PÅ BEGÄRAN: VIRKSCHEMA till de blommiga rutor jag använt till det senaste av mina filtprojekt. Schemat läses från mitten och utåt i motsols riktning.
tisdag 12 februari 2013
MÖNSTER > ”Blomrutor”
PÅ BEGÄRAN: VIRKSCHEMA till de blommiga rutor jag använt till det senaste av mina filtprojekt. Schemat läses från mitten och utåt i motsols riktning.
söndag 10 februari 2013
”Nej då, det behövs inte!”
”Ska jag sicksacka delarna?” frågade Lilla A sin textilslöjdslärare, innan hon satte igång med att sy ihop sin corsageklänning. En klänning vars materialkostnad överstiger 64 €, varav endast 30 € bekostats av skolan. ”Nej då, det behövs inte!” svarade läraren.
”Förlåt nu, men hursa?!” säger jag.
Varken delarna till ovanklänningen, i duchesse och tyll, eller de i foderklänningen har med andra ord blivit överkastade innan de sytts ihop, för hur skulle Lilla A veta? Säger läraren att det inte behövs, ja, då behövs det inte.
Veckoslutet har så att säga varit räddat, för här har överkastats sömmar. I efterskott, för hand. Fatta hur tidsödande det är!
*suck!*
Som grädde på sömnadsmoset är det foderklänningens passform som i undervisningen, under lärarens överinseende, noga provats in. Vackert så, men en provning här hemmavid gav vid handen att den riktiga klänningen hade hela 12 cm för mycket vidd i livstycket. Tolv!!
*suck!*
Jag som avskyr att sy. Särskilt nuförtiden, när ett nålsöga behöver en diameter i klass med en hularing för att jag ska lyckas få i tråden :o/
Men helgens aktivitet har så att säga varit given. Fast inte överdrivet kul. Hoppas ni haft roligare saker för er.
”Förlåt nu, men hursa?!” säger jag.
Varken delarna till ovanklänningen, i duchesse och tyll, eller de i foderklänningen har med andra ord blivit överkastade innan de sytts ihop, för hur skulle Lilla A veta? Säger läraren att det inte behövs, ja, då behövs det inte.
Veckoslutet har så att säga varit räddat, för här har överkastats sömmar. I efterskott, för hand. Fatta hur tidsödande det är!
*suck!*
Som grädde på sömnadsmoset är det foderklänningens passform som i undervisningen, under lärarens överinseende, noga provats in. Vackert så, men en provning här hemmavid gav vid handen att den riktiga klänningen hade hela 12 cm för mycket vidd i livstycket. Tolv!!
*suck!*
Jag som avskyr att sy. Särskilt nuförtiden, när ett nålsöga behöver en diameter i klass med en hularing för att jag ska lyckas få i tråden :o/
Men helgens aktivitet har så att säga varit given. Fast inte överdrivet kul. Hoppas ni haft roligare saker för er.
Men varför gnäller jag egentligen? Det kunde ha varit värre. Mycket värre. Det kunde ha varit en långärmad långklänning, med en kjoldel konstruerad av åtta våder. Typ.
lördag 9 februari 2013
En och annan tanke om omtanke
DET FINNS FÖRMODLIGEN inte någon effektivare metod för att skilja agnar från vete än att befinna sig i en livskris av någon form. Sorg, skilsmässa, sjukdom – eller en oturlig combo av flera saker samtidigt – det är i stunder som dessa man får en glimt av under vilka ytor det döljer sig äkta medmänsklighet.
Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tydlighet befinner sig på annat håll.
För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är detta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?
Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agenda. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egentligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.
In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kommer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och humor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:
VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!
För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sorger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.
Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.
Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tydlighet befinner sig på annat håll.
För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är detta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?
Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agenda. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egentligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.
In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kommer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och humor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:
VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!
För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sorger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.
Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.
fredag 8 februari 2013
Om när en mamma blir lite trött
I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jättesöt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midjesömmarna.
Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.
Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga bemästrar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.
Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bokstavligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av ballerinatyp men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra mycket mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.
Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt allvarligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få underteckna, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.
Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klänning som denna, buren av en sextonåring..?
***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)
Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.
Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga bemästrar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.
Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bokstavligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av ballerinatyp men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra mycket mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.
Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt allvarligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få underteckna, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.
Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klänning som denna, buren av en sextonåring..?
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)
torsdag 7 februari 2013
Är du kräsmagad? Vänd om!
PÅ ÅBO UNIVERSITETS centralsjukhus går det undan minsann! Jag besökte läkare i måndags kl. 11:00. Med posten igår kom anteckningen från besöket, färdigt översatt från finska till svenska! Inte var det kort heller, en hel A4:a.
Ur innehållet:
”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i början av behandlingen [med ceftriaxon].”
Jippi, liksom ...
”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”
Just så, ja :o/
”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således rekommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kontroll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”
Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märkliga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, underarmar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”
Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.
Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*
Ur innehållet:
”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i början av behandlingen [med ceftriaxon].”
Jippi, liksom ...
”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”
Just så, ja :o/
”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således rekommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kontroll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”
Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märkliga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, underarmar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”
Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.
Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*
onsdag 6 februari 2013
En skärva hopp
KANSKE FRÅN OCH med nästa vecka? Om jag har tur, alltså. Men med sånt har det varit lite magert på sistone, så egentligen gör jag mig inga förhoppningar.
