Än är det inte slut

SISTA AUGUSTI, SISTA riktiga sommarmånadsdagen. Ett visst vemod infinner sig, för när september står för dörren är det full fart mot de­cem­ber, med en låång mellanlandning i november, den längsta måna­den av dem alla.

Men än är det sommar kvar! I rabatten utanför Glaspalatset har det t.ex. plötsligt dykt upp en blommande godetia, som jag inte kan min­nas att jag sått. Men det måste jag ju ha gjort, något år. På samma ställe blommar nävorna om och intill livas tillvaron upp av självsådda ringblommor, som nu, när de vissnade fingerborgsblommorna rensats bort, fått lite Lebensraum att tala om.

Och ser man på! I rabatten vid infarten har ett självsått lejongap eta­blerat sig bland all astilbe!

Astilben tillhör en av mina sensommarfavoriter. Den kommer först när det mesta av allt annat är överblommat och står fin länge. Dessutom verkar det vara så lyckligt att den trivs där den står, för beståndet blir bara större med åren.

Något som också blivit större – rejält mycket större – är de topp­stick­lingar jag i våras tog av en köpebasilika från senvintern. Minns ni?

Från sina småkrukor fick de till sommaren flytta över i större saker och jag har planterat i samma ekologiska plantjord som jag använder i växthuset. Hela långa sommaren har jag knipsat av dem till mat­lag­ning­en och det verkar som jag kommer att ha glädje av dem ett bra tag till. Någonstans läste jag om någon som haft en och samma ba­si­likaplanta i åtta år. Det ni!

Igår satte jag äntligen punkt för häcksaneringen, som summa sum­ma­rum tagit i princip en arbetsvecka i anspråk. Syrener är vackra, men ävenledes ett otyg. Följande på listan är förberedelse av två nya pall­kragslådor inför nästa vår. Men det blir inte idag. Idag har jag, för o­van­lighetens skull, tänkt kosta på mig att bara vara; slöa, slappa och göra rakt ingenting.

Men jag lämnar inga garantier, för jag är ju som jag är, född med en hel myr­stack i brallorna. Dessutom lindras både ledbandsvärk, artrosstyvhet och skall­gung av att jag är i mer eller mindre konstant fysisk rörelse! Stillasittande kon­torsråtteri är numera inget för mig – och dessutom är det så sant som det är sagt: det växer ingen mossa på rullande stenar ;o)

Det går inte alltid som man tänkt sig

GÅRDAGSPLANEN VAR ATT jag skulle se första avsnittet av nya se­rien ”Arga doktorn” i SVT1 på kvällen. När jag bestämde det hade jag heelt glömt bort att ett nytt avsnitt av ”Broadchurch”, ännu en av des­sa bra, brittiska kriminalserier, gick samtidigt i TV4. Men som förgjort, alltså!

Nåväl, problemet var enkelt att lösa, för det var ju bara att bränna över antingen det ena eller det andra på en dvd-skiva. Valet föll på doktorn, eftersom jag avgjorde att det kunde vara klokt att titta på honom med hjärnan utvilad efter en natts mer eller mindre god sömn. Jag gör ändå bäst i att hetsa upp mig när jag inte är alltför trött.

Men Mr. Murphy, den överenergiske fan, är alltid på jobb. Självfallet klantade jag mig med inspelningsprogrammeringen. Jomenvisst, ser ni! Teknikens under, The Ruckelhäxa herself, strikes again och knappade in bara fyra minuters bränntid. Som tur var repriserades programmet re­dan idag. Men jag känner mig själv. Risken att jag skulle missa sänd­ningstiden var överhängande, så jag startade en ny inspelning – med trippelkoll av klock­slagen. Hängslen, livrem och kardborreband – gärna flytväst och reservfallskärm också – är vad som krävs nuförtiden :o/

Under samma rubrik, ”Överlevnadsknep”, hittar vi förstås matlagning. Trots att jag i grund och botten verkligen gillar att kocka tycks det i en förskräckande takt växa en allt högre tröskel för att få det gjort. Fy vale, så trist det är att laga käk åt bara sig själv! Fy bubblan, så enkelt det är att leva på yoghurt och mackor ... Min förståelse för åldringar, som kokar en stor kastrull havregrynsgröt på måndag och lever på det en hel vecka, ökar i samma takt som mina egna kokkonster dör den långsamma sotdöden.

Fast igår fick jag ett av mina sällsynta ryck: wokad strimlad kycklingfilé med lite purjo, torkad oregano och soja, basmatiris, färsk gurka och en näve körsbärstomater från Glaspalatset plus några kvistar persilja från rabatten intill. Gott! Anrättningen blev ju snygg också, inte sant?

Bäddat i tv-soffan!

IKVÄLL SKA JAG inte lägga mig tidigt. Ikväll ska jag se på tv.

