”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en spe­cialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad labo­rato­rietid.

För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag pe­ta­de i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fort­satt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.

Och så denna ständiga vää...n...taa...n.

Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett av­gö­ran­de från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltens märkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bo­stads­bidraget.

Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det fel­be­räk­nade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.

Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbets­pen­sions­bo­la­get överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller av­gi­vit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.

Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyck­as uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande pa­tientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansråd­giv­ning­en. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete be­vil­jade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.

Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta ut­mat­tan­de, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.

Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)

Pep Talk

 

Eller hur?

Också en sorts lördag

GÅRDAGEN BLEV EN ytterst improduktiv historia. Jag däckade under sena eftermiddagen och sov som en välbalsamerad mumie till närmare sju, då jag hasade mig till spisen och kokade en slät kastrull pasta som dåligt substitut för den middagsinbjudan jag tvingades tacka nej till.

Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Fröling är, och hur många kloka saker hon hade att säga.

Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen par­keringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.

Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska bu­ketten arrangeras.

De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!

Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en all­var­lig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.

Kylslaget

SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.

Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.

Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.

De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vän­ner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.

Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.

Dagsformen

 

Edit kl. 17:10
Förutom att jag fick en parkeringsbot på 35 € för tre timmar sedan. För att jag sett fel på tidkortet man ska lägga i fönstret. Trodde det stod på 14, men det visade sig stå på 16. Trots att jag kom tillbaka sam­tidigt som lapplisan satte boten på vindrutan vägrade hon riva den.

Osmidigt så det bara skriker om det, för hade bilen de facto stått fel­parkerad sedan kl. 16:00 föregående dag (eller 04:00 på natten) hade den ju för fan blivit lappad för länge sedan!

Så kan det gå när man har koncentrationsproblemdiagnos och brått­om :o/

Klart retro

 

Knopeliknep, och här ska ni höra,
vad man med snöre och glasvas kan göra!
Klipp några snören och knyt till ett nät
– och vips finns en ampel, klart retro och het!
MAN TAGER SIG således några meter jutesnöre och ett stycke vasen VAS från IKEA. 24 knutar senare har man ordnat sig en prima ampel à la 1970-tal, perfekt t.ex. för hängande odling av orkidéer, vars stäng­lar egentligen ska få svinga sig över krukkanten som de behagar och inte tvingas att växa uppåt.

När jag var färdig och hängde upp orkidén i köksfönstret kom jag på, att det här måste jag använda mig av i Glaspalatset i sommar. Fri­hängande krukor med tomater och jordgubbar kanske..? Och indian­krasse vällande ut ur krukor upphängda i träden på gården!

Så häng inte läpp, go’ vänner!
Häng upp en ampel istället ;o)

Om alltings förmåga att fortsätta

VINTERN FORTSÄTTER MED mer snö och nymornad kyla, precis som den brukar här på Åland, även om man har en förvånansvärd förmåga att glömma det från ett år till ett annat.

En av vinterns (få?) fördelar är att jag med gott samvete kan hållas inomhus och vältra mig bland restgarner och idéer. Vintern är tiden för större handarbetsprojekt, eftersom antalet veckor då trädgården lig­ger i dvala är förskräckande många.

Mitt senaste storprojekt, ännu en virkad filt, växer stadigt. 72 blommor var klara då bilden togs igår eftermiddag. Idag är de några fler och jag när­mar mig snabbt de 99 stycken jag behöver. Bara nu garnresterna räcker ...

Vintern fortsätter också att vara tiden då man kan frossa i tulpaner. I år tillåter inte inkomstläget några egenköpta buketter, men just nu un­nar jag mig att njuta av det knippe Lilla A fick av min kompis S till sin födelsedag.

Annat som har en förmåga att fortsätta är mina mellanhavanden med mitt arbetspensionsbolag. Försäkringsfarsen är således långt ifrån slut. Tvärtom har ridån just gått upp för Akt III och det blir bara mer och mer underhållande hela tiden. Uttrycket ”att måla in sig i ett hörn” är det som kommer för mig när jag tänker på sakernas tillstånd – och att det inte är jag som håller i penseln.

Om hur gammal skåpmat blir som ny

JAG RÅKADE KOMMA över några paket kokosfett, helt gratis. Bra att ha när det till valborgsmässoaftonen är dags för årets munkbak, tänk­te jag. Fast två hela kilon kändes ärligt talat som överkurs. Aha! slog det mig då. Jag ska naturligtvis göra mig en mesklocka!

Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några för­pack­ning­ar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax ef­ter fin­ska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sam­man­hanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.

Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.

Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)

Leve tanterna!

JAG ÄR INGEN större kulturkonsument, men igår blev jag trots allt ”medsläpad” till Ålands museum. Det ångrar jag inte! Där hänger just nu, i samband med Marthaförbundets jubileumsutställning, en lång rad av gudabenådade konstnärinnan Inge Lööks oemotståndliga tanter.

Och bland alla dessa humoristiska och ytterst välgjorda akvareller är den här är –självfallet! – min personliga favorit:

Jag lyckas inte hitta några uppgifter om hur länge Inges bilder finns i museets entrégalleri. Det finns ingen info på museets egen webbplats, där uppdateringen inte heller verkar vara så värst frekvent. Men på ett annat ställe hittade jag datumet 2 februari. Än finns det alltså tid! Och missar man utställningen finns akvarellerna i vykortsformat att köpa t.ex. på Posten i Mariehamn.

I love Löök!

Bättre sent än aldrig!

... FÖR ATT POSTGÅNGEN mellan Sverige och Åland faktiskt fungerar, även om leveranstiden är bara snäppet kortare än för ett brev till USA.

I det här fallet tog sträckan Småland-Åland åtta dagar. Det är ungefär lika snabbt som på den gamla goda tiden, medan transporten fort­fa­ran­de sköttes av kurir till häst och sedan fördes över Ålands hav av en postroddare i skötbåt.

Men fram kom det i alla fall, paketet, och Lilla A niger väluppfostrat och tackar för den ytterst smakfulla uppvaktningen ;o)

Och kolakakan däri var äckligt god. Den måste jag försöka planka.

”We’re lovin’ it!”

 

Fast brödet var inte hembakat.

*skäms*

Nä, jag skämtar bara.
Det gör jag faktiskt inte ett smack :o)

Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

LILLA A HAR nyss knatat iväg till skolan. Himlen är midnattsblå fast klockan snart är nio och det enda som lyser i ”Rucklets” ruffiga kök är pappersstjärnan i fönstret, den sista resten av julen som gick. I över­morgon är det tjugondag Knut, så då borde det vara slut även på den­na ljusning i tillvaron. ”Borde”, säger jag, för jag tror jag lämnar den uppe ett tag till.

Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.

Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mit­ten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.

Not.

Här föreligger sannolikt en skada på den laterala menisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knä­ska­dan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.

Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstad­kom­ma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte kla­ra av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/

Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.

Om när det plötsligt bara händer

JAG, OCH MÅNGA med mig, har under en stor del av livet haft en nära relation till CSN. Nu är den tiden plötsligt förbi och så konstigt det känns ... Är det månntro tekniskt möjligt att under dylika om­stän­dig­he­ter drabbas av fantomsmärtor? Såna av den ekonomiska sorten menar jag.

Fast ensam behöver man aldrig vara. I CSN:s ställe har jag ju Di Sma Undar Pannbenet, mina mångåriga vänner av släktet Borrelia bur­go­dor­fe­ri, som lett till mitt nyväckta intresse för ”killarna på kontoret”, de som går under förkortningen CNS och som sedan en tid inte riktigt sköter sina åtaganden i enlighet med tjänsteavtalet.

CSN eller CNS, förresten? Tja, det torde vara hugget som stucket. Alltid är det något, och detta något är sällan kul. Samtidigt är det ju för­näm­ligt att CSN gör slut med mig preciiis i samma ögonblick som den finska skattebjörnen bestämmer sig för att roffa åt sig mer. Nog måste man kalla detta sammanträffande för ett visst mått av flyt. Väl..?

Enkla nöjen

IBLAND BEHÖVS DET inte stora åthävor för att man ska känna sig lite gladare. För min del kan det vara något så enkelt som att jag lyckas lära mig någonting nytt.

Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena present­pa­ketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa vär­de. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sex­tonåring.

Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.

Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)

Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.

Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Re­dan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i posi­tiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!

Sauli Niinistö sänker sin inkomst. Än sen då? Det gör jag också.