Samtidigt är jag väl införstådd med att jag inte på något som helst sätt är unik när det gäller att inte få korrekt diagnos och adekvat behandling i tid, innan skadan har hunnit bli för stor och permanent. Klicka HÄR för att ta del av en annan av alla tusentals lika jävliga historier.
Idag snurrar och gungar hela världen igen, det pirrar och porlar i hela ryggmuskulaturen och jag fryser som en skabbig hund.
Idag gör jag inte många knop.
tisdag 5 februari 2013
Relationer
MIN RESA TILL Åbo i förrgår företog jag med Viking Lines nya fartyg, m/s Viking Grace. Den överväldigande majoriteten medresenärer var finskspråkig, så till ombordunderhållningen hörde ett antal olika uttalsvarianter av fartygsnamnet.
Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:
Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena galenskapen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??
Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var inte heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.
Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt kryddbefriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och notera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.
Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet ”säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet” – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Viking Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?
Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kunde förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig ”sjöpriset” ännu mer skrattretande.
Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.
Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:
Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena galenskapen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??
Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var inte heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.
Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt kryddbefriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och notera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.
Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet ”säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet” – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Viking Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?
Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kunde förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig ”sjöpriset” ännu mer skrattretande.
Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.
måndag 4 februari 2013
Om att ta sig över ån efter vatten
SÅ SENT SOM i november tryckte jag i mig en tre veckor lång, heavy duty amoxicillinkur pga verifierad, sekundär neuroborrelios. Dödfött projekt från början, pga fel typ av antibiotikum, om någon frågat mig. Men ingen känner sin egen hälsa sämre än patienten själv, så inte blev jag tillfrågad. Ingen lyssnade heller när jag försökte framföra avvikande åsikt.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
söndag 3 februari 2013
Jodå, bra å ha!
MIN NYA FRANSYSKA är provkörd och har befunnits fungera över förväntan. Jag har allaredan en del idéer om vad jag ska kunna använda de här hemstickade snoddarna till, men eftersom jag ska ut och gunga på böljan den blå idag får testandet anstå en stund.
Morgondagen bjuder på laboratorie- och läkarbesök vid Åbo universitets centralsjukhus. Gud give, att den infektionsläkare jag ska träffa ska få någon rätsida på hela neuroborreliosröran! Wish me luck!
Morgondagen bjuder på laboratorie- och läkarbesök vid Åbo universitets centralsjukhus. Gud give, att den infektionsläkare jag ska träffa ska få någon rätsida på hela neuroborreliosröran! Wish me luck!
lördag 2 februari 2013
Bra å ha?
JODÅ, DET KOMMER säkert till användning, mitt loppisfynd från igår. Förr eller senare, för så brukar det vara med såna här grejor.
Kanske det rentav finns nån därute som har erfarenheter av en sån här manick? Själv har jag varken sett eller provat förut, så det här ska bli intressant :o)
Kanske det rentav finns nån därute som har erfarenheter av en sån här manick? Själv har jag varken sett eller provat förut, så det här ska bli intressant :o)
fredag 1 februari 2013
En av mina bättre! Idéer alltså.
UPPGRADERINGEN AV MIN gamla, veckade takplafond lyckades över förväntan. Jag kapade helt enkelt åt mig strax under hälften av plafondens omkrets, slog hål i varje vikning c. 2,5 cm från övre kanten, limmade ihop skärmen igen och trädde den över armaturen till min adventsstjärna.
Med hjälp av en snörstump dragen genom hålen och avslutat med en nätt rosett hålls den nya skärmen på plats och jag har fått en ny lampa till en kostnad av endast en stunds arbete. Not bad, huh? Det här var faktiskt en av mina bättre idéer på länge :o)
Bland alla övriga idéer som i överljudsfart susar runt bland mina överbelastade neuroner har det dykt upp en till. En sån som sitter och knackar på skallbenet med en irriterande envishet och inte vill släppa greppet om hammaren.
Jaha, vad har hon nu fått för sig? är det kanske någon som undrar. Jo, förstår ni, så här är det. Jag skulle vilja ge mera liv åt Solveig och hur gör man det på bästa sätt? Enkelt! Genom att göra en ljudbok av hennes bravader, förstås! Men hur detta ska gå till har jag ingen aaning om. Min erfarenhet av sånt är lika med noll.
Däremot säger mig min erfarenhet att det kostar en hög med pengar, även om jag inte har ett hum om vilket omfång denna hög kan tänkas ha. Fast pengarna är nog inte mitt största bekymmer. Det svåraste blir nog att hitta rätt uppläsare – och att den man vill ha är villig att åta sig jobbet. Helst utan att skinna en på allt man äger och har.
Ett namn som ploppat upp är Ann-Christine Karlsson, till vardags programledare och producent vid Ålands Radio, men även aktiv och premierad amatörskådespelare. Hennes röst har jag alltid gillat. Ska jag månntro mejla henne en liten propå..?
Ja, vad tycker ni, skulle Solveig vara förtjänt av en plats i ljudboksbiblioteket? Kommentera gärna!
Med hjälp av en snörstump dragen genom hålen och avslutat med en nätt rosett hålls den nya skärmen på plats och jag har fått en ny lampa till en kostnad av endast en stunds arbete. Not bad, huh? Det här var faktiskt en av mina bättre idéer på länge :o)
Bland alla övriga idéer som i överljudsfart susar runt bland mina överbelastade neuroner har det dykt upp en till. En sån som sitter och knackar på skallbenet med en irriterande envishet och inte vill släppa greppet om hammaren.