Obs! Fotot av tv-tablån är från en av våra lokaltidningar här på Åland. Pro­gram­ti­der­na är därmed angivna i finsk tid (GMT +2:00).

Helledudane mig!

GULLELENA, SOM ALLDELES nyssens skickade mig prima plantor av rankspenat, har gjort det igen! Idag hade jag nöjet att få sprätta ett tacknämligen fönsterlöst kuvert med de mest bedårande små plantor av hasselört :o)

Nio-tio stycken miniatyrer fanns det i försändelsens lilla bukett, så små att jag hoppas att jag inte tappar bort dem i rabatten ... Tackar allra ödmjukast, Lena! Hoppas att jag en vacker dag får möjlighet att åter­gälda din vänlighet och generositet.

Ikväll håller jag mig fåordig. Efter tredje dagen i kamp med den gamla syrenhäcken är jag nu mer än slut. Lessen att jag just nu inte orkar med att titta in hos er andra och klämma till med några eleganta kom­mentarer. Men nu, nu tar jag definitivt kväll.

”Slakthus 5”

JAG HAR INTE haft mycket tid eller ork för datorhäng de senaste två dagarna, för det tar på en gammal och ledbruten att ägna sig åt skogs­avverkning. Med äppelträdsbeskärningen i färskt minne bevarad i framför allt ryggslutet har tempot inte varit högt nu när syrenhäcken skulle ner.

Gnetat på som en letargisk bäver på överväxel har jag ändå gjort och tro’t den som vill, men här växte en bred rad med drygt tre meter höga syrener så sent som i förrgår:

Konrad har fått jobba för högtryck och spottat ur sig ett oräkneligt an­tal skottkärrslass med flis. Merparten har jag lagt i ett fettjockt lager runt mina nyplanterade hallonbuskar, för att göra vad jag kan för att förhindra ogräsinväxt. Plus att det ju hjälper till att hålla fukten kvar i den sandiga jorden.

Det ser väldigt naket och tomt ut just nu, och värre lär det bli när jag hunnit finlira med sekatör och gräsklippare, för alla vilsekomna stam­mar och rotskott ytterom min tomt ska bort innan jag är färdig. Men om några år – kanske tre med lite tur – borde återväxten ha nått någon sorts höjd igen och tar sig förhoppningsvis för att blomma också.

Om man tänker på att jag i oktober ifjol klippte ner en annan häck, den av Spiraea salicifolia, tio centimeter ovan jord och att den idag ser ut så här, då finns det ju hopp!

Och den kanadensiska solhatten bara blommar och blommar ... Nu har den blivit så reslig och tung av utslagna ”hattar”, att jag fått lov att slå ett rep runt midjan på ruggen och stötta upp den med en käpp. Klart maffig växt!

Ruckelhäxan river, röjer och retar sig på

VISST VAR DET en konstig sommar i år? Styva nordanvindar, torka och påfallande ont om både humlor, bin och fjärilar, och tomater som inte börjar rodna förrän i mitten av augusti ... och månadssmultron som börjar ge bär först mot slutet av samma månad. Så ska det ju inte vara :o/

Mitt enda egenplanterade äppelträd här på gården, Melonäpplet, ser lite lustigt ut just nu, besudlat med stenar fastknutna med tygtrasor, plasthinkar fyllda med sten och rep som är spända mot marken och ett intilliggande träd. Tja, vad gör man inte för att få sin vilja igenom? Tan­ken är, att med milt våld tvinga ner de större grenarna under hori­son­talplan, eftersom det är så som proffsen tycks göra för att få en god fruktsättning.

Fänkålen, odlad i en av mina pallkragar, kan jag inte klaga på i år! Den har vuxit kanonbra. Jag har bara fyra plantor, men det räcker för vin­terns behov i och med att jag fryser in det ”dilliga” också. Det är per­fekt att krydda upp en tråkig soppa med!

I oktober ifjol kapade jag ner min rad med trädgårdshallon ända till mar­ken, eftersom de vuxit uruselt och nätt och jämt gett ett par de­ci­liter bär under sensommaren. Men den åtgärden har visat sig vara kva­lificerat slöseri med kvinnokraft. Det här är nämligen all årstillväxt de be­hagat prestera:

Så nu är deras chans förbi! I lördags fick jag nog, tog Röda Faran och fräste iväg till min hovleverantör, Sandåsen handelsträdgård. Mål­med­vetet klev jag [med skygglapparna stadigt på] raka spåret till den plats där hallonplantorna var placerade och letade fram två fina exem­plar.

Sorten är en korsning mellan vild- och trädgårdshallon, 'Maurin makea' (svenska: Mauris söta). Den ska dessutom var buskagebildande och inte ränna iväg på höjden, som hallon normalt brukar göra. Därmed ska den inte heller behöva bindas upp.