Min familjs nettoinkomst sjunker med närmare 6 % från 2012 till 2013, från 710 € till 670 € per månad. Till raden med kroniska diagnoser räk­nar jag därför med att under innevarande år kunna addera även ICD-10:s E63.9, ”Näringsbristtillstånd, ospecificerat”. Sådan är den krassa, ekonomiska verkligheten för en vanlig dödlig, om man haft den dåliga smaken att dra på sig en komplex sjukdomsbild, vars ”utredning” hand­has av jurister och/eller ekonomer på ett arbetspensionsbolag och inte av legitimerade läkare.

Förblindade av siffror och paragraftecken beslutar man glatt och oav­sett antal specialistomdömen, att den allena saliggörande mirakel­me­di­ci­nen är ekonomiska tumskruvar och ingenting annat. Jag tillåter mig dock att kasta in en brasklapp beträffande denna ”behandlings” gynn­samma inverkan på just min förmåga att återkomma till arbetslivet. Svält är inte en lagstadgad form av yrkesinriktad rehabilitering och det är inte det som i 21 kap. 14 § i Strafflagen rubriceras som ”Ut­sät­tan­de” heller.

Dessutom är det vedertaget improduktivt att piska en död häst. Eller som Dakotaindianerna säger: When you discover you are riding a dead horse, the best strategy is to dismount.

Ja, må hon leva!

TÄNKA SIG, IDAG är det redan sexton år sedan jag låg på BB med igångsatta värkar från helvetet själv ... Men det var ett lågt pris att betala för en innerligt ef­terlängtad, högt älskad dotter.

♥ ♥ ♥ Största möjliga grattis på 16-årsdagen, Lilla A! ♥ ♥ ♥

Hu, vad jag med ens känner mig gammal.

Aktivist, javisst!

IGÅR HADE JAG aktivitetsdag i ”Rucklet”. Först aktiverade jag mig med att, med risk för liv och lem, klättra stege utomhus, för att plocka ner kros­sade växthusglas och mickla dit skivor med kanalplast istället. Det var inte kul, eftersom jag f.n. befinner mig i en pirr i kroppen- och svirr i luvan-period igen.

Då var det klart roligare att på fast mark i ruckelköket koka ihop apel­sin- och citronkräm och lägga ihop en trave macarons till Lilla A:s ”fö­del­sedagskalas”, som går av stapeln idag, eftersom hennes sex­ton­årsdag imorgon råkar sammanfalla med skolstarten efter jullovet.

Och så blev det lite disk efter det.

Nästa moment var hopkok av vaniljkräm och temperering av choklad, för att ta födelsedagstårtan ännu ett steg närmare fullbordan. När jag lagt ihop de tre befintliga nötmarängbottnarna insåg jag att höjden blev löjlig, så jag fick hasta la vista producera ytterligare två.

Och så blev det ännu mera disk.

Kvällsaktiviteten, efter en prosaisk middag på pastarester – och därpå föl­jande disk, blev ett antal virkade blommor till; mittpartier till den ny­startade blomrutefilten. Totalt har jag nu 30 stycken färdiga för hop­virkning, så det går klart fortare att göra såna här jämfört med t.ex. mormorsrutor :o)

Idag då? Ja, idag ska tårtan dekoreras, de ytterst symboliska fö­del­se­dagsgåvorna paketeras och kaffebordet dukas. Och så ska det dis­kas förstås, efter den meckiga röra som uppstår när jag ägnar mig åt kon­ditoriell kreativitet.

Ibland känns det som jag inte gör något annat än grisar ner och dis­kar. Och diskar och diskar och diskar ... En &#$!§$ aktivitet det också.

Hoppsan!

JAG HAR TILLSTÅTT det förut och jag upprepar det gärna igen: ja, jag är en köksfetischist. En sån fyndar gärna snygga, roliga och prak­tiska saker på loppis. Under veckan råkade jag snubbla på dessa ele­ganta salladsbestick i svart plast:

Hela 50 cent stod det på prislappen, men loppisbordet var skyltat med ”50 % på allt”. Då var det inget snack om saken. 25 cent fattigare gick jag därifrån, mycket nöjd med mitt klipp från tidigt 1960-tal, eftersom besticken är i nyskick och ser ut som de aldrig använts.

Min vana trogen gjorde jag idag en googling för att hitta mer in­for­ma­tion än att de formgavs av finske designer Tapio Wirkkala, vilket fram­kommer av präglingen i plasten. Efter det är det bara att säga: ”Hopp­san!”, och konstatera att det var väl in­ves­te­rade 25 cent :o)

”Även en blind höna ...” osv.

