RECEPT > Rabarberkompott med färsk körvel och kanel

 
Den här enkla kompotten kokade jag ihop som det där lilla extra, som­riga tillbehöret till min viliga kladdkaka.

Den chokladmättade kakan och den här sötsyrliga kompotten med en touch av lakrits och en dunst av kanel, en rejäl klick lättvispad grädde och på toppen strösslat med torrostade solrosfrön – jäkla lyckad ”upp­finning”, om jag tillåts säga det själv!

Du behöver: (för 3-4 portioner)

• c. 100 g rabarber skuren i bitar på ett par centimeter, mindre än så om rabarbern hunnit växa sig grov
• c. 1 tsk finhackad, färsk körvel
• 1 krm kanel
• 0,5 dl strösocker (eller mörkt muscovadosocker, men utelämna då kör­veln eftersom den sortens socker har en tydlig smak av lakrits)
• 1 msk vatten

Gör så här:
Lägg alla ingredienser i en liten kastrull. Koka upp under lätt omrörning och låt det hela puttra på svag värme 5-6 minuter. Men kolla noga, för rabarbern får inte bli för överkokt och falla sönder i trista trådar! Lite stuns ska det vara kvar i den.

Låt svalna och servera ljum som tillbehör t.ex. till en smarrig chok­lad­kaka eller varför inte till vaniljglass.

Putslustigt

DET BLEV INTE gjort till påsk, inte heller till 1:a maj och trots goda föresatser icke heller inför midsommarhelgen. Men nu, nu är det gjort! Årets köksfönsterputsning är avklarad och i pur glädje över att ha gnistrande rena rutor ställde jag mellan fönstren in ett gäng små sjö­märken.

Var dessa välgjorda miniatyrer kommer ifrån vet jag inte. De bara finns, liksom, och har så gjort så långt tillbaks jag kan minnas. Antag­ligen är de en gåva från någon till mina föräldrar, men vem som är upp­hovsmannen är okänt. Fina är de i alla fall, håller ni inte med om det?

Själva putsandet utförde jag enligt gammal, beprövad metod. Inget jox, inga dyra kemikalier eller speciella redskap, men ett ypperligt re­sultat med minsta möjliga arbetsinsats. Helt i min smak ;o)

Mycket till sommar är det verkligen inte, men sommar är det, för det står juni i almanackan

I ÖVERMORGON ÄR det för jösse namn redan juli, men värmen, var är den..? Odlingarna växer uselt och fleecejackan är på till och med mitt på dagen. Det är verkligen en konstig sommar i år, men enligt al­ma­nack­an är det sommar. Och visst, visst, den första jordgubben rod­nar klädsamt under trastnätet:

I rabatterna jäser det och pionknopparna är så sprickfärdiga så:

Och ser man på! Ruckelhäxan har serverat sig ett glas med vitt vin och Sprite på terrassen:

Jag är egentligen helt emot att dricka alkohol in splendid solitude, men när lämpligt sällskap i form av t.ex. herrskapet M & P, fröken P eller herr K inte står till buds ... tja, vad gör man? Ikväll kände jag att jag bara måste få ett glas med sommardricka # 1 före hösten kastar sig över oss igen! Måhända blir det lite roligare sen att ha ont överallt?

Imorgon tänkte jag lägga upp receptet på rabarberkompotten som passar så förträffligt bra till min viliga kladdkaka, om utifall att någon är intresserad.

Plötsligt händer det

NÅGOT HELT MAKALÖST håller på att ske vid ”Rucklet”! Efter fem års väntan kommer jag äntligen att få uppleva att min buskros 'Frühlings­duft' går i blom!

Antalet knoppar är inte överväldigande, men de finns i år och är, i mot­sats till hos övriga rosor på gården, inte översållade av blodsugande, glupska bladlöss.

Sen kan jag också berätta att jag nu löst ut min nya osteoporos­medi­cin, Evista. Vid avhämtningen hos apoteket fick jag intressant nog föl­jande kommentar av farmaceuten som betjänade mig: ”Det är bra att du byter bort bisfosfonatet. Visste du att halveringstiden på det pre­paratet är hur lång som helst?”

En lång halveringstid innebär att effekten av medicinen kvarstår huur länge som helst efter att man slutat ta den. Jamen, det var väl bra va, om man får svåra biverkningar av den?! Tur att jag inte hann peta i mig mer än tre tabletter ...

En annan skillnad mellan bisfosfonatet Alendronat Mylan och den nya medicinen, ett s.k. SERM-preparat (selektiv östrogenreceptor­modu­la­tor), är priset. Kostnaden för tre månaders behov av Alendronat var knappt 11 euro före FPA-ersättningen på 42 %. För Evista var priset drygt 116 före samma procentuella kompensation.

Tror fan det att läkarna i första hand förskriver bisfosfonat! Med tanke på att en behandlingsperiod i all­mänhet är på minimum 5 år finns det med bisfosfonat många pengar för staten att spara. Vore man lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man ju kunna misstänka att det föreligger förskrivningsdirektiv från högsta ort.