Och som de utmärkta människor de är, herr och fru Söderlund på Sand­åsen, fick jag samtidigt adop­te­ra tre plantor hasselört. De var de sista i lagret och hade redan för­passats till dödens väntrum, så en flyttning till ”Rucklet” får väl ses som en form av konstgjord andning. Men pysslar jag om dem lite ska de kanske ta sig och trivas..?

Idag väntar mera trädgårdsarbete. På kvällskvisten igår tog jag mig för att börja föryngra gårdens gamla och mycket risiga syrenhäck. Tio centimeter över mark ska de grova stammarna kapas, så det kommer att se lite lustigt ut när all vegetation försvinner. Fast om det går som det ska, ska det inom tre-fyra år finnas en halvhög, tät syrenhäck igen. Så påstår proffsen i alla fall :o)

Sedan är det ju en ny vecka igen, med nya med- och motgångar. Bl.a. närmar JO sig med stormsteg en hittillsvarande behandlingstid på 600 dagar på mitt klagomål. Sexhundra!

Hade det gällt en riksdagsmans bilkörning under the influence hade det varit krigsrubriker i pressen och blåslampa i arslet på lag­lig­hets­över­va­karna. Men i det här fallet, ett missförhållande som berör över 100.000 finländare, då råder det stiltje och medias representanter tiger still. Det minsta jag kan säga är: ”Skämmas borde ni, både potentater och press!”

Smått, gott och larvigt

IGÅR HADE VÄNINNAN S födelsedag och bjöd på fika på kvällen. Ef­tersom jag tidigare på dagen förgäves försökt få henne över på besök på fika hos mig, för att få gratulera och bjuda på muffins, så fick jag lov att revidera min plan. Sagda muffins fick i uppochnerläge bli en jord­gubbstårta av minimodellen istället, som i sin tur blev en fö­del­se­dags­present i all enkelhet.

Tanken var att den skulle dekoreras med rött och grönt tårtpynt. Men när jag inventerade lagret visade det sig att det förutom rött var blått, inte grönt, jag hade i skåpet. Så då bidde det bara rött, eftersom det jag har här på tummen inte är producerat av Dr. Oetker:

Det är vad de &#¤$@%, lurviga larverna här nedan klämmer ur sig om man plockar dem från slingerkrassen på terrassen, som de i för­skräck­an­de antal och med häpnadsväckande effektivitet håller på att glufsa i sig. Ja, krassen alltså, inte terrassen. Det blev lite syftningsfel där.

På försommaren var samma krasseplanta full med illgröna små larv­uslingar. Dem blev jag av med efter idogt sprutande med såpsprit, men nu är jag alltså hemsökt av den här varianten istället :o/ Fast snygga är de faktiskt! Kunde nästan ha fungerat som tårtpynt ;o)

PS. Pusha gärna för mina tävlingsbilder, om du inte redan gjort det. Tid finns ännu till den 4.9. Tack på förhand!

Orkar ni dra lite till?

FÖR ETT TAG sedan tiggde jag om draghjälp för mitt tävlingsbidrag i en bildtävling anordnad av finska tidskriften Kodin Kuvalehti. Det man kan vinna är en de luxe-kaffemaskin av märket Nespresso, som jag, som den kaffemoster jag är, inte skulle ha något emot att äga – och tack för all välvillig assistans, so far!

Nu har jag skickat in några tävlingsbilder till och räcker därför fram hå­ven än en gång. Så hörni, klicka på respektive bild för att flytta er till dess tävlingssida. Peka sen på fotot där och klicka på Tykkää (svens­ka: Gilla) i bildens nedre, vänstra hörn , så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)

Första bilden deltar i kategorin Mansikkaherkku (svenska: Jord­gubbs­de­li­ka­tess) och är ett collage av bilder av den tårta jag gjorde åt M när han nyligen fyllde 50:

Kategorin för den andra bilden är Lempikori (svenska: Älsklingskorg). Bil­den är tagen i den åländska skärgården och föreställer en korg av pil, som jag faktiskt knåpat ihop med mina egna små fingrar för ett an­tal år sedan, när jag gick en veckoslutskurs i pilflätning:

Den tredje är ur kategorin Auton avaimenperä (svenska: Bilens nyck­el­ring). Röda Farans reservnyckel sitter på en nyckelring med en knop av modellen apnäve, som jag någon gång gjort av s.k. märling (en sorts tjärat snöre):

Visst är det så att man nästan kan känna doften av nybryggt kaffe? Haha!

Om att fröjda sig åt det lilla

HERREGUD, SÅ FJOLLIG man kan bli med åren ... T.ex. visste jag in­te till mig i förrgår, när jag upptäckte att mina änglavingar (fläckbegonia, Begonia maculata) har prytt sig med blommor. Tantvarningarna kommer således inte bara i spridda skurar nuförtiden. Nä, minsann! Det är tam­mefan så att det ösregnar nästan alla dagar, så är det.

