på mig.
Sen har jag även satt igång med ett helt nytt kuddprojekt. Egentligen är det alldeles ovanligt fult, men så gräsligt det är blir det nästan snyggt ;o) Till det här behövde jag ett bra mönster till en liten blomma men något sådan lyckades jag inte hitta. Så då konstruerade jag ett eget.
Visst är den söt, den lilla blomman med sina tolv kronblad och mitten i avvikande färg? Skulle någon vilja göra egna har jag skrivit ner ett mönster, som du kan hämta i pdf-format genom att klicka här.
Dotra började på en egen virkning under sportlovet; en babyfilt åt kommande systerkotten. Jag tycker hon har valt riktigt läckra unisexiga färger:
Slutligen måste jag meddela Göran att han dessvärre inte kommer att få se min fina bild på en fallande vattendroppe. Jag har för bövelen lyckats radera den! *svär länge och svavelosande mellan sammanbitna tänder vid minnet av hur jäää-la länge det tog att få till den* Om ni inte redan kan tangentkombinationen Shift+Del: lär er den inte. Då är nämligen raderat raderat och mellanlandar inte i någon virtuell papperskorg.
*morrrrr*
[tags: crochet, rose, flower, brooch, granny square, cushion, blanket, cotton, Etsy]
RECEPT > Ost- & morotsplättar
HUSLIGHETEN HAR NÅTT nya höjder den senaste veckan. Bland annat har jag summa två gånger ställt mig och stekt mina ost- & morotsplättar, eftersom A tyckte det var så gott första gången. Den ena gången tog jag förresten undan halva smeten och slängde i finhackad bladspenat istället.Det här behöver du:
2 dl dinkelmjöl (vanligt vetemjöl går förstås lika bra)
4 dl mjölk
3 ägg
0,5 tsk salt
några varv på svartpepparkvarnen
c. 1 dl riven ost
25-30 g smält smör (så du slipper smöra laggen hela tiden)
1 rejäl finriven morot (eller c. 100 g spenat)
Blanda ut mjölet med ungefär hälften av mjölken. Ta inte allt på en gång för då är det lätt att mjölet klumpar sig. Rör ner resten. Vispa i äggen. Krydda! Till sist i med det smälta smöret, osten och moroten.
Grädda plättarna på medelhög värme. Gott så in i bombens med en fräsch sallad. Vill man lyxa till det serverar man t.ex. knaperstekt bacon till.
torsdag 11 mars 2010
Ett litet livstecken
*vinkar*
JODÅ, JAG ÄR fortfarande i livet. Är bara lite busy just nu med allt möjligt annat. En del skoj, en del mindre så.
Stay tuned, jag kommer nog upp till ytan snart :o)
JODÅ, JAG ÄR fortfarande i livet. Är bara lite busy just nu med allt möjligt annat. En del skoj, en del mindre så.
Stay tuned, jag kommer nog upp till ytan snart :o)
onsdag 10 mars 2010
RECEPT > Vitlöksmarinerade bönor
JAG MINNS FAKTISKT inte om jag delat med mig av det här receptet tidigare, men har jag det så är det ändå värt att upprepa.Torkade bönor är förhållandevis billiga och baljväxter är vansinnigt nyttiga. Jag kokar oftast hela påsar när jag en gång kokar. Sedan blandar jag de avsvalnade bönorna och fryser dem i lämpligt stora förpackningar; enkelt att ta fram, tina i mikron och marinera.
Receptet är för en normalstor sats, som räcker som tillbehör för fyra personer. Själv lagar jag oftast dubbelt upp :o)
Gör så här:
3 dl kokta bönor, gärna blandade (vita, kidney, soja osv)
gräslök eller persilja
marinad
0,5 dl solros- eller olivolja
4 msk balsamvinäger
1 msk tomatpuré
0,5 tsk paprikapulver (gärna starkt)
1 vitlöksklyfta
lite grovmalen svartpeppar
lite havssalt
Blanda alla ingredienserna till marinaden och häll den över de nykokta/nytinade bönorna medan de fortfarande är varma. Låt kallna och blanda sedan i det finhackade gröna.
Servera de marinerade bönorna som tillbehör till varmrätt eller blanda dem i en sallad.
måndag 8 mars 2010
Till sist kom garnet
ÄNTLIGEN ÄR JAG färdig med krönikan till det kommande lördagsnumret av Tidningen Åland. Det tog sin tid denna gång, eftersom jag inte tyckte jag hade något vettigt att sätta på pränt. Men till slut fick jag en idé och då gick det istället som det brukar: det blev svårt att hålla sig under längdgränsen på 3.800 tecken ...
Den efterlängtade garnleveransen från Tyskland kom i fredags, så nu kan jag slutföra de virkningar som blivit på hälft på grund av ”råvarubrist”! Men innan paketet blev hämtat från posten hann jag påbörja två nya kuddar, som faktiskt är nästan färdiga:
Nu återstår att bestämma hur de yttersta fem centimetrarna ska göras och sedan ska baksidorna, i vanlig ordning, sys av enfärgat bomulls- eller linnetyg.
[ Mina krönikor återfinns alltid veckan efter publiceringen som en del i kåserisamlingen ”Kort & Gott”, som du kommer till genom att klicka vidare via länken som finns under rubriken ”Böcker å annat jag skrivit” i den högra spalten -> ]
[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]
Den efterlängtade garnleveransen från Tyskland kom i fredags, så nu kan jag slutföra de virkningar som blivit på hälft på grund av ”råvarubrist”! Men innan paketet blev hämtat från posten hann jag påbörja två nya kuddar, som faktiskt är nästan färdiga:
Nu återstår att bestämma hur de yttersta fem centimetrarna ska göras och sedan ska baksidorna, i vanlig ordning, sys av enfärgat bomulls- eller linnetyg.
[ Mina krönikor återfinns alltid veckan efter publiceringen som en del i kåserisamlingen ”Kort & Gott”, som du kommer till genom att klicka vidare via länken som finns under rubriken ”Böcker å annat jag skrivit” i den högra spalten -> ]
[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]
And the winner is ... #3
A är tillbaka i modershuset och därmed är dragningen av vinnaren av Granny Goes Hip-armbandet avklarad. Och tja, jag kan inte annat än garva, för vinnaren blev ...*oliiidlig spänning*
... bloggens ende manlige följare. Grattis, Göran, du kommer säkert att bli riktigt söt i ett orange, virkat armband! Om du mejlar mig din adress så kommer vinsten på posten så snart Ymer lyckas bryta upp farleden.
Och ni övriga: Kolla spalten till höger ->
Som synes är det en ny utlottning på gång :o)
lördag 6 mars 2010
Har någon sett kusin vitamin..?
