Orkar ni dra lite till?

FÖR ETT TAG sedan tiggde jag om draghjälp för mitt tävlingsbidrag i en bildtävling anordnad av finska tidskriften Kodin Kuvalehti. Det man kan vinna är en de luxe-kaffemaskin av märket Nespresso, som jag, som den kaffemoster jag är, inte skulle ha något emot att äga – och tack för all välvillig assistans, so far!

Nu har jag skickat in några tävlingsbilder till och räcker därför fram hå­ven än en gång. Så hörni, klicka på respektive bild för att flytta er till dess tävlingssida. Peka sen på fotot där och klicka på Tykkää (svens­ka: Gilla) i bildens nedre, vänstra hörn , så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)

Första bilden deltar i kategorin Mansikkaherkku (svenska: Jord­gubbs­de­li­ka­tess) och är ett collage av bilder av den tårta jag gjorde åt M när han nyligen fyllde 50:

Kategorin för den andra bilden är Lempikori (svenska: Älsklingskorg). Bil­den är tagen i den åländska skärgården och föreställer en korg av pil, som jag faktiskt knåpat ihop med mina egna små fingrar för ett an­tal år sedan, när jag gick en veckoslutskurs i pilflätning:

Den tredje är ur kategorin Auton avaimenperä (svenska: Bilens nyck­el­ring). Röda Farans reservnyckel sitter på en nyckelring med en knop av modellen apnäve, som jag någon gång gjort av s.k. märling (en sorts tjärat snöre):

Visst är det så att man nästan kan känna doften av nybryggt kaffe? Haha!

Om att fröjda sig åt det lilla

HERREGUD, SÅ FJOLLIG man kan bli med åren ... T.ex. visste jag in­te till mig i förrgår, när jag upptäckte att mina änglavingar (fläckbegonia, Begonia maculata) har prytt sig med blommor. Tantvarningarna kommer således inte bara i spridda skurar nuförtiden. Nä, minsann! Det är tam­mefan så att det ösregnar nästan alla dagar, så är det.

Jag har redan ett tag lagt märke till att jag lite för ofta har en tendens att börja meningar med: ”Ja, annat var det när jag var ung, för då ...” Och uttrycket Det var bättre förr har blivit så vanligt förekommande i min vokabulär, att jag seriöst funderar på om jag ska ta och brodera mig en väggbonad med texten.

Dagen ser ut att bli en lika hopplös sådan som den igår, med gunge­li­gung-gung i skallen heela långa dagen, konstant ”värk” i vaderna och pirr i under­kropp och armar om jag lägger mig platt för att motverka sjö­gång­en. Och som en extra guldkant en liten, liten huvudvärk som gör sig påmind från arla morgonstund till sena kvällen. Fröjdefullt så det förslår :o/ Om inte läkarvetenskapen snart kommer underfund med vad allt som är knas med mig, ja, då blir jag knasig!

En sån tur att jag bakade en sats muffins i förrgår kväll, för då finns det åtminstone någonting att trösta sig med. Mina mandelmuffins ut­går från receptet för chokladmuffins, med den enda skillnaden att ka­kaon är utbytt mot mandelmjöl istället.

Simma lugnt, hörni! Det tänker jag göra. Sängbottencrawl av olym­pis­ka mått verkar det som.

Ruckelhäxan Goes Pro

ÅTER EN SKITMORGON med fastande laboratorieprover. På grund av ”sockerdrickan” jag har i underkropp och överarmar framför allt när jag lagt mig för natten har blodhunden i läkarrock än en gång vänt ut­red­nings­kom­pas­sen i en ny riktning: restless legs, RLS.

Så här kollas nu B12-vitamin, järn, ferritin, folsyra, homocystein och vad det nu var till. Jeesus, Maria och alla andra ... *suckar tungt* Men visst, jag har en lång lista med symptom som alldeles utmärkt går att sammanknippa med den diagnosen ... också. Jaja, snart är det bara slut kvar av den här tanten :o/

Nåja, nog om den saken. Istället ska jag visa den senaste smarta pry­len i min samling: Pro-Seedern jag sniffade mig fram till på nääätet. Det finns en uppsjö sådosor och -sprutor, men ingen av dem har fått riktigt bra kritik, medan däremot den här, som man ”suger upp” ett frö i ta­get med, verkar som en fiffig uppfinning:

För mera sådd ska det bli nästa år, om jag fortfarande är i form för od­lande! Det bor en så ojämförlig lycka i att kunna gå ut och hämta pin­färska, fina grönsaker på egen gård, så nästa år ska det bli två pall­kragsodlingar till.

Kolla bara vad jag tog in igår:

Squashen vägde hela 2,41 kg och har fått växa sig så gigantisk för att det skulle bildas fullgångna frön, som jag nu tagit tillvara inför nästa sådd. Slanggurkan håller sig inte på en fläck innanför EU:s krav på rät­linjighet, men smaken är sjufalt den som köpegurkor har. Detsamma gäller frilandsmodellen, som tyvärr inte ger någon större skörd, efter­som plantorna växer just på friland i min sandiga och magra jordmån.