Sånt som händer

SENT PÅ SÖNDAG kväll, kanske under natten till måndag, fann någon det för gott att snyggt och prydligt parkera en olåst, fin damcykel med tillhörande cykelkorg inne på ruckelgården. Noggrant inkörd mellan Rö­da Faran och syrenbuskaget stod den där, när jag i arla morgonstund gick ut för att hämta in tidningen.

Så konstigt, tänkte jag, inte är det någon bekant som förvarnat om att det är en cykel på kommande.

Sen tänkte jag att det nog var bäst att jag rullade ut den ytterom häck­en, så att en eventuell rättmätig ägare skulle ha en chans att få syn på den. Där stod den sedan hela måndagen och ända till tisdag kväll, olåst. Vid det laget började jag tycka att det ju vore synd och skam om någon odåga for iväg med den, kraschade den och dumpade den i något dike.

Jag rullade in den på gården igen.

Men inte ville jag ju ta risken att själv bli anklagad för cykelstöld! Där­för slog jag en signal till en välutrustad väninna, en sån där med både dragkrok och cykelhållare. Jodå, visst hade hon tid att komma och hjäl­pa mig med att förpassa velocipeden till stadens polisinrättning, och in­te långt därefter hakade vi av ”hittegodset” vid polishuset.

Men klockan var efter 20 och hos ordningsmakten är dörrarna låsta efter kontorstid. Inte gitte jag ringa på nån porttelefon för den här sa­kens skull, så med Crescenten tryggt installerad precis vid entrén kör­de kompisen och jag glatt vidare för en skön promenad i Tullarns äng.

Följande morgon, så fort kontorstiden börjat, ringde jag, denna rätt­skaffens kvinna, genast upp ordningsmakten för att anmäla cykel­le­ve­ransen. Allt gott och väl!

Trodde jag, ja, för bara en kort stund senare ringde en annan polis upp för att upplysa mig om att det minsann inte stod någon damhoj av märket Crescent utanför deras entré.

Vafalls?! Efter två olåsta dygn å ”Rucklet” hade den stående två meter från ingången till polisstationen blivit snodd, igen! Jamen, suck ... Men jag hade ju gjort vad jag kunnat (förutom att ringa på porttelefonen då, vilket jag nu ångrade att jag inte gjort) och hos polisen skulle man se vad en titt på filmen från övervakningskameran kunde ge.

Det gick en stund och jag stretade på med att förbereda ”60+ och sing­el” för leverans till tryckeriet tills koncentrationen ännu en gång bröts av ett telefonsamtal.

”Hej, det här är NN. Jag jobbar på polisen och ville bara ringa och tacka dig för att du lämnat in min cykel.”

Jomenvisst, ser ni! NN kom på jobb tisdag kväll, kanske tio minuter ef­ter att jag lämpat av hojen, och hittade till sin förvåning sin ägandes cykel utanför sin arbetsplats. Har jag faktiskt cyklat på jobb nån dag och sen glömt bort det? tänkte NN, och tyckte förmodligen det var mäk­ta konstigt. Men NN tog förstås glad i hågen sin cykel och förde undan den från entrén, till en säkrare parkeringsplats.

Låt mig säga så här: jag kan tänka mig att stämningen i polishuset blev rätt munter igår morse, när det via övervakningsbandet upp­da­ga­des att ”cykeltjuven” var en kollega :o)

Så slutet gott, allting gott. Men före det hann jag faktiskt tänka en hel del fula tankar om mina medmänniskor. Framför allt om hur lågt mo­ra­len kan sjunka, om man helt frejdigt tar sig för att sno en cy­kel utanför polishuset, av alla ställen. För där, om någonstans, fastnar man ju garanterat på film, dygnet runt.

***
Så enkelt löste det sig alltså med den cykelstölden. Fullt lika snabbt går det inte med mina andra polisanmälningar, där det i dagsläget gått c. 4½ månad utan att det egentligen rört på sig alls.

Fast det är klart, där handlar det förstås om aaningen grövre för­bry­telser, som tarvar en nåågot tyngre arbetsinsats än att titta igenom vad en övervakningskamera snappat upp under en given tidsrymd.

Bara så ni vet

Hur sjuk kan vården bli före den dör..?

TIDIG, TIDIG MORGON. Tassar i morgonrock och trädgårdstofflor iväg till postlådan och hämtar morgontidningen. Häller upp en mugg ny­bryggt Kulta Katriina, slår mig ner vid köksbordet och slår upp tid­ning­en. Spärrar upp ögonen, sätter kaffet i vrångstrupen och håller på att storkna. På första uppslaget stor, fet rubrik:

Nu måste ÅHS spara 3 miljoner euro

Och så en sammanställning över var pengarna ska dras in:


Primärvårdskliniken toppar ligan med 410.000 euro, tätt följd av medi­cin­kliniken med 360.000. Jamen yes, detta bäddar verkligen gott för en kvalitativt god samhällsfinansierad vård, eller hur?

Själv befinner jag mig i läget där jag vill ha det jag enligt bl.a. läkar­för­bun­dets etiska regler har rätt till: en second opinion. För att få en så­dan tarvas remiss till vårdinrättning utanför Åland, eftersom det inom den aktuella specialiteten finns en läkare här på ön.

