”Morgonmål för mästare”

HÄR SNACKAR VI inte något kaffe på sängen med blomster, flaggor och skönsång, denna mulna, fuktiga och trista onsdag i november, må­naden som gud glömde. En näve piller och en slät mugg fika är en lämp­ligare inledning på denna min 52:a födelsedag. För vad finns väl att fira?

Jag har således blivit ett år äldre. Ännu ett år har jag offrat på att faj­tas för min rätt och framtiden ser fortsättningsvis lika mörk ut som de ljusförhållanden som råder inuti rumpan på en ko.

Men fint besök har jag allaredan haft idag. Tidigt i morse gled Aktia Liv­försäkring Ab in här på bloggen. Badaboom, rätt ner på inlägget ”Oj, oj ...” damp de.

Konstigt. Så sent som den 8.11 har de skrivit ett brev till mig, i vilket de med eftertryck talar om att mitt premiebefrielseärende handlagts helt korrekt (jo, jo ...) och för deras vidkommande nu är slutbehandlat.

Så vad är det då som föranleder detta celebra besök..? Inte fan var det för att gratulera mig på födelsedagen som de tittade in. Månntro hade de hoppats på att få reda på vad jag kommer att hitta på här­näst? Men si, så korkad är jag inte, att jag i detta forum basunerar ut vad som komma skall. Och huruvida ärendet är slutbehandlat eller ej ska de tids nog bli varse.

Men, men, nu är det snart dags för dagens antibiotikapiller nummer två. Bäst att jag får i mig en macka före det, för att skona magen. För nog skulle det ju vara mäkta surt om jag i onödan drar på mig problem med den delen av systemet också, som snart är det enda som det inte är något fel på ;o)

RECEPT > Saftig filmjölkskaka med rårivet äpple (långpannebak)

 
HÄROM DAGEN STOD jag plötsligt med en nästan full liter filmjölk som närmade sig sin levnads slut. Eftersom jag inte kände för att klunka i mig allt­ihop bara för att så fick det bli en långpannekaka istället.

Det här är ett egenuppfunnet recept, med en smak som är aningen ”julig” utan att fullt ut bli ”pepparkaka”. Kakan är saftig, har bra håll­barhet och räcker till många. Beroende på vilket omfång du anser att en portionsbit har får du ut 20-35 bitar från en långpanna ;o)

DU BEHÖVER:
9 dl vetemjöl
5 dl socker
3 tsk mald kryddnejlika
2 tsk mald kanel
1 msk bikarbonat
7,5 dl filmjölk (surmjölk/piimä i Finland)
1 st (c. 185 g) mjöligt äpple, skalat och rårivet
150 g smält smör eller margarin

GÖR SÅ HÄR:
Sätt ugnen på 200°. Klä en långpanna, c. 30x40 cm stor, med bak­plåts­papper.

Blanda alla torra ingredienser i en stor bunke.

Tillsätt filmjölken c. en tredjedel i taget och rör till en slät smet. Använd slev eller slickepott. Med en visp blir det bara bökigt.

Skala och råriv äpplet och blanda ner det samtidigt som det smälta smöret.

Bred ut smeten i långpannan och grädda mitt i ugnen 25-30 minuter.

Låt kakan svalna före du skär upp den i portionsbitar. Den kan f.ö. all­deles utmärkt glaseras med samma typ av färskostglasyr man an­vän­der på en morotskaka.

Vill du variera dig kan du alldeles bra byta ut äppelrivet mot t.ex. 1 dl lingonsylt. Hackad mandel eller hasselnötter är gott att ha i. Och du, varför inte prova att ersätta en del av filmjölken med saften från en färskpressad apelsin? Det har jag inte provat själv, men det kan bli riktigt gottgott!

Om svårigheterna med att lyckas i sina försök att avstå från att bli bitter

SAMMA DATUM FÖR exakt två år sedan vaknade jag till en magnifik soluppgång över Atlanten, och kunde efter en första kopp kaffe på balkongen masa mig ner till en överdådig frukostbuffé för att äta den utomhus. Solen sken, dagen var ett oskrivet blad och om bara några dagar skulle jag fylla 50.

