RECEPT > Ost- & morotsplättar

HUSLIGHETEN HAR NÅTT nya höjder den senaste veckan. Bland annat har jag summa två gånger ställt mig och stekt mina ost- & morotsplättar, eftersom A tyckte det var så gott första gången. Den ena gången tog jag förresten undan halva smeten och slängde i finhackad blad­spenat istället.

Det här behöver du:
2 dl dinkelmjöl (vanligt vetemjöl går förstås lika bra)
4 dl mjölk
3 ägg
0,5 tsk salt
några varv på svartpepparkvarnen
c. 1 dl riven ost
25-30 g smält smör (så du slipper smöra laggen hela tiden)
1 rejäl finriven morot (eller c. 100 g spenat)

Blanda ut mjölet med ungefär hälften av mjölken. Ta inte allt på en gång för då är det lätt att mjölet klumpar sig. Rör ner resten. Vispa i äggen. Krydda! Till sist i med det smälta smöret, osten och moroten.

Grädda plättarna på medelhög värme. Gott så in i bombens med en fräsch sallad. Vill man lyxa till det serverar man t.ex. knaperstekt bacon till.

Ett litet livstecken

*vinkar*

JODÅ, JAG ÄR fortfarande i livet. Är bara lite busy just nu med allt möjligt annat. En del skoj, en del mindre så.

Stay tuned, jag kommer nog upp till ytan snart :o)

RECEPT > Vitlöksmarinerade bönor

JAG MINNS FAK­TISKT inte om jag delat med mig av det här receptet tidigare, men har jag det så är det ändå värt att upprepa.

Torkade bönor är förhållandevis billiga och baljväxter är vansinnigt nyttiga. Jag kokar oftast hela påsar när jag en gång kokar. Sedan blandar jag de avsvalnade bönorna och fryser dem i lämpligt stora förpackningar; enkelt att ta fram, tina i mikron och marinera.

Receptet är för en normalstor sats, som räcker som tillbehör för fyra personer. Själv lagar jag oftast dubbelt upp :o)

Gör så här:

3 dl kokta bönor, gärna blandade (vita, kidney, soja osv)
gräslök eller persilja

marinad
0,5 dl solros- eller olivolja
4 msk balsamvinäger
1 msk tomatpuré
0,5 tsk paprikapulver (gärna starkt)
1 vitlöksklyfta
lite grovmalen svartpeppar
lite havssalt

Blanda alla ingredienserna till marinaden och häll den över de nykokta/nytinade bönorna medan de fortfarande är varma. Låt kallna och blanda sedan i det finhackade gröna.

Servera de marinerade bönorna som tillbehör till varmrätt eller blanda dem i en sallad.

Till sist kom garnet

ÄNTLIGEN ÄR JAG färdig med krönikan till det kommande lördagsnumret av Tidningen Åland. Det tog sin tid denna gång, eftersom jag inte tyckte jag hade något vettigt att sätta på pränt. Men till slut fick jag en idé och då gick det istället som det brukar: det blev svårt att hålla sig under längdgränsen på 3.800 tecken ...

Den efterlängtade garnleveransen från Tyskland kom i fredags, så nu kan jag slutföra de virkningar som blivit på hälft på grund av ”råvarubrist”! Men innan paketet blev hämtat från posten hann jag påbörja två nya kuddar, som faktiskt är nästan färdiga:



Nu återstår att bestämma hur de yttersta fem centimetrarna ska göras och sedan ska baksidorna, i vanlig ordning, sys av enfärgat bomulls- eller linnetyg.

[ Mina krönikor återfinns alltid veckan efter publiceringen som en del i kåserisamlingen ”Kort & Gott”, som du kommer till genom att klicka vidare via länken som finns under rubriken ”Böcker å annat jag skrivit” i den högra spalten -> ]

[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]

And the winner is ... #3

A är tillbaka i modershuset och därmed är dragningen av vinnaren av Granny Goes Hip-armbandet avklarad. Och tja, jag kan inte annat än garva, för vinnaren blev ...

*oliiidlig spänning*

... bloggens ende manlige följare. Grattis, Göran, du kommer säkert att bli riktigt söt i ett orange, virkat armband! Om du mejlar mig din adress så kommer vinsten på posten så snart Ymer lyckas bryta upp farleden.

Och ni övriga: Kolla spalten till höger ->
Som synes är det en ny utlottning på gång :o)

Har någon sett kusin vitamin..?

JAAA, DET ÄR solsken idag! Trädgården, inbäddad i ett bautatjockt snötäcke, glittrar och gnistrar så det nästan gör ont i ögonen och him­len är klarblå. Såna här dagar gör mig glad, och det känns nästan som livet ändå är värt att leva.


Detta med årstidsväxlingarna och väderomslagen är trots allt tjus­ningen i att bo på våra breddgrader. Jag skulle aldrig kunna bosätta mig t.ex. i Kalifornien (som min bror), där vädret – om man gene­ra­liserar lite – bara varierar mellan mycket varmt och lite varmt. Döds­tråkigt. För vad skulle man då ha att klaga på och tala om..? *garvar*

På tal om något helt annat, så kan jag informera om att jag sedan igår inte bara har ”engelska sjukan”, som jag ordat om tidigare. Nu har jag dessutom fått ”skörbjugg”! Labsvaret för provet för c-vitamin har äntligen kommit, efter en dryg månad. Och se på fan, ligger inte också det alldeles för lågt! 15 umol/liter lyckas jag prestera, där re­fe­rensvärdet är 23-114.

Ja, ja, det är väl bara att ta skeden i vacker hand och acceptera att man börjar bli slut som människa. Men detta ger jag faktiskt blanka tusan i idag, när vädret är som det är! Nu ska fossingarna i blöt och sen får de komma med ut på långpromenad. Det är väl bäst att passa på medan man ännu orkar ;o)

Man tager lite papper ...

VÄLKOMMEN SOM NY följare av min inriktningsbefriade blogg, Anna­mon! Jag får väl bara hoppas att ett eller annat av mina varierade in­lägg har något att tillföra :o)


Passar samtidigt på att visa ett till exempel på vad det går att åstad­komma av simpla pappersremsor. Jag har väl kanske inte nämnt ti­di­gare att, förutom garn, så är papper en hemlig passion. Troligtvis är det en ren yrkesskada :o)

Den här ihåliga sfären är väl sisådär femton centimeter i diameter. Ve­te tusan vad man ska ha den till, men den är snygg att se på.

[tags: strip origami, sphere, paper]

Värdelöst vetande om mig

EMEDAN DET IDAG fortfarande är rena, rama inspirations-Sahara hos mig tänk­te jag passa på att berätta lite mer om mig själv istället; bli lite mer personlig, om man så säger.

1. jag är ingen ”äkta” ålänning utan har finsk mor/­svensk far, föddes uppe i Öster­bot­ten i Finland och flyttades ner vid tre års ålder; lite typ ”båtflykting”, alltså *undrar fortfarande varför*
2. all min nu levande släkt bor på det finska fastlandet och är finsk­språkig (utom min bror, som sedan länge är bosatt i USA, och dottern A, som bor halva sin tid hos mig) *vinkar åt släk­ten*
3. mitt eget modersmål är svenska (japp, här snackar vi seriösa kommunikationsproblem med släkten!) *tränar på att säga sit­ruunamehua med korrekt uttal*
4. jag har varit förlovad två gånger men aldrig ”blivit gift” *göd­sel­vattnar Hoppet*
5. jag blev egenföretagare 1989, då jag och min dåvarande kom­pan­jon startade reklambyrå *förfasas över att det gått tjugo år*
6. jag har haft tre hundar; Scotty (skotsk terrier, envis som syn­den, blev nästan 11), Selma (golden retriever, min ”bäs­tis” i nästan 13 år) och Ruffa (spinone italiano, som vid ett års ålder omplacerades hos oss för drygt ett år) *drömmer om en ny fyrfoting*
7. min morfar var 18 år äldre än mormor, pappa 17 år äldre än mamma och A:s pappa 16 år äldre än jag; det går m.a.o. nedåt *ber en bön att A fått bättre vett*
8. före A vägde jag 52 kg, det gör jag även idag *skramlar lite med revbenen*
9. jag har aldrig, och kommer aldrig, att färga håret *kastar à la Miss Piggy med den halv­meter­långa rått­pälsen*
10. jag blev med glasögon när jag var 12 *kisar närsynt*

Sisådärja, nu vet ni lite mer om Stjärnkraft. Att bloggen heter så be­ror på de pappersstjärnor jag tillverkar och i första hand säljer on-line till USA via min shop på amerikanska hantverksportalen Etsy. Namnet har inget med new age att skaffa, om nu någon fått för sig det :o)

Borttappat: minne, sgs oanvänt

HUR KAN MAN så snabbt totalglömma sådant man egentligen kan?! Den frågan ställde jag mig igår, när jag via min on-linebutik på Etsy fick en beställning på en 48-uddig pappersstjärna. Sådana har jag vikt huuur många som helst under de senaste åren, men nu haft en paus på uppåt ett år. Så där satt jag med mina tolv pap­pers­remsor och var som ett levande frågetecken och kom tamme­sjut­ton inte ihåg hur man skulle göra.