För detta behövs en betalningsförbindelse, som ska godkännas eller förkastas av samme specialist, nytillsatt som chef – och därmed bud­get­ansvarig – för medicinkliniken, där han även själv är verksam.

Men godmorgon, hur snurrigt får det bli??

Vi har härmed tagit ytterligare ett steg närmare en total privatisering av den åländska sjukvården. För vilken är poängen med en sam­hälls­fi­nan­sierad vårdapparat, där målsättningen att tillhandahålla en hög­klas­sig sjukvård faller på eget grepp?

Skulle det inte vara enklare för alla parter, framför allt patienterna, att vi skrotade tillgängligheten till specialsjukvård mer eller mindre helt och hållet och istället la samma stålar på att betala för att kunna re­mit­tera folk till större sjukhus i närregionerna? Skulle det rentav bli bil­ligare i långa loppet..?

I grund och botten är det ju rent löjligt att vi här på Åland, med vår be­folk­ning på mindre än 30.000 själar, ska ha ett centralsjukhus med alla de specialkliniker som finns på listan. Lika löjligt som att vi har sexton (!) skilda kommuner med sexton (!) separata kommunförvaltningar.

Denna regniga junimorgon är jag glad att jag försakat mycket för att med död och pina hålla min privata sjukkostnadsförsäkring vid liv. Men alla är inte lika lyckligt lottade och för dem blöder mitt hjärta.

Om att vara stolt över det lilla man åstadkommit

IGÅR FYLLDE MIN lilla moster i Åbo 80 år. Dessvärre kunde jag inte gratulera på plats, men tack vare Interflora kan man ju blomsterhylla utan att själv befinna sig på samma ort. Dock icke på söndagar, så bu­ketten anlände inte förrän idag. Ärligt talat tycker jag nog att de ska tillhandahålla utdelning alla veckans dagar när de tar ut en leverans­avgift på 16 euro :o/ Dålig stil, Interflora.

Nåväl, på ruckelgården håller jag mig med överdådig blomsterfägring, helt gratis. Den stora ruggen med självsådda prästkragar mitt på grus­planen blommar för fulla muggar. Himla tjusigt, framför allt i den mjuka kvällssolen, som igår.



Idag har jag fått nöja mig med buketten i köksfönstret. Regnet har öst ner nästan hela dagen, ryggen värker som aldrig förr och när jag på eftermiddagen skulle lösa ut den nya osteoporosmedicinen från apo­te­ket fick jag gå hem tomhänt. Beställningsvara, förstås. ”Välkommen tillbaka på onsdag!”



Alltnog, medan jag satt och väntade på detta besked bar det sig inte bättre än att Ålands egen Krösus dök upp i farmakologiska ärenden han också. En dam ett par väntstolar längre bort slog sig i slang med honom och jag kunde inte undgå att höra att samtalet handlade om att han anlitat någon kändis för att göra det ena eller det andra å hans residens en bit utanför Mariehamn.

Då slog det mig att det egentligen är ganska konstigt att det lite jämt och samt görs flådiga reportage om än den ena, än den andra över­dådiga trädgården, vars planering och skötsel oftast handhas av fack­man eller rentav -män. Trädgårdar där den ekonomiska faktorn är en bisak och man kan fläska på med allt man känner för och lite till, med ett litet orangeri här, en liten fontän där och så vidare.

Egentligen är det ju om oss andra det borde skrivas! Vi vanliga, död­li­ga, som med tomma börsar, tungt arbete och blotta viljan lyckas å­stad­komma någonting av ingenting. Vi som inte kan åka till plant­shop­pen och fylla kundvagnen med femtio olika nävplantor, utan köper en, delar den, väntar ett par år, delar igen och så vidare.

Så tänkte jag när jag satt där och väntade på min tur. Och sen tänkte jag att jag i grund och botten är väldigt stolt över vad jag hittills lyck­ats åstadkomma, helt utan en Krösuspung. Men sen tänkte jag att den där dammen, den skulle jag ändå allt bra gärna vilja ha. Faktiskt.

Lotto på lördag kanske..?

It bloody well isn’t raining men ... but shit the same

 


Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder. Jag har upp­täckt att mammas gamla regnrock inte längre är vattentät. Men strunt samma! Det är sommar, det är varmt fast det regnar och det var en sköööööön promenad :o)

Man har så roligt som man gör sig

ISKALL SILL ... GRÄSLÖK i gott sällskap av syrlig gräddfil ... ångande nypotatis i kastrullen ... fräsch grönsallad och mört kött på grillen.

Lagom mycket folk runt borden. Lenaste vaniljglass i perfekt harmoni med söta, kärleksröda jordgubbar. Svart och värmande kaffe i koppen omfamnas av en slurk gyllene likör när solen sänker sig bakom hus­taken.

Oplanerad, opretantiös, otroligt trevlig och alldeles sprängfylld av gla­da skratt – så kan man sammanfatta min midsommarafton.





Tack M & P för att ni ”ställde till det”!

460 gram

JAG KAN HELT enkelt inte låta bli. Jag måste få lägga upp bevis för hur bra hinkodling av potatis funkar!