Det var då det.

Hade jag hösten 2010 kunnat skåda in i kristallkulan och för­utsett att försäkringsbranschen och hälsovården ytterligare två år sena­re fort­farande skulle ägna sig åt en hetsig pingpongmatch med mitt lilla liv som boll, ja, då hade jag aldrig gjort den resan.

Då trodde jag ännu, naiv som jag är, att den sedan 2009 förordade rehabiliterings­utred­ningen skulle bli av när som helst, trodde att Livet, som då stått på PAUS i nästan två år redan, skulle gå igång igen.

Hur fel hade jag inte? Hur bitter och inåtvänd borde jag inte vara vid det här laget? Och visst, bitter är jag, i viss mån inåtvänd också. Men allra, allra mest är jag så inihelvetesjävlars blixtförbannad

... på att det s.k. sociala skyddet inte fungerar överhuvudtaget,
... på att det företag jag med stor möda under tjugo arbetat in tillåtits försvinna ner i avloppet medan en hoper ”sakkunniga” stått bredvid och klappat takten,
... på att ingen i något led tar något som helst övergripande ansvar,
... på att det är den som är sjuk och lekman som synbarligen är den som ska både veta, kunna och göra,
... på att i alla led utsättas för en nedlåtande, nonchalant och viss mån försumlig behandling,
... på att ännu idag, 2012, ifrågasättas och stämplas som mindre till­räknelig, för att jag, i likhet med många andra av idag, för över tio år sedan sökte hjälp för att själsligen överleva separationen från Lilla A:s pappa.

I en vanlig domstol är man oskyldig tills motsatsen är ställd utom alla tvivel. I en ”vårddomstol” är det precis tvärtom. I det fallet får du, oav­sett hur många expertutlåtanden du överlämnar, finna dig i att bli be­handlad som en förslagen försäkringsbedragare och full­blods­hypo­kond­riker. Och det är alltid du, som är sjuk/invalidiserad, som bär den tunga bevisbördan*, inte dina ”åklaga­re”.

Och värst av allt: ”nämndemännen” är en skock icke-sakkunniga med ett vinstintresse i bakfickan medan ”domarna” oftast är läkare med fel specialitet, som dessutom tjänar ett saftigt levebröd på att ”sakkun­na” för de penninghungrigas räkning.

Hela systemet är så helvetes genomruttet att det enligt alla medicins­ka odds borde ha självdött av galopperande kallbrand redan för länge sedan. Så, säg mig, varför är det så svårt för vissa av er där ute att inse att här tarvas en radikal förändring..?

* Bevisbörda åvilar den som beträffande viss omständighet måste få fram bevisning för att kunna vinna målet. I ett brottmål är det åklagarens uppgift, så icke i ett invalidpensionsärende eller andra försäkringsfall.

Om att finna små, små korn av glädje fast mest det mörker är

DET VAR SÅ roligt, jag måste skratta, igår när en bekant varit och läm­nat in mitt digra överklagande hos, inte till*, Alandia-Bolagen. Efter­som jag på sistone har lärt mig att det är bäst att gardera sig med så­väl hängsel som livrem och lacksigill, bad jag bekantingen begära ett mottagningskvitto på att handlingen inkommit inom stipulerad tid.

Detta var vad som presterades, på en bit kartong:

Ja, jag vet inte vad ni tycker, men för egen del är jag förvånad över att ett försäkringsbolag, som garanterat, pga sin ohejdade vana att hellre fälla en fria, säkerligen tar emot ett inte föraktligt antal besvärsskrifter under loppet av ett år, inte har en förtryckt kvittoblankett. Föga för­troen­deingivande, if you ask me.

Men roligt var det. Hejdlöst så.