Jag har redan ett tag lagt märke till att jag lite för ofta har en tendens att börja meningar med: ”Ja, annat var det när jag var ung, för då ...” Och uttrycket Det var bättre förr har blivit så vanligt förekommande i min vokabulär, att jag seriöst funderar på om jag ska ta och brodera mig en väggbonad med texten.

Dagen ser ut att bli en lika hopplös sådan som den igår, med gunge­li­gung-gung i skallen heela långa dagen, konstant ”värk” i vaderna och pirr i under­kropp och armar om jag lägger mig platt för att motverka sjö­gång­en. Och som en extra guldkant en liten, liten huvudvärk som gör sig påmind från arla morgonstund till sena kvällen. Fröjdefullt så det förslår :o/ Om inte läkarvetenskapen snart kommer underfund med vad allt som är knas med mig, ja, då blir jag knasig!

En sån tur att jag bakade en sats muffins i förrgår kväll, för då finns det åtminstone någonting att trösta sig med. Mina mandelmuffins ut­går från receptet för chokladmuffins, med den enda skillnaden att ka­kaon är utbytt mot mandelmjöl istället.

Simma lugnt, hörni! Det tänker jag göra. Sängbottencrawl av olym­pis­ka mått verkar det som.

Ruckelhäxan Goes Pro

ÅTER EN SKITMORGON med fastande laboratorieprover. På grund av ”sockerdrickan” jag har i underkropp och överarmar framför allt när jag lagt mig för natten har blodhunden i läkarrock än en gång vänt ut­red­nings­kom­pas­sen i en ny riktning: restless legs, RLS.

Så här kollas nu B12-vitamin, järn, ferritin, folsyra, homocystein och vad det nu var till. Jeesus, Maria och alla andra ... *suckar tungt* Men visst, jag har en lång lista med symptom som alldeles utmärkt går att sammanknippa med den diagnosen ... också. Jaja, snart är det bara slut kvar av den här tanten :o/

Nåja, nog om den saken. Istället ska jag visa den senaste smarta pry­len i min samling: Pro-Seedern jag sniffade mig fram till på nääätet. Det finns en uppsjö sådosor och -sprutor, men ingen av dem har fått riktigt bra kritik, medan däremot den här, som man ”suger upp” ett frö i ta­get med, verkar som en fiffig uppfinning:

För mera sådd ska det bli nästa år, om jag fortfarande är i form för od­lande! Det bor en så ojämförlig lycka i att kunna gå ut och hämta pin­färska, fina grönsaker på egen gård, så nästa år ska det bli två pall­kragsodlingar till.

Kolla bara vad jag tog in igår:

Squashen vägde hela 2,41 kg och har fått växa sig så gigantisk för att det skulle bildas fullgångna frön, som jag nu tagit tillvara inför nästa sådd. Slanggurkan håller sig inte på en fläck innanför EU:s krav på rät­linjighet, men smaken är sjufalt den som köpegurkor har. Detsamma gäller frilandsmodellen, som tyvärr inte ger någon större skörd, efter­som plantorna växer just på friland i min sandiga och magra jordmån.

Morötterna som odlats i låda är så felfria som det bara går att önska sig. Eftersom de grott och tillvuxit under ett skyddande lock av fiberduk har inte den förhatliga morotsflugan sluppit till i år. Och så min första bifftomat av sorten 'Black Russian', som blev en del av gårdagens ve­getariska pastasås. Fast först efter att jag krafsat åt mig fröna för­stås! :o)

Annars inga omvälvande nyheter den här dagen. För till sådana räk­nas knap­past att jag imorse konstaterade att jag tappat tre kilo i vikt se­dan försommaren. Inte bra. Inte bra alls.

Shit happens. Bokstavligen.

IGÅR VAR DET en sådan dag då jag skulle köra en sällsynt maskin tvätt. Glad i hågen traskade jag med min tvättkorg trappan ner till tvättstugan. Inte fullt lika glad i hågen no­te­ra­de jag att vattennivån i toalettstolen som finns i samma utrymme var osedvanligt låg.

Hm? Jomenvisst, dagen före hade det bubblat på ett obekant sätt i av­loppet, när jag duschade i kabinen på våningen ovanför.

Hm... Läge för Operation Felsökning med andra ord, inte tvätt. Så jag tryckte på spolknappen, som liksom är Steg 1 när det är för lite vatten i toaskålen. Fasa! Vattennivån steg och steg ... och STEG!

Va ..?! Hur kan det bli stopp i husets allra nyaste toa, som dessutom har kortast möjliga, raka avloppsrör före anslutningen till stammen i marken på utsidan?! En toa som dessutom används mycket spo­ra­diskt, eftersom den befinner sig i bastu/tvättstuga, och där jag såvitt jag kan minnas varken spolat ner frottébadlakan eller fartrandiga kal­songer.