Imorse linkade jag ut till Glaspalatset, hämtade midsommaraftons­hin­ken och gick ut på gräsmattan och välte den upp och ner ...



Jo, men se på sjutton! När jag spänd av förväntan krafsade bort det yttersta lagret av rottrådar hittade jag potatis!



460 gram fina, gulvita knölar av alldeles lämpligt format; resultatet av två icke-förgroddade sättpotatisar satta i hink den 7 april. Me like! Och nej, potatisen har de facto inte blommat.

Sommarsolstånd

 


Idag fick jag kontakt med en doktorand vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet samtidigt som det råkar vara som­marsolstånd. Det är m.a.o. den allra ljusaste dagen på hela året och det ser jag som ett gott omen. Mer ljus än mörker känns helt rätt.

Och imorgon är det midsommarafton, så nu skiter vi i allt vad sjuk­do­mar och annat elände heter! Imorgon är det dags att se om det blivit några potatisar i hinkarna i Glaspalatset.

Sillburken och gräddfilen står i kylen. Gräslöken växer frodig på går­den. Meteorologerna lovar vackert väder och det var specialpris på Kabanossi grillkorv i butiken.

Jag tänker ha en fin dag imorgon och önskar er allesammans det­sam­ma!

Tid, ett tänjbart begrepp

SÅDÄRJA, NU KAN vi konstatera att uttrycket ”om ett par veckor” är likvärdigt med 19 dagar. Och när det senkomna samtalet väl kommer råkar man naturligtvis stå med ändan i vädret bland tomaterna i Glas­palatset.

Minnesanteckningarna ligger inomhus, bland andra papper ... någon­stans. Det man noterat att man måste komma ihåg att diskutera är som bortblåst och när det avslutande klicket av att linjen bryts ekar i det tomrum som man tillfälligtvis upplever att man har mellan skall­be­nen, då, men först då, drar man sig till minnes vad man skulle ha sagt.



Känns det bekant..? Visst har ni varit med om liknande?

Det är av precis den här anledningen jag inte tål oförberedda telefon­kon­takter med medicinmän. De är minsann förberedda, eftersom det är de som ringer upp. Själv befinner man sig kanske i kassakön i mat­affären och ska precis betala – eller sitter, om det vill sig riktigt illa, med käftamentet på vid gavel hos tandläkaren.

Men okej, jag lyckades framföra att jag inte tål den medicin jag ordi­nerats för min osteoporos, att jag avbrutit behandlingen och vad jag vill prova med som ett alternativ. Jag kom också ihåg att fråga om hur pass väsentligt det är att genomgå en gastroskopi, när inga som helst laboratorieprover på minsta sätt antyder att jag lider av en försämrad näringsupptagning som skulle förklara mina vitaminbrister (och i för­läng­ningen min nydiagnosticerade, grava benskörhet).

Men ... det blev inte av att berätta om hur den fläckvisa hudreaktionen jag fått successivt ökar i omfång. Därmed inte heller att diskutera om jag verkligen ska använda den superdupersalva som Snälle Doktorn inom primärvården skrivit, när det i bipacksedeln står att den inte får användas i böjveck. Knäveck är böjveck, och det är där reaktionen är som värst. Snälle Doktorn skulle kunna svara, men han försvann på en må­nads semester i fredags.

Någon ny planerad tid för nästa telefonkontakt fick jag naturligtvis inte heller, bara beskedet: ”Jag hör av mig igen när du varit på gastro­sko­pin.” Den ska göras 25 juli, så tills motsatsen är bevisad får jag leva i tron att herr doktorn faktiskt ringer före han själv går på semester i augusti. När det är tänkt att jag ska på ett riktigt återbesök, för att möjliggöra okulär besiktning av kärringen, är ännu höljt i oviss­he­tens dunkel. För det glömde jag förstås också bort att efterhöra.

*suck!*

***
Men dagen slutade som tur var bättre än den började! Utåt kvällen fick jag trevligt besök av Anki (+ medföljande äkta hälft); en både skärpt och rar brutta, som jag inte haft den äran att träffa förut annat än blogg- och mejlledes.

På programmet stod kaffe och ”vilig” kladdkaka med rabarberkompott smaksatt med färsk körvel och kanel, lätt­vispad grädde och rostade solroskärnor, efterföljt av ett par glas sydafrikanskt Two Oceans och prat. Från min sida förmodligen alldeles onödigt mycket av det senare. Jag bör nog se över min brist på regelbundna sociala kon­takter, för jag märker hur jag tenderar att babbla ihjäl folk när jag väl får chansen :o/ Lessen för det, Anki och A!

Av Gulle-Anki fick jag förresten en hel kasse med alla möjliga sorters härliga garner, som hon påstod att hon aldrig på tiden skulle hinna med att göra slut på själv. Det var en gest som verkligen värmde mitt hjärta och innehållet i det paket jag förberett åt henne kändes med ens väldigt futtigt. Men visst är det ju tanken som räknas?

”... and counting.”

 

Nog är det sen märkligt. I samma stund jag lyckas upprätta en nå­gor­lunda fungerande kommunikation med rättsväsende och ord­nings­makt, då drabbas linjen till vårdapparaten av ”strömavbrott” :o/

***

Några tips till dig som planerar att flytta till Åland:
Se för guds skull till att du är leg.läk. med åtminstone en jur.kand. i ba­gaget även om du till vardags är verksam i en helt annan bransch.