JAAA, DET ÄR solsken idag! Trädgården, inbäddad i ett bautatjockt snötäcke, glittrar och gnistrar så det nästan gör ont i ögonen och himlen är klarblå. Såna här dagar gör mig glad, och det känns nästan som livet ändå är värt att leva.
Detta med årstidsväxlingarna och väderomslagen är trots allt tjusningen i att bo på våra breddgrader. Jag skulle aldrig kunna bosätta mig t.ex. i Kalifornien (som min bror), där vädret – om man generaliserar lite – bara varierar mellan mycket varmt och lite varmt. Dödstråkigt. För vad skulle man då ha att klaga på och tala om..? *garvar*
På tal om något helt annat, så kan jag informera om att jag sedan igår inte bara har ”engelska sjukan”, som jag ordat om tidigare. Nu har jag dessutom fått ”skörbjugg”! Labsvaret för provet för c-vitamin har äntligen kommit, efter en dryg månad. Och se på fan, ligger inte också det alldeles för lågt! 15 umol/liter lyckas jag prestera, där referensvärdet är 23-114.
Ja, ja, det är väl bara att ta skeden i vacker hand och acceptera att man börjar bli slut som människa. Men detta ger jag faktiskt blanka tusan i idag, när vädret är som det är! Nu ska fossingarna i blöt och sen får de komma med ut på långpromenad. Det är väl bäst att passa på medan man ännu orkar ;o)
Detta med årstidsväxlingarna och väderomslagen är trots allt tjusningen i att bo på våra breddgrader. Jag skulle aldrig kunna bosätta mig t.ex. i Kalifornien (som min bror), där vädret – om man generaliserar lite – bara varierar mellan mycket varmt och lite varmt. Dödstråkigt. För vad skulle man då ha att klaga på och tala om..? *garvar*
På tal om något helt annat, så kan jag informera om att jag sedan igår inte bara har ”engelska sjukan”, som jag ordat om tidigare. Nu har jag dessutom fått ”skörbjugg”! Labsvaret för provet för c-vitamin har äntligen kommit, efter en dryg månad. Och se på fan, ligger inte också det alldeles för lågt! 15 umol/liter lyckas jag prestera, där referensvärdet är 23-114.
Ja, ja, det är väl bara att ta skeden i vacker hand och acceptera att man börjar bli slut som människa. Men detta ger jag faktiskt blanka tusan i idag, när vädret är som det är! Nu ska fossingarna i blöt och sen får de komma med ut på långpromenad. Det är väl bäst att passa på medan man ännu orkar ;o)
fredag 5 mars 2010
Man tager lite papper ...
VÄLKOMMEN SOM NY följare av min inriktningsbefriade blogg, Annamon! Jag får väl bara hoppas att ett eller annat av mina varierade inlägg har något att tillföra :o)
Passar samtidigt på att visa ett till exempel på vad det går att åstadkomma av simpla pappersremsor. Jag har väl kanske inte nämnt tidigare att, förutom garn, så är papper en hemlig passion. Troligtvis är det en ren yrkesskada :o)
Den här ihåliga sfären är väl sisådär femton centimeter i diameter. Vete tusan vad man ska ha den till, men den är snygg att se på.
[tags: strip origami, sphere, paper]
Passar samtidigt på att visa ett till exempel på vad det går att åstadkomma av simpla pappersremsor. Jag har väl kanske inte nämnt tidigare att, förutom garn, så är papper en hemlig passion. Troligtvis är det en ren yrkesskada :o)
Den här ihåliga sfären är väl sisådär femton centimeter i diameter. Vete tusan vad man ska ha den till, men den är snygg att se på.
[tags: strip origami, sphere, paper]
Värdelöst vetande om mig
EMEDAN DET IDAG fortfarande är rena, rama inspirations-Sahara hos mig tänkte jag passa på att berätta lite mer om mig själv istället; bli lite mer personlig, om man så säger.- jag är ingen ”äkta” ålänning utan har finsk mor/svensk far, föddes uppe i Österbotten i Finland och flyttades ner vid tre års ålder; lite typ ”båtflykting”, alltså *undrar fortfarande varför*
- all min nu levande släkt bor på det finska fastlandet och är finskspråkig (utom min bror, som sedan länge är bosatt i USA, och dottern A, som bor halva sin tid hos mig) *vinkar åt släkten*
- mitt eget modersmål är svenska (japp, här snackar vi seriösa kommunikationsproblem med släkten!) *tränar på att säga sitruunamehua med korrekt uttal*
- jag har varit förlovad två gånger men aldrig ”blivit gift” *gödselvattnar Hoppet*
- jag blev egenföretagare 1989, då jag och min dåvarande kompanjon startade reklambyrå *förfasas över att det gått tjugo år*
- jag har haft tre hundar; Scotty (skotsk terrier, envis som synden, blev nästan 11), Selma (golden retriever, min ”bästis” i nästan 13 år) och Ruffa (spinone italiano, som vid ett års ålder omplacerades hos oss för drygt ett år) *drömmer om en ny fyrfoting*
- min morfar var 18 år äldre än mormor, pappa 17 år äldre än mamma och A:s pappa 16 år äldre än jag; det går m.a.o. nedåt *ber en bön att A fått bättre vett*
- före A vägde jag 52 kg, det gör jag även idag *skramlar lite med revbenen*
- jag har aldrig, och kommer aldrig, att färga håret *kastar à la Miss Piggy med den halvmeterlånga råttpälsen*
- jag blev med glasögon när jag var 12 *kisar närsynt*
torsdag 4 mars 2010
Borttappat: minne, sgs oanvänt
HUR KAN MAN så snabbt totalglömma sådant man egentligen kan?! Den frågan ställde jag mig igår, när jag via min on-linebutik på Etsy fick en beställning på en 48-uddig pappersstjärna. Sådana har jag vikt huuur många som helst under de senaste åren, men nu haft en paus på uppåt ett år. Så där satt jag med mina tolv pappersremsor och var som ett levande frågetecken och kom tammesjutton inte ihåg hur man skulle göra.
*ryser vid minnet*
Som tur var har jag noga mappat min beskrivning, så till slut blev det ändå en stjärna. Men inte ens med beskrivningen framför nosen kändes det som jag någonsin gjort detta förut. Ruggig känsla ...
Cirka tio centimeter i diameter är den färdiga taggbollen. Nu ska den ytbehandlas och beströs med finaste glitter, sedan är den redo att skeppas över Atlanten. Puh ...
*torkar svetten ur pannan*
Idag borde jag egentligen ägna mig åt att författa min nästa krönika till Tidningen Åland, men det är lika zero i bollen idag som igår. Och där ute vräker snön fortfarande ner som om vintern just har börjat. Tanken på att emigrera till Nya Zeeland blir mer och mer lockande hela tiden. Men vänta bara! Sen när A har flaxat iväg från boet, då ...