Hm??

Steg 2: spolning av vatten i handfatet, som är följande avloppsanhalt inåt. Samma sak där. Golvbrunnen, dit avloppet går, bräddfylldes.

Steg 3: vatten via handfatet + samtidig spolning i toaletten fick som påföljd att avloppsvatten backade upp genom brunnen, liksom även i brunnen på andra sidan om toan, den i bastun, som är den sista innan röret passerar husväggen.

Men va᾿ faa-an?!?

Steg 4: akut telefonkonsultation med min vanliga rörmokare, som [naturligtvis!] alldeles nyss sålt bort sina rensdon, men som gav mig namnet på kil­len som köpt grejorna av honom. Samtal till denne, som stod mitt i en installation av en septiktank och skulle lossa först föl­jan­de morgon. Det är då man säger: ”Scheisse!” – med eftertryck, vil­ket f.ö. torde vara ett ytterst lämp­ligt kraftuttryck i situationer som denna.

Därefter råkade jag kasta ett öga ut på gården, som jag gör lite då och då för att beundra min ägor ;o) Ööh?!? Gruset runt in­spek­tions­brunnen precis utanför huset var dyngblött! Av avloppsvatten, skulle det visa sig, när jag rusat en våning ner och på utvägen greppat förs­ta, bästa verktyg att lyfta av det tunga metallocket med. Riktigt prima avloppsvatten, med halvupplöst toapapper och allt.

Bingo ...

Nytt telefonsamtal till killen med rensutrustningen. ”Hej igen! Hörru, du kan nog glömma den här tanten imorgon, för det här nog inget jobb för en enkel rensvajer. Det här är ett fall för VA-verket på Mariehamns stad.”

Ännu ett telefonsamtal. Nu till arbetsledaren på VA-verket, som [na­tur­ligtvis!] inte svarade. Istället bröt växeln in och försökte förena mig till en annan, som inte svarade han heller, och så till en tredje. Denne var som tur var inte långt borta och infann sig inom några korta minuter på the scene of the crime.

”Oj då!” sa han, när han klev ur bilen, och gjorde sedan själv fåfänga försök att få tag på kollegor på verket. Inga svar, förstås. Istället ring­de denne handlingens man raskt in en sug- & blåsbil från Ålands Ren­håll­ning, som även den – till min förvåning – backade in på gården ef­ter bara två röda.

Efter en del sug och en hel del blås släppte totalstoppet, men hur det kunnat uppstå återstår ännu att bena ut. Jag har visserligen haft kons­tigheter med avloppet förut, i form av uppressat avloppsvatten i en toa på bottenvåningen, utsuget vatten i en annan och avskyvärd lukt i badrummet på övre våningen. Regelbundet de första åren efter köpet, nästan aldrig under de senare.

Med detta facit på hand vill jag påstå, att VA-verkschefens försök att skylla problemen på att husets avluftning inte fungerar som den ska är skrattretande. Eller så är ”Rucklet” kanske som en gammal reptil, som kan reparera sig själv, så där som en ny svans växer ut på en ödla om hon tappar den hon har?

Nej, knappast. Det är något lurt med avloppssystemet runt ”Rucklet”, därom råder inga tvivel. Särskilt inte om man adderar följande två fak­tum: killen från VA-verket sa igår, att den lastgamla huvudstammen (på vilken min avloppsgren är kopplad) är seriöst överbelastad i och med att belastningen från en växande industri ökat, och den arbets­ledare som sedermera ringde upp mig berättade lika glatt han, att reningsverket inte har kapacitet att ta emot allt avloppsvatten när det uppstår belastningstoppar.

Jojo, där ser man! Lägg ihop 1 och 1 så blir det stopp. Och det är ing­en väl förborgad hemlighet att Mariehamns stad har en ansträngd ekonomi. Det är därför inte svårt att begripa, att man i alla tänkbara och otänkbara situationer gör vad man kan för att skjuta över an­sva­ret på invånarnivå istället. Så, tja, det är väl lika bra att Ruckelhäxan slipar sablarna för att vara redo för en ny fajt, för nu ska det giss­nings­vis bråkas om huruvida felet är mitt, dvs fas­tighetsägarens, eller stadens. Men beware, för hos den här tantadoran kan man inte sälja in vilket skitprat som helst!

***
Första laddningen egna tomatfrön är torkad och klar för deponi till näs­ta vår. Från en enda, liten körsbärstomat fick jag 30 frön, så varför kö­pa en dyr påse i trädgårdsbutiken ..?

Före vs Efter

HU, VAD ÄR det där för gammal häxa?! Henne skulle man ju kunna an­vända för att skrämma skiten ur olydiga ungar. – (irriterat) ”Om du inte ögo­na­böj lägger undan din iPhone nu medan vi äter så kommer Ruck­el­häxan och tar dig inatt när du sover!”