*ryser vid minnet*

Som tur var har jag noga mappat min beskrivning, så till slut blev det ändå en stjärna. Men inte ens med beskrivningen framför nosen kän­des det som jag någonsin gjort detta förut. Ruggig känsla ...


Cirka tio centimeter i diameter är den färdiga taggbollen. Nu ska den ytbehandlas och beströs med finaste glitter, sedan är den redo att skeppas över Atlanten. Puh ...

*torkar svetten ur pannan*

Idag borde jag egentligen ägna mig åt att författa min nästa krö­nika till Tidningen Åland, men det är lika zero i bollen idag som igår. Och där ute vräker snön fortfarande ner som om vintern just har börjat. Tanken på att emigrera till Nya Zeeland blir mer och mer lockande hela tiden. Men vänta bara! Sen när A har flaxat iväg från boet, då ...

På tal om drömmar, så kastade jag igår ett öga på TV4:s nya täv­lings­program, Drömmen om Italien. Jamen, herregud ... Hur mycket skit går det att göra tv om??? Tänk om alla dessa pengar det kostar skulle spenderas på något vettigt istället? (Som att föras över till mitt bank­konto. Det vore vettigt det!)

Men vet ni vad, här duger det inte att sitta och blogga. Nu måste jag ut och skotta igen!

[tags: moravian star, paper, folded, glitter]

LÄSTIPS Udda av Sara Lövestam

Udda
av Sara Lövestam

Första gången Martin Sander såg en am­pu­te­rad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Sys­tem­bolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera be­und­ra­rin­nor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fasci­na­tio­nen för det ofull­ständiga. Det pin­sam­ma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stum­pen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.

Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med band­in­spel­ning­ar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon upp­vakt­ning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bort­se från just det som ingen någonsin bortser från – hennes obe­fint­liga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frå­gor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva kon­fron­teras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.

Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms heller inte riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den sa­ken att göra.

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Sara kom jag i kontakt med under min sejour på kapitel1.se, där hon också kapade åt sig segern i Bok-SM 2009, och detta är alltså hennes helt underbara debutroman. Hon tecknar sina karaktärer på ett så­dant sätt att jag alldeles tydligt kan se dem för mitt inre och hennes berättarröst är samtidigt oerhört välvårdad och fri­språkig; en härlig och lyckad blandning. Intrigen är väl genom­tänkt och flyter hela vä­gen.

Det är inte ofta jag läser en roman av en svensk författare där jag inte åtminstone någon gång under läsandets gång retar mig på nå­got, men så icke i fallet ”Udda”. Det här är en bok som gick di­rekt till mitt hjärta och som får mina varmaste re­kom­men­da­tio­ner! Jag väntar med spänning på vad Sara ska koka ihop här­näst och skulle gärna se ”Udda” som film!

Virka, virka, virka ... det ena och det andra

SNÖN FORTSÄTTER ATT vräka ner. Snart skiter jag i att skotta mer, finner mig i att bli inplogad och får väl reda mig resten av vintern på vad som finns i frys och skafferi. Och idag har jag absolut ingenting vettigt att komma med. I huvudet är det lika vitt som därute. Istället tänkte jag visa några bilder på mina pågående virkprojekt. Kanske kan det inspirera någon av er att hugga tag i nålen?

Vi börjar med en nästan färdig axelväska av hexagoner. Virkbiten är färdig och sömnaden av axelrem och infodring återstår. Jag har en mycket högre tröskel när det gäller symaskinen än virknålen.


Okej, då fortsätter vi med ett par nyckelringshjärtan. De är faktiskt jäkla roliga att göra, eftersom de går hyfsat fort. Sen får man låta fantasin flöda när det kommer till dekorationsbiten. Bra omväxling till de rätt enformiga rutprojekten!


Sedan ett väskprojekt till. Den här gör jag av högst traditionella mor­morsrutor, men mitt svarta garn tog slut och jag väntar på mer från min leverantör i Tyskland. Därför har det hela blivit lite ”på hälft”. Färgtänket är ”folkdräktssjal med blommor på svart botten”. Typ.


Slutligen det jag roat mig med i väntan på garnförsändelsen (som den här gången dröjt längre än vanligt): en kudde av enfärgade mormödrar. Baksidan kommer jag att sy av ett enfärgat bomullstyg.


Men hörni, gott folk, nu ska jag sätta mig i bastun. Jag blev ge­nom­svet­tig av förmiddagens snöskottning, som dessutom får mina för tätt sittande svankkotors taggutskott att gnaga mot varandra och smärt­samt påminna mig om att jag inte är någon ungdom längre. Blir nog skönt med en halvtimme i värmen!

PS. Nu har jag gjort som Göran tipsade: skrapat med en kniv på mina stackars pelargoners stammar för att se om där finns något liv. Såvitt jag kan bedöma är det kört. Inte en tillstymmelse till grönt så långt ögat når. Komposten nästa, med andra ord. Skit också! :o(

[tags: crochet, hexagon, key fob, key ring, heart, granny square, bag, cushion, cotton, Etsy]

Pelargonproblem

FINNS DET LIV finns det hopp, sägs det, och det är säkert sant. Men just nu undrar jag sannerligen om det finns liv i mina över­vintrade pe­largoner. Någonstans, någon gång läste jag tipset att till hösten grä­va upp plantorna, skaka bort jorden och förvara växten mörkt och svalt tills det är dags att plantera igen.

För en dryg vecka sedan plockade jag fram liken ur garderoben (nja, svalförrådet då) och lät dem få fötterna i jord igen. Men jag är högst tveksam till om det i dessa bruna pinnar finns något liv mer. Någon som vet eller rentav provat den här varianten av övervintring?


Vad som däremot har liv är de billiga snittrosor jag kostade på mig den 21.2 i en livsmedelshall. Kolla bara hur fin buketten är ännu idag, nio (!) dagar senare. Helt otroligt, alltså ... Inte en enda har nickat ännu.

Virka, virka, virka ... ett litet hjärta

IGÅR KVÄLL DRABBADES jag plötsligt av mor­mors­rute­svacka (det har blivit något hundra­tal de senaste veckorna) och kände att jag måste göra något annat. Detta ”något” blev en nyckel­ring med ett virkat hjärta, deko­rerat med franska knutar i olika färger.


Det tog sin rundliga tid innan jag fick till en hjärt­form som jag var nöjd med, och typiskt nog kom jag på först efteråt att det säkert finns bra be­skriv­ningar på nätet. Och mycket riktigt – t.ex. hos stjernfall finns en be­skriv­ning i både ord och bild (brasklapp: ännu inte provad av mig). Jag kan inte fatta varför jag inte trålade nätet direkt ... :o(

Eftersom jag knåpat ihop någon amigurumi mellan var­ven vet jag att det är lite pilligt att virka så här smått. Men det är sam­tidigt väldigt kul! Nu vet jag inte om jag ska lägga ut nyckel­ringen till salu i min on-linebutik på Etsy eller spara den till ett fram­tida lotteri här på blog­gen. Vad tycker ni?

[tags: crochet, heart, key fob, key ring, cotton, Etsy]

Och den rätta raden är ...

MEA CULPA, MEA culpa! Mea maxima culpa! Här har ni en som mot­villigt får krypa till korset och erkänna att jag brutit mitt frivilligt av­giv­na löfte att aldrig spela på Lotto igen. Gårdagens lyckade loppis­shop­ping fick mig att falla till föga. Jag tänkte att turen kanske vänt, så jag internetinlämnade en ruta med andan i halsen, minuterna före spel­möj­ligheterna stängdes för veckan.

Jag har inte vågat kolla om det blev ens fyra rätt. Först ska jag tillåta mig att drömma om vad jag skulle göra om jag fick en storvinst! Här är tio saker:

1. betala bort lånet på huset
2. lägga undan en rejäl slant till A:s studier
3. byta Röda Faran mot en något nyare beg. bil med dragkrok
4. köpa en släpvagn
5. bygga en rejäl ”snickerboa” på gården
6. renovera (och bygga till) köket
7. renovera badrummet
8. byta entrédörren och alla fönster
9. ordna ett oförglömligt party för mina fåtaliga nära vänner
10. ta A med mig på en flera månaders resa till Nya Zeeland

Jag kan ledigt komma på tio, tjugo punkter till, men de här har högsta prioritet. Nu ska jag kolla dragningsresultatet.
.
.
.
*spänningen är oliiidlig*
.
.
.
*trumvirvel*
.
.
.
Näää! Ett rätt och inte ens ett förbannat tilläggsnummer. Fuck!