På tal om drömmar, så kastade jag igår ett öga på TV4:s nya tävlingsprogram, Drömmen om Italien. Jamen, herregud ... Hur mycket skit går det att göra tv om??? Tänk om alla dessa pengar det kostar skulle spenderas på något vettigt istället? (Som att föras över till mitt bankkonto. Det vore vettigt det!)
Men vet ni vad, här duger det inte att sitta och blogga. Nu måste jag ut och skotta igen!
[tags: moravian star, paper, folded, glitter]
*ryser vid minnet*
Som tur var har jag noga mappat min beskrivning, så till slut blev det ändå en stjärna. Men inte ens med beskrivningen framför nosen kändes det som jag någonsin gjort detta förut. Ruggig känsla ...
Cirka tio centimeter i diameter är den färdiga taggbollen. Nu ska den ytbehandlas och beströs med finaste glitter, sedan är den redo att skeppas över Atlanten. Puh ...
*torkar svetten ur pannan*
Idag borde jag egentligen ägna mig åt att författa min nästa krönika till Tidningen Åland, men det är lika zero i bollen idag som igår. Och där ute vräker snön fortfarande ner som om vintern just har börjat. Tanken på att emigrera till Nya Zeeland blir mer och mer lockande hela tiden. Men vänta bara! Sen när A har flaxat iväg från boet, då ...
På tal om drömmar, så kastade jag igår ett öga på TV4:s nya tävlingsprogram, Drömmen om Italien. Jamen, herregud ... Hur mycket skit går det att göra tv om??? Tänk om alla dessa pengar det kostar skulle spenderas på något vettigt istället? (Som att föras över till mitt bankkonto. Det vore vettigt det!)
Men vet ni vad, här duger det inte att sitta och blogga. Nu måste jag ut och skotta igen!
[tags: moravian star, paper, folded, glitter]
onsdag 3 mars 2010
LÄSTIPS
Udda av Sara Lövestam
av Sara Lövestam
Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Systembolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera beundrarinnor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fascinationen för det ofullständiga. Det pinsamma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stumpen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.
Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med bandinspelningar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon uppvaktning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bortse från just det som ingen någonsin bortser från – hennes obefintliga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frågor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva konfronteras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.
Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms heller inte riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den saken att göra.
Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)
Högst personlig kommentar:
Sara kom jag i kontakt med under min sejour på kapitel1.se, där hon också kapade åt sig segern i Bok-SM 2009, och detta är alltså hennes helt underbara debutroman. Hon tecknar sina karaktärer på ett sådant sätt att jag alldeles tydligt kan se dem för mitt inre och hennes berättarröst är samtidigt oerhört välvårdad och frispråkig; en härlig och lyckad blandning. Intrigen är väl genomtänkt och flyter hela vägen.
Det är inte ofta jag läser en roman av en svensk författare där jag inte åtminstone någon gång under läsandets gång retar mig på något, men så icke i fallet ”Udda”. Det här är en bok som gick direkt till mitt hjärta och som får mina varmaste rekommendationer! Jag väntar med spänning på vad Sara ska koka ihop härnäst och skulle gärna se ”Udda” som film!
Virka, virka, virka ... det ena och det andra
SNÖN FORTSÄTTER ATT vräka ner. Snart skiter jag i att skotta mer, finner mig i att bli inplogad och får väl reda mig resten av vintern på vad som finns i frys och skafferi. Och idag har jag absolut ingenting vettigt att komma med. I huvudet är det lika vitt som därute. Istället tänkte jag visa några bilder på mina pågående virkprojekt. Kanske kan det inspirera någon av er att hugga tag i nålen?
Vi börjar med en nästan färdig axelväska av hexagoner. Virkbiten är färdig och sömnaden av axelrem och infodring återstår. Jag har en mycket högre tröskel när det gäller symaskinen än virknålen.
Okej, då fortsätter vi med ett par nyckelringshjärtan. De är faktiskt jäkla roliga att göra, eftersom de går hyfsat fort. Sen får man låta fantasin flöda när det kommer till dekorationsbiten. Bra omväxling till de rätt enformiga rutprojekten!
Sedan ett väskprojekt till. Den här gör jag av högst traditionella mormorsrutor, men mitt svarta garn tog slut och jag väntar på mer från min leverantör i Tyskland. Därför har det hela blivit lite ”på hälft”. Färgtänket är ”folkdräktssjal med blommor på svart botten”. Typ.
Slutligen det jag roat mig med i väntan på garnförsändelsen (som den här gången dröjt längre än vanligt): en kudde av enfärgade mormödrar. Baksidan kommer jag att sy av ett enfärgat bomullstyg.
Men hörni, gott folk, nu ska jag sätta mig i bastun. Jag blev genomsvettig av förmiddagens snöskottning, som dessutom får mina för tätt sittande svankkotors taggutskott att gnaga mot varandra och smärtsamt påminna mig om att jag inte är någon ungdom längre. Blir nog skönt med en halvtimme i värmen!
PS. Nu har jag gjort som Göran tipsade: skrapat med en kniv på mina stackars pelargoners stammar för att se om där finns något liv. Såvitt jag kan bedöma är det kört. Inte en tillstymmelse till grönt så långt ögat når. Komposten nästa, med andra ord. Skit också! :o(
[tags: crochet, hexagon, key fob, key ring, heart, granny square, bag, cushion, cotton, Etsy]
Vi börjar med en nästan färdig axelväska av hexagoner. Virkbiten är färdig och sömnaden av axelrem och infodring återstår. Jag har en mycket högre tröskel när det gäller symaskinen än virknålen.
Okej, då fortsätter vi med ett par nyckelringshjärtan. De är faktiskt jäkla roliga att göra, eftersom de går hyfsat fort. Sen får man låta fantasin flöda när det kommer till dekorationsbiten. Bra omväxling till de rätt enformiga rutprojekten!
Sedan ett väskprojekt till. Den här gör jag av högst traditionella mormorsrutor, men mitt svarta garn tog slut och jag väntar på mer från min leverantör i Tyskland. Därför har det hela blivit lite ”på hälft”. Färgtänket är ”folkdräktssjal med blommor på svart botten”. Typ.
Slutligen det jag roat mig med i väntan på garnförsändelsen (som den här gången dröjt längre än vanligt): en kudde av enfärgade mormödrar. Baksidan kommer jag att sy av ett enfärgat bomullstyg.
