Hostile Takeover

I NÄRINGSLIVET TALAR man om hostile takeover när ett företag tar över mot ett annat företags styrelses vilja. Något liknande är på gång på ”Rucklets” gård, föranlett av att jag ännu inte hunnit åtgärda en av punkterna på min oändligt långa att göra-lista: spika upp nubb runt öppningarna till mina holkar. Därmed är fältet fritt för Hacke & Co.

Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!

Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är död­trädet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.

På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till ”Rucklet” tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.

S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på ”väldigt”. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.

På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:

»Det kan mycket väl vara psoriasis som du har. Pso­ria­sis­artrit hör till spondylartropatierna där bl.a. perifera leder och muskelfästen kan angripas. Om du har hudlesioner ökar sannolikheten för diagnosen.»

Sic! säger jag bara.

Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åra­tal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.

Livstecken

EFTERSOM DET TILL min förvåning faktiskt finns några stycken som bekymrar sig om vart jag tagit vägen kommer här ett litet livstecken. Som jag skrev till någon för ett tag sedan, så är det riktigt illa när t.o.m. orken att blogga tagit slut. Bloggen har varit min livlina i flera år nu, men vad hjälper en sådan, när man nått punkten då man inte läng­re orkar hålla taget..?

På samma sätt har det varit med min trädgård. I år kan jag konstatera att det inte ens blir av att fotografera, eftersom jag endast med möda och stor smärta lyckas ta mig upp igen om jag gått ner på knä. Men just for you har jag ändå lyckats skrapa ihop lite vårbilder, och vi börjar med ett überpatriotiskt collage av gammaldags, röda tulpaner, knallgul gemsrot (också kallad vårkrage) och blåblå pärlhyacint:



Efter mors dag (här i Finland) fiskade jag från en container upp tre krukade minirosor, som hade slutat sina dagar som kompost om inte jag råkat få syn på dem. Dem planterade jag utanför Glaspalatset, som sällskap till min 'Rhapsody in Blue', införskaffad ifjol. Med lite tur har de tillräckligt med livskraft för att återkomma även 2014.

Och så blommar förstås det som återstår av min hårt beskurna for­sy­thia. Det, om något, hör ju våren till.



Av mina inalles fyra sorters rhododendron – t.v. små och ynkliga – är 'P.J. Mezitt' alltid den första att gå i blom. På grund av det oansenliga bladverket kan den nästan ta upp kampen med forsythian om att ”blomma på bar kvist”.

Samma är det med de jättelika fågelbärsträden. Helt översållade av bländvita blommor står de och ståtar längs tomtgränsen.



Men själv varken blommar eller ståtar jag. Det är vissna och hålla sig undan som gäller. Mina inflammatoriska rygg- och ledbesvär blommar däremot som aldrig förr. Och nu har jag, efter sju långa år utan gehör från sjukvården, som vanligt lyckats hitta pudelns kärna alldeles själv. Hur fan jag ska orka kämpa mig till en adekvat behandling ännu en gång vete fåglarna.

Man tycker ju, att jag borde ha lyckats vinna ett visst mått av tro­vär­dig­het i och med att jag i tur och ordning själv ställt helt korrekta diagnoser på: hypotyreos, melanom, osteoporos, artros och neu­ro­borrelios. Men icke. Stämpeln ”medelålders, hypokondrisk kärring” går inte att tvätta bort, även om man så skulle gnugga fingrarna blodiga i ett bad av lut.

Så om det vecka efter vecka blir helt tyst här på bloggen, då vet ni vad det beror på. Då har jag, en gång för alla, gett upp. För nu känns det, är­ligt talat, som det räcker och blir över. Allra helst som Lilla A re­dan fått nog och flytt mig och ”Rucklet” till förmån för de mångfalt grö­nare äng­derna vid fadershuset. Men så vadå? Majoriteten människor är i grun­den op­por­tu­nister, så varför skulle ens egen avkomma utgöra ett un­dantag?

Dementi

NEJ, ÄN SÅ länge har jag inte dött. Eller jo förresten, själsligen har jag det. Kroppen är på god väg den med, men ni får tåla er en stund till. ”Ont krut ...”, ni vet.

Om vidtagande av skyddsåtgärder

NU ÄR DET bevisat. Allt står inte rätt till med mig nuförtiden. Saker som jag normalt gjort så där nästan per automatik, utan att tänka, funkar inte alls som de ska numera.

Igår skulle jag skruva ihop några ramar till mina pallkragsodlingar, för att klä dem med fiberduk till skydd mot solgass och lömska skadedjur. Detta enorma snickeriprojekt involverade in­köp av ett antal meter hyv­lat 22x22, girning av delarna, förborrning och hopskruvning av hela härligheten. För ett par år sedan hade det här tagit max 1½ timme. Igår tog det halva dagen.

När jag kånkat ut kap- och girsågen och skulle sätta igång var det t.ex. som jag aldrig kört den förbannade sågen förut. Än mindre girat hörn eller skråskruvat träbitar. Men sju sorger och åtta bedrövelser senare hade jag faktiskt lyckats få ihop de fyra ramarna:

Håll med om att det ser väldans mycket prydligare ut med fiberduk på det här sättet, än med stora sjok draperade över odlingarna!

Ytterligare ett bevis för att det går hastigt utför är den middag jag sent omsider åstadkom efter dagens vedermödor: färdiglagad, djup­fryst, vegetarisk wok. Djupfryst färdigmat! Jag?! Särskilt gott var det inte heller, men fort gick det ju. Och man kanske vänjer sig..?

Idag lär det ska vara mors dag här i Finland. Jaha, och..? Har man ing­en mor i livet längre och ingen egen familj som bryr sig ett vitten om sånt, tja, då är det en söndag som vilken som helst. Fast jag skulle ju kunna uppmärksamma dagen med att skrubba upp mig i bastun och klä mig i något annat än blåbrallor och en gammal och trasig islands­olle?

Eller också inte. Vi får väl se. Men trevlig mors dag på er, alla ni andra!