Jaha, vad har hon nu fått för sig? är det kanske någon som undrar. Jo, förstår ni, så här är det. Jag skulle vilja ge mera liv åt Solveig och hur gör man det på bästa sätt? Enkelt! Genom att göra en ljudbok av hennes bravader, förstås! Men hur detta ska gå till har jag ingen aaning om. Min erfarenhet av sånt är lika med noll.
Däremot säger mig min erfarenhet att det kostar en hög med pengar, även om jag inte har ett hum om vilket omfång denna hög kan tänkas ha. Fast pengarna är nog inte mitt största bekymmer. Det svåraste blir nog att hitta rätt uppläsare – och att den man vill ha är villig att åta sig jobbet. Helst utan att skinna en på allt man äger och har.
Ett namn som ploppat upp är Ann-Christine Karlsson, till vardags programledare och producent vid Ålands Radio, men även aktiv och premierad amatörskådespelare. Hennes röst har jag alltid gillat. Ska jag månntro mejla henne en liten propå..?
Ja, vad tycker ni, skulle Solveig vara förtjänt av en plats i ljudboksbiblioteket? Kommentera gärna!
torsdag 31 januari 2013
Prototypiskt
KNAPPT HINNER VIRKNÅLEN kallna efter ett slutfört arbete innan jag kastar mig över något nytt. Den här gången något helt nytt.
Häromdagen när jag bläddrade i en tidning fick jag ögonen på en virkad snöflinga och strax kravlade en nykläckt idé ut ur det bildliga skalet. Som om det inte skulle räcka med snö för den här vintern tycker ni kanske? Men nej, den här prototypen bara måste jag göra och den blir för övrigt inte vit.
Den kommer att bestå av olika modeller av flingor och jag har allt mer börjat använda mig av schematiska diagram istället för att försöka skriva ner arbetsgången i textform. Så här får ni ett sånt diagram att öva på och sucka inte, för det är faktiskt lättare än det ser ut att virka efter diagram :o)
Börja vid pilen och läs schemat motsols, varv efter varv. Om du klickar på bilden öppnas den i större format i ett nytt fönster.
Steget från snöflingor till stjärnor är i min värld inte långt, men jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig med båda. Antagligen är det den geometriska harmonin. Tyvärr är mitt lager av mobiler med pappersstjärnor numera tomt så när som på en enda. Den behåller jag själv. I alla fall tills vidare.
Och på tal om stjärnor, så ska jag idag försöka mig på att fixa en fönsterlampskärm av en sån där veckad takplafond i vit plast, ni vet. Jag har haft en sån i hallen, men av någon anledning vill inte skärmen hållas kvar på armaturen och nu har jag tröttnat på att sätta tillbaka den igen och igen och igen. Nu ska den få nytt liv som ersättare för adventsstjärnan, som fortfarande hänger kvar i köksfönstret.
Men först blir det kaffe!
Häromdagen när jag bläddrade i en tidning fick jag ögonen på en virkad snöflinga och strax kravlade en nykläckt idé ut ur det bildliga skalet. Som om det inte skulle räcka med snö för den här vintern tycker ni kanske? Men nej, den här prototypen bara måste jag göra och den blir för övrigt inte vit.
Den kommer att bestå av olika modeller av flingor och jag har allt mer börjat använda mig av schematiska diagram istället för att försöka skriva ner arbetsgången i textform. Så här får ni ett sånt diagram att öva på och sucka inte, för det är faktiskt lättare än det ser ut att virka efter diagram :o)
Börja vid pilen och läs schemat motsols, varv efter varv. Om du klickar på bilden öppnas den i större format i ett nytt fönster.
Steget från snöflingor till stjärnor är i min värld inte långt, men jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig med båda. Antagligen är det den geometriska harmonin. Tyvärr är mitt lager av mobiler med pappersstjärnor numera tomt så när som på en enda. Den behåller jag själv. I alla fall tills vidare.
Och på tal om stjärnor, så ska jag idag försöka mig på att fixa en fönsterlampskärm av en sån där veckad takplafond i vit plast, ni vet. Jag har haft en sån i hallen, men av någon anledning vill inte skärmen hållas kvar på armaturen och nu har jag tröttnat på att sätta tillbaka den igen och igen och igen. Nu ska den få nytt liv som ersättare för adventsstjärnan, som fortfarande hänger kvar i köksfönstret.
Men först blir det kaffe!
onsdag 30 januari 2013
Stunden är kommen!
Japp, det är dags för ännu ett ”Ta-daa!” Min blommiga, färggranna, virkade filt är färdig, med franskanter och allt. Och tro mig, jag kommer inte att tvinna en frans till på rätt så länge ;o)
En schematisk beskrivning av den blommiga rutan och hur rutorna virkas ihop med varandra hittar du HÄR.
O yes, it’s time for yet another “Ta-daah!” My flowery, colourful crocheted afghan is finished, fringes and all. And believe you me, I will not be twisting another fringe for quite some time ;o)
Click HERE for the crochet diagram for the flowery square and how you join your squares to each other.
tisdag 29 januari 2013
Hur många sjuka känner till det här, när synbarligen inte ens den som ska ge vården gör det?!