Men hörni, gott folk, nu ska jag sätta mig i bastun. Jag blev genomsvettig av förmiddagens snöskottning, som dessutom får mina för tätt sittande svankkotors taggutskott att gnaga mot varandra och smärtsamt påminna mig om att jag inte är någon ungdom längre. Blir nog skönt med en halvtimme i värmen!
PS. Nu har jag gjort som Göran tipsade: skrapat med en kniv på mina stackars pelargoners stammar för att se om där finns något liv. Såvitt jag kan bedöma är det kört. Inte en tillstymmelse till grönt så långt ögat når. Komposten nästa, med andra ord. Skit också! :o(
[tags: crochet, hexagon, key fob, key ring, heart, granny square, bag, cushion, cotton, Etsy]
tisdag 2 mars 2010
Pelargonproblem
FINNS DET LIV finns det hopp, sägs det, och det är säkert sant. Men just nu undrar jag sannerligen om det finns liv i mina övervintrade pelargoner. Någonstans, någon gång läste jag tipset att till hösten gräva upp plantorna, skaka bort jorden och förvara växten mörkt och svalt tills det är dags att plantera igen.
För en dryg vecka sedan plockade jag fram liken ur garderoben (nja, svalförrådet då) och lät dem få fötterna i jord igen. Men jag är högst tveksam till om det i dessa bruna pinnar finns något liv mer. Någon som vet eller rentav provat den här varianten av övervintring?
Vad som däremot har liv är de billiga snittrosor jag kostade på mig den 21.2 i en livsmedelshall. Kolla bara hur fin buketten är ännu idag, nio (!) dagar senare. Helt otroligt, alltså ... Inte en enda har nickat ännu.
För en dryg vecka sedan plockade jag fram liken ur garderoben (nja, svalförrådet då) och lät dem få fötterna i jord igen. Men jag är högst tveksam till om det i dessa bruna pinnar finns något liv mer. Någon som vet eller rentav provat den här varianten av övervintring?
Vad som däremot har liv är de billiga snittrosor jag kostade på mig den 21.2 i en livsmedelshall. Kolla bara hur fin buketten är ännu idag, nio (!) dagar senare. Helt otroligt, alltså ... Inte en enda har nickat ännu.
måndag 1 mars 2010
Virka, virka, virka ... ett litet hjärta
IGÅR KVÄLL DRABBADES jag plötsligt av mormorsrutesvacka (det har blivit något hundratal de senaste veckorna) och kände att jag måste göra något annat. Detta ”något” blev en nyckelring med ett virkat hjärta, dekorerat med franska knutar i olika färger.
Det tog sin rundliga tid innan jag fick till en hjärtform som jag var nöjd med, och typiskt nog kom jag på först efteråt att det säkert finns bra beskrivningar på nätet. Och mycket riktigt – t.ex. hos stjernfall finns en beskrivning i både ord och bild (brasklapp: ännu inte provad av mig). Jag kan inte fatta varför jag inte trålade nätet direkt ... :o(
Eftersom jag knåpat ihop någon amigurumi mellan varven vet jag att det är lite pilligt att virka så här smått. Men det är samtidigt väldigt kul! Nu vet jag inte om jag ska lägga ut nyckelringen till salu i min on-linebutik på Etsy eller spara den till ett framtida lotteri här på bloggen. Vad tycker ni?
[tags: crochet, heart, key fob, key ring, cotton, Etsy]
Det tog sin rundliga tid innan jag fick till en hjärtform som jag var nöjd med, och typiskt nog kom jag på först efteråt att det säkert finns bra beskrivningar på nätet. Och mycket riktigt – t.ex. hos stjernfall finns en beskrivning i både ord och bild (brasklapp: ännu inte provad av mig). Jag kan inte fatta varför jag inte trålade nätet direkt ... :o(
Eftersom jag knåpat ihop någon amigurumi mellan varven vet jag att det är lite pilligt att virka så här smått. Men det är samtidigt väldigt kul! Nu vet jag inte om jag ska lägga ut nyckelringen till salu i min on-linebutik på Etsy eller spara den till ett framtida lotteri här på bloggen. Vad tycker ni?
[tags: crochet, heart, key fob, key ring, cotton, Etsy]
söndag 28 februari 2010
Och den rätta raden är ...
MEA CULPA, MEA culpa! Mea maxima culpa! Här har ni en som motvilligt får krypa till korset och erkänna att jag brutit mitt frivilligt avgivna löfte att aldrig spela på Lotto igen. Gårdagens lyckade loppisshopping fick mig att falla till föga. Jag tänkte att turen kanske vänt, så jag internetinlämnade en ruta med andan i halsen, minuterna före spelmöjligheterna stängdes för veckan.
Jag har inte vågat kolla om det blev ens fyra rätt. Först ska jag tillåta mig att drömma om vad jag skulle göra om jag fick en storvinst! Här är tio saker:
.
.
.
*spänningen är oliiidlig*
.
.
.
*trumvirvel*
.
.
.
Näää! Ett rätt och inte ens ett förbannat tilläggsnummer. Fuck!
*GIGANTISK SUCK*
Jag har inte vågat kolla om det blev ens fyra rätt. Först ska jag tillåta mig att drömma om vad jag skulle göra om jag fick en storvinst! Här är tio saker:
- betala bort lånet på huset
- lägga undan en rejäl slant till A:s studier
- byta Röda Faran mot en något nyare beg. bil med dragkrok
- köpa en släpvagn
- bygga en rejäl ”snickerboa” på gården
- renovera (och bygga till) köket
- renovera badrummet
- byta entrédörren och alla fönster
- ordna ett oförglömligt party för mina fåtaliga nära vänner
- ta A med mig på en flera månaders resa till Nya Zeeland
.
.
.
*spänningen är oliiidlig*
.
.
.
*trumvirvel*
.
.
.
Näää! Ett rätt och inte ens ett förbannat tilläggsnummer. Fuck!
*GIGANTISK SUCK*
lördag 27 februari 2010
Lyckan är en loppis
DAGENS VÄDER PÅMINNER om en blöt ylletröja tagen direkt ur kylskåpet. Luftfuktigheten pendlar mellan 99 och 100 % och molntäcket ruvar tungt över övärlden. Kort sagt ingen dag man gärna vistas utomhus. Därför satt jag fortfarande iförd nattpajta och morgonrock och virkade när T plingade på framåt tolvtiden på dagen, men kom snabbt i kläderna när det varslades om loppisrunda.
Och vilken runda ... Om jag hade råd skulle jag utan tvekan omedelbums anställa T som min personliga shoppare! Den människan har en inbyggd radar för de verkliga fynden, och nosade likt en värmesökande missil upp ett loppisbord dignande av fina märkeskläder i exakt min lilla storlek.