Annat roligt är att alla mina fyra orkidéer plötsligt har bestämt sig för att blomma på en och samma gång! Och allra roligast med det är att en av dem inte gjort det sedan jag köpte den i maj 2010. Men nu är det alltså dags och två av dem sätter dessutom nya stänglar på de gamla, som blommade förra gången. That, too, is a first.

* överklagandet är till Försäkringsdomstolen, inte Alandia-Bolagen, dit det av någon anledning ska föras

Det sägs att man inte ska klaga

MÅ SÅ VARA. Men överklaga, det ska man tammefan! Fast igår kväll, på slutrakan av sammanställningen av den 1,1 kg tunga in­la­gan, höll jag för ett litet ögonblick på ett ge upp. Sen tog jag en paus, såg på ”Plus” på SVT1, och drabbades av en så rödglödgad vrede att ener­gi­pelaren sköt i höjden och sprängde topplocket av mätaren.

Så nu är det gjort, överklagandet. Nu får jag sätta min lit till att det i Försäkringdomstolen sitter ”viligt” folk, med annat än fickludd mellan öronen och något mer rättspatos än andra i ärendet inblandade.

Och på tal om ludd. Behold, resultatet av två långhåriga fruntimmer un­der samma tak plus ett ohämmat intresse för ull i spunnen och tvin­nad form:

Usch.

Men det skiter jag i just nu. Jag har neuroborrelios och jag är trött. Dör jag, så är det sannerligen inte på grund av tonvis med lite damm. Dess­utom är det en ny dag imorgon. Och vem vet? Kanske visar den sig vara en bra dammdag.

PS. Tre nya bibbalån av ”60+ och singel” sen igår! Wow, liksom :o)

Lita på din instinkt

 
... använd lacksigill.

”O Justitia, into thy hands I commend my life”

 

Finns det liv, finns det hopp.
Fast kanske inte i försäkringsdiktaturens Finland?

Det här är f.ö. mitt 1500:e inlägg.
Och igår hade ”60+ och singel” lånats ut 50 gånger på bibban.

Framtidsplaner

JAG VAKNADE 05:04 imorse. Okristligt tidigt, jag vet, men det var tji somna om. Så jag inväntade morgontidningen, som kom vid sexsnåret, och sen steg jag upp. Under de tidiga morgontimmarna har jag suttit och bladat bland mina överklagandepapper. Och funderat.

Hur låter det här, tycker ni:

När det väl kan bli tal om att arbetspröva skulle jag väldans, väldans gärna vilja göra det antingen hos FPA eller som pensionshandläggare hos Alan­dia-Bolagen. För båda sysslorna har jag ju faktiskt ett alldeles särskilt intresse och en viss fallenhet.

En alldeles utomordentlig idé tycker jag själv! Vad tycker ni..?

Vad som däremot är mindre utomordentligt är kosthållningen under så­dana pappersbemängda veckor som den innevarande, när Lilla A dessutom råkar vara fadersfixerad och det följaktligen är bara moi som ska utfodras. Billigt blir det ju förstås, men ärligt talat inte särskilt kul.

Ingen skulle förresten bli mindre förvånad än jag, om det av ovan nämn­da orsak plötsligt växer ut stjärtfjädrar på gumpen och sporrar på hälarna. Fast någon äggläggning blir inte aktuell. Den tiden är sedan länge förbi.

Because I’m bloody well worth it!

JÄVLA SKITDAG IDAG. En riktigt typisk två bitar morots­kaka till efter­middagskaffet-dag. Och en halv bit till på kvällen.

Så vadan detta usla humör? Jo, ser ni, idag fick jag veta

... att FPA bemött min polisanmälan precis som väntat. De har förstås bestridit att de på något vis som helst ägnar sig åt något så fult som ett lagstridigt förfarande. Och så klämmer de förstås i med samma: ”Vi har redan vid flera tillfällen upplyst Backlund om hur bostadsbidraget beräknas och om att det är social- och hälsovårdsministeriet som stif­tar lagarna” och bla bla bla, som de redan tidigare serverat JO den 1 juni.