Eller varför inte skicka kärringen på en tät, gammal onkel, för att ge den naturliga avgången en hjälpande hand? – (med illa dold för­tjus­ning) ”Syster, syster, det hörs ett entonigt pip från den där apparaten och inte ska det väl vara en spikrak linje på den där skärmen!”

Fast en timme senare hade det blivit riktigt bra, inte sant ..?

Tack, Ella på Asterix Hårservice, du vet hur en rakkniv ska dras du!

Sunny side up

MITT NATTLÄGER ANGRÄNSAR till en korridorstump, som i sin tur an­gränsar till köket. Dörren dit har jag lyft av och dörren till sovrummet vill jag av någon outgrundlig anledning inte ha stängd när jag sover.

Köksfönstret vetter mot öster. I öster går solen upp och när den nått över hustaken gassar den rakt in i mitt sovrum ... och jag vaknar. Mitt på sommaren kan det vara lite irriterande att bli väckt så himla tidigt som vid soluppgången, men samtidigt är det skönt. Det är ju liksom na­turens egen väckarklocka som säger: ”Wakey, wakey! Opp och hop­pa, nu börjar första dagen på resten av ditt liv!”

Slutsats: jag skulle nog vara betjänt av en s.k. wake up-lampa under vinterhalvåret.

Någon som verkligen har vaknat upp – eller kanske snarare vägrat gå och lägga sig – är den enda, lilla violplanta jag tidigt på säsongen kos­tade på mig till korgen med sommarblommor vid ytterdörren.

När allt det övriga vissnat bort fanns det fortfarande liv i violen, så jag klippte bort allt gängligt och planterade om den i en egen kruka. Och titta bara, här går blomningen igång igen för fulla muggar!

Blommar upp hoppas jag att jag gör själv efter min rendezvous med min frisör om knappt två timmar. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. Fast det där att bli lite ompysslad en stund – även om det sker mot betalning – är förstås aldrig fel. Det har varit mycket för lite av den saken det senaste decenniet och innan dess var det inte heller något överflöd av den varan.

Sånt är Livet. Man föds ensam, man dör detsamma och transport­sträck­an däremellan är inte mycket att hänga i julgranen den heller. Faktiskt inte olikt en IKEA-möbel, när jag tänker efter! Med tag själv-lager och en oherrans massa bök med att få ihop delarna med va­rand­ra – och alltid är det någon skruv eller något beslag som saknas.

Glömmer man dessutom bort att efterdra konstruktionen efter ett tag, vilket man alltid gör, blir den rätt så vinglig med åren ...

Om att tänka framåt

FÖRSTA TOMATEN ÄR skördad! Och slaktad. Nästa vår ska jag näm­li­gen så bara egna frön och då gäller det att ta tillvara det bästa ämnet som året producerat. Det vill säga det som mognat först, är felfritt och vars anlag man vill föra vidare.

Så ut med kärnorna, ner med dem i en glasburk, lite vatten på, skaka om och låt stå 3-4 dagar tills den geléaktiga massa som omsluter varje frö har lösts upp. Sen är det bara att skölja av, lägga på tork och för­va­ra torrt, svalt och mörkt tills det är dags att driva upp nya tomat­plan­tor. Lätt som en plätt!

Samma sak kommer jag att göra med ett pampigt exemplar av slang­gurka i Glaspalatset. Frögurkan börjar bli jättelik och gulnar fint. Det planerade kejsarsnittet närmar sig! Gurkans frön behandlar man på samma sätt som tomatens.

Av mina två sorters bifftomater är 'Black Russian' den som är först ut att mogna. Samma behandling väntar där, liksom även för de gula, plom­mon­for­ma­de körsbärstomaterna.

Inte nog med att jag girigt tar tillvara sånt som vuxit i Glaspalatset el­ler på egen gård – jag ränner på stan och förser mig också! Igår kväll tog P och jag vår första promenad på länge. På något sätt fastnade det under vägen både det ena och det andra i mina fingrar ...

Jag har aldrig försökt föröka pion från frö tidigare, så det ska bli kul att försöka. Detsamma gäller daglilja. Det här är en helgul sort, förresten, men vad pionen har för färg har jag inte en aaning om, haha! Sippan minns jag att jag såg när den blommade i början av sommaren och jag tycker mig minnas att den var vit, men om den gror blir det kanske en överraskning det med.