Morötterna som odlats i låda är så felfria som det bara går att önska sig. Eftersom de grott och tillvuxit under ett skyddande lock av fiberduk har inte den förhatliga morotsflugan sluppit till i år. Och så min första bifftomat av sorten 'Black Russian', som blev en del av gårdagens ve­getariska pastasås. Fast först efter att jag krafsat åt mig fröna för­stås! :o)

Annars inga omvälvande nyheter den här dagen. För till sådana räk­nas knap­past att jag imorse konstaterade att jag tappat tre kilo i vikt se­dan försommaren. Inte bra. Inte bra alls.

Shit happens. Bokstavligen.

IGÅR VAR DET en sådan dag då jag skulle köra en sällsynt maskin tvätt. Glad i hågen traskade jag med min tvättkorg trappan ner till tvättstugan. Inte fullt lika glad i hågen no­te­ra­de jag att vattennivån i toalettstolen som finns i samma utrymme var osedvanligt låg.

Hm? Jomenvisst, dagen före hade det bubblat på ett obekant sätt i av­loppet, när jag duschade i kabinen på våningen ovanför.

Hm... Läge för Operation Felsökning med andra ord, inte tvätt. Så jag tryckte på spolknappen, som liksom är Steg 1 när det är för lite vatten i toaskålen. Fasa! Vattennivån steg och steg ... och STEG!

Va ..?! Hur kan det bli stopp i husets allra nyaste toa, som dessutom har kortast möjliga, raka avloppsrör före anslutningen till stammen i marken på utsidan?! En toa som dessutom används mycket spo­ra­diskt, eftersom den befinner sig i bastu/tvättstuga, och där jag såvitt jag kan minnas varken spolat ner frottébadlakan eller fartrandiga kal­songer.

Hm??

Steg 2: spolning av vatten i handfatet, som är följande avloppsanhalt inåt. Samma sak där. Golvbrunnen, dit avloppet går, bräddfylldes.

Steg 3: vatten via handfatet + samtidig spolning i toaletten fick som påföljd att avloppsvatten backade upp genom brunnen, liksom även i brunnen på andra sidan om toan, den i bastun, som är den sista innan röret passerar husväggen.

Men va᾿ faa-an?!?

Steg 4: akut telefonkonsultation med min vanliga rörmokare, som [naturligtvis!] alldeles nyss sålt bort sina rensdon, men som gav mig namnet på kil­len som köpt grejorna av honom. Samtal till denne, som stod mitt i en installation av en septiktank och skulle lossa först föl­jan­de morgon. Det är då man säger: ”Scheisse!” – med eftertryck, vil­ket f.ö. torde vara ett ytterst lämp­ligt kraftuttryck i situationer som denna.

Därefter råkade jag kasta ett öga ut på gården, som jag gör lite då och då för att beundra min ägor ;o) Ööh?!? Gruset runt in­spek­tions­brunnen precis utanför huset var dyngblött! Av avloppsvatten, skulle det visa sig, när jag rusat en våning ner och på utvägen greppat förs­ta, bästa verktyg att lyfta av det tunga metallocket med. Riktigt prima avloppsvatten, med halvupplöst toapapper och allt.

Bingo ...

Nytt telefonsamtal till killen med rensutrustningen. ”Hej igen! Hörru, du kan nog glömma den här tanten imorgon, för det här nog inget jobb för en enkel rensvajer. Det här är ett fall för VA-verket på Mariehamns stad.”

Ännu ett telefonsamtal. Nu till arbetsledaren på VA-verket, som [na­tur­ligtvis!] inte svarade. Istället bröt växeln in och försökte förena mig till en annan, som inte svarade han heller, och så till en tredje. Denne var som tur var inte långt borta och infann sig inom några korta minuter på the scene of the crime.

”Oj då!” sa han, när han klev ur bilen, och gjorde sedan själv fåfänga försök att få tag på kollegor på verket. Inga svar, förstås. Istället ring­de denne handlingens man raskt in en sug- & blåsbil från Ålands Ren­håll­ning, som även den – till min förvåning – backade in på gården ef­ter bara två röda.

Efter en del sug och en hel del blås släppte totalstoppet, men hur det kunnat uppstå återstår ännu att bena ut. Jag har visserligen haft kons­tigheter med avloppet förut, i form av uppressat avloppsvatten i en toa på bottenvåningen, utsuget vatten i en annan och avskyvärd lukt i badrummet på övre våningen. Regelbundet de första åren efter köpet, nästan aldrig under de senare.

Med detta facit på hand vill jag påstå, att VA-verkschefens försök att skylla problemen på att husets avluftning inte fungerar som den ska är skrattretande. Eller så är ”Rucklet” kanske som en gammal reptil, som kan reparera sig själv, så där som en ny svans växer ut på en ödla om hon tappar den hon har?