*GIGANTISK SUCK*

Lyckan är en loppis

DAGENS VÄDER PÅMINNER om en blöt ylletröja tagen direkt ur kyl­skåpet. Luftfuktigheten pendlar mellan 99 och 100 % och molntäcket ruvar tungt över övärlden. Kort sagt ingen dag man gärna vistas utom­hus. Därför satt jag fortfarande iförd nattpajta och morgonrock och virkade när T plingade på framåt tolvtiden på dagen, men kom snabbt i kläderna när det varslades om loppisrunda.

Och vilken runda ... Om jag hade råd skulle jag utan tvekan omedel­bums anställa T som min personliga shoppare! Den män­nis­kan har en inbyggd radar för de verkliga fynden, och nosade likt en vär­me­sö­kan­de missil upp ett loppisbord dignande av fina mär­kes­kläder i exakt min lilla storlek.

Bytet blev en ursnygg rock i helylle, en superbra lång­pro­menad­omgång med jacka och byxa, två fina kjolar, ett par ”Raitapaita” från Marimekko plus en söt liten rosa topp åt A till sommaren (om den nå’nsin kommer). Härmed har jag ekiperat mig för flera år framåt till det högst facila priset om 36 euro, vilket måste anses vara mer än strålande för min skrala kassa och min minibudget för inköp av kläder och skor.

När jag kom hem var jag på ett så gott humör att jag ställde mig och svängde ihop en lasagne till middag åt A och mig. Det är normalt sett en rätt jag drar mig lite för att ta itu med, för det tar en så’n evin­ner­lig tid att göra köttsås och vitsås och riva ost och grädda och låta här­ligheten ”sätta sig”, men hujedamej så gott det blir ...

Som pricken över i:et begick vi idag ett grovt traditionsbrott och tryck­te i oss varsin portion memma med socker och grädde till efterrätt. Memma äter man egentligen först till påsk här i Finland, men den här gången gav vi alltså blanka fan i att vänta. Det må se ut som en färsk komocka i mjölk, men det är gott!

Memma lagas av vatten, rågmjöl, rågmalt,
sirap, kornmalt, salt och pomeransskal.

RECEPT > Fruktsallad med kanel och anis

Ibland får vi ett panikartat vitaminbehov, A och jag. Då brukar vi göra en rejäääl fruktsallad, vilket hände inför detta veckoslut. Men den här gången ville jag inte ha i några konserver alls, så istället kokade jag en egen sockerlag, hällde den het över frukterna och lät hela här­lig­heten stå och kallna i vindstrappan ett par timmar.


De här frukterna använde jag:

1 banan
c. 250 g kärnfria, gröna vindruvor
1 hel färsk ananas
½ honungsmelon
250 g egenodlade, djupfrysta jordgubbar

Lagen gjorde jag så här:

4 dl vatten
3 dl socker
1 kanelstång
½ tsk hela anisfrön
1 msk citronsaftkoncentrat

Lagen kokade jag upp och sedan fick den stå och sjuda under lock i ungefär tio minuter medan jag skar ner frukten i småbitar.

Kanelen, anisen och citronsaftskvätten ger en extra kick åt den an­nars rätt sötsliskiga lagen och citronen gör även att bananen inte mörknar.

En sådan här fruktsalladsbomb är smaskig precis som den är, men extra smarrigt blir det förstås med en klick vispgrädde på toppen. Här i ”Rucklet” snålar vi nämligen inte med gräddfibrerna ;o)

Tittar på hockey? Jag..? Eh ...

HERREGUD, EN SÅ’N tur att jag har både finskt och svenskt med­bor­garskap ... Idag vill jag inte vara finne. Alls. Jeezez vilken värdelös hockeymatch mot USA i Vancouver ... 6-0 i första perioden – man skäms.

*nynnar högt och ljudligt på Du gamla, du fria*

*inser just att jag – JAG! – följer med något i OS*

*beställer frivilligt en stor sinnesundersökning*



Något senare:

*kom just på att Tre Kronor är helt ute ur spelet och rotar nu bland soporna efter de bortslängda noterna till Vårt land, vårt land*



Ännu mer senare:

Matchen slutade 6-1 till USA och de finska lejonen kan m.a.o. ännu sjabbla bort bronset om de spelar lika dåligt i den matchen som under semifinalens första period. Fast det är förstås som en av tv-kom­men­ta­to­rer­na sa: ”Om tio år är det ingen som minns att det stod 6-0 re­dan i period ett. Det man kommer att minnas är att finnarna fick stryk med hela 6-1.”

Alltid något.

*bestämmer mig för att inte titta på en endaste minut till av detta för Finlands del totalkatastrofala OS*

Låtom oss hata myndigheter, tra-la-la ...

NÄR JAG BLIR stor ska jag bli en myndighetshatare av rang. Frågan är om jag inte rentav ska satsa på att dra ihop en liten privat armé för en mera systematisk krigföring så där riktigt på riktigt? Bomber och granater, typ. Eller åtminstone lite skämmiga, illans blå paint­ballskott.

Ja, det är faktiskt så, och alla eventuella läsare som av någon för mig obegriplig anledning får sin utkomst av att jobba vid någon sådan kan surfa vidare nu. Här kommer nämligen att spys etter och galla i så­da­na mängder att jag borde förse inlägget med en gul skylt med texten  LIVSFARA  i stora, feta, svarta bokstäver.

”Jaha, nu har det en gång för alla flippat fullständigt för henne”, tänker säkert några av er. Men si, det har det inte. Inte mer än vanligt. Där­emot har jag förmånen (ha-ha-HAA!) att än en gång drabbas av Folk­pensionsanstaltens (Fpa; Finlands motsvarighet till svenska För­säk­rings­kassan) sengångarlika hand­lägg­ning av ett ärende som inte är nytt utan varit på gång i redan ett år.

Idag är det den 26.2. I övermorgon, söndag, är det den 28.2. Det är sista dagen mitt innevarande läkarintyg är giltigt, men ett nytt är skri­vet och skickat för över en månad sedan. Och jag har väntat och vän­tat på besked, både från Fpa och från mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag (Pensions-Alandia). Men tro inte att några föns­ter­kuvert med dessa avsändare har dykt upp. (Däremot ett antal andra, mindre efter­trak­tade.)

När inget kom med posten idag heller ringde jag i tur och ordning upp Pensions-Alandia och Fpa. Hos Pensions-Alandia var min handläggare på tjänsteresa (det är hon så gott som alltid, eller på kurs eller i mö­te) och inte anträffbar förrän på måndag. Och precis som vanligt kan ingen annan ge några vettiga svar.

(Vilket alltid får mig att bli lite nervös, för vad händer om ifrå­ga­va­ran­de handläggare har den dåliga smaken att hon går och ko­lar vip­pen??? Försvinner alla ärenden ut i tomma intet då eller..? Nä, själv­klart inte. Därför drar jag slutsatsen att det där med att inte kunna ge besked i hennes frånvaro är en ren och skär bortis.)

Däremot fick jag veta något nytt: Pensions-Alandias ”pappers­läka­re” – som svingar sin bila utan att någonsin lägga så mycket som ett get­öga på den som berörs av besluten – fattar inga som helst beslut förrän Fpa:s ”pappersläkare” sagt sitt. Det vill säga ytter­li­gare en me­di­cinman som likaledes frejdigt sköter giljotinen utan någon fö­re­gåen­de konkret handpåläggning eller antydan till okulär besiktning.

Pensionsbolagets sakkunnigläkare inväntar alltså Fpa:s sak­kunnig­läka­res ord, för att deras respektive god­kännan­de/avslag ska stäm­ma överens med varandra!
Jamen, va’ fan?! De pratar således ihop sig, de små jävlarna! Två ”ex­per­ter” som aldrig sett människan som papperen handlar om sitter med hela makten. Visst är det rug­gigt?

Något som jag, i egenskap av f.d. läkarsekreterare, sedan tidernas begynnelse ställt mig mycket frågande till är hur någon kan göra en korrekt patientbedömning baserat enbart på jour­nal­an­teck­ning­ar. Jag vet vilken rappakalja det kan stå i papperen.

Lika frågande är jag inför att dessa ”pappersläkares” bedömningar av ett enskilt fall kan gå stick i stäv med patientens behandlande lä­ka­res; den som de facto kan se människan och, om lusten finns, känna på henne. Än mer frågande blir jag när ”pappersdoktorns” formella specialitet inte sammanfaller med den behandlade lä­ka­rens; då t.ex. en sedan länge icke-yrkesverksam pediatriker (barn­spe­cia­list) med glatt humör och fanan i topp kan köra över exempelvis en psy­kia­tri­ker.