... att jag var korkad som gjorde min anmälan till Ålandspolisen och inte gick direkt Centralkriminalpolisen, eftersom ärendet enligt riks­åklagarämbetets föreskrifter är ett brottmål som är viktigt ur sam­häl­lets synpunkt (mer specifikt: ”brott som begåtts av personer i be­ty­dan­de samhällelig ställning, om ärendet uppvisar drag som kan rubba förtroendet för likställdheten mellan medborgarna eller det straff­rätts­li­ga systemets funktion”)

... att samma myndighet, ovanpå de redan fem månader som förflutit sedan de till JO gav sitt rappakaljasvar, har beviljats ytterligare två veckor respit för att reda ut hur tusan det ligger till med deras jävla bostadbidragsberäkningar. Vilket väl i och för sig kan ses som positivt, för det tyder ju på att något är på gång i hufvudstaden.

... att Pensions-Alandia skiter totalt i sina kunder, eftersom de inte lyckas få fram de protokollkopior som jag behöver för mitt över­kla­gan­de till Försäkringsdomstolen eller ens meddela mig om att det är på G. Fast, va’ fan, det visste jag ju redan.

Och handen på hjärtat, vad skulle väl folk som hös­tar in en bruttolön på 107.000 eller 223.000 euro/år bry sig om en sjuk och halvgammal kärr­ing, som under samma tidsrymd förväntas överleva på ett netto på 8.420 euro? Inte ett jota, det är då ett som är säkert. Och av de där 8.420 pengarna har jag väl vid det här laget spenderat några hundra på kopieringspapper ... :o(

Jag har en bestämd känsla av att det blir två kakbitar imorgon också.

Om att ta det säkra före det osäkra

JUST NU KÄNNS det som om papperskriget som pågår på flera fronter samtidigt kommer att bli min för tidiga död. Då känns det gott att veta att det kommer att finnas åtminstone en julklapp från mig till Lilla A.

Sen kan jag rapportera om ett lustigt (nåja) fenomen i samband med den nyligen påbörjade tre veckor långa antibiotikabehandlingen av min neuro­borre­lios. Plötsligt känns det nämligen som det ”småkokar” inuti mitt vänst­ra knä, samma knä som jag haft det lite värkigt och små­be­svär­ligt med i sisådär ett halvår.

Måhända är det de små spiroketuschlingarna som sjuder i sitt eget spad..?

Oj, oj ... OJ!

JAG VAR VISST lite okoncentrerad när jag skrev gårdagens inlägg, för av någon anledning glömde jag bort att för handen ligger, förutom det redan nämnda och såvitt jag kan bedöma, både marknadsföringsbrott och grovt bedrägeri.

Det oaktat, så har det som från början var planerat att bli en enkel an­mälan till försäkringsnämnden vid en grundligare granskning bytt skep­nad från tvistemål till brottmål.

Jesus, Josef och Maria, is there never going to be an end to all this shit??

Oj, oj ...

JAG HAR LÄST, räknat och ritat diagram den senaste tiden. Nu har jag börjat få struktur på materialet.

Oj, oj, Aktia (dvs Liv-Alandia), det var ett korkat bra försök. Men ack och ve, vad ni kan känna er rökta. Försök till förskingring [av frivilliga pen­sions­försäkringsbesparingar] är enligt strafflagen ett riktigt allvarligt brott:

5 § (24.8.1990/769)
Grov förskingring
Om vid förskingring

1) föremål för brottet är synnerligen värdefull egendom eller penningmedel till ett stort belopp,

2) den drabbade, med beaktande av hans förhållanden, åsamkas synnerligen kännbar skada eller

3) gärningsmannen utnyttjar sin särskilt ansvarsfulla ställ­ning,

och förskingringen även bedömd som en helhet är grov, skall gärningsmannen för grov förskingring dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

I fråga om försök tillämpas på motsvarande sätt vad 4 § stad­gar om försök.