Om när territorialgränsen är nådd eller ”War of The Ants”

I ÅR TROR jag faktiskt att Myrr funkar! Ja, i alla fall på de tre ställen där jag t.v. hittat metropolisliknande bosättningar. Jag studerade igår hur det gick till efter att jag strött ut Myrr vid ingångshålen, och banne­mej, det ser ut som de små liven verkligen kånkar iväg med giftet in till stacken den här gången! Samtidigt känns det hemskt, för myror har förstås ett existensberättigande de också.

Under gårdagen kunde jag även notera att rädisor, rucola, sallat och majrova redan börjat gro i odlingslådorna, så här går det undan i vår­värmen! Men hur det ska gå med frilandsgurkplantorna jag frejdigt planterade ut igår, det återstår att se. Måhända borde jag täcka dem med fiberduk för att de ska ha en chans?

Sen får jag bara erkänna en sak: I’m a sucker for daggkåpa. Som jag kan gilla den växten! Massor av såna vill jag ha i min trädgård! Det vill jag när det gäller liljekonvalj också. Men t.v. får jag nöja mig med att de fåtaliga jag flyttat in har överlevt och står i givakt som rakryggade tennsoldater med sina hårt hoprullade blad.

I en rabatt har det dykt upp en näpen liten primula, som jag ärligt talat glömt bort att jag bar med mig hem från P ifjol. Vad den heter har jag ingen aning om, men vad spelar det för roll? Bilden här under, som är tagen i mot­ljus, ljuger förresten lite, för i verkligheten är den mera åt det djupt rödlila hållet.

Och här har vi det verkliga undret: min magnolia, som mot alla odds överlevde att bli inskottad i vad som kändes som tonvis med snö, har mängder av knoppar! Några grenar fick sig rejält med stryk under vin­tern, men med ”sårsalva” och bandage av gammalt lakan tycks det ha gått vägen :o)

Förresten så klippte jag mina rosor redan i förrgår. Inte för att jag kol­lat om björkarna har musöron ännu, men det kan väl inte vara såå himla noga..? Och igår sprättade jag runt mig Kanankakka, höns­göd­sel, lite random så där. Bättre gödsla utan plan än inte gödsla alls, det är min nya melodi :o)

Om att komma upp i smöret

MAN FÅR SINA idéer ... Jag råkade se en stund på det fin­lands­svens­ka livsstilsprogrammet Strömsö för någon dag sedan. Där, i ett gam­malt avsnitt från 2012, lagade tv-kocken Paul Svensson eget smör och jag blev jättesugen på att göra samma sak. Det är ju så enkelt och blir ju så gott!

För att göra sig c. ett halvkilo tar man helt enkelt en liter vispgrädde, gärna ekologisk och gärna någon dag äldre än sitt bäst före-datum. Smöret får en eftersträvansvärd syra om grädden inte är för färsk. Lä­ge här för fynd bland rödmärkta varor! Annars kan man tillsätta en skvätt t.ex. gräddfil, för att på konstgjord väg tillföra syran som lyfter fram smörsmaken. Köpesmör är såvitt jag vet alltid syrat.

Smöret blir fortast kärnat om grädden är rumstempererad. Sedan är det bara att vispa. Och vispa och vispa, tills fettet och vätskan (det som heter kärnmjölk) går skilda vägar. Ta-ta-raa, du har lagat smör!

Men var beredd på att det skvätter en del mot slutet av vispningen, när smöret börjar klumpa sig. Häll därför bort vätskan ett par gånger under arbetets gång, så undviker du onödig sanering av köket. När smöret har skilts från kärnmjölken är det bara att salta sitt pinfärska smör enligt smak. Drygt en halv tesked gott havssalt räcker i mitt tycke för ett halvkilo.

Grädde + el-visp (+ salt) = smör

Kan det bli enklare?
Det färska smöret håller bra i kylen i ungefär en vecka, men går na­tur­ligtvis att frysa ner också. Vill du förlänga hållbarheten ska du syra det och dessutom tvätta det före du saltar, för att få bort ännu mer av mjölkproteinet. Att tvätta smör är enkelt! Du kramar helt enkelt smör­klumpen i kallt vatten. Byt vatten och krama på tills vattnet är helt klart. Räkna med att du får byta vatten några gånger.

Om du vill förbättra bredbarheten blandar du ditt smör med god raps- eller olivolja. Max 1/4 av mängden ska i så fall vara olja.

***
Och på Ramsholmens naturreservat strax utanför Mariehamn, där vä­ninnan S och jag tog en eftermiddagsrunda igår, blommar (?) vät­te­rosen vid hasselrunnornas fötter. Det är en av de märkligaste växter jag vet, men ett äkta vårtecken här på Åland.

Trädgårdstankar

DET ÄR DEN tiden nu när trädgårdsdokumentationen accelererar, så vi börjar med ett collage från den makalösa gårdagen, med gassande sol och en temperatur nånstans runt 18°:

Visst är det ett makalöst under, att livet funnits där hela tiden och att allt som behövs för att det ska bli nåt är sol, värme, lite pyssel och lite plock? Naturens otroliga förmåga att motstå köld, mörker och torka är lika fascinerande att uppleva varje vår, inte sant?

Den efterlängtade vårens ankomst är förstås också ett handfast bevis för att Livets hjul rullat ett helt varv till. Men stadigt fastkört i en gytt­jepöl sitter det, resultatlöst snurrande utan att få fäste. Motorn vrålar av överansträngning, men till vad nytta? Utan någon som knuffar på där bak gräver sig hjulet bara allt längre ner i dyn.

Runtom mig på ruckelgården återvänder livet i raketfart nu, men vad gör jag då? Jo, jag vissnar. I kroppen förstås – det är ju ett sunt vår­tecken – men framför allt i själen. Hur skönt skulle det inte vara att lägga sig ner, vila huvudet mot en bullig kudde av hjärtstilla och rakt av skita i alltihop?

Men så går jag en lov på min gård när kvällen kommit. Den sjunkande solens sneda strålar ger en annan dimension åt trädgårdsrummet. Skuggorna djupnar, paletten blir mer mättad och en skön stillhet tar vid, när trafikbruset sakta avtar för natten.

Jaja, nog ska jag väl orka ta mig igenom en dag till. Tack, älskade träd­gård!

Och lite spänning i en annars enahanda tillvaro skadar väl aldrig?