Mitt samtal till Fpa var lika resultatlöst det. Jodå, de har tagit emot mitt nya intyg den 1.2 och påbörjat handläggningen den 8.2, men nå­got beslut fanns ännu inte. I min ordning & reda-pärm här hemma har jag en kopia av det aktuella intyget. Det är daterat den 22.1 och sträckan mellan min läkares mottagning och Fpa:s kon­tor är kanske 200 meter fågelvägen, så hur i helskotta kan det ha dröjt ända till den 1.2 innan de ankomststämplade mitt intyg??? Det begriper jag inte.

Så nu sitter jag här igen, långtidssjukskriven pga allvarlig stress, med en byråkratutlöst adrenalinnivå långt ovanför taknocken. På måndag är jag nämligen till papperet 100 % arbetsför, för något annat be­sked har jag ju inte fått, varken från Fpa eller Pensions-Alandia. De bäddar verkligen för ens tillfrisknande, de där båda ...

Men va’ fan, det är ju fredag. Jag tror jag knäcker en pava rött och äg­nar kvällen åt att förfina min talang för konsten-att-med-liv-och-själ-hata-myndigheter. Is there anybody out there som som motvikt till mina litanior råkar ha en solskenshistoria om någon myndighet att dela med sig av? I så fall är jag idel öra!

RECEPT > En verkligt vilig kladdkaka

 
Min springform (proffsens benämning på ”kakform med löstagbar kant” har jag fått lära mig) är av någon anledning ett och ett halvt nummer för stor för alla recept på kladdkakor jag hittills provat – eller så är det bara så att jag vill ha min kladdkaka tjockare än ett fri­mär­ke. Skit sam­ma, egentligen. Men nu har jag i alla fall testat mig fram till ett alldeles ypperligt recept som i min form blir en cirka 3,5 cen­ti­me­ter tjock, cho­kladmättad och inte alltför söt kaka.


Sätt ugnen på 175° och flytta gallret till nedersta falsen. Plocka fram:

4 ägg
3 dl strösocker
150 g smör
1,5 dl kakaopulver av god kvalitet
2 krm salt
3 dl vetemjöl

Smält smöret och smörj och bröa en springform med en inre diameter på c. 24 cm.

Vispa ägg och socker vitt och pösigt, det vill säga tills sockret löst sig och slutar ”knastra”. Häll i det smälta smöret, sikta ner kakaopulvret och hiva ner saltet. Rör ihop. Tillsätt slutligen vetemjölet och rör igen.

Grädda 20-25 minuter beroende på hur kladdig du vill ha kakan. I min ugn, i min form är 22 minuter den absolut perfekta tiden. Ta ut kakan och låt den svalna. Den”stan­nar” och är godast om den får svalna helt; låt den gärna vila till nästa dag om det inte betyder ett nervöst sammanbrott. Är den lite för kladdig att skära ordnar den saken sig om du låter en stå i frysen sisådär en halvtimme.

***
Detta, mina vänner, är äckligt syndigt, äckligt gott och absolut ajabaja för er som försöker gå ner i vikt. Fast om ni skippar klicken med visp­gräd­de som hör till är det kanske okej med en liten bit..?

(A och jag brukar blanda visp­grädde och turkisk yoghurt 50/50 och smak­sätta med vaniljsocker; ett magrare och utmärkt alternativ till bara gräd­de.)

Något som är ypperligt att kombinera med den här chokladiga kakan är min egenkomponerade rabarberkompott med smak av färsk körvel och kanel.

Mamma och PAPA

”DET SER LITE atrofiskt ut, hördu” meddelar damen mellan mina ben mig glatt. Jag är 49 år och har atrofiska slemhinnor down under, och känner mig plötsligt som en skinntorr nittio­sjuåring med framfall och inkontinens. ”Men vilken himla tur att jag är singel då!” replikerar jag med en glättighet som definitivt inte motsvarar hur jag känner mig.

Atrofiska slemhinnor ... Eftersom jag har ett förflutet som läkar­sek­re­te­ra­re är jag obehagligt införstådd med att atrofisk bara är ett finare ord för förtvinad. Det räckte tydligen inte att jag stressat mig till ett alltför tidigt klimakterium, för nu håller alltså inred­ning­en på och pack­ar väskan för att fly de torkande våtmarkerna. Skoj ...

Och mitt allt detta är jag ändå tacksam för att vi åländska kvinnor har möjligheten att helt kostnadsfritt och med fem års intervall få ett papa-prov taget. Särskilt som gyn-polikliniken på sjukhuset numera är enbart remisspoliklinik och man därmed är hänvisad till a) fumliga hälsocentralläkare eller b) svindyra privat­mot­tag­ningar.

Det här får mig förresten att tänka på en annan sak: staten är be­kymrad över den upp- och nervända befolkningspyramiden; det bor­de absolut födas fler finländare för att ekvationen ska gå ihop i fram­tiden. Men för att framföda dessa nya skattebetalare krävs det att”växthusen” är i skick, vilket i sin tur innebär ett behov av lättill­gäng­liga kontroller hos specialister – något som i nuläget är snudd på ogenomförbart, eftersom pri­vat­läkar­arvo­dena är skyhöga.

Det är m.a.o. höginkomsttagarna förunnat att sköta sitt underliv på ett optimalt sätt. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att träffa en AT-läkare som rotar runt och förhoppningsvis vet skillnaden på ägg­stock­ar och blindtarmar. Så ... i grund och botten borde jag kanske vara glad för mina atrofiska slemhinnor? Såsom varande högst infertil spa­rar jag ju en massa slantar på de gynekologbesök jag inte behöver göra.

*surfar glatt vidare till RFSU:s sidor för att kolla priset för lub­rikator på tub – bara för säkerhets skull, alltså*

And the winner is ... #2

Dragningen av vinnaren av åtta urtjusiga, handtryckta dala­häst­kort + kuvert är nu förrättad med utmärkt assistans av dottern A, för dagen förklädd till notarius publicus. Och – ta-daaa! – denna gång slog fru Fortuna klorna i en annan fru, så vinnaren är således ingen mindre än Fru Venus.

Grattis, grattis och den schangdobla vinsten överräcks i samband med kvällens bastande :o)

Ni övriga kan med fördel hålla ögonen öppna och kolla vad som dyker upp i den högra spalten inom en snar framtid, för jag ska omedelbart dyka ner i mina hantverksgömmor och se vad annat jag kan tråla fram som ny lotterivinst.

Hur f-n kom jag till Antarktis?!

DET ÄR MIG ni ska skylla på! Ja, att solhelvetet försvann, alltså. Jag hann bara bylta på mig min Fritjof Nansen-maskering och ge mig iväg innan snö­flings­jäv­lar­i­hel­vetes­för­ban­nel­ser­na började falla igen och vinden tog i.

Men ... som den tappre polarforskare jag kamouflerat mig som käm­pa­de jag mig med risk för livet runt min vanliga 45-minu­ters­runda. -12° och motvind är ingen höjdare, kan jag berätta. Och där glas­ögon­gla­sen möts mitt på snoken blir det jääävligt kallt. Jag tror tammefan jag har förfrusit näsbenet.

*känner efter lite försiktigt*

Man är inte klok om man går ut i det här vädret! Fr.o.m. nu kom­mer jag inte att sticka min frostnupna näsa utanför dörren mer än det nöd­vän­diga, vilket är liktydigt med eventuella läkarbesök och nöd­pro­vianteringsresor medelst bil. NU HAR JAG FÅTT NOG AV DENNA ÅRSTID!

Var är våren?!

But, hey, where are my manners? Jag skulle ju hälsa dig, Isabella, välkommen som bloggföljare! Varmt välkommen ska du vara, detta inläggs kylslagna inledning till trots :o)

Virka, virka, virka ... mormorsrutor

NI KOMMER INTE att tro mig, men – surprise, surprise – det har snö­at i natt! Och blåååst. Förmiddagen har därför inneburit snöskuffning extra­ordinaire för ett åstadkomma någon form av framkomlighet på gården, där drivorna på sina ställen blåsts halvmeterdjupa. Tur att solen skiner och att vinden mojnat, för under sådana om­stän­dig­heter är det snudd på kul att röja snö! I alla fall så länge det är sån fluffsnö som idag.


(Som synes tog jag aldrig undan trädgårdsmöblerna i somras.)

Tur är det även att jag inte styrde ut på dans igår. Det hade högst förmodligen blivit sent, onödigt vått och lika resultatlöst som vanligt, och lusten att extraknäcka i snösvängen hade gissningsvis befunnit sig på fler minusgrader än utomhustemperaturen.