Mitt inrutade liv

JAHA, NU VAR det dags igen ... Jag råkade häromdagen bläddra i ett ett par år gam­malt nummer av den finska handarbetstidningen Suuri käsityö. Sen var det kört och dags för en djupdykning bland rest­gar­nerna.

Blommiga rutor är vad som står på tapeten och därmed förmodligen ännu en virkad filt till samlingen.

Beskrivningen är förstås på finska, men när jag väl lyckats bemästra förkortningarna var problemen ringa. Är man en hyfsat van virkare är det mesta rätt logiskt och god hjälp har man ju av att se på de till­hö­rande bilderna.

Utomhus är det januarimulet och duggregn. Glasmästaren har just va­rit här och häktat min omglasade vardagsrumsfönsterluft på plats, så nu får det regna bäst det vill. Det goda hade snökatastrofen med sig, att jag fick fönstret i vardagsrummet putsat. Bara på insidan, men dock ;o)

Färdigt tillskurna skivor av 6 mm kanalplast hade han också med sig, som ska ersätta de glasrutor som decembersnön tyngde sönder på Glaspalatsets tak. Helst hade jag velat ha polykarbonat, men när skill­naden i pris är 60 €/skiva blev valet enkelt. Särskilt som jag ändå inte vet varifrån jag ska ta slantarna till de här kostnaderna. Jag får väl sälja en njure eller nåt.

Och så kan jag berätta att försäkringsbolaget OP-Pohjola nu ställt sig i kön för att få krångla med mig. Men den sorgeliga historien spar jag till ett annat tillfälle. Idag vill jag få vara glad.

Lättnad!

 

VILKEN TUR ATT jag har en blogg! Gårdagens oroliga inlägg (nu ar­kiverat) om min ”försvunna” bekanting har lett till resultat och jag kan ... puh! ... andas ut. Tack, alla som redan hann engagera er i hur jag skulle gå tillväga för att få reda på om något hänt!

Nu, i efterskott, känner jag mig hur fjollig som helst. Men, som jag skrev till ”försvinnlingen” i morse, då måste det väl ändå vara bättre att reagera än att ge blanka fan i? Vår värld far knappast illa av en lite mer utspridd bry sig om sin nästa-mentalitet eller vad säger ni andra?

Gud, så glad jag är över att allt är som det ska, det säger jag bara.

Det var det. Nu kryssar vi vidare på Livets stormpiskade ocean!

 
Det finns bildtexter om man pekar – inte klickar – på bilderna.

***
En årssummering av bloggandet hör som vanligt till innan jag arkiverar 2012 och här är siffrorna för det gångna året:

83.487 sidor har blivit lästa av
... 15.915 helt unika läsare (varav c. 38 % är helt nya) och
... varje läsare stannar i genomsnitt 3 minuter och 37 sekunder hos mig.

Besöksfrekvensen har under året ökat med 16,4 % jämfört med 2011, så det är ju en trevlig trend :o) Däremot har mitt hopp grusats om att fler åländska bloggläsare skulle kunna tänka sig att nån gång då och då kommentera det jag skriver, trots att de åländska besöken står för drygt 25 % av totalen :o/

Vad är det med ålänningar egentligen..?

Gott slut!

Halv åtta hos mig:

Ett riktigt, riktigt gott nytt år
önskar vi i ”Rucklet” alla vänner och bekanta,
såväl nära som fjärran!

Och nu vidtar kökskommenderingen.

Sweet Sixteen

MED EN VECKA till godo till födelsedagskalasandet för Lilla A ansåg jag idag att det var hög tid att ta itu med tårtdekorationerna, efter­som jag aldrig i hela mitt lilla liv har gjort några såna förut. Inte heller marsipan har jag tillverkat förr, så det blev två köksnyheter på en och samma gång. Puh, liksom.

Men hallå, marsipan var ju busenkelt! Hädanefter ska aldrig mera köpa färdig för dyra pengar. Rosorna däremot ... hm, tja, de blev vad de blev. Som förstlingsverk får de väl duga, men en riktig konditor skulle nog garva mer än bara häcken av sig :o)

Och imorgon är det nyårsafton igen. Då blir det mer köks­tjänst­göring, även om jag också i det fallet varit förutseende och förberett en del redan idag. Stress är ju liksom inte min grej numera, så det får jag för­söka kompensera med nån form av organisatorisk finess istället.