Och ett är helt säkert: vårt åländska arbetspensionsbolag, Pensions-Alandia, har inte heller de haft pejl på saken, eftersom de inte i något skede av behandlingen att mitt pensionsärende har hänvisat till ovan citerade lagrum när de frisvurit sig själva från allt ansvar.
Vore det inte så erbarmligt inkompetent skulle det vara rent ut skrattretande, eftersom de som åtnjuter finansinspektionens fulla förtroende att förvalta våra pensionspengar med andra ord inte ens tycks vara inlästa på aktuell lagstiftning. Det är ju för fan lika förtroendeingivande som att tillsätta en femteklassist som chef för riksbanken.
Torka!
DET GÄLLER ATT ta tillfällena i akt när de kommer och bortse från att behovet kanske inte finns precis då, men att det säkert dyker upp i framtiden. Som när det mer eller mindre regelmässigt erbjuds billig frukt eller prisvärt grönt i butiken.
Igår fick jag t.ex. tag på jättefina aprikoser, som i vanlig, god ordning hamnat i ”billiga lådan” när de äntligen mognat. Urkärnade och nedskurna till mindre klyftor fick de över natten åka in i ugnen på 50° och med luckan lite, lite på glänt.
Vackra blir de inte, men de är garanterat osvavlade och kommer att smaka supergott i kommande matbröd.
Samtidigt fyndade jag tre ekologiska purjolökar, som fick en sväng i ugnen de med. En skulle jag kanske kunnat behålla i kylen, men inte tre. Särskilt inte som Lilla A bor hos sin pappa för tillfället. Torkad purjo är praktiskt som bara den när det är soppkok på gång. I med en näve i kastrullen bara, sen är det klart.
Det om den husmoderliga gårdagen. Dagen idag ska jag ägna åt att klura ut hur jag ska lyckas med konststycket att spänna en hel, stor filt och få den ångad till sin rätta form – och träffa en doktor igen *suck!*
Men innan jag tar itu med detta vill jag passa på att kasta in en stooor bukett rosor till poesipärlan Gunilla, som i dagens nummer av Nya Åland blev uppmärksammad på ett så himla trevligt och positivt sätt. ♥STORT GRATTIS♥, Gunilla!!
Igår fick jag t.ex. tag på jättefina aprikoser, som i vanlig, god ordning hamnat i ”billiga lådan” när de äntligen mognat. Urkärnade och nedskurna till mindre klyftor fick de över natten åka in i ugnen på 50° och med luckan lite, lite på glänt.
Vackra blir de inte, men de är garanterat osvavlade och kommer att smaka supergott i kommande matbröd.
Samtidigt fyndade jag tre ekologiska purjolökar, som fick en sväng i ugnen de med. En skulle jag kanske kunnat behålla i kylen, men inte tre. Särskilt inte som Lilla A bor hos sin pappa för tillfället. Torkad purjo är praktiskt som bara den när det är soppkok på gång. I med en näve i kastrullen bara, sen är det klart.
Det om den husmoderliga gårdagen. Dagen idag ska jag ägna åt att klura ut hur jag ska lyckas med konststycket att spänna en hel, stor filt och få den ångad till sin rätta form – och träffa en doktor igen *suck!*
Men innan jag tar itu med detta vill jag passa på att kasta in en stooor bukett rosor till poesipärlan Gunilla, som i dagens nummer av Nya Åland blev uppmärksammad på ett så himla trevligt och positivt sätt. ♥STORT GRATTIS♥, Gunilla!!
måndag 28 januari 2013
Om att inte tänka efter före
MITT BLOMRUTIGA FILTPROJEKT är på slutrakan. Kantbården av två stolpvarv är virkad och längs långsidorna har jag avslutat med fasta maskor baklänges, för att få en kant som påminner om den på en vävd matta. Med detta gjort fick jag en idé, som just då tycktes strålande: jag skulle naturligtvis tvinna frans längs kortsidorna, för att ytterligare förstärka intrycket av vävning!
Och jag satte igång.
Vinda-vinda-vinda garn runt dubbla bitar av kartong, klippa-klippa-klippa hundratals garnstumpar av lämplig längd och så tvinna-tvinna-knyta frans efter frans ... efter frans ... efter frans.
Det går inte fort. Det är hur tråkigt som helst. Men resultatet blir ganska tjusigt, så det må väl vara mödan värt. Fast att tänka efter före skulle inte ha varit så dumt.
Nåväl, nu är det bara c. 220 fransar till att tvinna, sen är det dags för detta års första ”Ta-daa!” Förhoppningsvis inte det sista.
Och jag satte igång.
Vinda-vinda-vinda garn runt dubbla bitar av kartong, klippa-klippa-klippa hundratals garnstumpar av lämplig längd och så tvinna-tvinna-knyta frans efter frans ... efter frans ... efter frans.
Det går inte fort. Det är hur tråkigt som helst. Men resultatet blir ganska tjusigt, så det må väl vara mödan värt. Fast att tänka efter före skulle inte ha varit så dumt.
Nåväl, nu är det bara c. 220 fransar till att tvinna, sen är det dags för detta års första ”Ta-daa!” Förhoppningsvis inte det sista.
söndag 27 januari 2013
Årgångsdricka
JAG HITTADE EN halvlitersburk årgångsjordgubbar i frysen igår, från skörden 2011. På ett fat i köket låg en ensam och övergiven banan, klädd i bruna överdragskläder. Något av en årgångsbanan. Men avklädd var den i prima skick, så man ska inte låta skenet bedra.