Därför planterade jag igår frejdigt ut tre växthusgurkor i Glaspalatset, tre squash i en pallkrage ute på gården (med fiberduk på) och sådde sockerärtor i en annan. Samtidigt fick alla pelargoner flytta ut från ”Rucklet” och göra gurkplantorna sällskap.

Från R&D-avdelningen meddelas att det tagits skott av oliv och dess­utom planterats ett antal kärnor från ekologiska aprikoser, som ätits under vintern. Någon framgångssaga går det knappast att vänta sig, men man ska heller aldrig misströsta förrän man provat!

Mariehamn-Åbo-Mariehamn – på fem och en halv timme

FYRA OCH EN halv av gårdagens timmar tillbringade jag i Åbo, varav en del vid Åbolands sjukhus och den s.k. avbildningscentralen. Inför återbesöket på endokrinologiska vid Åbo universitets centralsjukhus den 30:e skulle det göras en ny DEXA-mätning, dvs en röntgenologisk kontroll av hur pass sköra mina ben är idag efter c. ett års me­di­ci­ne­ring av min osteoporos.

Åbo bjöd på ett strålande väder, så timmarna fram till hemresan lo­da­de jag omkring på stan. Bl.a. hittade jag en ny loppis i Kaskisbacken, som jag passerade på min väg från sjukhuset ner till centrum. Aha! tänkte jag optimistiskt. En chans att fynda ett par nya begagnade jeans! Men tyvärr, det blev inga byxor. Inget annat heller, för den de­len.

Och en sväng genom ”finvaruhuset” Stockmann bekräftade bara mina farhågor: jag är inte en konsument att räkna med. Mängden varor som ”ramlade” över mig från höger, vänster, uppifrån och ner gjorde mig bara trött. Och inte minsta tillstymmelse till habegär infann sig, snarare motsatsen; ett visst illamående över hur vansinnigt mycket saker det finns som ska göra oss till lyckligare människor.

Fast jag får ändå krypa till korset och bekänna mina synder: jag shop­pa­de faktiskt loss. På Clas Ohlson, lämpligt placerat i ett hus vid salu­torget, bredvid hållplatsen från vilken bussen till flygplatsen avgår.

En galltvål.
Finns inget bättre för fläckborttagning! Den jag köpte för sexton år sen, när Lilla A var bebis, är faktiskt slut nu.

Ett par förpackningar 2-liters fryspåsar.
Åtgången på såna har – av orsaker jag inte tänker gå in på – varit mångdubblad under det senaste halvåret.

En silinsats till diskhon.
Hon är från 1950-talet och har en totalt felkonstruerad bottensil, där all sk*t fastnar och är svår att få upp.

Visst är det helt makalöst som jag unnat mig?! Nu får det bli ta­gel­skjor­ta och självgissling ett antal veckor för att kompensera detta lyxlirande ;o)

DIY überenkla miniväxthus

FÖR SNART TRE år sedan bloggade jag om ett tips om hur man gör ett miniväxthus av fodralen till några kasserade CD- eller DVD-skivor. Men tro för all del inte att jag fått till något sånt själv. Inte förrän nu, till mina sådder av persiljefrön. Tre fodral går det åt till ett hus, och lite lim. Jag gjorde två när jag nu en gång var på gång.

Bakväggen och taket sitter ihop precis som de gör när fodralet är helt. Bakväggen är fodralets framsida och undersidan blir taket, men man plockar bort den svarta delen som skivan normalt sitter fastklämd på. Taket går därmed att fälla upp om det blir för varmt i lådan.

Växthusets sidor består av två underdelar och dess framvägg av en fram­del.

Men idag får allt sköta sig bäst det kan, för själv är jag till Åbo över dagen för att vid Åbolands sjukhus avporträttera mina sköra ben.

Och om nu någon undrar, så nej, barometern har inte vänt mot vackert väder sedan igår. Och nej, den svarta pricken är inte smuts. Jag borde förmodligen visa upp det för en läkare, men eftersom svaret på det som ”isbjörnen” nyligen norpade från mitt öra inte kommit ännu, så ... ja, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det är liksom nog med elände ändå.

[in]se

IGÅR HADE JAG en sån där tänkardag. Jag tänkte på många saker, som Livet per se, Läget och Framtiden. Stora, otympliga tankar var det, som armbågade sig fram för att få bli först sedda och tänkta. Så jag såg på dem, i tur och ordning. Studerade dem ingående.

När kvällen kom var jag trött. Trött på alla tankar, trött på att tänka. Men med ett antal insikter:

Det finns egentligen ingen mening med Livet. Man föds och man dör, däremellan finns bara en linje mellan x och y, som en kurva i en graf. För en del är den jämn och låång, som en asfalterad raksträcka genom den amerikanska mellanvästern. För andra hackig som en dåligt under­hållen grusväg i glesbygden, med ett tvärt slut i ett ingenting utan vändplan, nästan innan den hunnit börja.

Läget, i sin tur, har inte nämnvärt förändrats under de senaste åren. Slutsatsen måste därför bli, att det inte går att åstadkomma en läges­förändring hur mycket man än kämpar för att få en sån till stånd. Kraf­sa, klös och klättra du bara, din korkade jävel, det hjälper ändå inte. Har du en gång hamnat på rygg förblir du stadigt i det läget. Som det bara är att gilla, eftersom nationalsporten i Finland är att sparka den som redan ligger.

Och så var det Framtiden, en i sanning överreklamerad produkt. När du ligger där på grusvägen som gud glömde, med blicken fäst mot skyn, finns det bara en enda sak du kan vara helt hundra på: förr eller senare börjar det regna. Tycker du dig höra ljudet av annalkande steg? Inbillar du dig att det är den gode samariten som skyndar till din und­sättning? Haha, det kan du fetglömma! Det du hör är ljudet av gro­va arbetsskor med hårda stålhättor. Och när regnet upphör kom­mer den eviga vintern, med en välriktad spark mot din tinning.

Jag har börjat inse.

Och jag har börjat se. Igår, till exempel, såg jag en liten kolsvart prick på kindbenet. En ny.

Vintern är inte långt borta nu.