Din etablering underlättas dessutom betydligt om du tar med dig en saftig förmögenhet, har släkt (nära eller avlägsen) på ett par-tre nyck­elpositioner, förslagsvis inom försäkringsbranschen, bankväsendet och landskapsregeringen, och har utmärkta kunskaper i finska.

Jomenvisst, sörru, här är det enspråkigt svenskt och det går att betala med svenska kronor när du handlar, men viktiga domar från FD, HFD och HD finns i flertalet av fallen endast att tillgå på ”det andra in­hems­ka”.

Vill du säkerställa ditt eventuella behov av reträtt rekommenderar jag även att du tenterar en kustskepparexamen och skaffar dig en lämplig båt, alternativt tar du ett flygcertifikat och köper egen helikopter. Man vet aldrig hur det kommer att se ut med reguljärtrafiken i framtiden.

Toppen – och botten

HOPPSAN, SÅ DET kan gå! Igår kväll hälsade jag på hos en god vän en bit utanför stan. Runt knutarna hos goda vännen finns en mycken­het botanik att tillgå. Och eftersom en välklädd kvinna sommartid ald­rig bör lämna hemmet utan att medföra sekatör och hink, tja, då gick det som det gick:

Bytet blev två olika sorters ädelsyren (en underbart rosa, en djupt li­la), doftolvon (aah ... *suckar av lycka*), vinranka (blå druvor), tagg­löst björnbär (förmodligen 'Thornless evergreen'), midsommarros och en för både mig och väninnan okänd blommande buske:

[Edit 23-06-2012: Internet har än en gång varit räddningen! Det är träd­gårds­prakttry eller Weigela, som den också heter. Sorten är förmodligen 'Red Prince'.]

Juni är, som tur är, den allra ”bästaste” månaden om man tänkt sig ro­ta toppsticklingar. Så nu ska mina nyfunna vänner förberedas medelst ytterligare stympning och bladborttagning, planteras i sandig jord och sen får vi se hur många som tänker leva vidare här vid ”Rucklet”.

***
Sen har jag börjat fundera på om det verkligen är tekniskt möjligt nu­förtiden att utbilda sig till läkare utan de mest grundläggande kun­ska­per om tidsbegrepp och matematik (för att inte tala om vanlig hyfs).

Senaste telefontiden med ni vet vem hade han själv prickat in till 30.5 kl. 14:00, men behagade inte höra av sig förrän 1.6 kl. 10:10. Vid det tillfället beordrades jag iväg på labprover med beskedet: ”Jag ringer om ett par veckor.”

Labproverna togs, resultaten har kommit (kollade med labbet igår f.m.) men jag får vackert fortsätta dra streck för att utröna hur många da­gar ”ett par veckor” de facto är enligt nutida tideräkning. Status efter gårdagen:

”Mycket snack och lite verkstad”, brukar man säga. I wish! I det här fallet är det väldans lite av båda sorterna.

***
PS. Till min oerhörda glädje noterar jag att ”60+ och singel” fått ett par nya klick på knappen Gilla på Facebook! Tack för det, vilka ni än är!

Rabatten växer ... precis som irritationen

DET REGNADE FRÅN och till så gott som hela dagen igår. Trädgården och grödorna tackar! Men så värst mycket utomhusjobb blev det för­stås inte, fast tillväxten av mina ”inomhusodlingar” gynnades istället :o)

[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]

Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.

Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med os­teoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!

Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.

Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta os­teo­poros.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här inne­bär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.

Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inre­medicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på or­der av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.

Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?

Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda origi­nal­pion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythia­bus­ke. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rot­bitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.

Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträck­or där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.

Om att brodera för att reparera

MINNS NI BILDEN på mina gamla jeans som totalhavererade i slutet av mars..? Jaså inte det. Nåväl, jag skrev då att jag bannemej skulle hitta på något sätt att förlänga livet på dem ytterligare ett tag och igår nådde det efterlängtade regnet äntligen hit till Åland. Regnväder är kanonläge för inomhusfix!

Inspirerad av chick flick-rullen ”Systrar i jeans” skred jag till verket. En liten blomma vid ena fickan:



En smärre rabatt rakt över låret, där tyget gått sönder från sidsöm till sidsöm:



Tadaa! Det är väl kanske inte ett par brallor att dra på sig när man ska på fin middag, men som trädgårdsklädsel duger de alldeles utmärkt:



På baksidan där revan fanns började jag med att med applikations­vli­seline stryka på en remsa tunt bomullstyg för att hålla ihop det hela:



Vem vet, förresten? Dessa gamla, loppisfyndade Levi’s blir kanske med tiden ena rik­tiga flower power-brallor, fulla med broderade blommor av olika kulörer och modeller :o)

På tal om blommor ska jag nu dra på mig mina nybroderade och gå ut på gården och gräva upp en pion, som behöver omlokaliseras från sitt kufiska läge precis intill stammen på min forsythia. Man kan ju undra hur i herrans namn den i tidernas morgon hamnat där :oS

Det blåser friska vindar igen!