Nej, knappast. Det är något lurt med avloppssystemet runt ”Rucklet”, därom råder inga tvivel. Särskilt inte om man adderar följande två fak­tum: killen från VA-verket sa igår, att den lastgamla huvudstammen (på vilken min avloppsgren är kopplad) är seriöst överbelastad i och med att belastningen från en växande industri ökat, och den arbets­ledare som sedermera ringde upp mig berättade lika glatt han, att reningsverket inte har kapacitet att ta emot allt avloppsvatten när det uppstår belastningstoppar.

Jojo, där ser man! Lägg ihop 1 och 1 så blir det stopp. Och det är ing­en väl förborgad hemlighet att Mariehamns stad har en ansträngd ekonomi. Det är därför inte svårt att begripa, att man i alla tänkbara och otänkbara situationer gör vad man kan för att skjuta över an­sva­ret på invånarnivå istället. Så, tja, det är väl lika bra att Ruckelhäxan slipar sablarna för att vara redo för en ny fajt, för nu ska det giss­nings­vis bråkas om huruvida felet är mitt, dvs fas­tighetsägarens, eller stadens. Men beware, för hos den här tantadoran kan man inte sälja in vilket skitprat som helst!

***
Första laddningen egna tomatfrön är torkad och klar för deponi till näs­ta vår. Från en enda, liten körsbärstomat fick jag 30 frön, så varför kö­pa en dyr påse i trädgårdsbutiken ..?

Före vs Efter

HU, VAD ÄR det där för gammal häxa?! Henne skulle man ju kunna an­vända för att skrämma skiten ur olydiga ungar. – (irriterat) ”Om du inte ögo­na­böj lägger undan din iPhone nu medan vi äter så kommer Ruck­el­häxan och tar dig inatt när du sover!”

Eller varför inte skicka kärringen på en tät, gammal onkel, för att ge den naturliga avgången en hjälpande hand? – (med illa dold för­tjus­ning) ”Syster, syster, det hörs ett entonigt pip från den där apparaten och inte ska det väl vara en spikrak linje på den där skärmen!”

Fast en timme senare hade det blivit riktigt bra, inte sant ..?

Tack, Ella på Asterix Hårservice, du vet hur en rakkniv ska dras du!

Sunny side up

MITT NATTLÄGER ANGRÄNSAR till en korridorstump, som i sin tur an­gränsar till köket. Dörren dit har jag lyft av och dörren till sovrummet vill jag av någon outgrundlig anledning inte ha stängd när jag sover.

Köksfönstret vetter mot öster. I öster går solen upp och när den nått över hustaken gassar den rakt in i mitt sovrum ... och jag vaknar. Mitt på sommaren kan det vara lite irriterande att bli väckt så himla tidigt som vid soluppgången, men samtidigt är det skönt. Det är ju liksom na­turens egen väckarklocka som säger: ”Wakey, wakey! Opp och hop­pa, nu börjar första dagen på resten av ditt liv!”

Slutsats: jag skulle nog vara betjänt av en s.k. wake up-lampa under vinterhalvåret.

Någon som verkligen har vaknat upp – eller kanske snarare vägrat gå och lägga sig – är den enda, lilla violplanta jag tidigt på säsongen kos­tade på mig till korgen med sommarblommor vid ytterdörren.

När allt det övriga vissnat bort fanns det fortfarande liv i violen, så jag klippte bort allt gängligt och planterade om den i en egen kruka. Och titta bara, här går blomningen igång igen för fulla muggar!

Blommar upp hoppas jag att jag gör själv efter min rendezvous med min frisör om knappt två timmar. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. Fast det där att bli lite ompysslad en stund – även om det sker mot betalning – är förstås aldrig fel. Det har varit mycket för lite av den saken det senaste decenniet och innan dess var det inte heller något överflöd av den varan.

Sånt är Livet. Man föds ensam, man dör detsamma och transport­sträck­an däremellan är inte mycket att hänga i julgranen den heller. Faktiskt inte olikt en IKEA-möbel, när jag tänker efter! Med tag själv-lager och en oherrans massa bök med att få ihop delarna med va­rand­ra – och alltid är det någon skruv eller något beslag som saknas.

Glömmer man dessutom bort att efterdra konstruktionen efter ett tag, vilket man alltid gör, blir den rätt så vinglig med åren ...

Om att tänka framåt

FÖRSTA TOMATEN ÄR skördad! Och slaktad. Nästa vår ska jag näm­li­gen så bara egna frön och då gäller det att ta tillvara det bästa ämnet som året producerat. Det vill säga det som mognat först, är felfritt och vars anlag man vill föra vidare.

Så ut med kärnorna, ner med dem i en glasburk, lite vatten på, skaka om och låt stå 3-4 dagar tills den geléaktiga massa som omsluter varje frö har lösts upp. Sen är det bara att skölja av, lägga på tork och för­va­ra torrt, svalt och mörkt tills det är dags att driva upp nya tomat­plan­tor. Lätt som en plätt!