Sug på den en stund ni. Sen kan ni ju färdigt singla slant om vem hos er som ska få bära hundhuvudet. Och så var det det där med brott mot tystnadsplikten, avtalsbrott och missbruk av förtroendeställning. Men, vad fan, det tar jag när det blir så dags.

”Fantabulous”

Jag har fått recept på borreliaantibiotika. 1,5 g/dag i tre veckor, brrr...
Det har skickats remiss för rehabiliteringsutredning i Åbo. Med fyra års fördröjning, men dock.
Nya Åland ringde just och bad om recensionsex av ”60+ och singel”.

Trist att jag inte orkar bli glad.

Men det blir säkert bättre efter Amoxinkuren.

Väl?
 

Meddelande

Ryktet och alla eventuella spirande hopp om min hädanfärd demen­teras respektive grusas härmed. Kärringen är fortfarande vid liv, till förtret för många. Men borreliosen är fortfarande, drygt två månader efter diagnos, inte kommen under behandling, så man gör helt klart vad man kan för att få det onda krutet att förgås.

Pilutta er!

Edit kl. 17:09
Efter att under dagen ha ägnat onödigt mycket av min tid åt att pro­du­cera c. 1,8 kg ny ammunition (i form av kopior, kopior och ännu fler ko­pior) till det kontinuerligt upptrappade papperskriget slogs jag under middagen av en insikt:

Den enda juridiska handling jag t.v. inte har kunnat prestera – den enda som gissningvis skulle ha någon önskvärd effekt, fast det vete fan – är en dödsattest. Med mindre än att man kan dunka en sådan i bordet tycks det vara en teknisk omöjlighet att som ”försvarsadvokat” i den justitiemordsbenägna ”hälsodomstol” jag hamnat i ha en rimlig chans att leda i bevis att man är sjuk.

Men tro fan inte att jag ger mig.

Och idag gick deadline för FPA och deras svar till JO respektive polis­myn­digheten. Nu ska det bli ryysligt spännande att få ta del av vilka amsagor som presterats som förklaring till att man bryter mot lag. Japp, det ska det sannerligen.

Totalt sammanbrott

Får se när jag återkommer. Först måste jag smälta vad som sades vid dagens telefontid, för just nu är jag förstummad.

Om att ta det kallt – eller snarare om att inte lyckas så bra med detsamma

INTE ÄR DET mycket att skryta med jämfört med vad som långt tidi­gare kommit över norra Sverige och Finland, men det är kornsnö, inte frigolit.

Det börjar bli kallt, utomhus. Inombords kokar det, både av ilska och av en borreliainfektion Stage 2, som befinner sig i en aktiv fas.

Igår räknade jag ut att jag sedan smittan 2005 (eller rentav tidigare) har träffat minst tretton (!) olika läkare. Tretton olika läkare, som var och en fått sig serverad hela min armslånga lista med kufiska (men för borrelios utmärkande) symptom. Tretton olika läkare, av vilka ingen kommit på den strålande idén att testa för detsamma.

Always look on the bright side of life heter det. Jomenvisst! Det är såå kul att ha förlorat ett sedan 20 år inarbetat eget företag. Det är himla skoj att ha blivit av med två tänder helt i onödan. Det är enastående underhållande att Lilla A fått uppleva en tonårstid i fattigdom. Det gör mig överlycklig att veta att jag antagligen för all framtid förlorat stora delar av min kognitiva förmåga. Jag formligen jublar av lycka över att sparkapitalet för Lilla A:s högskoleutbildning är förbrukat. Jag gråter av glädje över att i åratal ha blivit nonchalerad, ifrågasatt och fått ett försumligt bemötande.

Ja, ni får faktiskt förlåta mig, men jag har i det här skedet liite svårt att skönja the bright side. Det skulle i så fall vara, att jag själv, lekmannen och patienten, till slut insisterade på en prov­tag­ning för borrelia. Och att jag i ett något tidigare skede inte gav mig, utan tjatade mig till en bentäthetsmätning.