HALV FYRA IGÅR eftermiddag fick jag ett telefonsamtal. Fläkten som skulle ersätta den som pajat i min gamla laptop hade anlänt. Efter tio minu­ter stod jag i butiken och langade in datorn för bytet. En halvtim­me senare kom nästa samtal. Det var färdigt.

Och var på Åland är det man får en så här utomordentlig service? Hos Mariehamns Persondatorer, där jag tidigare inte varit kund. Men från och med nu, tack vare Daniel, är jag det. Det är det inget att snacka om.

Man beställer grejerna när man lovat, och – framför allt – man ringer när man lovat. Så ska en slipsten dras.

Om aritmetik och algebra

LIVET ÄR I grund och botten ingenting annat än matematik; en oänd­lig räcka plus och minus, med somliga dagar fulla av de förstnämnda, andra överhopade med de andra. Har man tur går det jämnt ut när det är dags att slutsummera.

Idag är en dag som t.v. bjudit på båda sorter.

På plussidan är att jag beviljats ett kulturstipendium för att trycka upp en liten upplaga av ”60+ och singel” (se spalten här till höger). Stort tack för denna ynnest, Ålands kulturdelegation!

Många plus bjuder min älskade trädgård på just nu. Bland annat har alla mina nävor, utom blodnävan, gått i blom:



Tjärblomstret jag flyttade hem från en torr och sandig dikeskant ifjol har etablerat sig väl i rabatten utanför Glaspalatset och frösått sig lite onödigt frikostigt:



En annan utböling, trädgårdsnattviolen, grävde jag upp från ett annat dike. Den tycks också trivas i sin nya miljö. Om kvällen doftar den helt underbart:



Och yes, yes, yes, imorse kunde jag skörda årets första gurka! En specialsort av minimodell för växthusodling är det, så den ska se ut så här och inte som en ordinär slanggurka:



På minussidan, riktigt rejält på densamma, var den sorgliga nyhet som nådde mig via morgontidningen idag: en kär, god vän finns inte mer. Därmed nollades alla dagens plus – och en stor portion av framtidens – med god marginal.

Inte blev jag gladare av att upptäcka att de &%§?$@ bladlössen tycks föröka sig exponentiellt i förhållande till mängden såpsprit jag sprutar runt mig på gården. Nu har de stuckit sina glupska sugrör i mina fing­erborgsblommor också:





Lite galghumoristiskt får jag väl bara konstatera att det är väldigt lämp­ligt att de är av den svarta sorten. Gladgröna löss hade idag inte alls varit på sin plats.

Årets upplaga av Chateau Rucklet

DÅ VAR DET dags att visa hur Ruckelgården tar sig ut i år. Det syns att sommaren tills vidare inte varit särskilt varm, för så här grön brukar min moss- & gräsmatta faktiskt inte vara. Och den riktiga blomningen har inte kommit igång ännu. Pioner, prästkrage, bolltistel, irisar, kroll- och dagliljor, fingerborgsblomma, stockros, bestånden med plymspirea m.m. står fortfarande bara i knopp :o)



”Rucklets” byggnadsyta är liten och huset är placerat i det nordvästra hörnet av tomten, så nära rågränsen som det är tillåtet. Det här gör att gården upplevs som för­hållandevis stor, trots att den till ytan inte är mer än 1.183 m².

Sen får ni lov att använda er fantasi en smula, för att visionera hur det kommer att se ut någon gång i framtiden när klätterrosorna 'New Dawn', 'Ilse Krohn Superior' och 'Wrams Gunnarstorp' helt och hållet fyller sina väggspaljéer – och framför allt när de och 'Schneewittchen' till höger om de stora stenarna står i full blom.

Och ännu längre fram, när Lilla A:s från nöt drivna kastanj (vid stödpin­nen till vänster om tork­vindan) vuxit upp till ett riktigt vårdträd, som kom­mer att skugga grus­planen framför huset ...



Den lilla ”tofsen” i gräsmattan nere till vänster i bilden här ovan är fak­tiskt ett gullregn som jag räddat från en torftig tillvaro i skogen. Med lite fantasi kan man säkert föreställa sig hur det kommer att ta sig ut om tio-femton år, när den då pampiga busken är helt översållad av gu­la hängen.

***
Häcken av kopparhäggmispel i det sydvästra hörnet är långt ifrån fär­digvuxen och den växer till sig lite ojämnt. Men det ska vara en fri­väx­ande häck, så jag stör mig inte nämnvärt på ojämnheterna. De två ståtliga ”pelarna” i rabatten längs väggen är hjärtstilla, som jag i ifjol grävde med mig hem från skogen. Aldrig hade jag väl trott att de skul­le bli så resliga!

På den ribbade nedredelen av terrassen är det tänkt att vin och blå­regn ska klättra och med tiden fylla hela ytan. Fast kanske inte under min livstid ;o)



Tja, allt detta har jag således åstadkommit själv, och det är ju ärligt talat inte så illa. Ändå kan jag ibland inte låta bli att tänka på hur myck­et mer som kommit till stånd om jag inte varit ensam med alltihop.