Samma sak kommer jag att göra med ett pampigt exemplar av slang­gurka i Glaspalatset. Frögurkan börjar bli jättelik och gulnar fint. Det planerade kejsarsnittet närmar sig! Gurkans frön behandlar man på samma sätt som tomatens.

Av mina två sorters bifftomater är 'Black Russian' den som är först ut att mogna. Samma behandling väntar där, liksom även för de gula, plom­mon­for­ma­de körsbärstomaterna.

Inte nog med att jag girigt tar tillvara sånt som vuxit i Glaspalatset el­ler på egen gård – jag ränner på stan och förser mig också! Igår kväll tog P och jag vår första promenad på länge. På något sätt fastnade det under vägen både det ena och det andra i mina fingrar ...

Jag har aldrig försökt föröka pion från frö tidigare, så det ska bli kul att försöka. Detsamma gäller daglilja. Det här är en helgul sort, förresten, men vad pionen har för färg har jag inte en aaning om, haha! Sippan minns jag att jag såg när den blommade i början av sommaren och jag tycker mig minnas att den var vit, men om den gror blir det kanske en överraskning det med.

Inför middagsbekymret igår rotade jag runt i mitt kylskåp. Inklämd mel­lan burkar med inlagda rödbetor, äppelmos och lastgamla surdegar hit­tade jag till min förvåning en burk Kesella. Bäst före 13.05.2013, så det var med viss bävan jag rev av folien. Men ser man på! Färsk och fin som om den plockats från kyldisken igår :o)

Med en nyskördad gurka på dryga halvkilot blev detta arkeologiska fynd en rejäl sats tsatsiki. Och att det var lördag igår bekom mig inte mycket. Framlever man sina dagar som mer eller mindre eliteremit är det inte någon egentlig skillnad mellan helg och söcken. Så middagen blev enklast möjliga: några kokta knackkorvar, egen mandelpotatis och en rejäl hög al dente-kokta ärtskidor och vaxbönor. Med tsatsikin till blev det riktigt gott.

Fan vet, om det inte borde klassas som riktigt nyttigt också?

Om att det alltid tar slut när det är som roligast

IGÅR HADE VI det årliga evenemanget Kulturnatten här i Mariehamn. Därmed kan jag bocka av ännu en tillställning det här året som jag inte bevistat. Istället var S och jag matkulturella på min gård. Medan skym­ning­en alltför snabbt övergick i nattmörker eldade jag upp lite ned­fall­na grankottar och vi tog tillfället i akt att grilla korv över glöden i eld­grytan.

Det är definitivt en föraning om höst nu. Så jäkla trist! Och så typiskt, att det är just nu som all krukplanterad sommarblomning är som allra, allra finast. ”Rucklets” terrass får alltid en sorts medelhavsaktig feeling vid den här tidpunkten på sensommaren. Eller kanske något av south­ern California ..?

Samtidigt som jag för ett par dagar sedan planterade ut de för­kul­ti­ve­rad höstsalladerna och ett antal plantor rättika i en av pallkragarna kunde jag vända mig om och i låddan intill plocka åt mig prima vax­bönor och sockerärtskidor.

Nästa år – om jag lever så länge – ska jag odla mycket mer vaxbönor, för det är så himla bra att ha mängder i frysen till vintern. Bara en squashplanta men massor av bönor, så ska det bli!

Idag regnar det och känns verkligt höstlikt. Rentav smådeppigt, om jag ska vara ärlig.

Men tack, hörni, för alla kommentarer på mitt påskissade frisyrbyte! Det känns betryggande att ingen tills vidare förfasat sig och tyckt att idén är helt befängd. Och när t.o.m. klippmästaren själv tycker att det kan bli bra, då är det faktiskt bara att tuta och köra :o)

Hur jag kom fram till att det ska bli just en pixieklippning kan du se om du klickar HÄR.

Om det där med att klippa sig

PÅ MÅNDAG SKA det alltså ske. Något i den här stilen hade jag tänkt mig. Vad tror ni, blir det okej på en tant på 50+ ..?

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!

Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!

På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.

Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.

Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!

Om en rad positiva resultat

JAJAMENSAN, IGÅR VÅGADE jag mig på att vittja en av mina po­ta­tishinkar! Mandelpotatisen tog helt klart mycket längre tid på sig än de sorter jag odlat tidigare år, men skörden blev god. Drygt 500 gram fanns det i den här hinken. Släta och perfekta ”päron” hade det blivit också. Men de får mig att sakna Peter så mycket, för det hade varit läge för surströmming nu.

I höstas satte jag min själ ingen vitlök, men var synbarligen slarvig när jag tog upp fjolårsskörden. I våras spirade det till min förvåning på flera ställen bland mina frilandsodlingar, så jag hade helt klart mis­sat några. Men nu är de skördade och är stora, fina klyftlökar. Ibland kan det tydligen löna sig att vara lite mer av en Slarv-Maja ;o)

Medan jag var i duschen sent i förrgår kväll hade det plötsligt dykt upp en skylift utanför tomten. Jamen, JAA! Därmed har jag igår, medelst s.k. ekorrskinnshandel, fått hängrännan på ”Rucklets” västsida upp­rä­tad och fastskruvad igen, den som snö- och ismassorna drog loss den 18 december ifjol.