Idag är jag istället oförskämt pigg och fräsch för mina år och har fak­tiskt under förmiddagen blivit klar med morsmorsrutor till två nya kud­dar till mitt sovrum. Den första laddningen är redan hop­mon­terade, och jag tycker det blir ganska läckert. Baksidan ska jag sy av na­tur­vitt linnetyg (sån är i alla fall planen). Visst är det najs med såna här vårliga, lite karamelliga färger mitt i smällkalla februarivintern?


Nåväl, efter denna lilla dagsrapport ska jag ge mig ut på en pro­­me­nad, för det gäller ju att ta för sig av naturens gratis D-vita­mi­ner. Åtminstone om man har en så ekonomisk läggning som jag *flinar brett*

[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]

He vart int naa

HÄRMED MEDDELAS FÖR kännedom att kvällens planerade övningar i motvillig styrdans är inställda pga uteblivet dam­säll­skap.

(Ett missöde som egentligen inte gör så mycket, för med rådande väderlek är jag faktiskt inte så där över hövan sugen på att lämna ”Rucklets” ombonade värme.)

*sträcker mig efter Marqués de Riscal-flaskan, där det återstår en glädjande stor slatt, och suckar förnöjt*

Var i helskotta träffas folk egentligen?

MITT FÖRRA INLÄGG fick mig att börja fundera: var träffar folk sina respektive egentligen? Skulle var kul att höra vilka historier ni har att komma med! Då har jag i alla fall något att roa mig med när jag sitter hemma och odlar min nya profil som ålderstigen, virkande rugguggla.

Nätfiske

NÄSTAN LIKA SNABBT som jag fyllde i mina uppgifter valde jag ändå att radera allt. Insikten om att nätdejting inte är mitt forum ingav en lättnadskänsla, men samtidigt inser mitt för­nufts­mässiga jag att jag därmed medvetet begränsat möjligheten att någonsin stöta på den där rättsågade pusselbiten som fattas. Nåväl, so be it.

Hur disciplinerad och organiserad jag än ter mig för min om­giv­ning, så styrs mina känslomässiga val till stor del av kropps­språ­ket, glimten i ögat, röstens tonläge, språkbehandlingen och av doft. Eftersom ingen av dessa fem komponenter står till buds på en dejtingsajt är det bara att inse att det inte funkar; dejta i sajberspejs är inget för mig.

Nä, det är nog bara att acceptera att livet är som det är och ”gilla läget”. Fast allt emellanåt funderar jag en smula på vilket ”felet” är. Ja, jag menar, jag är ju väluppfostrad, smart (ja, ja, så får man inte säga, men nu är jag faktiskt det), självgående, humoristisk, husligt begåvad, händig, socialt kompetent och ser inte ens alltför överjävlig ut i nyllet eller till figuren. Och eget ”Ruckel” har jag ju dessutom! Men ändå är jag ensam, och har varit det länge.

Min geografiska placering förbättrar förstås inte utgångsläget. Åland är en underbar plats, men bristen på ställen där man kan träffa medelålders folk är enorm. Snällt sagt är utbudet uselt och förbättras inte av att jag inte är mycket för styrdans. Därmed går det bort, det lilla som står till buds. Att här dessutom finns ett mycket begränsat antal lediga i lämplig ålder gör förstås sitt det också.

Men missförstå mig nu inte! I grund och botten trivs jag alldeles utomordentligt med mitt eget sällskap och är hellre hemma än ränner runt. Fast ibland skulle det vara härligt att ha en annan vuxen vid sin sida; någon att ventilera vardagen med och som kunde ge en den där välbehövliga kramen när man är låg. Någon som kan hålla i plankans andra ända när något ska spikas upp eller någon som säger: ”Du, jag fixar middagen idag” ...
.
.
.

Nämen, vad i #%@&¤ håller jag på med?! Här duger det inte att sitta och deppa ihop! Nä, ikväll ska jag banne mig rigga till mig och svira ut ”på byn”! Styrdans eller ej, ut bland folk måste jag!

*rycker upp mig så takfärgen lossnar*

Men tills dess ska jag virka, så där som ensamma, gamla tanter gör.

HUMOR > I lagens namn

Det här lär vara ur en bok som heter ”Disorder in the American Courts” och är saker som verkligen sagts i rätten, ord för ord, nedtecknats och nu publicerats av rättsstenografer, som tvingats utstå pärsen att hålla sig lugna medan ordväxlingar som denna pågick:

---

ATTORNEY: Doctor, before you performed the autopsy, did you check for a pulse?

WITNESS: No.

ATTORNEY: Did you check for blood pressure?

WITNESS: No.

ATTORNEY: Did you check for breathing?

WITNESS: No.

ATTORNEY: So, then it is possible that the patient was alive when you began the autopsy?

WITNESS: No.

ATTORNEY: How can you be so sure, Doctor?

WITNESS: Because his brain was sitting on my desk in a jar.

ATTORNEY: I see, but could the patient have still been alive, nevertheless?

WITNESS: Yes, it is possible that he could have been alive and practicing law.

---

Tack, Pipi, för att du skickade det här åt mig! Jag har inte garvat så hjärtligt på gud vet när som när jag läste ditt mejl :oD

För er övriga: Det kom flera, men jag måste pytsa ut dem en i taget annars finns risken att ni kissar på er ;o)

Pajpryl och -recept

”SNÖN FALLER OCH vi med den”, sjunger Uffe Lundell. Jag är redo att instämma. Fy för den lede och hela hans anhang, vad jag har fått nog av vintern nu! Och det bara fortsätter att snöa. Och bli kallare (-12° på terrassen just nu).

Nä, här får det allt bli inomhussysslor även denna dag! Bröd ska bakas och så kanske jag gör en paj. Pajeriet går i perioder, efter­som det ändå är rätt omständigt att laga såna, men o så gott ... Detta för mig ooosökt in på ytterligare en av alla mina köks­feti­schistiska prylar: pajknådaren.


Detta måste vara i särklass en av de bästa mojänger jag har! Liten, enkel, drivs med muskelkraft och är absolut oumbärlig när man väl har provat den. Att knåda paj- och småkaksdegar – som ska göras på kylskåpskallt smör och hållas kalla – går som den ut­lovade dansen med denna behändiga attiralj. Har du ingen? Skaffa en, och glöm för evigt food processorn med sina miljoner delar som ska diskas! :o)

Här är ett recept på en pajdeg supreme som inte behöver kavlas:

• 75 g kylskåpskallt smör
• 3 dl mjöl
• en knapp deciliter kvarg/turkisk/grekisk yoghurt

Blanda smör och mjöl till en havregrynsliknande konsistens. Tillsätt kvargen/yoghurten. Tryck ut degen i en pajform av stan­dardstorlek, nagga botten och förgrädda c. 10 min. i nedre delen av ugnen i 225°. Fyll med vad du känner för och slå på en ägg­stan­ning på 3 ägg och 2 dl grädde eller mjölk. Salta och peppra om du lagar en matpaj, utelämna det för en efterrättsdito. Grädda pajen i nedre delen av ugnen c. 20 minuter (eller tills den ”stannat” och fått fin färg på ytan).

Back to the 1950's

JIPPI, JAG ÄR modern igen! Eller, nja, inte jag personligen, utan mitt kök. Det orenoverade, från 1950-talet. Vad mig själv beträffar så lär jag förmodligen aldrig bli i ropet igen. Det är nämligen inte särskilt vanligt bland oss lite mer patinerade kvinns. Faktiskt extremt sällsynt.

Hur som haver, i dagens nummer av Tidningen Åland är det nämligen en artikel om att 1950-talet är tillbaka i köket – fast i mitt fall borde man kanske säga ”kvar i köket”. Men dock, vi är moderna, mitt lilla kök och jag. Kolla här bara:

• perstorpskiva (bara en pytteliten bit, men den finns!)
• tidstypiska skåphandtag
• riktigt trä i stommar och dörrar
• klara färger
• runt bord
• köksprylar och glas av Kaj Franck
• köksprylar av Sigvard Bernadotte (t.o.m. en Röda Clara i nå’n låda)
• porslin av Stig Lindberg och Louise Adelborg
• rostfria bestick med svarta plastskaft från Nils-Johan
• danska ljusstakar i teak

... och så vidare.