Men så får man inte tänka! Det är som det är och det blir som det blir, som jag brukar säga. Fast drömmen om en damm kan jag nog lägga ner. Till en sån finns numera varken fysik så det räcker för spadgräv­ning eller tillräckligt med finanser för att anlita en grävmaskinist.

(Högerklicka på bilderna och välj ”Öppna i ny flik” eller ”Öppna i nytt fönster” för att se dem i större format.)

Metamorphosis Ruckeliensis

SOM UTLOVAT ETT bildsvep över ”Rucklets” utveckling sedan sen­som­maren 2005. Imorgon har jag tänkt toppa det med en hög ny­tag­na bil­der, som visar hur dagsformen på gården är.

***
Vid köpet: flagnande urblekt gult med vita knutar och med en fallfärdig garagepåbyggnad med ovanpåliggande, livsfarlig terrass. Trädgården vildvuxen till djungelaktiga proportioner och mot vägen kringgärdad av ett fruktansvärt, så gott som ruttet staket. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle lätta på lädret för att köpa detta – men jag såg en po­ten­tial.

I samma stund köpebrevet var undertecknat i juli 2005 var jag där med kofoten och började riva terrassen och det vingliga staketet. Inte långt därefter, i samband med att det grävdes ner dräneringsslang runt huset, revs den ruckliga garagetillbyggnaden med buller och bång.

2005 och 2006 gick den mesta tiden åt till invändig renovering, och på bottenvåningen byttes ett meningslöst fönster ut mot en ny dörr mot gården. I trädgården handlade det mest om att såga och gräva för att rensa upp i röran. Det blev mycket ris de åren.

Våren 2006 anlades en friväxande häck av kopparhäggmispel där det rivna staketet stått och längs tomtgränsen mot öster började jag ett flerårigt projekt att pö om pö plantera en häck av Spirea salicifolia med rotskott från exets trädgård.



Under våren/sommaren 2006 byggdes utrymmena för bastu/tvätt­stu­ga och oljepanna om helt och hållet. Den gamla oljetanken, som var placerad i ett eget rum, byttes mot en mindre i plast, som inte helt utan besvär gick att klämma in i samma utrymme som den nya pannan. Det forna tankrummet blev ett välbehövligt källarförråd.

Våren 2007 byggdes där garaget tidigare stått en ny, så pass vidlyftig terrass att det under den är gott om plats för förvaring av diverse ”gårdsbråte” och på vintern även för bilen. Nu infann sig äntligen tid att börja göra något åt trädgården också.

Ett grönsaksland hade grävts redan året före, men nu var det dags att förverkliga en annan plan. Jag spadgrävde alla ytterkanter till blivande grus­pla­nen och -gångarna, men res­ten överlät jag klokt nog på en gräv­maski­nist. Vips var min vision omsatt i praktiken, med bara några timmars jobb en lördagseftermiddag! I samma veva flätade jag kanter till min nuvarande äldsta rabatt.



2008 stod jag inte längre ut med att se den anskrämliga fasaden utan investerade i en Speedheater och satte igång. Som tur var behövde jag bara skrapa ena långsidan och södra gaveln helt ren från gammal färg, de två övriga sidorna klarade sig med ”punktvis färgborttagning”.

Det var inte helt lätt att hitta rätt grå nyans, men efter några prov­burkar satt den, tonen jag ville ha. Det grå valde jag att kombinera med vinröda knutar och foder.

Den första rabatten med kant flätad av sly fick sällskap av en till.



2009 började det arta sig på gården och en tredje rabatt i anslutning till den grusade planen tillkom. Någon egentlig plan hade jag inte för trädgården, och har det fortsättningsvis inte. Mitt förhållningssätt är väldigt ad lib till sin beskaffenhet; det som dyker upp nå­gonstans ifrån och behöver grävas ner hamnar oftast där det ham­nar. Flytta på gre­jor kan man alltid.

2010 började det se riktigt propert ut och mångt och mycket hade hun­nit börja växa till sig. Det var hög tid att vattenskottsröja i frukt­trä­den som grovbeskurits redan våren 2006, men det fick anstå ytter­li­gare ett år. Det var mycket roligare att anlägga två nya rabatter, en vid infarten och ytterligare en i anslutning till den grusade delen av innergården :o)



Från 2011 visar jag inga bilder alls i det här sammanhanget. Den som är intresserad kan klicka på etiketten ”Trädgård 2011” här till höger och kika på vad som tilldrog sig då. Den största förändringen var till­komsten av Glaspalatset, mitt hett efterlängtade växthus. Och det är ut till det jag nu ska gå, för att vattna tomater, gurkor och frösådder.

Mer bilder från trädgården från 2008 och framåt finns under respektive etikett här till höger.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Igår planterade jag purjo, som jag inte dragit upp själv utan köpt som stick­lingar. För 0,30 euro/st är det inte värt att driva egna, eftersom purjo är ganska trögstartad. Samtidigt satte jag ut några av mina egenhändigt upp­drivna fänkålsplantor, men lämnade av experimentella skäl merparten kvar på tillväxt i växt­huset.

Spenaten jag sådde tidigare har inte behagat gro överhuvudtaget, så jag petade ner en ny rad med andra frön. Går det så går det.