Hur uppvarvade är ni övriga inför morgondagen..?

TILL SALU: Sprillans nya Weekdayjeans

AJ, AJ, AJ, så det kan gå för en ovan konfektionsköpare ... Lilla A var över till Stora Staden och satte sprätt på egenhändigt hopskrapade slantar och köpte sig då två par svarta jeans. Det ena paret provade hon, det andra tog hon på expeditens rekommendation utan att dra dem på sig, eftersom det var panikbråttom att hinna med bussen till färjehamnen och de utlovades ha exakt samma passform som par num­mer ett.

Det har de inte. Trots samma storleksangivelse på lappen är de snäp­pet för små.

Finnes således till försäljning ett par helt oanvända, svarta Weekday­jeans av modellen ”Tuesday”, storlek 28x32". Nypris 300 SEK, Lilla A är glad för 25 €. Den som är intresserad kan mejla mig eller lämna en kommentar här på bloggen.

För dokumentationens skull

MED BARA TVÅ dagar tillgodo på 2012 är det dags att dokumentera status efter att ännu ett år efter 50 är passerat. Ego pic kallar ung­do­men detta och brukar då stå i en utmanande pose iförda dagens outfit och pluta fånigt med läpparna.

Men är man femtiplussare så är man! Brillorna i senilsnöre runt halsen och riggad till tänderna i en gammal morgonrock med minst tio år på nacken, det är melodin det. Sorry nu bara, men mer förförisk än så här blir jag inte.

Och på tal om plus, så är det sånt där ute idag igen, med takdropp och isgator. Bensköra tanter gör bäst i att hålla sig inomhus. Det får bli en tur på promenadbandet istäl­let. Har man tänkt hänga med ett år till är det bäst att hålla flåset i form och bortsett från ett envist *klonk!* (i menisken?) för varje steg jag tar nedför en trappa börjar snö­skot­tar­knät faktiskt repa sig.

Man gör så gott man kan

DET HÄNDER ATT jag skulle vilja vara en smula mer stadd vid kassa. Särskilt starkt känns det de gånger någon mig närstående ska upp­vak­tas av en eller annan orsak. Såna gånger kan jag känna, innerligt, att jag är utled på: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöj­den”. Men det är inte mycket att göra åt det. Det är som det är.

Och det blir som det blir. Som här, julklapp/födelsedagspresent-kombo åt bästaste kompisen P.

Eller som det blir om en dryg vecka, när Lilla A begår sin sextonde fö­delsedag. Ack, nog vore det fint att för en gångs skull kunna gå till kon­ditoriet och beställa en riktigt fin tårta åt flickebarnet! Men när en sån betingar runt 50 € är det bara att fetglömma. I år ska det bli svensk Schwarzwaldtårta, så här har malts hasselnötter och bakats nötmarängbottnar. Franska macarons ska det också bli, men den pro­duktionen får vänta några dagar.

Laddat, tömt och hängt tre maskiner tvätt har jag också gjort idag. Och vet ni vad, nog har man det bra ändå, som har en maskin som gör tvätt­job­bet åt en. Jag menar, betänk hur det var förr. Så inte ska man klaga bara över att man är fattig som en lus. Inte så länge som man har en egen tvättmaskin.

Men nu blir det kastrullpopcorn och tecknad film på tv. Trevlig lördag­kväll på er!

Mellandagsrea à la ”Rucklet”

MELLANDAGAR. READAGAR. DEN tiden på året då kon­sum­tions­hys­te­rin slår klackarna i taket och pipen från de elektroniska kassa­appa­ra­terna aldrig tystnar. Glöder gör kreditkortens magnetremsor, frejdigt fladdrar plånbokslädret, kassarnas antal bara ökar och fuktiga av köp­tvångets ångestsvett blänker pannorna.

Här en platt-tv på superspecialpris åt far, där nya mobiltelefoner av smartmodellen åt de små telningarna och, ser man på, till lilla mor en alldeles egen ultraslim laptop med inbyggd spoiler och käcka fart­rän­der! Mammon gnuggar sig skinnflådd om händerna av förtjusning och köpmännen står beredda med nya kvittorullar.

Men efter det nedslående beskedet hos skattemyndigheten idag, att jodå, det stämmer alldeles utmärkt väl att skatten fr.o.m. den 1 januari kommer att bli 5,5 % högre än den var under 2012 trots att in­komsten inte ökar, då får det vara hur mycket rea det vill. Det enda i den vägen som är av intresse är att Emmaus har 50 % rabatt på allt i dagarna två. På så vi kan även en fattig sate få en fläkt av det goda livet.