På rätt väg

EFTER EN LÅNG dag igår och detsamma idag är jag igång med träd­gårds­säsongen! I pallkragslådorna har jag sått spenat, två sorters rädisor, plocksallat, rucola, två sorters sommarmorötter, fänkål, två sorters rödbetor, majrova, bondbönor och gula vaxbönor. På friland försöker jag nu för definitivt sista gången med dill, på jag vet inte vil­ket ställe i ordningen. Dill gillar helt klart inte min gård.

Vinglande på en stege har jag lyckats ta bort de trasiga takglasen från Glaspalatset och efter ett visst trixande fått dit skivor av kanalplast istället. På insidan är det sopat och uppstädat och odlingslådorna är fyllda med kanonjord. Stig, min skraltiga gräsklippare, har fått flytta ut och mitt lilla olivträd in i hans ställe. Det har makalöst nog överlevt än­nu en vinter i mitt mörka källarförråd :o)

Vad som också har klarat vintern, alltför bra, är myrjävlarna. En stor koloni tycks finnas under rabatten till vänster i bild. En annan under gruset längre bort på gården.

Fan.

Inne i ”Rucklet” drar squash- och gurkplantorna iväg så det knakar om det, men det vill till att utomhustemperaturen börjar stiga nu, så att de kan planteras ut där de ska växa innan de ranglar iväg och blir till ing­enting. Men kallt är det fortfarande. Inte mer än 9-10° på dagen :o/

Knäna värker.
Ryggen värker.
Fötterna gråter ikapp med tummarna.
Jag är aptrött.
Men jag är igång!

Gu’, va’ skönt!!

Inte går det fort, men det går ... i ett riktigt gammeltantstempo

UNDER GÅRDAGEN TÖMDE jag Glaspalatsets odlingslådor på all gam­mal och riktigt dålig jord. Det låter sig enklast göras genom att med en liten spade skyffla över i en hink, kånka ut och sprida ut över moss- & gräsmattan. Men hur i herrans namn kan man tappa så mycket fysisk styrka på bara ett enda år?!

Må vara, att jag redan ifjol hade svårt att orka med t.ex. gräs­klipp­ningen. För två år sedan klippte jag glatt hela gården i ett svep. Ifjol blev jag oftast tvungen att sprida ut det på tre dagar. Men armstark var jag fortfarande. Då, inte nu. Jag orkar ju för &#$!§$ ingenting!!

Surt och jävligt irriterande :o(

Men nu är den gjord i alla fall, tömningen. På kvällen ägnade jag mig åt pilljobbet att göra egna såband för alla frön som ska ner i pall­krags­lå­dor­na, att klippa till namnstickor av gamla margarinlock och att planera vad som ska sås var.

I ”Trädgårdsonsdag” häromsistens använde Pernilla Månsson Colt dagstidningspapper till sina så­band. Det vågar inte jag efter ifjol. Då lade jag ett lager Nya Åland som ogrässpärr under jorden i en rabatt, med påföljd att samtliga intillväxande 'Johnson’s Blue' (nävor) kolade vippen! Hur giftigt var det papperet egentligen?!

Nä, vanligt omslagspapper från charken fick det bli istället. Ett sånt där som är ovaxat, alltså.

Sen vill jag visa att det enkla systemet för automatisk underbevattning fungerar utmärkt! De toppsticklingar jag tog av min basilika för ett tag sedan har rotat sig fint och växer:

Så när jag igår skulle så persilja i kruka tyckte jag det kändes smart att använda samma princip, med sådden i ogenomskinliga kvargburkar och lägre, vidare burkar med lock till vattenmagasinen:

Och så en tunn nylonlina ner genom jorden till vattnet därunder:

Potatisen hann jag inte med igår. Det får bli ett av dagens projekt. Men hur går det för er andra..? Är ni lika sena i starten som jag eller står ni allaredan beredda att när som helst skörda årets första egna växthusgurkor??

Äntligen, äntligen maj!

EN SÅN TUR i oturen att jag inte kom mig för att så vid den tid jag bru­kar, för herrejösses, så det växer i pluggboxarna!! Ja, i alla fall på gurk- och squashfronten. Men det är annat på väg upp också: tomater av olika sorter, paprika och några av sommarblomssorterna jag sådde.

Idag ska jag försöka fixa såband av papper för mina morotsfrön, på det vis som Pernilla Månsson Colt gjorde i ”Trädgårdsonsdag” för nå­got avsnitt sedan. Och så ska det sättas potatis i hinkar, som ifjol.

1:a maj var annars, precis som valborg, som vilken annan dag som helst. Men med den skillnaden, att jag inte behövde äta min middag ensam. Väninnan S kallade till årets första utomhusgrillning på sin gård, så jag högg ett paket korv ur frysen och inställde mig villigt. Tänk, att grillad korv, i all sin enkelhet, kan smaka så gott! Och vär­din­nans grisbiffar var förstås så där riktigt grillgoda de med.

Innan jag kröp till kojs för natten testade jag dessutom att göra en frivolitet med pärlor. Det var om möjligt ännu roligare än de utan, som jag tidigare gjort. Blommans mitt är gjord med en teknik man ofta an­vänder sig av för att tillverka knappar t.ex. till folkdräkter: langettstygn runt en ring man slagit av tråden man syr med.

En frivol valborgsmässoafton

IN SPLENDID SOLITUDE med min virknål som enda sällskap, så pa­te­tiskt firade jag min valborgsmässoafton. Långt från tjo och tjim, spra­kande brasor och grillade korvar.

Jag mådde som ett apskaft hela, långa dagen, med värre sjögång än vanligt mellan öronen. Då gör man bäst i att sitta stadigt på sin rumpa i soffan och inte försöka sig på några avancerade storverk.

Men även de små insatserna har sitt värde, inte sant? Några små fri­volitetsblomster blev det därför, eftersom jag är komplett oförmögen att vara helt sysslolös hur uselt jag än mår.

Idag borde jag försöka mig på stegklättring för att ta bort de sista av de spräckta rutorna i Glaspalatsets tak. Men det är inget jag med för­tjusning ger mig in på i min vingliga ensamhet. Det skulle väl just se ut det, om jag slutade mina dagar som halshuggen av mitt ägandes växt­hus?!