Nu skulle det väl sitta som en smäck om jag fick hit elektrikern också? Han som i mitt källarförråd kapade helt nydragna ledningar 2006 och sen liksom glömde koppla ihop det hela igen när han var klar med sitt.

Pipi skrev förresten här­om­dagen i en kommentar, att elektrikernas ord­språk är: Friskt kopplat, hälften brunnet. Till det skulle jag vilja göra ett tillägg: Friskt kapat, hälften svunnet.

Guld av olika karat

FOLKET ÅTERKOMMER FRÅN sina semestrar. De papperskrigiska trup­perna mobiliseras och omgrupperas. Efter ett nyss mottaget te­le­fonsamtal står det klart: ja, jag kommer att arbetspröva fr.o.m. den 2 september, men nej, detta kommer sig inte av att Alandia Försäkringar skulle ha tagit sitt förnuft till fånga. Istället får samhället – som vanligt – gå emellan och ta det ansvar som de vinstorienterade för­säk­rings­bo­la­gen smiter undan från.

Det är således Ålands arbetsmarknadsmyndighet, Ams, som kommer att stå för den av deras egen arbetspsykolog och min läkare förorda­de, initiala arbetsprövningen om 4 timmar/dag i en månad, inte mitt arbetspensionsbolag. Ams är guld värda och gör verkligen vad de kan för att hjälpa.

Men det största, jävligast taggiga ris som finns ska för­säkringspacket ha! Inte för ett ögonblick lever de upp till lagar och för­ordningar (för­utom när de har någon fördel av det), utan högst upp på deras hem­li­ga dagordning står med stor sannolikhet: Stjälp! Stjälp! Stjälp!

Det om det.

***
Igår vände jag mina lövkomposter och omlokaliserade det ännu bara halvfärdiga materialet till ett mer undanskymt hörn av gården (under mina två jättegranar). Hälften av lådornas innehåll var rena, rama svarta guldet, och det var det jag var ute efter.

En rad jordgubbsplantor skulle grävas upp och bytas ut. Men innan de krukodlade kunde planteras måste jorden förbättras, så några skott­kärrs­lass har redan gått åt. Och idag vaknade jag till det glada smatt­ret av regn mot plåttak. Yes! Perfekt tajming där. Bättre start än så kan plantorna inte få.

Ruckel-Snoken, det är jag det!

MINNS NI SMÅMYSIGA, svenska tv-serien ”Snoken”? Inte för att jag vet hur jag kom att tänka på den, men det kan väl bero på att jag kän­ner mig som en halvsmart privatdeckare just nu?

”Något”, det äckliga krypet som kröp en gång för mycket i sitt lilla liv för ett par dagar sedan, har nämligen fått bekänna färg nu! Jag har sniffat och snusat mig runt på nätet och är ganska övertygad om att det var en släkting till den avskydda älgflugan, närmare bestämt en fågelfluga.

Fågelflugan, Ornithomya avicularia, är precis som älgflugan, Lipoptena cervi, en art av familjen lusflugor, Hippoboscidae. Det lilla aset kan myck­et väl – precis som kusinen, som har en dragning till hjortdjur – ta sig för att kalasa på en människa.

Helt ute och cyklade var jag således inte och gjorde definitivt bäst i att bokstavligen göra slag i saken när den lilla krabaten hade fräckheten att bli närgången ;o)

Krusbär, Koskenkorva och återbrukade kokor

IGÅR KVÄLL KOM jag mig äntligen för att plocka årets krusbär. Det blev en nedslående upplevelse. För det första var det ont om bär och för det andra var de flesta angripa av något, som gjort att de förfarits redan på kvist. Min planerade krusbärslikör höll därmed på att gå om intet och jag grämde mig djupt.

Men den som spar han har! Någonstans i djupet av mitt teflonminne pluppade det upp ett fragment av en minneskomponent: visst hade jag ju ifjol frusit in det jag plockade ..? Jomenvisst, ser ni, det hade jag! Det vet fåglarna om likören blir lika god på bär som bott i frysen ett år, men experimentet är hur som helst sjösatt sedan igår kväll.

Sex-åtta veckor i ett bad av sprit (i mitt fall billigaste möjliga Kosken­korva, inhandlad till ”sjöpris” på kryssningsbåt). Sen ska det silas, blan­das i vit sirap, flaskan korkas igen, stuvas undan och med fördel glömmas bort ... länge.

Vad som däremot inte ska glömmas bort är att det var i år jag grävde en ny rabatt vid Glaspalatset och vad det var jag planterade där. Så fort som tiden går, och i den ännu snabbare takt jag lyckas glömma saker, är det lika bra att dokumentera.

Nu ska det i och för sig dit ännu fler hostor plus att jag skulle vilja peta ned några plantor hasselört som marktäckare, om nu plantskolan nå­gonsin tar in några sådana. Men det får jag väl göra en senare an­teck­ning om i så fall.