Bytet blev en ursnygg rock i helylle, en superbra långpromenadomgång med jacka och byxa, två fina kjolar, ett par ”Raitapaita” från Marimekko plus en söt liten rosa topp åt A till sommaren (om den nå’nsin kommer). Härmed har jag ekiperat mig för flera år framåt till det högst facila priset om 36 euro, vilket måste anses vara mer än strålande för min skrala kassa och min minibudget för inköp av kläder och skor.
När jag kom hem var jag på ett så gott humör att jag ställde mig och svängde ihop en lasagne till middag åt A och mig. Det är normalt sett en rätt jag drar mig lite för att ta itu med, för det tar en så’n evinnerlig tid att göra köttsås och vitsås och riva ost och grädda och låta härligheten ”sätta sig”, men hujedamej så gott det blir ...
Som pricken över i:et begick vi idag ett grovt traditionsbrott och tryckte i oss varsin portion memma med socker och grädde till efterrätt. Memma äter man egentligen först till påsk här i Finland, men den här gången gav vi alltså blanka fan i att vänta. Det må se ut som en färsk komocka i mjölk, men det är gott!
Memma lagas av vatten, rågmjöl, rågmalt,
sirap, kornmalt, salt och pomeransskal.
Och vilken runda ... Om jag hade råd skulle jag utan tvekan omedelbums anställa T som min personliga shoppare! Den människan har en inbyggd radar för de verkliga fynden, och nosade likt en värmesökande missil upp ett loppisbord dignande av fina märkeskläder i exakt min lilla storlek.
Bytet blev en ursnygg rock i helylle, en superbra långpromenadomgång med jacka och byxa, två fina kjolar, ett par ”Raitapaita” från Marimekko plus en söt liten rosa topp åt A till sommaren (om den nå’nsin kommer). Härmed har jag ekiperat mig för flera år framåt till det högst facila priset om 36 euro, vilket måste anses vara mer än strålande för min skrala kassa och min minibudget för inköp av kläder och skor.
När jag kom hem var jag på ett så gott humör att jag ställde mig och svängde ihop en lasagne till middag åt A och mig. Det är normalt sett en rätt jag drar mig lite för att ta itu med, för det tar en så’n evinnerlig tid att göra köttsås och vitsås och riva ost och grädda och låta härligheten ”sätta sig”, men hujedamej så gott det blir ...
Som pricken över i:et begick vi idag ett grovt traditionsbrott och tryckte i oss varsin portion memma med socker och grädde till efterrätt. Memma äter man egentligen först till påsk här i Finland, men den här gången gav vi alltså blanka fan i att vänta. Det må se ut som en färsk komocka i mjölk, men det är gott!
sirap, kornmalt, salt och pomeransskal.
RECEPT > Fruktsallad med kanel och anis
Ibland får vi ett panikartat vitaminbehov, A och jag. Då brukar vi göra en rejäääl fruktsallad, vilket hände inför detta veckoslut. Men den här gången ville jag inte ha i några konserver alls, så istället kokade jag en egen sockerlag, hällde den het över frukterna och lät hela härligheten stå och kallna i vindstrappan ett par timmar.
De här frukterna använde jag:
1 banan
c. 250 g kärnfria, gröna vindruvor
1 hel färsk ananas
½ honungsmelon
250 g egenodlade, djupfrysta jordgubbar
Lagen gjorde jag så här:
4 dl vatten
3 dl socker
1 kanelstång
½ tsk hela anisfrön
1 msk citronsaftkoncentrat
Lagen kokade jag upp och sedan fick den stå och sjuda under lock i ungefär tio minuter medan jag skar ner frukten i småbitar.
Kanelen, anisen och citronsaftskvätten ger en extra kick åt den annars rätt sötsliskiga lagen och citronen gör även att bananen inte mörknar.
En sådan här fruktsalladsbomb är smaskig precis som den är, men extra smarrigt blir det förstås med en klick vispgrädde på toppen. Här i ”Rucklet” snålar vi nämligen inte med gräddfibrerna ;o)
fredag 26 februari 2010
Tittar på hockey? Jag..? Eh ...
HERREGUD, EN SÅ’N tur att jag har både finskt och svenskt medborgarskap ... Idag vill jag inte vara finne. Alls. Jeezez vilken värdelös hockeymatch mot USA i Vancouver ... 6-0 i första perioden – man skäms.
*nynnar högt och ljudligt på Du gamla, du fria*
*inser just att jag – JAG! – följer med något i OS*
*beställer frivilligt en stor sinnesundersökning*
Något senare:
*kom just på att Tre Kronor är helt ute ur spelet och rotar nu bland soporna efter de bortslängda noterna till Vårt land, vårt land*
Ännu mer senare:
Matchen slutade 6-1 till USA och de finska lejonen kan m.a.o. ännu sjabbla bort bronset om de spelar lika dåligt i den matchen som under semifinalens första period. Fast det är förstås som en av tv-kommentatorerna sa: ”Om tio år är det ingen som minns att det stod 6-0 redan i period ett. Det man kommer att minnas är att finnarna fick stryk med hela 6-1.”
Alltid något.
*bestämmer mig för att inte titta på en endaste minut till av detta för Finlands del totalkatastrofala OS*
*nynnar högt och ljudligt på Du gamla, du fria*
*inser just att jag – JAG! – följer med något i OS*
*beställer frivilligt en stor sinnesundersökning*
Något senare:
*kom just på att Tre Kronor är helt ute ur spelet och rotar nu bland soporna efter de bortslängda noterna till Vårt land, vårt land*
Ännu mer senare:
Matchen slutade 6-1 till USA och de finska lejonen kan m.a.o. ännu sjabbla bort bronset om de spelar lika dåligt i den matchen som under semifinalens första period. Fast det är förstås som en av tv-kommentatorerna sa: ”Om tio år är det ingen som minns att det stod 6-0 redan i period ett. Det man kommer att minnas är att finnarna fick stryk med hela 6-1.”
Alltid något.
*bestämmer mig för att inte titta på en endaste minut till av detta för Finlands del totalkatastrofala OS*
Låtom oss hata myndigheter, tra-la-la ...
NÄR JAG BLIR stor ska jag bli en myndighetshatare av rang. Frågan är om jag inte rentav ska satsa på att dra ihop en liten privat armé för en mera systematisk krigföring så där riktigt på riktigt? Bomber och granater, typ. Eller åtminstone lite skämmiga, illans blå paintballskott.
Ja, det är faktiskt så, och alla eventuella läsare som av någon för mig obegriplig anledning får sin utkomst av att jobba vid någon sådan kan surfa vidare nu. Här kommer nämligen att spys etter och galla i sådana mängder att jag borde förse inlägget med en gul skylt med texten LIVSFARA i stora, feta, svarta bokstäver.