[Av någon anledning har det i våld heller gått att logga in på Blogspot via Chrome idag. Jag höll på att bli knäpp! Men sen testade jag Internet Explorer istället, och ser man på, det gick hur bra som helst! Som ett tips, om någon annan har samma bekymmer.]

 

Idag kl. 11:00 skulle jag äntligen få träffa yrkesvalspsykologen – trod­de jag, ja. Kl. 09:05, med mindre än två timmar tillgodo till utsatt klock­slag, ringer Ams och säger att psykologen är sjuk. Det här är tredje tillfället som annulleras på fem veckor.

Det har nu gått >4½ månad (!) sedan jag kom hem från reha­bi­li­te­rings­un­der­sök­ning­en i Åbo. 4½ månad utan att någonting som helst rört på sig med min yrkesinriktade rehabilitering. Nog var det väl som självaste fan ... :o(

Men ha en riktigt härlig valborgsmässoafton, alla ni andra!

Jomenvisst, klart man ska hålla sig ajour med vad tanten där ute på ön pysslar med!

 

Sen var det förstås lite spännande att det inom loppet av fyra minuter ploppade in inte bara ett utan tre besök från fastlandssidan. Det hör inte till vanligheterna. Särskilt inte vid den tiden på dygnet.

Jaja, snoka på ni bara. Jag har minsann rent mjöl i påsen och ing­en­ting att dölja. Tvärtom. Men har ni..? Rent mjöl i påsen, menar jag.

Det är roligt alla dagar, det är då så sant som det är sagt. Och ännu roligare ska det bli, det kan ni skriva upp! :o)

En haiku om att vara chanslös

SENT IGÅR KVÄLL, när mörkret lägrat sig därute, landade ett ensamt flygfä på mitt fönsterglas. Vad gör du redan här, du lilla stackare? tänk­te jag, för natten var kall.

Det är nu länge sedan jag skrev någon haiku, men för en stund sedan blev det plötsligt en. Håll till godo!

Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Årets första trädgårdssvep

FÖRST ÄR DET vinter, och så är det vinter, och så är det lite onödigt mycket mera vinter. Men sen! Sen är det bara kadaboom! liksom, och jag blir lika häpet överraskad varje vår.

Inomhus är det helt galet. I torsdags kväll blev en del av vårsådden äntligen av. Bl.a. en namnlös akleja, vars frön jag norpade med mig från en plantskola i Roslagen i juli ifjol. Den sorten har nog lite för bråttom, för igår morse, bara 1½ dygn efter sådd, hade ett frö redan grott!! Få se hur det ska sluta.

Utomhus går det långsammare, framför allt med mitt eget fixande. I år ger jag upp frilandsodlingen till förmån för pallkragar, för mitt grön­saks­land har dessvärre haft för mycket konkurrens av mina två jät­te­granar för ett riktigt lyckat resultat. Granar suger! Bokstavligen. Två odlingslådor hamnar intill Glaspalatset, två andra där odlingsrutorna hittills funnits.

Det går rätt långsamt med växtligheten också. Men igår slog en första tête-à-tête ut! Närsynt plirande genom det ännu oputsade köks­fönst­ret, utan glasögon på nosen, anade jag en suddig, gul fläck i barr­mat­tan under gårdens gamla makedoniska tall. Och javisst, där var den! Det såg lite annorlunda ut ifjol, en vecka senare än nu.

Blåsippor har jag inte till vardags på gården, men en ensam stackare har ändå etablerat sig i en av mina rabatter. Var den kommer ifrån har jag ingen aning om, men den får gärna bli kvar. Samma sak med en växande koloni vitsippor, som slagit sig ner runt fötterna på min ur­gam­la plymspirea. Men varken den ena eller den andra har gått i blom ännu. Och gullvivorna, som inte får vara med på bild idag, har tills vi­dare bara vågat sticka upp fyra-fem centimeter av sina skrynkliga bladspetsar.

Med snödroppar, scilla, krokus och nunneört är det samma visa som alla år, eller hur? Först kommer det ingenting, sen kommer det in­gen­ting, sen några vitt spridda snöisar, plötsligt mängder av scillaknoppar, ploink! mängder av krokus och schlabang! – bara över en natt – hela mattor med djuplila nunneört.

Det är nästan tur att det går i ett måttligare tempo i de anlagda plan­teringarna. Fast nog spirar det även i dem! I min yngsta rabatt, den långa mot gatan, är det full fart nu. Fast vad det skira, gräslika är, som grott i mängder över nästan hela jordytan, det vete fåglarna. Från frö är det i alla fall kommet. Det avslöjar den lilla, bruna skalhatten som sitter kvar på en del. Vilket underbart mysterium!

Eller början på en framtida katastrof?? Det beror helt och hållet på vad det är som gror ...

Det gung­ar mellan öronen, jag är darrig i hela kroppen, har ”sock­er­dricks­pirr” i muskulaturen, som dessutom är på autopilotspänn hela tiden, men ut ska jag! För nu, jädrar i min lilla låda, nu är det vår!!

Vår ute, vår inne

JAG FÖRVARNADE JU att det skulle bli minst en mobiltelefonpåse till efter den första, och jag är en sån som håller vad jag lovar! Så här bidde den, sött vårblommig:

Den rosa ”blomman” är faktiskt inte virkad, utan en s.k. frivolitet. Jag har aldrig gjort några såna i mitt tidigare liv, men råkade på någon krånglig omväg hamna på en engelskspråkig sida där det diskuterades runt detta (tatting på engelska). Så jag måste ju testa – och det var för­modligen inte den sista blomman jag tillverkade med den här tek­ni­ken :o)

Påsen som sådan ser ut som den gör, eftersom jag bestämt mig för att uteslutande använda mig av korta stumpar av Cataniagarn, som blivit kvar efter andra projekt. Det hela blir m.a.o. lite random design, men det är väl bättre det än att jag slänger fullgott garn i soporna? Gitter man bara fästa trådar kommer man långt med en meter av det ena och en halvmeter av det andra :oD

Den innevarande dagen hade jag egentligen tänkt ägna åt att reda och städa i det som varit mitt kontor på bottenvåningen i ”Rucklet”. Planen är, att jag innan maj är till ända ska kunna slå upp dörrarna för att inomhus ha gårdsförsäljning av dies und das i form av gammalt & nytt, second hand & vintage.