Inför middagsbekymret igår rotade jag runt i mitt kylskåp. Inklämd mel­lan burkar med inlagda rödbetor, äppelmos och lastgamla surdegar hit­tade jag till min förvåning en burk Kesella. Bäst före 13.05.2013, så det var med viss bävan jag rev av folien. Men ser man på! Färsk och fin som om den plockats från kyldisken igår :o)

Med en nyskördad gurka på dryga halvkilot blev detta arkeologiska fynd en rejäl sats tsatsiki. Och att det var lördag igår bekom mig inte mycket. Framlever man sina dagar som mer eller mindre eliteremit är det inte någon egentlig skillnad mellan helg och söcken. Så middagen blev enklast möjliga: några kokta knackkorvar, egen mandelpotatis och en rejäl hög al dente-kokta ärtskidor och vaxbönor. Med tsatsikin till blev det riktigt gott.

Fan vet, om det inte borde klassas som riktigt nyttigt också?

Om att det alltid tar slut när det är som roligast

IGÅR HADE VI det årliga evenemanget Kulturnatten här i Mariehamn. Därmed kan jag bocka av ännu en tillställning det här året som jag inte bevistat. Istället var S och jag matkulturella på min gård. Medan skym­ning­en alltför snabbt övergick i nattmörker eldade jag upp lite ned­fall­na grankottar och vi tog tillfället i akt att grilla korv över glöden i eld­grytan.

Det är definitivt en föraning om höst nu. Så jäkla trist! Och så typiskt, att det är just nu som all krukplanterad sommarblomning är som allra, allra finast. ”Rucklets” terrass får alltid en sorts medelhavsaktig feeling vid den här tidpunkten på sensommaren. Eller kanske något av south­ern California ..?

Samtidigt som jag för ett par dagar sedan planterade ut de för­kul­ti­ve­rad höstsalladerna och ett antal plantor rättika i en av pallkragarna kunde jag vända mig om och i låddan intill plocka åt mig prima vax­bönor och sockerärtskidor.

Nästa år – om jag lever så länge – ska jag odla mycket mer vaxbönor, för det är så himla bra att ha mängder i frysen till vintern. Bara en squashplanta men massor av bönor, så ska det bli!

Idag regnar det och känns verkligt höstlikt. Rentav smådeppigt, om jag ska vara ärlig.

Men tack, hörni, för alla kommentarer på mitt påskissade frisyrbyte! Det känns betryggande att ingen tills vidare förfasat sig och tyckt att idén är helt befängd. Och när t.o.m. klippmästaren själv tycker att det kan bli bra, då är det faktiskt bara att tuta och köra :o)

Hur jag kom fram till att det ska bli just en pixieklippning kan du se om du klickar HÄR.

Om det där med att klippa sig

PÅ MÅNDAG SKA det alltså ske. Något i den här stilen hade jag tänkt mig. Vad tror ni, blir det okej på en tant på 50+ ..?

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!

Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!

På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.

Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.

Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!

Om en rad positiva resultat

JAJAMENSAN, IGÅR VÅGADE jag mig på att vittja en av mina po­ta­tishinkar! Mandelpotatisen tog helt klart mycket längre tid på sig än de sorter jag odlat tidigare år, men skörden blev god. Drygt 500 gram fanns det i den här hinken. Släta och perfekta ”päron” hade det blivit också. Men de får mig att sakna Peter så mycket, för det hade varit läge för surströmming nu.

I höstas satte jag min själ ingen vitlök, men var synbarligen slarvig när jag tog upp fjolårsskörden. I våras spirade det till min förvåning på flera ställen bland mina frilandsodlingar, så jag hade helt klart mis­sat några. Men nu är de skördade och är stora, fina klyftlökar. Ibland kan det tydligen löna sig att vara lite mer av en Slarv-Maja ;o)

Medan jag var i duschen sent i förrgår kväll hade det plötsligt dykt upp en skylift utanför tomten. Jamen, JAA! Därmed har jag igår, medelst s.k. ekorrskinnshandel, fått hängrännan på ”Rucklets” västsida upp­rä­tad och fastskruvad igen, den som snö- och ismassorna drog loss den 18 december ifjol.

Nu skulle det väl sitta som en smäck om jag fick hit elektrikern också? Han som i mitt källarförråd kapade helt nydragna ledningar 2006 och sen liksom glömde koppla ihop det hela igen när han var klar med sitt.

Pipi skrev förresten här­om­dagen i en kommentar, att elektrikernas ord­språk är: Friskt kopplat, hälften brunnet. Till det skulle jag vilja göra ett tillägg: Friskt kapat, hälften svunnet.

Guld av olika karat

FOLKET ÅTERKOMMER FRÅN sina semestrar. De papperskrigiska trup­perna mobiliseras och omgrupperas. Efter ett nyss mottaget te­le­fonsamtal står det klart: ja, jag kommer att arbetspröva fr.o.m. den 2 september, men nej, detta kommer sig inte av att Alandia Försäkringar skulle ha tagit sitt förnuft till fånga. Istället får samhället – som vanligt – gå emellan och ta det ansvar som de vinstorienterade för­säk­rings­bo­la­gen smiter undan från.