”Jaha, nu har det en gång för alla flippat fullständigt för henne”, tänker säkert några av er. Men si, det har det inte. Inte mer än vanligt. Däremot har jag förmånen (ha-ha-HAA!) att än en gång drabbas av Folkpensionsanstaltens (Fpa; Finlands motsvarighet till svenska Försäkringskassan) sengångarlika handläggning av ett ärende som inte är nytt utan varit på gång i redan ett år.
Idag är det den 26.2. I övermorgon, söndag, är det den 28.2. Det är sista dagen mitt innevarande läkarintyg är giltigt, men ett nytt är skrivet och skickat för över en månad sedan. Och jag har väntat och väntat på besked, både från Fpa och från mitt pensionsförsäkringsbolag (Pensions-Alandia). Men tro inte att några fönsterkuvert med dessa avsändare har dykt upp. (Däremot ett antal andra, mindre eftertraktade.)
När inget kom med posten idag heller ringde jag i tur och ordning upp Pensions-Alandia och Fpa. Hos Pensions-Alandia var min handläggare på tjänsteresa (det är hon så gott som alltid, eller på kurs eller i möte) och inte anträffbar förrän på måndag. Och precis som vanligt kan ingen annan ge några vettiga svar.
(Vilket alltid får mig att bli lite nervös, för vad händer om ifrågavarande handläggare har den dåliga smaken att hon går och kolar vippen??? Försvinner alla ärenden ut i tomma intet då eller..? Nä, självklart inte. Därför drar jag slutsatsen att det där med att inte kunna ge besked i hennes frånvaro är en ren och skär bortis.)
Däremot fick jag veta något nytt: Pensions-Alandias ”pappersläkare” – som svingar sin bila utan att någonsin lägga så mycket som ett getöga på den som berörs av besluten – fattar inga som helst beslut förrän Fpa:s ”pappersläkare” sagt sitt. Det vill säga ytterligare en medicinman som likaledes frejdigt sköter giljotinen utan någon föregående konkret handpåläggning eller antydan till okulär besiktning.
Pensionsbolagets sakkunnigläkare inväntar alltså Fpa:s sakkunnigläkares ord, för att deras respektive godkännande/avslag ska stämma överens med varandra!
Jamen, va’ fan?! De pratar således ihop sig, de små jävlarna! Två”experter” som aldrig sett människan som papperen handlar om sitter med hela makten. Visst är det ruggigt?
Något som jag, i egenskap av f.d. läkarsekreterare, sedan tidernas begynnelse ställt mig mycket frågande till är hur någon kan göra en korrekt patientbedömning baserat enbart på journalanteckningar. Jag vet vilken rappakalja det kan stå i papperen.
Lika frågande är jag inför att dessa ”pappersläkares” bedömningar av ett enskilt fall kan gå stick i stäv med patientens behandlande läkares; den som de facto kan se människan och, om lusten finns, känna på henne. Än mer frågande blir jag när ”pappersdoktorns” formella specialitet inte sammanfaller med den behandlade läkarens; då t.ex. en sedan länge icke-yrkesverksam pediatriker (barnspecialist) med glatt humör och fanan i topp kan köra över exempelvis en psykiatriker.
Mitt samtal till Fpa var lika resultatlöst det. Jodå, de har tagit emot mitt nya intyg den 1.2 och påbörjat handläggningen den 8.2, men något beslut fanns ännu inte. I min ordning & reda-pärm här hemma har jag en kopia av det aktuella intyget. Det är daterat den 22.1 och sträckan mellan min läkares mottagning och Fpa:s kontor är kanske 200 meter fågelvägen, så hur i helskotta kan det ha dröjt ända till den 1.2 innan de ankomststämplade mitt intyg??? Det begriper jag inte.
Så nu sitter jag här igen, långtidssjukskriven pga allvarlig stress, med en byråkratutlöst adrenalinnivå långt ovanför taknocken. På måndag är jag nämligen till papperet 100 % arbetsför, för något annat besked har jag ju inte fått, varken från Fpa eller Pensions-Alandia. De bäddar verkligen för ens tillfrisknande, de där båda ...
Men va’ fan, det är ju fredag. Jag tror jag knäcker en pava rött och ägnar kvällen åt att förfina min talang för konsten-att-med-liv-och-själ-hata-myndigheter. Is there anybody out there som som motvikt till mina litanior råkar ha en solskenshistoria om någon myndighet att dela med sig av? I så fall är jag idel öra!
Ja, det är faktiskt så, och alla eventuella läsare som av någon för mig obegriplig anledning får sin utkomst av att jobba vid någon sådan kan surfa vidare nu. Här kommer nämligen att spys etter och galla i sådana mängder att jag borde förse inlägget med en gul skylt med texten
”Jaha, nu har det en gång för alla flippat fullständigt för henne”, tänker säkert några av er. Men si, det har det inte. Inte mer än vanligt. Däremot har jag förmånen (ha-ha-HAA!) att än en gång drabbas av Folkpensionsanstaltens (Fpa; Finlands motsvarighet till svenska Försäkringskassan) sengångarlika handläggning av ett ärende som inte är nytt utan varit på gång i redan ett år.
Idag är det den 26.2. I övermorgon, söndag, är det den 28.2. Det är sista dagen mitt innevarande läkarintyg är giltigt, men ett nytt är skrivet och skickat för över en månad sedan. Och jag har väntat och väntat på besked, både från Fpa och från mitt pensionsförsäkringsbolag (Pensions-Alandia). Men tro inte att några fönsterkuvert med dessa avsändare har dykt upp. (Däremot ett antal andra, mindre eftertraktade.)
När inget kom med posten idag heller ringde jag i tur och ordning upp Pensions-Alandia och Fpa. Hos Pensions-Alandia var min handläggare på tjänsteresa (det är hon så gott som alltid, eller på kurs eller i möte) och inte anträffbar förrän på måndag. Och precis som vanligt kan ingen annan ge några vettiga svar.
(Vilket alltid får mig att bli lite nervös, för vad händer om ifrågavarande handläggare har den dåliga smaken att hon går och kolar vippen??? Försvinner alla ärenden ut i tomma intet då eller..? Nä, självklart inte. Därför drar jag slutsatsen att det där med att inte kunna ge besked i hennes frånvaro är en ren och skär bortis.)
Däremot fick jag veta något nytt: Pensions-Alandias ”pappersläkare” – som svingar sin bila utan att någonsin lägga så mycket som ett getöga på den som berörs av besluten – fattar inga som helst beslut förrän Fpa:s ”pappersläkare” sagt sitt. Det vill säga ytterligare en medicinman som likaledes frejdigt sköter giljotinen utan någon föregående konkret handpåläggning eller antydan till okulär besiktning.