Grästorven/jordkokorna jag grävde bort hade jag först tänkt låta tor­ka, skaka jorden av och sedan dumpa i trädgårdskomposten. Men nu har jag reviderat. Istället har jag radat ut dem upp och ned i ett hörn, där jag efter ett par år har tänkt mig ytterligare en plantering.

När jag flisade ner kvistarna från de senaste veckornas beskärning av äppelträden tog jag undan sex 50-literssäckar. Den biomassan har jag nu täckt in jordkokorna med, för att förhindra att något oönskat kan etablera sig. Fungerar det här som det är tänkt, kommer jag om ett par år att ha ett mullrikt område, som förhoppningsvis ska vara rätt så fritt från rotogräs. Frisk vågat, hälften vunnet, eller hur?

Idag ska jag återuppta samarbetsförhandlingarna med ryggskottet, med målsättningen att vi ska kunna enas om att börja tömma och vän­da lövkomposterna. Det är en tuff förhandlingspart jag har att tampas med, men jag kan minsann vara envis jag också ;o)

Det lackar mot höst

DAGS FÖR LITE trädgårdsrapportering igen då. Det har väl knappast undgått någon regelbunden läsare att jag under den senaste tiden ägnat mig åt trädvård, så fokus ligger mycket på den biten just nu.

Vi börjar med en närbild av årets skörd från mitt egenplanterade Me­lon­äppelträd, vars produktivitet fördubblats på två år. Tja, för två år sedan fick jag två äpplen, ifjol imponerande tre, så man måste ju säga att det går åt rätt håll, eftersom jag i år kan gotta mig åt hela fyra frukter:

Det trädet har jag inte våldfört mig så där över hövan på i år, bara knip­sat lite här och där och spänt ner några grenar. Tre av de gamla träden har däremot fått sig en ordentlig duvning (alla utom mitt Trans­parent blanche, som är gammalt och skröpligt och ska få sluta sina da­gar som prydnadsträd).

Om jag får säga det själv, så tycker jag att jag mot alla odds lyckats få till riktigt bra form på alla tre kronor:

Det blir mycket ”skräp” att reda upp efter några dagars klättring, såg­ning och klippning. Det grövre sparar jag självfallet till ved men alla kle­nare kvistar har Konrad, min gladgula trädgårdskompostkvarn, fått ta hand om. Fliset använder jag som marktäckning under min häck av kopparhäggmispel, i hopp om att åtminstone i viss mån hindra kvick­rotens framfart.

Från odlingsfronten finns inte så mycket nytt att berätta. På friland bör­jar det äntligen utvecklas lite gurkor på de stackars plantorna som nästan lidit torkdöden. Men i Glaspalatset har det förstås kommit des­to mera! För närvarande låter jag ett exemplar utvecklas till frögurka, för nästa år tänker jag bannemej inte köpa några svindyra gurkfrön.

På tomatplantorna har jag skalat av bladen nerifrån ända upp till det sista före första kvisten med fruktsättning. Det läste jag någonstans på nätet att man ska göra, så det är bara att testa. Mycket tomater blir det i alla fall, allt från fläskiga biffsorter till små, söta av körs­bärs­modellen. Och blommor finns det fortfarande, huur mycket som helst.

Sen har jag fått ett litet problem. Jag har själv rotat en stickling av helt vanlig humle och dessutom fått guldhumle av omtänksamma väninnan B. Men jag har ingenstans att plantera dem! Hjääälp!! Var ska jag få tag på lämpliga humlestörar så här i brådrasket?! Nå’n som eventuellt har några överlopps granstammar att ge bort ..?

Sommaren lider hur som helst mot sitt slut och i trädgården är det me­ra enhetligt grönt än färgglatt vid den här tidpunkten. Skolstart är det också om bara fem dagar. Hela sommarlovet har därmed gått utan att jag sett röken av Lilla A, så jag får väl bara hoppas att det varit ett bra sådant, hennes sista innan det mer krävande livet som gymnasist tar vid.

Om ett oönskat besök

JAG GICK EN lov på gården imorse i duggregnet. När jag kommit in, hällt upp en kopp kaffe och slagit mig ner för att njuta av det i lugn och ro kände jag plötsligt något som kröp i midjan, under t-shir­ten. Jag lättade på denna och i ögonvrån såg jag en skymt av något mörkt, och i det här specifika sam­manhanget, relativt stort.

Hu! Snabbare än en avlöning vänder på ens konto svepte jag bort det­ta något med handen. Men eftersom jag sedan inte fick ögonen på ”något” någonstans drog jag av mig t-shirten, vände avigan ut och skakade frenetiskt, men utan att få korn på min oönskade be­sö­kare.

En stund senare satte jag mig ner vid datorn. Då kände jag plötsligt något komma krypande i hårfästet. Hu, det är ”något”! tänkte jag, och sopade till med handen igen. Den här gången gjorde ”något” en luft­färd och landade på den vita bordsskivan. Först trodde jag det var en vanlig fluga, men tre sa­ker talade emot detta:

1. ”Något” föredrog att gå framom att flyga.