Men gårdagens rugg­väder har idag, till min glädje, övergått i en strå­lande vårdag, så det får allt bli gårdsarbete utomhus istället!

Där ingen kunde tro att våren kunde bo och om hur jag älskar att ha rätt :o)

DET ÄR TRÖGT i dörrhålet, men den kommer, våren. En hel månad senare än ifjol är den – i alla fall räknat i julrostid – och mer efter­läng­tad än någonsin.

Mindre efterlängtade är dock besöken från Aktia. Knappt hann jag slå på laptoppen imorse förrän loggen meddelade att de anlänt. Och hade jag tammefan inte rätt igår, för den här gången kom de via Meltwater Buzz!

Meltwater lär säkert hojta till hos Aktia om det här inlägget också, men jag skulle i så fall rekommendera dem läsning av kommentarerna till ett tidigare istäl­let. Det är mycket intressantare.

Edit kl. 17:27:
Och ser man på, fick jag minsann inte rätt i mina förutsägelser? Igen!

Ack ja ... forts.

ETT AXPLOCK UR förmiddagens besöksloggar. Det remarkabla i sam­manhanget är, att besöket kom in direkt på det för dem intressanta inlägget. Raka spåret, pang på, utan omvägar via bloggens startsida eller en googling.

Någon har alltså tipsat någon – kanske rentav skickat en länk – eller så är jag så spännande att jag förtjänat ett alldeles eget bokmärke i någons webbläsare. Rätt vad det är har jag till och med en hel hög anonyma följare, som kontinuerligt uppdateras om när jag skriver nå­got nytt :o)

Kan man annat än garva?!

Någgi lite kuligare då, som omväxling

OM DET MOT förmodan fortfarande finns någon kvar, som tittar in här trots den senaste tidens myckna orerande om jämmer och elände: här kommer lite roligare information!

Frölådan är framplockad, pluggboxarna fyllda med mager såjord och nu stundar det trixigaste, själva planerandet. Vad ska jag så i år? Gurka och tomat är självskrivna, liksom rödbetor, fänkål och rucola. Men jag har ju så mycket fler sorters frön ... Grandios beslutsångest råder.

I samma veva som jag hos plantskolan försåg mig med en fräsch påse såjord råkade det liksom slinka med tre fuchsiasticklingar också. Den ena var redan var så gänglig att jag hemmavid i en blink kunde utöka antalet till fyra :o)

Jag kan helt enkelt inte låta bli att ge mig på det här i år igen, efter­som fjolårets sticklingdrivna fuchsior blev så himla fina. Synd bara, att jag inte var till­räckligt snabb i vändningarna för att rädda dem undan frosten i höstas :o/

Och som vanligt efter en dag av ilska och irritation på grund av för­säk­ringsbolag eller myndigheter högg jag tag i virknålen när kvällen var kommen igår. Jag skiter högaktningsfullt i att Lilla A jäms med fot­knö­lar­na totalsågade den första mobiltelefonpåsen jag gjorde. Den var så rolig att skapa, så jag tänker göra minst en till. Så det så!

Nu kom posten, förresten. Dags att göra korstecknet och gå ut och vittja lådan.

Ack ja, dessa jurister ...

HUR RÄTT FICK jag inte? Naturligtvis kunde jag idag vittja postlådan på färsk, fönsterkuvertförpackad humor:

Ett bemötande från Aktia (dvs Alandia Pensionsförsäkring) av det som de benämner min reklamation av deras senaste beslut om att inte be­vilja mig premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring, med mo­tiveringen att jag enligt dem inte är fullständigt arbetsoförmögen un­der den period som läkarintyget avser.

Lejonparten av detta bemötande består av utdrag ur för­säk­rings­vill­ko­ren, men på sluttampen kommer det faktiskt ett beslut också, vilket jag med förtjusning ci­terar här (dock icke ordagrant, för jag har tagit mig friheten att kor­ri­gera tyrkfelen):

”Det framkommer inte av läkarutlåtandet daterat 11.2.2013, att Ni skulle vara fullständigt arbetsoförmögen såsom det i försäkringsvillkoren förutsätts. Enligt utlåtandet har Ni arbetsförmåga kvar för lätt arbete med händerna med va­rierande arbetsställningar och utan användning av kraft. Ni är således inte berättigad till premiebefrielse.”

Hi och hej, leverpastej, ord och inga visor! Kan det tyckas. Men nu är det så här, att just i samma försäkringsvillkor som denna skjut­järns­jurist så frikostigt citerar läser vi följande:

”Som arbetsoförmögen anses försäkrad, som inte förmår ut­föra sitt vanliga arbete och inte heller annat arbete, som med beaktande av ålder och yrkesskicklighet bör anses lämp­ligt för honom och trygga honom en skälig utkomst.”

Är ni med så långt? Okej, då går vi vidare.

Den 19.04.2013 har samma försäkringsgivare (Alandia Pen­sions­för­säkring) beslutat att jag i enlighet med arbetspensionslagarna är be­rät­tigad till full invalidpension i form av rehabiliteringsstöd för preciis hela den tid som läkarintyget omfattar, dvs 01.04.2012-01.07.2013.

Kriterierna för fullt rehabiliteringsstöd är en­ligt 32 § Lag om pension för företagare följande:

”En företagare har rätt till invalidpension, om hans eller hennes arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada uppskattas vara nedsatt med minst två femtedelar utan av­brott i minst ett år. Invalidpensionen beviljas som full pension, om företagarens arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall beviljas in­va­lid­pen­sio­nen som delinvalidpension.

Vid bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas företagarens återstående förmåga att skaffa sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete som han eller hon skäligen kan förutsättas utföra. Härvid beaktas också företagarens utbildning, tidigare verksamhet, ålder, boningsort och andra därmed jämförbara omständigheter.”

Rehabiliteringsstödet är en tidsbunden form av invalidpension och kallas i dag­ligt tal för sjukpension. Förutsättningen för att beviljas detsamma är sjukdom, skada eller handikapp som hindrar arbete som ger den skäliga utkomst som nämns i försäkringsvillkoren.