Ja, herreminguuud, så modern jag är :oD Kan ingen skicka hit ett reportageteam från Sköna Hem eller Bo Bedre eller nå’t?! *flabbar rått*

*passar på att njuta den stund man råkar ligga inredningsmässigt rätt i tiden, eftersom det händer ungefär lika ofta som jorden passeras av Halleys komet *

Goda vänner - och gamla

OJ, EN SÅN trevlig kväll jag hade igår tillsammans med gamla, goda väninnan M! Hon är sedan en halv evighet bosatt långt härifrån och vi har inte setts så där ”på riktigt” på säkert – tja, vad kan det bli – närmare tjugo år. Tiden har liksom bara flutit på medan vi på varsitt håll har fått barn, jobbat och blivit äldre, och möjligheten att umgås som förr har helt enkelt inte funnits. Men nu bar det alltså till och det var verkligen kul!

Med vissa människor är det bara så, att det inte spelar någon roll hur många år som gått; när man ses igen har det ändå inte passe­rat mer än någon dag. För visst är det ju så det kan kännas, trots att de fysiska förändringarna vittnar om decennier och inte dagar? Och det hjälps inte, det är något speciellt med vänner från ens barndom/tidiga tonår jämfört med dem man får senare i livet. De var ju med då, i perioden före vuxenlivet.

Talesättet som säger: ”När vår Herre stänger en dörr öppnar han ett fönster istället” känns väldigt relevant just nu. Fönstret mot M har plötsligt slagits upp samtidigt som dörren till väninnan A smällts fast och reglats med sjutillhållarlås och slagbom. Hennes och min vänskap går ännu längre tillbaka i tiden – vi snackar på väg mot fyrtio år – men i det fallet ser det ut som sanden i tim­glaset tagit slut. Eller, nej, inte tagit slut, förresten. Den har blivit våt och kan inte obehindrat rinna genom kanalen längre.

Vi har inte råkat i luven på varandra, så är det absolut inte. Men jag har blivit obekväm, eller åtminstone är det så jag tolkar saken. För obekväm är man om man vägrar hymla om grava alkohol­problem och istället ”sätter katten på bordet” och talar klarspråk. Då är man ju jobbig. Jobbig som bara den. Då är det lättare att kapa förtöjningarna och flyta vidare med spritströmmen, längre och längre bort från familj och vänner.

Hur gärna jag än vill göra vad jag kan för att hjälpa är jag snart beredd att ge upp. Det är inte mycket man som gam­mal vän kan göra så länge som den egna viljan till förändring saknas. Snart är en stor sorg det enda som återstår. Och – ärligt talat – ett inte föraktligt mått av ren och skär ilska. Ilska över att en in­telligent människa med fina för­ut­sätt­ning­ar låter tillvaron gå fullständigt överstyr trots att hjälp finns att få och erbjudits.

Finns det någonting jag avskyr, så är det att stå maktlös. Makt­löshet utmynnar gärna i resignation, och resignation är inget för mig.

*håller på att elda upp mig ordentligt*

Nej du, vännen A, vid närmare eftertanke är jag inte beredd att släppa dig ännu! Oavsett vad du tycker, så vänder jag än en gång på timglaset och tänker tammefan hoppa i sanden för att få den genom hålet, om det är det som krävs för att den ska fortsätta rinna.

Det ska böjas i tid ...

I MORGONENS EXEMPLAR av Tidningen Åland skriver Benita Mattsson-Eklund en krönika om barn som inte får vara naturligt blyga. Jättebra skrivet och hon har ju alldeles rätt! I vårt nutida samhälle tycks det vara snudd på dödsstraff på att vara reserve­rad till sin läggning. Största käften och vassaste armbågarna är det som räknas, och gud nåde dig om du är lite eftertänksam av natu­ren – då ligger du pyrt till och blir ”bakefter”.

Faktum är att jag alldeles nyligen fick ett riktigt praktexempel på den här saken. Här på ön anordnas nämligen en tävling mellan alla landskapets sjätteklassister, Kunskapscupen. Lite i stil med Vi i femman, fast för sexorna då. A, dotra min, hade ända sedan fem­man sett fram mot att få delta, och skulle baserat på sitt betyg vara en självskriven kandidat till klassens tremannalag.

Men inte blev hon uttagen inte. Om det stått hennes klasskamrater fritt att välja hade hon blivit det, men när klassläraren ”styr” valet genom att inför hela klassen (fritt citerat) uttrycka sig så här: ”Nog tycker ni väl att A är för blyg för att våga stå på sig trots att hon vet att hon har det rätta svaret?” – ja, då blir det som det blev. Och av någon förunderlig anledning måste laget dessutom slås fast en dag när A var sjuk och hemma och inte hade en chans att opponera sig.

Oj, vad det var kul att försöka förklara för henne varför hon, med sitt toppbetyg, inte skulle få delta i tävlingen! Jag njöt varje minut.

*ljuger som en häst travar*

För min personliga del undrar jag vilken den s.k. pedagogiken är bakom ett vuxenagerande av den här typen. Hur ska någon någonsin kunna bli bättre på att uppträda i sociala sammanhang och stå för sina åsikter om man aldrig bereds möjligheten att öva på det..? Eller är tanken helt enkelt den, att den som inte hörs och syns så mycket ska skuffas längre och längre bak i ledet? Min slut­sats blir i alla fall, att det är stora käftar och välvässade armbågar som belönas redan i grundskolan, inte de goda studie­pres­tatio­nerna.

(Den givna lösningen på problemet hade varit att göra som i parallellklassen: ordna en intern utslagstävling.

De tre elever som gjorde bäst ifrån sig blev självfallet de som fick representera klassen. Enkelt och logiskt. Men ... i den klassen finns det kanske inte elever som är barn till kollegor? För den saken kan väl ändå inte ha fått vara avgörande? *überironisk*)

Rostfritt till ugnsform ska det va!

Denna här blir det (40x28 cm)! Hittad på amazon.com, som håller på att bli min huvudleverantör av alla lite ovanligare saker jag söker. Aldrig mer en non-stickbeläggning i mitt hus! *grrr*

Kräsna pippisar och usla pannor

FROSTEN LIGGER TUNG över omgivningen idag och det tyder på temperaturomslag. 15 februari idag, och våren kryper närmare och närmare. Vintern har varit – är – osedvanligt lång i år, men inte tusan ska ni tro att varken småfåglarne eller kråkor och kajor behagat förse sig av mina framdukade solrosfrön!

Tänk om någonting inte är som det ska med de påsar jag köpte ifjol? Tänk om fröna rentav är giftiga?! För vad är annars förklaringen till att automaten står orörd vecka efter vecka? Till och med när det var som allra kallast, med dagstemperaturen runt -20°, syntes inte en fjäder så långt ögat nådde. Det är med andra ord inte utan orsak jag anar ugglor i mossen ... (Ja, det är väl där de måste vara, eftersom de inte kommer till dukat bord?)

Annars är min agenda för dagen behagligt innehållslös. Den enda tid jag måste passa är ett läkarbesök utåt eftermiddagen, men i övrigt står det mig denna måndag fritt att disponera tiden helt enligt eget gottfinnande. Sånt gillar jag, som fortsättningsvis dras med en jät­telåg stresströskel.

Men en grej ska jag faktiskt åtgärda idag: jag behöver en ny lång­pan­na, trots att det inte är så hemskt länge sedan jag investerade i en sån. Den var av tyskt ursprung och en sån där modeeern sak med non-stickbeläggning. Ha! Vilken smörja, alltså. Har jag använt den tio-femton gånger är det bra, och non-sticklagret släpper redan i stora, svarta sjok. Usch och blä :o( Efter fläskpannkakan i veckan som gick har den nu förtjänat sin givna plats i metallåtervinningen.

Nä, har tarvas viligare (åländska; betyder ungefär ”rejäla”) grejor! Så jag planerar en tur till ett ställe som säljer proffsgrejor till res­tau­rang­branschen för att skaffa mig någonting som håller. Kvaliteten ska vara sån att långpannan kan gå i arv till A och hennes eventuella av­kom­mor utan att det syns att den använts. Typ.

***
Välkommen till vardagen i skärgården, Gafflan!

Jag föredrar "vändagen"

JAHA, IDAG ÄR det alltså alla hjärtans dag, eller som det heter på finska: ystävänpäivä, vändagen. Jag är dock benägen att instäm­ma med Stig i ICA:s tv-reklam: detta är ingenting annat än ett påhitt av köpmännen för att få sälja mer. Därmed underförstått att jag inte denna dag [heller] är med och höjer brut­tonational­pro­dukten, varken genom inköp av presenter, blommor, konfektyr eller frimärken. En riktigt jävla tjurskallig kärring är jag, så skjut mig för allan del i gry­ningen.

Denna söndag har än en gång varit en sån där äkta slappardag. På förmiddagen satt jag bra länge i nattlinne och morgonrock och virkade i soffan medan A fortfarande ägnade sig åt sin skönhets­sömn. Den långa natten hade synbarligen inte haft någon effekt, för när hon väl masade sig upp stod hästtaglet hon har på skallen åt alla håll och resterna av gårdagens mascara satt inte längre på fransarna.