Kombinerar man dessa två med en slurk apelsinjuice och några deciliter naturell yoghurt får man sig en cocktail som heter duga, utan risk för kopparslagare morgonen efter. Lördagsgodis i flytande form om man så vill, ”utan tillsatt socker”.
Laddade med denna vitaminbomb spenderade jag och Lilla A lördagkvällen i soffan framför tv:n, och jag förundrades ännu en gång över hur vansinnigt tunt om sevärda program det är just på lördagar. Merparten av tiden tittade vi därför på konståkning. Men vad gör man, när det verkar som att det enda övriga som erbjuds är en n:te repris av ”Bridget Jones dagbok”?
Fast ”Stjärnorna på slottet” med Robert Gustavsson i centrum var förstås rätt intressant. Och bara man skrapar lite på ytan har de allra flesta människor ett oanat djup och nattsvarta stunder i sin levnads historia. Det är mycket en liten människa ska genomlida här i Livet, och få, väldigt få, är förskonade från allt ont.
Tål att tänka på – och att minnas.
Kombinerar man dessa två med en slurk apelsinjuice och några deciliter naturell yoghurt får man sig en cocktail som heter duga, utan risk för kopparslagare morgonen efter. Lördagsgodis i flytande form om man så vill, ”utan tillsatt socker”.
Laddade med denna vitaminbomb spenderade jag och Lilla A lördagkvällen i soffan framför tv:n, och jag förundrades ännu en gång över hur vansinnigt tunt om sevärda program det är just på lördagar. Merparten av tiden tittade vi därför på konståkning. Men vad gör man, när det verkar som att det enda övriga som erbjuds är en n:te repris av ”Bridget Jones dagbok”?
Fast ”Stjärnorna på slottet” med Robert Gustavsson i centrum var förstås rätt intressant. Och bara man skrapar lite på ytan har de allra flesta människor ett oanat djup och nattsvarta stunder i sin levnads historia. Det är mycket en liten människa ska genomlida här i Livet, och få, väldigt få, är förskonade från allt ont.
Tål att tänka på – och att minnas.
lördag 26 januari 2013
”Varde ljus.”
Eller åtminstone en glimt av det.
MAN HAR SÅ roligt som man gör sig, det är då ett som är säkert. Så nu får jag allt mobilisera ett krafttag och sega mig upp ur gropen igen. För hur mångte gången i ordning det vet jag inte, men upp ska jag!
Dessvärre är det så, att för var gång jag glider ner i dyn verkar jag förlora ytterligare en liten bit av min ork att finnas där för andra. Det gillar jag inte, men får väl så vackert lov att konstatera, att åt den saken är det inte mycket att göra. Min mentala septiktank är redan så proppfull av egen sk-t att locket inte längre hålls på, för här på bloggen är det ju, som ni märkt, ”översvämning” mest hela tiden :o/
Slutsats 1: jag mäktar inte längre med att engagera mig i andras eländen.
Slutsats 2: min tid som inkännande lyssnare/gratiscoach/amatörkurator lider mot sitt slut.
Slutsats 3: jag har således blivit en sämre medmänniska.
Otrevliga insikter, alla tre. Men vad gör man, när det är tveksamt om den lilla energi som finns kvar ens räcker för att neutralisera ens egen negativitet? Har man någon form av överlevandsinstinkt i behåll och tagit till sig åtminstone en smula av KBT-terapins grunder, då ska man i första rummet se till sig själv och sin egen familj. Tough shit, men inte desto mindre en sanning.
Jag gör härmed ett nytt ryck att se Livet – mitt liv – från den ljusa sidan, och en liten ljuspunkt – inte mycket ljusstarkare än en gammaldags, flämtande femtonwattare – var idén jag fick häromdagen.
För ett par veckor sedan kom jag över några helt gröna och omogna papayafrukter, som av någon konstig anledning sorterats bort från fruktdisken. De fick ligga i vindstrappan i mörker och lagom sval temperatur tills de visade tecken på att mogna. En hamnade sedan i en föga kontroversiell fruktsallad, men en annan skar jag ner och ”marinerade” en stund i saften från en halv citron innan den serverades som tillbehör till kyckling med currysås. Jamen hallå, så gott!
Testa, för sjutton, som ett fräscht och annorlunda alternativ till de evinnerliga morötterna. Men glöm inte citronsaften! Eller ta lime eller apelsin istället, om ni föredrar dessa smaker. Papaya behöver nämligen lite syra för att smaken ska framträda.
Det var det. Nu ska jag sätta virknålen i de nio sista blomrutorna. Sen är filten färdig för kantvirkeri. Det är en ljuspunkt i en annars mörklagd tillvaro!
Dessvärre är det så, att för var gång jag glider ner i dyn verkar jag förlora ytterligare en liten bit av min ork att finnas där för andra. Det gillar jag inte, men får väl så vackert lov att konstatera, att åt den saken är det inte mycket att göra. Min mentala septiktank är redan så proppfull av egen sk-t att locket inte längre hålls på, för här på bloggen är det ju, som ni märkt, ”översvämning” mest hela tiden :o/
Slutsats 1: jag mäktar inte längre med att engagera mig i andras eländen.
Slutsats 2: min tid som inkännande lyssnare/gratiscoach/amatörkurator lider mot sitt slut.
Slutsats 3: jag har således blivit en sämre medmänniska.