Rätt klart och tydligt, inte sant?

Nåväl, jag har, som jag nämnde här ovan, för bara fem dagar sedan beviljats full – inte partiell – invalidpension. Således är jag enligt Alandia Pensionsförsäkrings eget beslut 100 % sjukpensionerad under den ifrågavarande perioden.

Den logiska följden måste alltså bli, att om man är 100 % sjuk­pen­sionerad är man per automatik oförmögen till arbete som tryggar en skälig ut­komst, vilket lika logiskt sett betyder att man är 100 % arbetsoförmögen.

Den ena avläggaren vet inte vad den andra sysslar med i det här för­säk­ringsbolaget, det är då en sak som är ställd utom alla tvivel. Och i god ordning är det, som alltid, den arme försäkringstagaren som får ta smällen. Det hela ter sig alltmer som en mytologisk kamp mot den ve­derstyggliga hydran.

Slutligen påminner jag gärna om DET HÄR. ”Många bäckar små ...” osv.

Det finns en sak jag funderat på rätt länge: sover försäkringstjänstemän över­huvudtaget på nätterna? Med en så total avsaknad av både samvete och moral skulle då inte jag få en blund i ögonen i alla fall! Men det är ju jag det, med både samvete, moral och IQ i behåll.

Otack är världens lön

SOM OM JAG inte visste det sedan tidigare: otack är världens lön. Sär­skilt med tonåringar i huset.

Lilla A har på senare tid börjat ge sig ut och jogga lite då och då på fritiden. Jämt och samt får jag höra om vilket bekymmer det är att inte ha några fickor på träningsjackan, för herremingud, vart ska man sätta mobiiiilen?!

I soffan igår kväll, efter en deprimerande, FPA-dominerad dag, blev jag inspirerad. Det blev en liten färgglad påse med exakt rätt mått för den Samsung Galaxy SII som barnet har courtesy of mitt ex, hennes far.

Idag försåg jag påsen med en snodd, som är tillräckligt lång för att på­sen ska kunna bä­ras antingen runt halsen eller diagonalt över axeln. Sen sydde jag dessutom fast en liten karbinhake, så man enkelt får med sig sin nyckel också.

Praktiskt och humörhöjande tycker jag själv om resultatet. Uäk! tyckte Lilla A.

*suck!*

Säg mig, varför bryr jag mig överhuvudtaget om att försöka..?

Nåja, inte för att jag joggar själv numera, men min ångdriva, gamla Sony Ericsson går ner i påsen den med, så nog ska den komma till an­vändning. Om inte annat, så kan den vara praktisk under som­mar­halv­årets trädgårdsjobbande.

Och idag är det en ny dag, full av nya överraskningar. Så vad ska vi tro att jag hittar för lustifikationer i postlådan idag då? En kartong med färsk hundskit? Ett krav från social- och hälsovårdsministeriet på att jag ska donera båda mina njurar? En yrvaken, lite stelfrusen hugg­orm..?

Var dag har sin fröjd. Även denna.

Pappersrumba: tre småsteg fram och ett jättekliv tillbaka

SÄG DEN GLÄDJE som varar ... Knappt hinner jag njuta av att jag fått rätt mot OP Pohjola, The Little Shrink of Horror [klicka HÄR för ett mug shot av karln] och Alandia Pen­sions­för­säkring förrän vännerna på FPA hittar på nya djävulstyg.

Med dagens post kom ett sånt där äckligt, vitt fönsterkuvert med den förhatliga logotypen. Tänk, vet ni, att en logo kan åstadkomma hjärt­klappning! För det fick jag. Som vanligt när jag får ett FPA-kuvert.

Och jodå, mycket riktigt hittade jag däri en hurtig uppmaning om åter­krav på 593,45 €, för vad de anser vara ett felaktigt utbetalat bo­stads­bi­drag under perioden 01.10.2011-29.02.2012. Från tiden då faj­ten med dem startade i och med att FPA:s distriktschef i Mariehamn polisanmälde (!) det här och det här inlägget här på min blogg, då jag skrev om bl.a. ett grundlöst krav på återbetalning. Japp, då också :o/

Det ena ledde till det andra, och för mitt vidkommande ledde det till att jag gengäldade den grundlösa polisanmälan de gjort med en egen, synnerligen välgrundad. I samma veva – och när jag nu en gång fått upp ångan – lämnade jag till justitieombudsmannen in ett lika väl­grun­dat klagomål på det lagstridiga sätt som FPA använder sig av då de beräknar samtliga allmänna bostadsbidrag i republiken Finland.

Mitt eget bostadsbidrag för 2012 beräknades inte bara lagstridigt, utan dessutom fel. Inte pga att jag skulle ha ägnat mig åt något svik­ligt förfarande (som det så vackert heter i deras skrivelser), utan pga att de inte gjorde rätt. Jag var helt oskyldig och begärde t.o.m. rätt­else. Till min nackdel dessutom! Men si, någon rättelse lät sig icke gö­ras med mindre än att ärendet först behandlats av besvärsnämnden för social trygghet, trots att det i 22a § Lag om bostadsbidrag tydligt stipuleras att FPA kan rätta sig själv.

Men varför göra det enkelt när det går att krångla till det? Det mest fasci­nerande är, att jag inte formulerat ett formellt överklagande. Nä­hä­då! De har glatt, utan mitt medgivande, använt sig av ett par mejl riktade till en enskild FPA-tjänsteman och vidarebefordrat dem till be­svärsnämnden. Det kan ju för fan inte vara korrekt! Och, mina vänner, be­svärs­nämnden är dessutom en gravt överbelastad grupp män­ni­skor, som inte förrän den 7 mars i år kom med sin ”dom”.

Nåväl, i denna ”dom” berörs överhuvudtaget inte det faktum att jag observerat och påpekat FPA:s felaktiga beräkningar. Än mindre att jag bett dem rät­ta sig, till min nackdel. Nänä, det konstateras bara, att trots att FPA:s beslut dröjt till efter årsskiftet 2011/2012 skulle inte den nya för­ordningen för år 2012 kunna användas, eftersom det inte förelåg om­ständigheter (förändrade inkomster, bostadsbyte, etcetera och bla­blabla) som möjliggjorde en justering av bidraget fr.o.m. 1 januari. Jaha? Men felberäkningen då, som FPA var skyldig till..? Vad hände med den?