Utåt eftermiddagen blev jag igångsatt av väninnan P, som lockade med mig på en långpromenad. Den förde oss förbi ett för­hållande­vis ovanligt spektakel i stan: travtävlingar på isen. Massor med folk var det, men som en annan bekant sa när vi snubblade på honom: ”Denna anstormning av besökare torde vara det ultimata beviset för hur lite det finns att göra här på Åland en söndag i februari.”


Jag ger honom tveklöst rätt. Åland den här tiden på året är, om inte dött, så åtminstone i akut behov av hjärt-/lungräddning. Men sam­ti­digt är det ju lugnt och skönt, och mig bekommer inte av­sak­naden av evenemang. Det räcker gudinog med att vinter-OS har börjat, vilket är anledningen till att jag för första gången någonsin övervägt införskaf­fan­de av en digitalbox. Ja, TV4+ utlovar ju helt sportbefriade sänd­ning­ar, så jag blev frestad.

Men sen kom jag på att man ju inte behöver slå på tv:n över­huvud­taget, och då blev jag genast mer o-frustrerad över OS! :oD

Nåväl, nu är A i alla fall nyligen överlämnad till bosättning num­mer två, så jag ska diska och trassla in mig i virkningen igen. Det är obehagligt att erkänna, men jag har drabbats av mormorsrute- och sexkants­feber. Jag t.o.m. drömmer om färgkombinationer just nu ... Läskigt värre ;o)



[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]

Mmm ... fastlagsbulle & fläskpannkaka

SOVIT LÄNGE, VIRKAT lite, fikat och surrat med väninnan S nån tim­me, långpromenerat med A och belönat oss med kaffe (inget för A) och fastlagsbulle, lagat fläskpannkaka och strimlat vitkål till middag, diskat, spelat Harry Potter på Playstation med A samt lagat äppel­klyf­tor under täcke av havregryn och vispat grädde till det.


Nu ska vi moja oss med äppelgrejset framför tv:n, eftersom A paxat för att få glo på Melodifestivalen.

Det var min dag det. Hoppas era respektive varit fina! :o)

Virka, virka, virka ... hexagoner

Kunde inte hålla mig ... Började igår:



[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]

Aldrig mer Moccamaster!

PÅ TISDAG ÄR det fastlagsbullens förlovade dag, fastlagstisdag. I år har vi ännu inte klämt i oss ens en smula av en fast­lags­bulle här i ”Rucklet”, för just i det här fallet håller jag hårt på tra­ditio­nerna. Jag gillar helt enkelt inte att dessa grädd­fyllda bom­ber dyker upp på butiks­hyllor­na näst­intill sam­tidigt som jul­pyntet plockas bort.

Däremot blir det trots allt liiite smyg­premiär denna gång, efter­som A flyttar till sin pappa på söndag kväll och jag i ett svagt ögon­blick lovat henne fast­lags­bulle här hos mig. I skrivande stund pågår därför en enmans­pala­ver om huru­vida bullarna ska köpas färdiga eller om här ska bakas. Hur det än blir med den saken så ska det vara mandel­massa i dem, inte sylt. Inte i någon form. Fast­lags­bulle är lik­vär­digt med man­del­massa, så är det bara.

Bulltankarna får mig för övrigt att asso­ciera till kaffe. Och kaffe, i sin tur, till bryggare ... och bryggare till min @#$&¤/x Mocca­master (KB741 Club­line). Den finns i kåken på grund av att min trogna Braun själv­dog för ett antal år sedan och att det sam­tidigt er­bjöds spe­cial­pris på Techni­vorms lov­ordade bryggare. Det kaffe jag bjudits hos vänner och bekanta som länge lyxat till sig med den sortens bryggare har näm­ligen varit mycket gott, så jag slog till.

Jodå, kaffe blir gott, det är det inget att snacka om. Men själva bryggaren ... *ryser* Det är inte mycket som är rätt med den, förutom färgen (grafitgrå). Här följer en lista på det jag klassar som seriösa tekniska brister hos en så pass dyr manick:

• droppstoppet är manuellt; antingen glömmer man att stänga av det när man ska ta bort kannan eller så har man glömt det stängt när man brygger – lika illa båda två
• droppstoppet håller inte tätt; även om det är helt stängt kommer det alltid en eller två droppar på värme­plattan och pga den höga tem­pera­turen på denna bränns spillet fast på noll­tid
• formen på glaskannans hällpip i kombi­nation med arom­lockets öpp­ning gör att det är snudd på omöj­ligt att hälla upp kaffe utan att det spiller/­rinner kaffe längs kannans ut­sida

• det sistnämnda gör att det vid varje ser­verings­till­fälle söker sig in en liten mängd kaffe under metall­bandet runt kannan som håller hand­taget på plats

  
  (Med tiden blir det alldeles brun­geggigt under metall­bandet. Lägger man kannan i blöt för att diska den löses inte denna gegga upp, utan när kannan är diskad och klar och man ställer den upp och ner för att torka fort­sätter det att rinna brunt vatten från ut­rym­met under metall­bandet. Enda sättet att åt­gärda det här är att skruva loss hela hand­taget från kannan!)

Nästa gång blir det en Philips.

*kastar ondskefulla blickar på den gurglande apparaten och skär tänder*

Plitt, platt över en natt

SPIK I FOTEN har jag inte, men väl en skruv i bakdäcket. Uppdagad i förrgår. Dagen före det var däcket nästan tomt när jag skulle skjutsa A till hennes badmintonträning. Vi tog därför vägen förbi en mack, där jag fyllde på luft och tänkte att ventilen på detta snart tjugo år gamla vinterdäck säkert givit upp.

Natten gick och följande eftermiddag var det så gott som plittplatt igen. Pyspunka eller ventilglapp, tänkte jag. Något måste göras! Och sen slag­side­körde jag ännu en gång i snigel­fart till macken. Macken med stort B, där de alltid är lika tjänst­villiga och service­mindade när en motor-­ointressad kärring som jag rullar in med något fordons­relaterat problem. – Puss på er, pojkar!

Snabbt som ögat var Rödluvan inkörd i hallen, upphissad och av-däckad där bak, och ser man på – satt det inte en liten skruvjävel och flinade där mellan dubbarna! På fem röda sekunder var den avlägsnad, ett s-t-ö-r-r-e hål uppborrat och någon­sorts gummi­material ipetat. På med däcket, ner med hissen och i med luft. Klappat, lappat och klart på tio minuter. Det kallar jag service, det!

Tyvärr fick jag också reda på att efter vintern-rean på däck redan var i full gång. Av min dimension fanns det bara två kvar, endast regummerade dessutom, och mina planerade fyra, fräscha Semperitar åt Rödluvan gick alltså bort. Fan! Jag måste lära mig att läsa tidningarna noggrannare, för någon annons har jag baskemej inte sett ...

*gnisslar tänder*

Nåja, snart är det vår och sen blir det sommar, så tanken på nya vinterdäck kan jag säkerligen skjuta på framtiden. Igen. Med punka-skruven borta går det ju faktiskt att köra på dem jag har. Vore dumt att lägga ut 350 € på en full­pris­upp­sätt­ning idag när man inte vet om man lever nästa vinter, inte sant?

Virka, virka, virka ... axelväska av hexagoner

Min nya axelväska – gjord av 24 virkade sexkanter – är nu färdig och så här ser den ut från ena sidan:


Och så här från den andra:


Den 10 cm breda remsa av svart linnetyg jag måste investera i för att sy axelremmen av räckte precis till en 4 cm bred infodring också. (Bilden är överexponerad för att man ska se något av allt det svarta.)


Inte blev den så tokig, va? Fast A, dottern min, frågade medan jag ännu höll på med virkningen om jag verkligen tänkte visa mig på sta’n med den. ”Skämmigt”, blev utlåtandet, när jag svarade att det skulle jag.

*suckar*

[tags: crochet, hexagon, bag, cotton, Etsy]

Påhittade prylar

SOM ALLA SOM läser min blogg någotsånär regelbundet har förstått, så äter jag rätt mycket yoghurt (nyttiga bakterier för magen, kalk och D-vitamin). Yoghurt är gott och jag tröttnar inte. Det finns ju en sådan uppsjö av smaksättningar att välja på, plus att man kan ta naturell och smaksätta själv.

Vad jag däremot börjar bli rejält trött på är dessa jävla, hopplösa, irriterande yoghurttetror. Ja, enlitersmodellen, alltså. När tetran är tom är den ju inte det. All yoghurt som fastnar på inner­väg­gar­na motsvarar nästan en deciliter, det har jag nämligen kollat en gång.