Otrevliga insikter, alla tre. Men vad gör man, när det är tveksamt om den lilla energi som finns kvar ens räcker för att neutralisera ens egen negativitet? Har man någon form av överlevandsinstinkt i behåll och tagit till sig åtminstone en smula av KBT-terapins grunder, då ska man i första rummet se till sig själv och sin egen familj. Tough shit, men inte desto mindre en sanning.
Jag gör härmed ett nytt ryck att se Livet – mitt liv – från den ljusa sidan, och en liten ljuspunkt – inte mycket ljusstarkare än en gammaldags, flämtande femtonwattare – var idén jag fick häromdagen.
För ett par veckor sedan kom jag över några helt gröna och omogna papayafrukter, som av någon konstig anledning sorterats bort från fruktdisken. De fick ligga i vindstrappan i mörker och lagom sval temperatur tills de visade tecken på att mogna. En hamnade sedan i en föga kontroversiell fruktsallad, men en annan skar jag ner och ”marinerade” en stund i saften från en halv citron innan den serverades som tillbehör till kyckling med currysås. Jamen hallå, så gott!
Testa, för sjutton, som ett fräscht och annorlunda alternativ till de evinnerliga morötterna. Men glöm inte citronsaften! Eller ta lime eller apelsin istället, om ni föredrar dessa smaker. Papaya behöver nämligen lite syra för att smaken ska framträda.
Det var det. Nu ska jag sätta virknålen i de nio sista blomrutorna. Sen är filten färdig för kantvirkeri. Det är en ljuspunkt i en annars mörklagd tillvaro!
fredag 25 januari 2013
Om hur även det segaste virke sakta men säkert blir till flis
”VISUALISERING” IS MY middle name. Därför, för alla som eventuellt inte kunnat omfatta alla min skriftliga utläggningar, så här ser kurvan för lusten att leva ut, när läkarvetenskapen tvingas träda tillbaka för ”sakkunskapen” i försäkringsbranschen:
Som synes beter den sig lika ologiskt som kurvan för det allmänna bostadsbidraget för boende i egnahemshus. I båda fallen visar den tydliga, negativa trenden över tid på att någonting är fel. Väldigt fel.
Som synes beter den sig lika ologiskt som kurvan för det allmänna bostadsbidraget för boende i egnahemshus. I båda fallen visar den tydliga, negativa trenden över tid på att någonting är fel. Väldigt fel.
torsdag 24 januari 2013
”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”
DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en specialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad laboratorietid.
För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag petade i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fortsatt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.
Och så denna ständiga vää...n...taa...n.
Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett avgörande från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltens märkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bostadsbidraget.
Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det felberäknade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.
Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbetspensionsbolaget överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller avgivit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.
Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyckas uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande patientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansrådgivningen. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete beviljade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.
Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta utmattande, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.
Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)
För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag petade i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fortsatt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.
Och så denna ständiga vää...n...taa...n.
Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett avgörande från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltens märkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bostadsbidraget.
Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det felberäknade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.
Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbetspensionsbolaget överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller avgivit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.
Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyckas uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande patientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansrådgivningen. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete beviljade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.
Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta utmattande, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.
Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)
onsdag 23 januari 2013
söndag 20 januari 2013
Också en sorts lördag
GÅRDAGEN BLEV EN ytterst improduktiv historia. Jag däckade under sena eftermiddagen och sov som en välbalsamerad mumie till närmare sju, då jag hasade mig till spisen och kokade en slät kastrull pasta som dåligt substitut för den middagsinbjudan jag tvingades tacka nej till.
Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Fröling är, och hur många kloka saker hon hade att säga.
Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen parkeringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.
Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska buketten arrangeras.
De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!
Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en allvarlig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.
Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Fröling är, och hur många kloka saker hon hade att säga.
Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen parkeringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.
Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska buketten arrangeras.
De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!
Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en allvarlig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.
lördag 19 januari 2013
Kylslaget
SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.
Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.
Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.
De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vänner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.
Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.
Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.
Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.
De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vänner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.
Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.
fredag 18 januari 2013
Dagsformen
Förutom att jag fick en parkeringsbot på 35 € för tre timmar sedan. För att jag sett fel på tidkortet man ska lägga i fönstret. Trodde det stod på 14, men det visade sig stå på 16. Trots att jag kom tillbaka samtidigt som lapplisan satte boten på vindrutan vägrade hon riva den.
Osmidigt så det bara skriker om det, för hade bilen de facto stått felparkerad sedan kl. 16:00 föregående dag (eller 04:00 på natten) hade den ju för fan blivit lappad för länge sedan!
Så kan det gå när man har koncentrationsproblemdiagnos och bråttom :o/
torsdag 17 januari 2013
Klart retro
vad man med snöre och glasvas kan göra!
Klipp några snören och knyt till ett nät
– och vips finns en ampel, klart retro och het!
MAN TAGER SIG således några meter jutesnöre och ett stycke vasen VAS från IKEA. 24 knutar senare har man ordnat sig en prima ampel à la 1970-tal, perfekt t.ex. för hängande odling av orkidéer, vars stänglar egentligen ska få svinga sig över krukkanten som de behagar och inte tvingas att växa uppåt.
När jag var färdig och hängde upp orkidén i köksfönstret kom jag på, att det här måste jag använda mig av i Glaspalatset i sommar. Frihängande krukor med tomater och jordgubbar kanske..? Och indiankrasse vällande ut ur krukor upphängda i träden på gården!