2. ”Något” lät inte sploff!, när jag kallsinnigt klämde ihjäl det under ett pappersark. ”Något” var klart hårdhudat och krävde milt våld för att kasta in veven och lät mera knacks!

3. ”Något” slutade inte sina dagar som en kladdig fläck, som flugor brukar, utan ”något” var efter sitt frånfälle blott en smula plattare till konstitutionen än i sin krafts dagar. I övrigt hel och ren, om jag uttrycker mig så.

Här är ”något” förevigad vid den efterföljande likbesiktningen, före­tagen under lupp:

Jag är inte bekant med de förhatliga älgflugorna, men jag skulle inte tro att ”något” är en urbaniserad variant av dessa, även om vi de fac­to har älgfluga, Lipoptena cervi, på Åland nuförtiden. Men vad är ”något” för något?! Någon som vet?

***
Över till något helt annat och det blir dagens klipp. Väninnan P och jag gjorde en sällsynt centrumrunda idag, med stopp bl.a. på alkoholiliike, bib­lioteket, apoteket och Emmaus. Det senare helt ad lib, eftersom vi egentligen hade siktet inställt på något helt annat. Men som det nu kan gå ibland gör man, när man minst av allt anar det, de bästa fyn­den.

En rulle halkskydd att sätta under hallmattan var första fyndet. Den kom som på beställning, eftersom jag så sent som igår höll på att slå ihjäl mig på grund av att jag hamnade mer än vanligt på glid i tillvaron. Men detta var in­te fyndfyndet. Det var en Single Snack smörgåsgrill i färgen piano black ur OBH Nordicas serie Chilli! Sprillans, språllans ny och med en ensam trea på prislappen. Nypris i butik ~30 €.

Det satt som en smäck det fyndet, eftersom jag i min ensamhet i allt större utsträckning livnär mig på mackor och det känns minst sagt förnämligt att till vintern kunna få sina mackor varma :o)

Hög igenkänningsfaktor här!

AV NÅGON ANLEDNING har jag idag fått ett ex av den ena av våra lokaltidningar i min postlåda imorse. Med tanke på vad som fanns på första sidan känns det nästan som det famösa Ödet är med och flyttar runt Livets spelbrickor lite grann:

När jag sedan öppnade tidningen och läste den riktiga artikeln var det som att läsa ett referat av min egen historia. Klicka HÄR för att läsa den du med! Saker som känns mer än välbekanta har jag för tyd­lig­he­tens skull strukit över med gult.

Kanske borde jag skriva ett mejl till artikelförfattaren, Kerstin Ös­ter­man? Min berättelse har nämligen, i jämförelse med Bennys, ytterligare några knorrar. Som t.ex. den lilla skruvade vändningen, att vännerna på Alandia Försäkringar inte har för avsikt att godkänna en ar­bets­pröv­ning om målet inte är ett heltidsarbete inom tre månader.

Benny fick sjukpension fem år* efter sin neuroborreliosdiagnos. Efter inkommande årsskifte har jag själv valsat runt i papperskvarnen lika länge. Fast det är klart, diagnosen fick jag ju först i oktober 2012, sju år efter enkefaliten 2005. Då gjordes äntligen en lumbalpunktion efter att mitt livs första borreliaprov på min egen, enträgna begäran tagits under sensommaren.

Såå... om det är från diagnosåret det ska räknas, då har jag yt­ter­li­ga­re dryga fyra års försäkringsbolagsvård att se fram mot. Jamen, jippii liksom ...

---

*) Fem år är synbarligen den (hävdvunna?) magiska gränsen för hur länge det ska spelas roulett med en människas liv och hälsa innan man gör rätt och det som borde ha gjorts långt tidigare. Om människan ifråga är jävligt envis och mot alla odds överlever så länge vill säga.

”Varde för ljust” – och blåsigt

MITT I RYGGSKOTTET har jag haft kärt besök av delar av min finska släkt. Igår, på Hiroshimadagen, besökte vi Sjökvarteret i Mariehamns östra hamn, för att de på Pub Niska skulle få smaka på den Michael Björklundska varianten av pizza: plåtbröd. (Niska fanns tidigare i väst­ra hamnen, i anslutning till Segelpaviljongen.)

Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Em­maus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men ef­tersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fort­fa­rande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland spräng­stens­blocken vid stranden.

Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:

Idag är det redan sjätte dagen efter ”skottet” i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som van­ligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillå­ter den en hel del, har jag märkt :o)

Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.

Perpetuum immobile eller Platsen där tiden står stilla

IDAG NOTERAR VI den 6:e augusti 2013. Därmed klockar jag också två månader sedan jag i all hövlighet skrev ett snigelbrev till den no­tarie vid justitieombudsmannens kansli som är uppgiven kontakt­per­son för mitt klagomål angående Folkpensionsanstaltens (FPA) lag­stri­diga sätt att beräkna bostadsbidragen i Finland, för att i all vänlighet efterhöra hur behandlingen av sagda ärende fortskrider.