Det är således Ålands arbetsmarknadsmyndighet, Ams, som kommer att stå för den av deras egen arbetspsykolog och min läkare förorda­de, initiala arbetsprövningen om 4 timmar/dag i en månad, inte mitt arbetspensionsbolag. Ams är guld värda och gör verkligen vad de kan för att hjälpa.

Men det största, jävligast taggiga ris som finns ska för­säkringspacket ha! Inte för ett ögonblick lever de upp till lagar och för­ordningar (för­utom när de har någon fördel av det), utan högst upp på deras hem­li­ga dagordning står med stor sannolikhet: Stjälp! Stjälp! Stjälp!

Det om det.

***
Igår vände jag mina lövkomposter och omlokaliserade det ännu bara halvfärdiga materialet till ett mer undanskymt hörn av gården (under mina två jättegranar). Hälften av lådornas innehåll var rena, rama svarta guldet, och det var det jag var ute efter.

En rad jordgubbsplantor skulle grävas upp och bytas ut. Men innan de krukodlade kunde planteras måste jorden förbättras, så några skott­kärrs­lass har redan gått åt. Och idag vaknade jag till det glada smatt­ret av regn mot plåttak. Yes! Perfekt tajming där. Bättre start än så kan plantorna inte få.

Ruckel-Snoken, det är jag det!

MINNS NI SMÅMYSIGA, svenska tv-serien ”Snoken”? Inte för att jag vet hur jag kom att tänka på den, men det kan väl bero på att jag kän­ner mig som en halvsmart privatdeckare just nu?

”Något”, det äckliga krypet som kröp en gång för mycket i sitt lilla liv för ett par dagar sedan, har nämligen fått bekänna färg nu! Jag har sniffat och snusat mig runt på nätet och är ganska övertygad om att det var en släkting till den avskydda älgflugan, närmare bestämt en fågelfluga.

Fågelflugan, Ornithomya avicularia, är precis som älgflugan, Lipoptena cervi, en art av familjen lusflugor, Hippoboscidae. Det lilla aset kan myck­et väl – precis som kusinen, som har en dragning till hjortdjur – ta sig för att kalasa på en människa.

Helt ute och cyklade var jag således inte och gjorde definitivt bäst i att bokstavligen göra slag i saken när den lilla krabaten hade fräckheten att bli närgången ;o)

Krusbär, Koskenkorva och återbrukade kokor

IGÅR KVÄLL KOM jag mig äntligen för att plocka årets krusbär. Det blev en nedslående upplevelse. För det första var det ont om bär och för det andra var de flesta angripa av något, som gjort att de förfarits redan på kvist. Min planerade krusbärslikör höll därmed på att gå om intet och jag grämde mig djupt.

Men den som spar han har! Någonstans i djupet av mitt teflonminne pluppade det upp ett fragment av en minneskomponent: visst hade jag ju ifjol frusit in det jag plockade ..? Jomenvisst, ser ni, det hade jag! Det vet fåglarna om likören blir lika god på bär som bott i frysen ett år, men experimentet är hur som helst sjösatt sedan igår kväll.

Sex-åtta veckor i ett bad av sprit (i mitt fall billigaste möjliga Kosken­korva, inhandlad till ”sjöpris” på kryssningsbåt). Sen ska det silas, blan­das i vit sirap, flaskan korkas igen, stuvas undan och med fördel glömmas bort ... länge.

Vad som däremot inte ska glömmas bort är att det var i år jag grävde en ny rabatt vid Glaspalatset och vad det var jag planterade där. Så fort som tiden går, och i den ännu snabbare takt jag lyckas glömma saker, är det lika bra att dokumentera.

Nu ska det i och för sig dit ännu fler hostor plus att jag skulle vilja peta ned några plantor hasselört som marktäckare, om nu plantskolan nå­gonsin tar in några sådana. Men det får jag väl göra en senare an­teck­ning om i så fall.

Grästorven/jordkokorna jag grävde bort hade jag först tänkt låta tor­ka, skaka jorden av och sedan dumpa i trädgårdskomposten. Men nu har jag reviderat. Istället har jag radat ut dem upp och ned i ett hörn, där jag efter ett par år har tänkt mig ytterligare en plantering.

När jag flisade ner kvistarna från de senaste veckornas beskärning av äppelträden tog jag undan sex 50-literssäckar. Den biomassan har jag nu täckt in jordkokorna med, för att förhindra att något oönskat kan etablera sig. Fungerar det här som det är tänkt, kommer jag om ett par år att ha ett mullrikt område, som förhoppningsvis ska vara rätt så fritt från rotogräs. Frisk vågat, hälften vunnet, eller hur?

Idag ska jag återuppta samarbetsförhandlingarna med ryggskottet, med målsättningen att vi ska kunna enas om att börja tömma och vän­da lövkomposterna. Det är en tuff förhandlingspart jag har att tampas med, men jag kan minsann vara envis jag också ;o)