Så häng inte läpp, go’ vänner!
Häng upp en ampel istället ;o)
onsdag 16 januari 2013
Om alltings förmåga att fortsätta
VINTERN FORTSÄTTER MED mer snö och nymornad kyla, precis som den brukar här på Åland, även om man har en förvånansvärd förmåga att glömma det från ett år till ett annat.
En av vinterns (få?) fördelar är att jag med gott samvete kan hållas inomhus och vältra mig bland restgarner och idéer. Vintern är tiden för större handarbetsprojekt, eftersom antalet veckor då trädgården ligger i dvala är förskräckande många.
Mitt senaste storprojekt, ännu en virkad filt, växer stadigt. 72 blommor var klara då bilden togs igår eftermiddag. Idag är de några fler och jag närmar mig snabbt de 99 stycken jag behöver. Bara nu garnresterna räcker ...
Vintern fortsätter också att vara tiden då man kan frossa i tulpaner. I år tillåter inte inkomstläget några egenköpta buketter, men just nu unnar jag mig att njuta av det knippe Lilla A fick av min kompis S till sin födelsedag.
Annat som har en förmåga att fortsätta är mina mellanhavanden med mitt arbetspensionsbolag. Försäkringsfarsen är således långt ifrån slut. Tvärtom har ridån just gått upp för Akt III och det blir bara mer och mer underhållande hela tiden. Uttrycket ”att måla in sig i ett hörn” är det som kommer för mig när jag tänker på sakernas tillstånd – och att det inte är jag som håller i penseln.
En av vinterns (få?) fördelar är att jag med gott samvete kan hållas inomhus och vältra mig bland restgarner och idéer. Vintern är tiden för större handarbetsprojekt, eftersom antalet veckor då trädgården ligger i dvala är förskräckande många.
Mitt senaste storprojekt, ännu en virkad filt, växer stadigt. 72 blommor var klara då bilden togs igår eftermiddag. Idag är de några fler och jag närmar mig snabbt de 99 stycken jag behöver. Bara nu garnresterna räcker ...
Vintern fortsätter också att vara tiden då man kan frossa i tulpaner. I år tillåter inte inkomstläget några egenköpta buketter, men just nu unnar jag mig att njuta av det knippe Lilla A fick av min kompis S till sin födelsedag.
Annat som har en förmåga att fortsätta är mina mellanhavanden med mitt arbetspensionsbolag. Försäkringsfarsen är således långt ifrån slut. Tvärtom har ridån just gått upp för Akt III och det blir bara mer och mer underhållande hela tiden. Uttrycket ”att måla in sig i ett hörn” är det som kommer för mig när jag tänker på sakernas tillstånd – och att det inte är jag som håller i penseln.
tisdag 15 januari 2013
Om hur gammal skåpmat blir som ny
JAG RÅKADE KOMMA över några paket kokosfett, helt gratis. Bra att ha när det till valborgsmässoaftonen är dags för årets munkbak, tänkte jag. Fast två hela kilon kändes ärligt talat som överkurs. Aha! slog det mig då. Jag ska naturligtvis göra mig en mesklocka!
Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några förpackningar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax efter finska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sammanhanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.
Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.
Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)
Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några förpackningar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax efter finska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sammanhanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.
Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.
Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)
måndag 14 januari 2013
Leve tanterna!
JAG ÄR INGEN större kulturkonsument, men igår blev jag trots allt ”medsläpad” till Ålands museum. Det ångrar jag inte! Där hänger just nu, i samband med Marthaförbundets jubileumsutställning, en lång rad av gudabenådade konstnärinnan Inge Lööks oemotståndliga tanter.
Och bland alla dessa humoristiska och ytterst välgjorda akvareller är den här är –självfallet! – min personliga favorit:
Jag lyckas inte hitta några uppgifter om hur länge Inges bilder finns i museets entrégalleri. Det finns ingen info på museets egen webbplats, där uppdateringen inte heller verkar vara så värst frekvent. Men på ett annat ställe hittade jag datumet 2 februari. Än finns det alltså tid! Och missar man utställningen finns akvarellerna i vykortsformat att köpa t.ex. på Posten i Mariehamn.
I love Löök!
Och bland alla dessa humoristiska och ytterst välgjorda akvareller är den här är –självfallet! – min personliga favorit:
Jag lyckas inte hitta några uppgifter om hur länge Inges bilder finns i museets entrégalleri. Det finns ingen info på museets egen webbplats, där uppdateringen inte heller verkar vara så värst frekvent. Men på ett annat ställe hittade jag datumet 2 februari. Än finns det alltså tid! Och missar man utställningen finns akvarellerna i vykortsformat att köpa t.ex. på Posten i Mariehamn.
söndag 13 januari 2013
Bättre sent än aldrig!
... FÖR ATT POSTGÅNGEN mellan Sverige och Åland faktiskt fungerar, även om leveranstiden är bara snäppet kortare än för ett brev till USA.
I det här fallet tog sträckan Småland-Åland åtta dagar. Det är ungefär lika snabbt som på den gamla goda tiden, medan transporten fortfarande sköttes av kurir till häst och sedan fördes över Ålands hav av en postroddare i skötbåt.
Men fram kom det i alla fall, paketet, och Lilla A niger väluppfostrat och tackar för den ytterst smakfulla uppvaktningen ;o)
Och kolakakan däri var äckligt god. Den måste jag försöka planka.
lördag 12 januari 2013
”We’re lovin’ it!”