*suck!*

Men till saken och anledningen till min oerhörda ilska över detta nya, grund­löst aviserade återkrav. Orsaken är att FPA under perioden 01.12.2005-30.11.2012 har gjort så många felberäkningar att de fak­tiskt häftar i skuld till mig med drygt 1.400 €! Och N.B. att detta är utan beaktande av att beräkningarna gjorts och fortfarande görs lag­stridigt. Gör man det, tar i beaktande att de bryter mot förordningen, är beloppet de snuvat mig på oändligt mycket större.

Så jag säger bara det, nog var det väl som självaste fan ändå att jag tänker återbetala någonting!! De borde betala mig allt som under fle­ra års tid blivit obetalt pga deras oförmåga att göra rätt. Så ligger det till.

Ska det verkligen inte få gå en dag utan att jag ska tvingas bränna energi som inte finns?? Voi, perkele ändå!

By the way, så har jag idag bett om att mitt och Lilla A:s bo­stadsbidrag ska upphöra per omgående. Det ska de väl ändå klara av att åtgärda utan att sjabbla till det?! Tro’t den som vill.

Slak som en vissen gurka

DET ÄR NÅGOT väldans kufiskt i görningen, vet ni vad. För varje nytt långstrå jag drar i det pågående papperskriget är det som om jag blir bara tröttare och tröttare. Det är som min inre motor successivt lägger av, cylinder för cylinder. Eller som om det uppstått massor av stress­frak­tu­rer i motorblocket samtidigt som bränslets oktantal stadigt sjun­ker. Saker och ting har ju faktiskt gått min väg på sistone, så varför rör jag mig då fysiskt i motsatt riktning..?

Amatörpsykologisk lägesanalys
Den obehandlade borreliosen från 2005 (!) fick härja fritt ända till slu­tet av 2012; har kommit och gått som den behagat. En kronisk in­fek­tion innebär extrem på­frest­ning för immunförsvaret, som får jobba häcken av sig för att pa­re­ra.

Addera till det en utifrån kommande, kontinuerlig stress, som vid det här laget – pga alla fel som begåtts av instanser till höger och vänster – pågått i >4 år. En kronisk stress innebär extrem påfrestning för bi­njurarna, som får jobba häcken av sig för att parera.

Addera ytterligare en underfunktionerande sköldkörtel, svår att me­di­cinera till balans. En kroniskt svajande hormonnivå innebär en extrem påfrestning för kroppen, som får jobba häcken av sig för att parera.

Amatörmedicinsk diagnos
Jag är totalt slut. Nu infinner sig den utmattning jag tidigare inte tillåtit mig att kännas vid, fullt ut.

Detta är illa. Vi är i slutet av april och jag har t.v. inte sått ett endaste litet frö för den kommande odlingssäsongen. Det dröjde ända till igår innan jag ens lättade på locket till min frölåda, bara för att konstatera att jag inte hade några gurkfrön, endast tomma påsar från tidigare år.

Igår köpte jag nya.

Inte tomma påsar förstås, utan en full för 5,30 €. ”Full” betyder fyra frön.
Hur fan kan gurkfrön kosta 1.33 €/st??

Men när ska jag orka så? 2014?

”... and thou shalt beget what is rightfully thine.”

DET TOG ETT helt jävla år, men skam den som ger sig. Och skämmas borde ni, Alandia Pensionsförsäkring, för vad ni utsätter era kunder för! Så se nu för fan till att få rätsida också på hur premiebefrielse på era frivilliga pensionsförsäkringar beviljas, för ni vet mycket väl att ni får bakläxa när jag för ärendet vidare.

Gör således om och gör rätt! Det kommer att svida, men blir långt ifrån lika pinsamt som om jag tvingas ta ärendet till högre höjder. För pin­samt blir det garanterat, att få svart på vitt att en lekman kan lagen bättre än högavlönade jurister.

Fast det är klart, de sistnämnda har förstås sina höga inkomster just för att de vet hur man bryter mot lagar, för­ord­ningar och avtal på ett så illistigt sätt att det ter sig helt korrekt i den oinsattes ögon.

Nog är det en deprimerande värld vi lever i, eftersom bevisbördan ska bäras av den stackars sate som är föremål för förbrytelserna. Freaky, to say the least.

Försök och möjligt misstag eller Går det så går det

FÖR NÅGON DAG sedan fick jag ett av mina inte helt ovanliga ryck, då jag fick för mig att jag skulle toppsticklingsföröka min basilika.

Jag började med att rota fram en sån där låg, fyrkantig plastask, som finns en masse på ställen där det säljs godis på lösvikt. Från Glas­pa­lat­set (mitt växthus) hämtade jag mig fyra fyrkantiga planteringskrukor, av den där sorten som plantskoleväxter ofta levereras i och som jag alltid sparar för kommande behov.

I locket till sagda plastask gjorde jag därefter fem hål. Fyra mindre, på noga utmätta avstånd från varandra och anpassade till var kru­kor­na har hål i botten, och ett större, vid lockets kant.

Krukorna fyllde jag med helt vanlig krukväxtjord. Genom jorden, ut ge­nom hålet i krukans botten och ner genom hålet i plastlocket, drog jag sedan en lagom stump syntetlina, lång nog för att den ska kunna vila på askens botten när krukan står på locket.

Knips, knips, tog jag några skott från moderplantan, avlägsnade de flesta av bladen och körde sen glatt ner stjälkarna i jorden. Till sist i med vatten i asken – genom det större hålet i locket, avsett för be­vatt­ning – och nu är det bara att vänta. Går det så går det, och jag vet sen tidigare att bevattning via lina går utmärkt. Det som återstår att se är om basilikasticklingarna tolerar behandlingen :o)

Operationsområdet på örat kliar någonting alldeles hemskt idag, men är samtidigt ajajaj-sjukt och tillåter inte att man så mycket som petar på det. Fast läkningen ser ut att gå som den ska i alla fall och ute på gården har mina första krokusar för året gått i blom. Första julrosen ligger inte långt efter! :o)