Pensionsbolagets sakkunnigläkare inväntar alltså Fpa:s sakkunnigläkares ord, för att deras respektive godkännande/avslag ska stämma överens med varandra!
Jamen, va’ fan?! De pratar således ihop sig, de små jävlarna! Två
Något som jag, i egenskap av f.d. läkarsekreterare, sedan tidernas begynnelse ställt mig mycket frågande till är hur någon kan göra en korrekt patientbedömning baserat enbart på journalanteckningar. Jag vet vilken rappakalja det kan stå i papperen.
Lika frågande är jag inför att dessa ”pappersläkares” bedömningar av ett enskilt fall kan gå stick i stäv med patientens behandlande läkares; den som de facto kan se människan och, om lusten finns, känna på henne. Än mer frågande blir jag när ”pappersdoktorns” formella specialitet inte sammanfaller med den behandlade läkarens; då t.ex. en sedan länge icke-yrkesverksam pediatriker (barnspecialist) med glatt humör och fanan i topp kan köra över exempelvis en psykiatriker.
Mitt samtal till Fpa var lika resultatlöst det. Jodå, de har tagit emot mitt nya intyg den 1.2 och påbörjat handläggningen den 8.2, men något beslut fanns ännu inte. I min ordning & reda-pärm här hemma har jag en kopia av det aktuella intyget. Det är daterat den 22.1 och sträckan mellan min läkares mottagning och Fpa:s kontor är kanske 200 meter fågelvägen, så hur i helskotta kan det ha dröjt ända till den 1.2 innan de ankomststämplade mitt intyg??? Det begriper jag inte.
Så nu sitter jag här igen, långtidssjukskriven pga allvarlig stress, med en byråkratutlöst adrenalinnivå långt ovanför taknocken. På måndag är jag nämligen till papperet 100 % arbetsför, för något annat besked har jag ju inte fått, varken från Fpa eller Pensions-Alandia. De bäddar verkligen för ens tillfrisknande, de där båda ...
Men va’ fan, det är ju fredag. Jag tror jag knäcker en pava rött och ägnar kvällen åt att förfina min talang för konsten-att-med-liv-och-själ-hata-myndigheter. Is there anybody out there som som motvikt till mina litanior råkar ha en solskenshistoria om någon myndighet att dela med sig av? I så fall är jag idel öra!
tisdag 23 februari 2010
RECEPT > En verkligt vilig kladdkaka
Min springform (proffsens benämning på ”kakform med löstagbar kant”
Sätt ugnen på 175° och flytta gallret till nedersta falsen. Plocka fram:
4 ägg
3 dl strösocker
150 g smör
1,5 dl kakaopulver av god kvalitet
2 krm salt
3 dl vetemjöl
Smält smöret och smörj och bröa en springform med en inre diameter på c. 24 cm.
Vispa ägg och socker vitt och pösigt, det vill säga tills sockret löst sig och slutar ”knastra”. Häll i det smälta smöret, sikta ner kakaopulvret och hiva ner saltet. Rör ihop. Tillsätt slutligen vetemjölet och rör igen.
Grädda 20-25 minuter beroende på hur kladdig du vill ha kakan. I min ugn, i min form är 22 minuter den absolut perfekta tiden. Ta ut kakan och låt den svalna. Den
Detta, mina vänner, är äckligt syndigt, äckligt gott och absolut ajabaja för er som försöker gå ner i vikt. Fast om ni skippar klicken med vispgrädde som hör till är det kanske okej med en liten bit..?
(A och jag brukar blanda vispgrädde och turkisk yoghurt 50/50 och smaksätta med vaniljsocker; ett magrare och utmärkt alternativ till bara grädde.)
Något som är ypperligt att kombinera med den här chokladiga kakan är min egenkomponerade rabarberkompott med smak av färsk körvel och kanel.
Mamma och PAPA
”DET SER LITE atrofiskt ut, hördu” meddelar damen mellan mina ben mig glatt. Jag är 49 år och har atrofiska slemhinnor down under, och känner mig plötsligt som en skinntorr nittiosjuåring med framfall och inkontinens. ”Men vilken himla tur att jag är singel då!” replikerar jag med en glättighet som definitivt inte motsvarar hur jag känner mig.
Atrofiska slemhinnor ... Eftersom jag har ett förflutet som läkarsekreterare är jag obehagligt införstådd med att atrofisk bara är ett finare ord för förtvinad. Det räckte tydligen inte att jag stressat mig till ett alltför tidigt klimakterium, för nu håller alltså inredningen på och packar väskan för att fly de torkande våtmarkerna. Skoj ...
Och mitt allt detta är jag ändå tacksam för att vi åländska kvinnor har möjligheten att helt kostnadsfritt och med fem års intervall få ett papa-prov taget. Särskilt som gyn-polikliniken på sjukhuset numera är enbart remisspoliklinik och man därmed är hänvisad till a) fumliga hälsocentralläkare eller b) svindyra privatmottagningar.
Det här får mig förresten att tänka på en annan sak: staten är bekymrad över den upp- och nervända befolkningspyramiden; det borde absolut födas fler finländare för att ekvationen ska gå ihop i framtiden. Men för att framföda dessa nya skattebetalare krävs det att”växthusen” är i skick, vilket i sin tur innebär ett behov av lättillgängliga kontroller hos specialister – något som i nuläget är snudd på ogenomförbart, eftersom privatläkararvodena är skyhöga.
Det är m.a.o. höginkomsttagarna förunnat att sköta sitt underliv på ett optimalt sätt. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att träffa en AT-läkare som rotar runt och förhoppningsvis vet skillnaden på äggstockar och blindtarmar. Så ... i grund och botten borde jag kanske vara glad för mina atrofiska slemhinnor? Såsom varande högst infertil sparar jag ju en massa slantar på de gynekologbesök jag inte behöver göra.
*surfar glatt vidare till RFSU:s sidor för att kolla priset för lubrikator på tub – bara för säkerhets skull, alltså*
Atrofiska slemhinnor ... Eftersom jag har ett förflutet som läkarsekreterare är jag obehagligt införstådd med att atrofisk bara är ett finare ord för förtvinad. Det räckte tydligen inte att jag stressat mig till ett alltför tidigt klimakterium, för nu håller alltså inredningen på och packar väskan för att fly de torkande våtmarkerna. Skoj ...
Och mitt allt detta är jag ändå tacksam för att vi åländska kvinnor har möjligheten att helt kostnadsfritt och med fem års intervall få ett papa-prov taget. Särskilt som gyn-polikliniken på sjukhuset numera är enbart remisspoliklinik och man därmed är hänvisad till a) fumliga hälsocentralläkare eller b) svindyra privatmottagningar.