*skäms*
Nä, jag skämtar bara.
Det gör jag faktiskt inte ett smack :o)
fredag 11 januari 2013
Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt
LILLA A HAR nyss knatat iväg till skolan. Himlen är midnattsblå fast klockan snart är nio och det enda som lyser i ”Rucklets” ruffiga kök är pappersstjärnan i fönstret, den sista resten av julen som gick. I övermorgon är det tjugondag Knut, så då borde det vara slut även på denna ljusning i tillvaron. ”Borde”, säger jag, för jag tror jag lämnar den uppe ett tag till.
Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.
Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mitten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.
Not.
Här föreligger sannolikt en skada på den laterala menisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knäskadan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.
Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstadkomma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte klara av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/
Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.
Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.
Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mitten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.
Not.
Här föreligger sannolikt en skada på den laterala menisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knäskadan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.
Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstadkomma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte klara av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/
Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.
torsdag 10 januari 2013
Om när det plötsligt bara händer
JAG, OCH MÅNGA med mig, har under en stor del av livet haft en nära relation till CSN. Nu är den tiden plötsligt förbi och så konstigt det känns ... Är det månntro tekniskt möjligt att under dylika omständigheter drabbas av fantomsmärtor? Såna av den ekonomiska sorten menar jag.
Fast ensam behöver man aldrig vara. I CSN:s ställe har jag ju Di Sma Undar Pannbenet, mina mångåriga vänner av släktet Borrelia burgodorferi, som lett till mitt nyväckta intresse för ”killarna på kontoret”, de som går under förkortningen CNS och som sedan en tid inte riktigt sköter sina åtaganden i enlighet med tjänsteavtalet.
CSN eller CNS, förresten? Tja, det torde vara hugget som stucket. Alltid är det något, och detta något är sällan kul. Samtidigt är det ju förnämligt att CSN gör slut med mig preciiis i samma ögonblick som den finska skattebjörnen bestämmer sig för att roffa åt sig mer. Nog måste man kalla detta sammanträffande för ett visst mått av flyt. Väl..?
Fast ensam behöver man aldrig vara. I CSN:s ställe har jag ju Di Sma Undar Pannbenet, mina mångåriga vänner av släktet Borrelia burgodorferi, som lett till mitt nyväckta intresse för ”killarna på kontoret”, de som går under förkortningen CNS och som sedan en tid inte riktigt sköter sina åtaganden i enlighet med tjänsteavtalet.
CSN eller CNS, förresten? Tja, det torde vara hugget som stucket. Alltid är det något, och detta något är sällan kul. Samtidigt är det ju förnämligt att CSN gör slut med mig preciiis i samma ögonblick som den finska skattebjörnen bestämmer sig för att roffa åt sig mer. Nog måste man kalla detta sammanträffande för ett visst mått av flyt. Väl..?
onsdag 9 januari 2013
Enkla nöjen
IBLAND BEHÖVS DET inte stora åthävor för att man ska känna sig lite gladare. För min del kan det vara något så enkelt som att jag lyckas lära mig någonting nytt.
Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena presentpaketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa värde. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sextonåring.
Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.
Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)
Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.
Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Redan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i positiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!
Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena presentpaketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa värde. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sextonåring.
Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.
Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)
Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.
Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Redan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i positiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!
tisdag 8 januari 2013
Sauli Niinistö sänker sin inkomst.
Än sen då? Det gör jag också.
Min familjs nettoinkomst sjunker med närmare 6 % från 2012 till 2013, från 710 € till 670 € per månad. Till raden med kroniska diagnoser räknar jag därför med att under innevarande år kunna addera även ICD-10:s E63.9, ”Näringsbristtillstånd, ospecificerat”. Sådan är den krassa, ekonomiska verkligheten för en vanlig dödlig, om man haft den dåliga smaken att dra på sig en komplex sjukdomsbild, vars ”utredning” handhas av jurister och/eller ekonomer på ett arbetspensionsbolag och inte av legitimerade läkare.
Förblindade av siffror och paragraftecken beslutar man glatt och oavsett antal specialistomdömen, att den allena saliggörande mirakelmedicinen är ekonomiska tumskruvar och ingenting annat. Jag tillåter mig dock att kasta in en brasklapp beträffande denna ”behandlings” gynnsamma inverkan på just min förmåga att återkomma till arbetslivet. Svält är inte en lagstadgad form av yrkesinriktad rehabilitering och det är inte det som i 21 kap. 14 § i Strafflagen rubriceras som ”Utsättande” heller.
Dessutom är det vedertaget improduktivt att piska en död häst. Eller som Dakotaindianerna säger: When you discover you are riding a dead horse, the best strategy is to dismount.
Förblindade av siffror och paragraftecken beslutar man glatt och oavsett antal specialistomdömen, att den allena saliggörande mirakelmedicinen är ekonomiska tumskruvar och ingenting annat. Jag tillåter mig dock att kasta in en brasklapp beträffande denna ”behandlings” gynnsamma inverkan på just min förmåga att återkomma till arbetslivet. Svält är inte en lagstadgad form av yrkesinriktad rehabilitering och det är inte det som i 21 kap. 14 § i Strafflagen rubriceras som ”Utsättande” heller.
Dessutom är det vedertaget improduktivt att piska en död häst. Eller som Dakotaindianerna säger: When you discover you are riding a dead horse, the best strategy is to dismount.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