Två månader, inte två veckor. Två månader utan att jag erhållit svar på en enkel fråga, varken per brev, e-post, telepati eller röksignaler. Undermåligt så det förslår, annat kan jag inte tycka. Särskilt när vi har att göra med den instans som förväntas utöva tillsyn över att alla öv­ri­ga i republiken håller sig inom lagens råmärken.

Idag klockar vi även att det gått 82 veckor, snart 83, sedan jag ur­sprung­ligen lämnade in mitt klagomål den 10 januari 2012. Det är ett år, sex månader och tjugoåtta dagar det. Med andra ord drygt ett och ett halvt år.

Fast nu kom ju, konstigt nog, mitt klagomål att genomgå me­ta­mor­fo­sen att bli ett helt nytt sådant fr.o.m. den 6:e juni 2012, i och med att jag inte godtog det svar våra kära vänner på FPA initialt presterade. Det svar vars andemening var ungefär: ”Men herreguud, vi har ju huur många gånger som helst förklarat för den &@§!%$ kärringen att det inte är något fel på beräkningarna. Nu får hon väl för fan ge sig snart!”

Men det gjorde jag alltså inte, vilket resulterade i att JO, till min oer­hörda förvåning, nollställde tidtagningen och började om från scratch. Med exakt samma klagomål!

Que?!

Fast det är klart, det var ju ett utmärkt sätt att förhala det hela, skjuta problemet på framtiden och få tyst på kärringen ett tag till, utan att be­höva prestera någonting påtagligt själv.

Sedermera blev jag av ovan nämnda notarie via ett mycket syrligt brev informerad om att behandlingstiden för ett klagomål är åtta månader och att jag, min dumma kossa, inte skulle tro att mitt lilla (?) ärende på något sätt skulle beredas förtur i förhållande till andra. Eller nåja, så skrev hon väl inte exakt, men det var så det lät mellan raderna.

Det oaktat har jag idag bara en sak att säga: ”Jaha ..?” För även om jag är generös och utan att knota accepterar att tiden för be­hand­ling­en började om den 6:e juni ifjol har det till dags dato runnit iväg ETT ÅR, TVÅ MÅNADER OCH EN DAG när den innevarande dagen är till ända. Inte åtta månader.

Tar man sig tid och bladar igenom blott ett fåtal av JO:s tidigare ställ­ningstaganden är det lätt att konstatera: det är mer regel än undan­tag, att den som klagomålet riktats mot alltsomoftast blir åthutad för att behandlingstiden inte har varit skälig. Se där, ja! Den logiska slut­satsen måste därmed bli, att principen för JO:s eget agerande är: ni ska inte göra som vi gör, utan som vi säger.

En annan logisk slutsats är tveklöst, att den enskilda medborgarens rättsskydd i republiken Finland är noll – eller rentav mindre än så, vore det bara tekniskt möjligt att gå på minus. Systemet är ingenting annat än en vackert glittrande såpbubbla, som spricker med ett blött floff! när man petar på den.

Det hela börjar alltmer likna en riktig sängkammarfars. Dessvärre inte med en humor som är i min smak och helt i avsaknad av punch lines. Lika inverterat skrattretande är det, att inte en enda massmedial käft har så mycket stake att han eller hon vågar sig på att ens sniffa på den här stinkande historian. Det är inte helt osökt som jag för mitt inre ser en tydlig bild av de tre aporna. Ni vet de där som inget ser, hör eller säger.

Ja, fy fan, på ren svenska.

Och så ryggskott ovanpå det.
kela, kelan, kaikki, yleinen, yleisen, yleistä, asumistuki, asumistuen, asumistuet, valitus, valituksen, valitusta, eduskunta, eduskunnan, oikeusasiamies, oikeusasiamiehen, omakoti, vuokra-asunto, virheellinen, virhe, väärin, suuruus, arviointi, laiton, laitonta, laittomasti, laskee, laskelma, laskenta, laskennusvirhe, todistelu, todiste, todistetta

Najs bara värre

De e fina grejer, dom hära ryggpillren med rö’a trianglar på. När man äter dom blir man en rikti’t kul typ! Xo)

Tackar som frågar, det kunde vara bättre

DOCTOR’S ORDER: PANACOD 500 mg 1-2 x 1-4 plus Sirdalud 2 mg 1 x 1-3. Men Murphy jobbar på söndagar också, för apoteket stängde sjutton minuter innan jag hann dit. Fiiint ... Not.

Tur att man har kompisar som själva kör ryggskott ett par gånger om året och därmed har ett eget, privat medicinskåp att ösa ur. Annars vete fan.

Fy, vad det är synd om mig. Och nej, det var tydligen inte särskilt fiffigt att fortsätta med trädbeskärningen i X timmar efter att det small till i ländryggen i förrgår. Och ja, det här är ett av de lägen då det inte är särskilt muntert att leva ensam.