”... och hon vilade det sjunde året efter allt hon gjort.”

DEN HÄR SOMMAREN blir min sjunde som lycklig ruckelägare. Inte förrän nu har ett visst lugn infunnit sig när det gäller arbetet i träd­går­den. Det här året har jag inte planerat några stora, arbetsintensiva projekt; småpyssel, hög njutningsfaktor och ”bara vara” är modellen för 2012.

Så istället för att med blod, svett och risk för att bryta min osteo­poro­tiska rygg anlägga fler plan­te­ringar roar jag mig t.ex. med att tillverka ”konst” för utomhusbruk. Nå­gon­stans ifrån tog jag någon gång tillvara en ring av metall. Av den­samma plus några restbitar tyg klippta i långa remsor har jag nu gjort mig en mobil.



Ett dekorprojekt av äldre datum är mitt egenhändigt gjutna fågelbad inklusive små ”sidobassänger”. Förutom att vara dricks­vatten­för­sörj­ning för di­verse flygfän används det åttkantiga badet ofta som swim­mingpool också, framför allt av de både fräcka och oblyga kajorna.



Imorgon tänker jag bjuda på ett kronologiskt bildcollage från ”Rucklet”, med början från visningen jag var på före köpet 2005. När jag imorse tittade igenom alla gamla foton är det bara att kons­tatera att till och med jag själv hunnit glömma hur fruktansvärt det faktiskt sett ut.

Om ett dubbelryck

VÄNTAR MAN TILLRÄCKLIGT länge kommer förr eller senare det mes­ta till användning. Det har Livet lärt mig.

I mitt ”arkiv” finns ett antal målade figurer av faner. De är rester av mobiler jag fick för mig att tillverka för en halv evighet sedan. Sen har de bara legat och legat i min gömmor, så gott som bortglömda.

Men nu fick jag helt oförhappandes ett ryck! Jag tog några grillstickor av trä, den grova och långa sorten, och plockade fram Lilla A:s vanliga vattenfärger. Stickorna målade jag randiga och ”lackade” dem med ut­spätt trälim. Som pricken på pinnen fick de varsin figur på toppen. Rätt kul blompinnar, inte sant?



Och sommaren till trots – hittills dock rätt lågtempererad – infann sig ryck nummer två: bak av Annacarins rivna rågbröd. Sexton ga­ran­terat tillsatsämnesbefriade, nyttiga bröd blir det av en sats och den­na andra gång blev de om möjligt ännu godare än vid första för­sö­ket!



Som synes har jag faktiskt naggat dem den här gången, Annacarin. De gick ändå riktigt bra att dela på, och faktiskt snäppet bättre om jag lät dem svalna ett par minuter före jag var framme med kniven.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Häromdagen hittade jag en liten självsådd planta av doftschersmin i en av mi­na rabatter! Igår tog jag mig för att flytta den för att låta den få mera eget Lebensraum på en bättre plats ute på mossmattan.

Korgpilshäcken i vardande längs gårdens södra gräns verkade ha tagit stryk under vintern. Den ena halvan, med de äldsta plantorna, blev under fjolåret hårt åtgången av gröna larver en masse, och av de käppar jag körde ner i mar­ken under tidig höst ifjol verkade c. hälften ha kilat vidare och visade inga tecken på att skjuta skott. Jag ryckte upp dem, klippte av en bit av topparna och när jag märkte att de minsann inte vara torra och döda klippte jag kvar­varande pinnar i två delar. Pinnstumparna stoppade jag i en burk med vatten inne i Glaspalatset – och har man sett på fan, nog fanns det liv i dem fort­fa­rande! Luckorna i raden är därför åtgärdade och nu håller jag tummarna för god rotning och tillväxt.

Det självsådda körsbärsträdet jag planterade ifjol är hemsökt av enorma mängder av kolsvarta bladlöss plus någon sorts larv som viker ihop bladen. Därför blev det en rejäl dusch med såpvatten under gårdagen. 1 liter vatten, 2 dl såpa och 1 dl sprit ger en lösning som åtminstone tar knäcken på lössen. Samma larv har gett sig på min ena buskros, 'Chapeau de Napoléon', också, så det blev samma behandling där!

”Av det ögat är fullt av växer själen”

HUR HAR JAG någonsin kunnat överleva utan en trädgård? Hur liten, förtorkad och halvdöd måste inte min själ ha varit? Jag förundras lika mycket varje år över mångfalden, variationerna och alla överrask­ning­ar som naturen så frikostigt erbjuder oss enkla, små människobarn.



Min trädgård är ett energibatteri som aldrig töms. Den är bättre än vil­ka lyckopiller och konstifika terapier som helst. Den får alla väl­ut­rus­ta­de gym att blekna i jämförelse. Trädgården, för mig, är Livet.



Kan man motstå att bedåras av kopparhäggmispelns saftspända års­skott som formligen glöder i den lågt stående solen en junikväll..? Inte jag i alla fall. Och vet ni vad, vilken dag som helst kan jag skörda min första egna gurka i Glaspalatset, grön, skön och solvarm. Gissa om jag längtar!