Ett par lågklackade, varmfodrade och halvhöga stövlar av prima finsk tillverkning blev mitt mellandagsreafynd, och de kommer att rädda mi­na vinterfötter i säkert fyra-fem år framöver. Och så slank det med lite ”hobbymaterial” för en pytteliten peng också ... Ett flerradigt halsband av blanka metallkedjor, som vad det lider ska re-designas och kan­ske hamna i butiken på Etsy.

Valknop, en pedagogisk beskrivning

 
EFTERSOM DET KOM för mig att det kanske finns någon som fått lust att knåpa till en egen valknop satte jag mig ner och gjorde några il­lustrationer, som förhoppningsvis ska göra det rätt enkelt att få till det.

På engelska heter knopen Turk’s Head och det finns en hel del be­skriv­ningar ute i sajberrymden, en del bättre än andra. Min för­hopp­ning är att denna, min egna är lätt att förstå. Ha så kul!

A-strängen på min akustiska gitarr gick nyss av. Det här kan man göra av sånt:

Det var den julaftonen det

SÅ VAD GJORDE ni igår? Firade ni den fullständiga Disneyjulen med alla förväntade attribut och ett dignande julbord med allt från lutfisk till syltade grisfötter? Eller gjorde ni kanske som jag, ägnade dagen åt pyssel i godan ro?

Under året tar jag tillvara alla rester och stumpar av ljusen jag brän­ner. Sen kan jag antingen göra egna marschaller eller som igår, gjuta nya ljus. Av locket från en konservburk klipper jag en lite fästplatta för veken och slår två, små hål i den. Genom hålen trär jag bomullsgarn, som jag sedan tvinnar hårt och gnider in med stearin. Plattan fästs med en klick lim i botten på glaset, så hålls veken på plats när den smälta ljusmassan hälls i.

Några droppar eterisk olja i det smälta stearinet ger ljuset doft. Men låt då stearinet svalna en stund, så att inte hettan gör att doften för­flyktigas direkt.

Med några meter rep eller snöre kan man också roa sig. Ett par gryt­underlägg av 6 mm hamparep och av vanligt snöre en fotring till ett blockljus blev gårdagens resultat. Det är lite knepigt att knopa, men kul :o)

Någon traditionsenlig julmiddag blev det som vanligt inte. Istället tre­rät­ters på tumanhand hos väninnan S, vars döttrar, i likhet med min Lilla A, spenderade julaftonen hos sin pappa. Kräftsoppa till för­rätt, en ma­tig paj på renkött och brödost med grönsallad till varmrätt och som av­rund­ning en mugg gott kaffe till ett glas lime- och blåbärs­pan­nacotta – enkelt, utan åthävor och därmed helt perfekt!

Så det var den julaftonen det. Och guess what, det snöar. Det är bara att dra på sig vintermunderingen och ge sig ut och skotta. Igen.

Om att få upp julångan

SENT SKA SYNDAREN vakna, så inte förrän idag har jag fått bosta­den dammsugen till jul. Och som jag nu var på den sortens humör be­stämde jag mig för en laddning tryfflar till och det är klart roligare än att städa.

Den här satsen, enligt samma recept som den förra, gjorde jag med sprits och roade mig dessutom med att dekorera lite extra.

Men nu får det räcka med juleriet. Får jag bara middagsdisken avkla­rad ska jag göra precis ingenting resten av kvällen efter att transfe­re­ringen av Lilla A är utförd.

Okej då, lite jul är det i ”Rucklet” också

NÅGON GRAN HAR vi inte i år heller, men det blir i mitt tycke precis li­ka trevligt med några röda bollar och en ljusslinga i vår stora, upp­stam­made hibiskus, och lite annorlunda än ifjol.

Alla har vi väl våra egna jultraditioner, även om traditionen hos oss med åren snarast blivit att inte ha några. Så med julen blir det vad det blir, som med så mycket annat här i Livet. En julafton för något år se­dan åts det t.ex. lasagne och ifjol blev det pizza. Men i år har det flag­gats för kräftor, hos väninnan S :o)

Idag drar Lilla A till fadershuset för att återvända på juldagen. Det är nog det närmaste en tradition jag numera kan komma.