Det här får mig förresten att tänka på en annan sak: staten är bekymrad över den upp- och nervända befolkningspyramiden; det borde absolut födas fler finländare för att ekvationen ska gå ihop i framtiden. Men för att framföda dessa nya skattebetalare krävs det att
Det är m.a.o. höginkomsttagarna förunnat att sköta sitt underliv på ett optimalt sätt. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att träffa en AT-läkare som rotar runt och förhoppningsvis vet skillnaden på äggstockar och blindtarmar. Så ... i grund och botten borde jag kanske vara glad för mina atrofiska slemhinnor? Såsom varande högst infertil sparar jag ju en massa slantar på de gynekologbesök jag inte behöver göra.
*surfar glatt vidare till RFSU:s sidor för att kolla priset för lubrikator på tub – bara för säkerhets skull, alltså*
måndag 22 februari 2010
And the winner is ... #2
Dragningen av vinnaren av åtta urtjusiga, handtryckta dalahästkort + kuvert är nu förrättad med utmärkt assistans av dottern A, för dagen förklädd till notarius publicus. Och – ta-daaa! – denna gång slog fru Fortuna klorna i en annan fru, så vinnaren är således ingen mindre än Fru Venus.
Grattis, grattis och den schangdobla vinsten överräcks i samband med kvällens bastande :o)
Ni övriga kan med fördel hålla ögonen öppna och kolla vad som dyker upp i den högra spalten inom en snar framtid, för jag ska omedelbart dyka ner i mina hantverksgömmor och se vad annat jag kan tråla fram som ny lotterivinst.
Grattis, grattis och den schangdobla vinsten överräcks i samband med kvällens bastande :o)
Ni övriga kan med fördel hålla ögonen öppna och kolla vad som dyker upp i den högra spalten inom en snar framtid, för jag ska omedelbart dyka ner i mina hantverksgömmor och se vad annat jag kan tråla fram som ny lotterivinst.
söndag 21 februari 2010
Hur f-n kom jag till Antarktis?!
DET ÄR MIG ni ska skylla på! Ja, att solhelvetet försvann, alltså. Jag hann bara bylta på mig min Fritjof Nansen-maskering och ge mig iväg innan snöflingsjävlarihelvetesförbannelserna började falla igen och vinden tog i.
Men ... som den tappre polarforskare jag kamouflerat mig som kämpade jag mig med risk för livet runt min vanliga 45-minutersrunda. -12° och motvind är ingen höjdare, kan jag berätta. Och där glasögonglasen möts mitt på snoken blir det jääävligt kallt. Jag tror tammefan jag har förfrusit näsbenet.
*känner efter lite försiktigt*
Man är inte klok om man går ut i det här vädret! Fr.o.m. nu kommer jag inte att sticka min frostnupna näsa utanför dörren mer än det nödvändiga, vilket är liktydigt med eventuella läkarbesök och nödprovianteringsresor medelst bil. NU HAR JAG FÅTT NOG AV DENNA ÅRSTID!
Var är våren?!
But, hey, where are my manners? Jag skulle ju hälsa dig, Isabella, välkommen som bloggföljare! Varmt välkommen ska du vara, detta inläggs kylslagna inledning till trots :o)
Men ... som den tappre polarforskare jag kamouflerat mig som kämpade jag mig med risk för livet runt min vanliga 45-minutersrunda. -12° och motvind är ingen höjdare, kan jag berätta. Och där glasögonglasen möts mitt på snoken blir det jääävligt kallt. Jag tror tammefan jag har förfrusit näsbenet.
*känner efter lite försiktigt*
Man är inte klok om man går ut i det här vädret! Fr.o.m. nu kommer jag inte att sticka min frostnupna näsa utanför dörren mer än det nödvändiga, vilket är liktydigt med eventuella läkarbesök och nödprovianteringsresor medelst bil. NU HAR JAG FÅTT NOG AV DENNA ÅRSTID!
Var är våren?!
But, hey, where are my manners? Jag skulle ju hälsa dig, Isabella, välkommen som bloggföljare! Varmt välkommen ska du vara, detta inläggs kylslagna inledning till trots :o)
Virka, virka, virka ... mormorsrutor
NI KOMMER INTE att tro mig, men – surprise, surprise – det har snöat i natt! Och blåååst. Förmiddagen har därför inneburit snöskuffning extraordinaire för ett åstadkomma någon form av framkomlighet på gården, där drivorna på sina ställen blåsts halvmeterdjupa. Tur att solen skiner och att vinden mojnat, för under sådana omständigheter är det snudd på kul att röja snö! I alla fall så länge det är sån fluffsnö som idag.
(Som synes tog jag aldrig undan trädgårdsmöblerna i somras.)
Tur är det även att jag inte styrde ut på dans igår. Det hade högst förmodligen blivit sent, onödigt vått och lika resultatlöst som vanligt, och lusten att extraknäcka i snösvängen hade gissningsvis befunnit sig på fler minusgrader än utomhustemperaturen.
Idag är jag istället oförskämt pigg och fräsch för mina år och har faktiskt under förmiddagen blivit klar med morsmorsrutor till två nya kuddar till mitt sovrum. Den första laddningen är redan hopmonterade, och jag tycker det blir ganska läckert. Baksidan ska jag sy av naturvitt linnetyg (sån är i alla fall planen). Visst är det najs med såna här vårliga, lite karamelliga färger mitt i smällkalla februarivintern?
Nåväl, efter denna lilla dagsrapport ska jag ge mig ut på en promenad, för det gäller ju att ta för sig av naturens gratis D-vitaminer. Åtminstone om man har en så ekonomisk läggning som jag *flinar brett*
[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]
(Som synes tog jag aldrig undan trädgårdsmöblerna i somras.)
Tur är det även att jag inte styrde ut på dans igår. Det hade högst förmodligen blivit sent, onödigt vått och lika resultatlöst som vanligt, och lusten att extraknäcka i snösvängen hade gissningsvis befunnit sig på fler minusgrader än utomhustemperaturen.
Idag är jag istället oförskämt pigg och fräsch för mina år och har faktiskt under förmiddagen blivit klar med morsmorsrutor till två nya kuddar till mitt sovrum. Den första laddningen är redan hopmonterade, och jag tycker det blir ganska läckert. Baksidan ska jag sy av naturvitt linnetyg (sån är i alla fall planen). Visst är det najs med såna här vårliga, lite karamelliga färger mitt i smällkalla februarivintern?
Nåväl, efter denna lilla dagsrapport ska jag ge mig ut på en promenad, för det gäller ju att ta för sig av naturens gratis D-vitaminer. Åtminstone om man har en så ekonomisk läggning som jag *flinar brett*
[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