Det hjälper inte huuur mycket man ruskar och skakar, allt kommer ändå inte ut. Därför fick jag en idé för nå’t år sedan: jag konstruerade helt enkelt en skrapa, lite typ en algskrapa för akvarier.

Projektet involverade ett gammalt bankkort, en stump el-rör av plast och epoxylim. Lagom lång att stoppa hela vägen ner i tetran utan att bli kladdig om händerna och exakt lika bred som tetrans insida. Simsalabim, så lätt det gick att skrapa ur det sista i tetran!

*innovationslampan glöder*


Uppfinningen fungerar således utmärkt, men bör produkt­ut­veck­las. Kreditkortet borde ersättas av samma sorts gummi som finns i slickepottar och skaftet borde vara solitt, vara lite böjt och ha en smula svikt. Men grundidén är faktiskt helt suverän.

*funderar på att skriva till Fiskars*

En annan ”uppfinning” jag gjort är en form av hävstång för min taklampa i vardagsrummet. I ”Rucklet” är det nämligen spänn­papp i taken, och då vill man ogärna göra en massa o-lapp­nings­bara hål överallt. Jag levde med lampan icke-centrerad över soffbordet ett bra tag, medan estetikgenen höll på att få spunk och de små grå var i arbete.

Jag ville klura ut nå’t som inte såg för överjävligt ut, men som skulle tillåta flyttning av lampan både i sid- och höjdled. När brudarna på hjärnkontoret jobbat över tillräckligt många gånger presenterade de den här lösningen:


Nu är det förstås inte meningen att det ska se ut så här. Det ska vara vitmålat, förstås, så det smälter ihop med taket. Men efter att prototypen kom upp har tröskeln för att plocka ner den växt sig allt högre för var dag som går ... Men till sommaren, när jag kan vara ute och spraymåla, då ska den ner!


Här finns förstås också utrymme för produktutveckling. Jag tog nämligen vad jag hade hemma, så materialvalet blev vad det blev. Träplattan borde ersättas av transparent akrylplast, kamstålet av en tunn men lätt sviktande tråd av rostfritt stål och den grova kättingen med en smidig lekare. Men precis som med tet­ra­skra­pan: detta fungerar, och alldeles utmärkt dessutom.

Men nog om denna, rätt okända sida av min personlighet. Nu ska jag uppfinna några nya varv på min mormorsruta – och kanske få till axelremmen till den virkade hexagonväskan.

GAAAH!!! Jag vill också ...

... ha en Matte, och varför inte en Willy med? Mija kan jag vara själv :o)

*kollar på Bygglov och håller på att förgås av avundsjuka över att andra får hjälp med att slutföra sina påbörjade husprojekt*

GAAAH!

Nu blommar det - igen!

MINA KRUKVÄXTER HAR fått spatt! Ja, jag menar det är ju inte ens mitten på februari ännu och först producerar jul­amaryl­lisen en ny, stadig stängel med fyra knoppar, sen börjar båda mina brudorkidéer blomma samtidigt, ovanpå det skjuter zamiakallan nya skott och nu blommar mina ena jul ... eh ... påsk ... öh ... sportlovskaktus också!

Har ni också såna där jul-/påsk-/sportlovskaktusar som är felruckade?

Baka, baka, baka ...

TACK VARE BLOGGVÄNNEN Monkan är det bakdag hos mig idag! När jag tappar sugen på bak och mat är det bara att titta in hos henne och snipp-snapp får man lust att sätta en deg eller laga en sallad.

Den här gången blir det skåprensningdegar igen. Det ena brödet med kruskakli, skållad vete- och rågkross och allt vad det nu var. Det andra innehåller torkade nässlor, nötter och frukt. Bland annat. I båda en obestämbar mjölblandning av dinkel, åländskt grahammjöl, rågsikt och specialvete. Hej och hå ... Men bröd blir det oftast i slutändan; kalljäst länge (minst 4 timmar) och bakat med kärlek. Gott blir det också, om jag får säga det själv!

Har ni förresten sett den danska matlagningsserien ”Bullar av stål”? På grund av att jag är en så usel tv-tittare missade jag den helt när den sändes första gången, och nu har jag lyckats med konststycket att missa de flesta av reprissändningarna också! Voi, vitt... å blått!

Jag har hittills inte inhandlat en endaste liten dvd-box i hela mitt liv (vilket till största delen beror på att det inte finns någon dvd-spelare i ”Rucklet”), men om den serien gavs ut som en box, då skulle jag stå i kö för att få ett ex! Där kan vi snacka bakinspiration på hög nivå, alltså.

*dyker ner i mjölpåsarna*


Nybakt!
Överst kruskakli och ... ähum, tja ... kruskaklibrödet.
Underst en skruvad frukt- & nötbatong.

Vilken värdelös blogg jag har

HÄR FINNES INGET nytt att dela med sig av. Dagen har gått i hantverkandets tecken och väskan av hexagoner börjar närma sig slutskedet. Ja, egentligen skulle jag ha fått den färdig redan idag, men trots att jag drunknar i material i alla upptänkliga former hittade jag ingenting i mina lådor som skulle fungera som axelrem.

Ikväll har jag på skoj börjat på en mormorsruta i jätteformat. Tappar jag sugen får det bli en kudde och orkar jag virka på och göra fler blir det kanske en pläd. Tiden får utvisa.

Just idag befinner jag mig i en bloggsvacka. När jag glider runt och kikar på andras och läser alla komiska och/eller djupsinniga texter känns det som mitt eget bloggande är fullständigt menings­löst. Jag orkar inte vara rolig hela tiden och jag orkar inte tänka stora tankar alla dagar. Fan vet om jag får till såna över­huvud­taget. Någonsin.

Det händer ju för fanken aldrig något roligt numera. Vill jag bli bjuden på fest får jag lov att ordna den själv och inte har jag varit på t.ex. något trevligt bröllop heller på gud vet när. Faktum är att det är separationer som står som spön i backen i bekantskapskretsen nuförtiden.

Och på krogen har man inget att göra mera i min ålder. Jag gillar inte dansband och vill inte bli anvisad till ”gubbhyllan” när jag fortfarande gillar att ”rocka röven av mig” till Jump med Van Halen ... Enda gångerna jag tycks hamna i några sociala sammanhang nuförtiden är på begravning. Ytterst upplyftande.

*avgrundsdjup suck*

Dessutom håller jag på att bli förkyld eller nåt sånt. Musklerna ömmar och huvudet värker. Idag är det faktiskt en riktig B-dag. The bottom is nådd, eller vad man nu brukar säga. Fan, vad jag är trött på att vara singel, mer eller mindre pank och nästan femtio ...

Där ute är det SVART och mitt humör är jävligt GRÅTT, men mormorsrutan blir i alla fall färgglad. Och det är väl så som livet är? Att man får vara nöjd med det lilla.

*rycker på axlarna och loggar ut*

And the winner is ... #1

*irriterande lång trumvirvel*

Grattis Pipi, det var du som vann ett exemplar av min bok Ett band för vänskapen! Den kommer med posten inom de närmaste dagarna.

Nytt lotteri på gång för er övriga; se högra spalten :o)

Bristvara: folkvett

MEN HUR KAN MAN?! Under vår promenad mot centrum igår tog vi vägen över begravningsplatsen. Jag ville passa på att titta till min gode vän Peters grav, eftersom det gått en tid sedan jag var där och ställde dit en lykta och tände ljus. När vi kom fram blev jag chockad. Låt mig förklara varför:

Hans urna sattes ner den 15 januari, så det har idag gått drygt tre veckor. 24 dagar, för att vara exakt. Man skulle tycka att hans barns mor under den tidsrymden skulle haft tid att ta med dem dit åtminstone en gång, men synbarligen inte. Där hade varken plockats bort vissna sorgbuketter eller tänts något ljus sedan mitt senaste besök (då ingen heller hade varit och städat undan mängden av utbrunna gravljus från begravningsdagen). Det är tammefan skamlöst!

Må vara att relationen mellan Peter och hans ex var minst sagt kylslagen ända till the bitter end, men i det här fallet handlar det väl ändå om barnens väl och ve..? Men vad väntar jag mig egentligen av en människa som inte ens såg till att ungarna hade varsin liten ros att lägga på sin pappas grav vid begravningen? De hade stått där tomhänta om inte deras faster med eld i baken lyckades ordna fram detta timmen före samlingen i kapellet.

Jag kan vara vidsynt i många fall, men när det gäller agerandet i den här saken är jag det inte. Skämmas borde hon, mänskan!

*arg så det ryker ur öronen*

Men nu är det i alla fall både skottat och uppsnyggat, och där brinner ett ljus. Tyvärr hade jag slut på riktiga gravljus hemma, så det måste bli ett stort värmeljus istället. Det brinner kanske inte så länge, men det brinner för dig, Peter!