Jag skrev nyligen, i ett helt annat sammanhang, att ÅHS är en nutida kopia av regalskeppet Wasa. Man har byggt för mycket på höjden och lastat för tungt i toppen, vilket gör skorven rank. Alltsomoftast får man en känsla av att patienterna inte är mycket mer än den barlast som ska se till att alla på övre däck kan segla vidare.

Detta står jag för, all the way. Om ock på svaga, bensköra ben och saf­tigt susig i luvan.

Mer att läsa: Läkartidningen nr 47 2011

Ordlös onsdag

Tack till dig, J från Sverige, som sedan igår undertecknat petitionen! Det är direkt pinsamt att så få finländare får det gjort.

Edit kl. 18:35
Stort tack även till Annette, också hon från Sverige, för hennes un­der­skrift under e.m.

Edit kl. 21:37
Och följande tack går även det till en svenska: Agneta, som skrev på utåt kvällen.

Kom igen nu, alla finländare! Det här liknar ju ingenting, att folk i vårt västra grannland inser vikten av protestlistan och undertecknar, me­dan den för vars framtida sociala skydd petitionen startats inte skriver på. Att våra grannar i västerled utan tvekan är bättre på att knåpa ihop vinnande melodifestivalbidrag må väl vara sin sak, men herregud, i den här frågan ska vi väl ändå kunna vara bäst..?

Mumbojumbo på högsta nivå

DEN 17 OKTOBER publicerade social- och hälsovårdsministeriet sitt nya åtgärdsprogram för utveckling av försäkringsläkarsystemet. För närvarande finns det tillgängligt endast på finska. Det består av myck­et blablabla och förslag, men det som framför allt sticker mig i ögonen är följande:

”Todettakoon, että suurin osa hakemuksista hyväksytään. Esimerkiksi vuonna 2011 työeläkejärjestelmässä kolme neljästä työ­kyvyttö­myys­eläke­ratkaisusta oli myönteisiä päätöksiä. Vakuutuslääkärijärjestelmä, jossa päätökset tehdään pääsääntöisesti kirjallisten selvitysten pe­rus­teella, on perusperiaatteiltaan toimiva ja tarpeellinen. Järjestelmää kohtaan koettu epäluottamus on kuitenkin valitettavan yleistä.”

Översatt till svenska:

”Det bör noteras att största delen av [invalidpensions]ansökningarna godkänns. Inom arbetspensionssystemet var t.ex. under år 2011 tre av fyra beslut i invalidpensionsärenden positiva. Försäkrings­läkar­sys­temet, inom vilket besluten som regel fattas på basen av skriftliga ut­låtanden, är till sina grundläggande principer fungerande och till­räck­ligt. Det är dock beklagligt allmänt med ett bristande förtroende för systemet.”

Visst låter det fiiiiint? Tre av fyra ansökningar godkänns. Men stanna upp en stund och tänk efter. Hur stor andel av dessa tre är an­sök­ningar som godkänns vid första ansökan? Hur många är tvungna att besvära sig till besvärsnämnden för arbetspensionsärenden? Och hur många av dem är ytterligare tvungna att gå till försäkringsdomstolen – kanske rentav ända till högsta förvaltningsdomstolen – innan han eller hon får rätt?

Det skulle vara oerhört intressant att få se faktiska siffror för hur långa handläggningstiderna för de godkända ansökningarna är. Ett år? Tre år? Fem??

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Och med posten idag anlände, som väntat, Aktias (dvs numera Alan­dia-Bolagens) fortsatta krångel med min ansökan om premiebefrielse, som är gjord helt i enlighet med deras egna försäkringsvillkor. Gissa hur trött jag blir ...

Samtidigt kom också den av mig begärda kopian av remissen till second opinion avseende endokrinologisk bedömning. Dock inte förrän jag – inte ett dugg förvånande – varit tvungen att påminna om att jag bett om den.

Men säg mig, varför är jag inte heller det minsta förvånad över att det i denna hela tolv rader långa* remiss finns två rejäla felaktigheter? Bör­jar jag månntro bli lutt­rad..? Det ena felet är dessutom riktigt stort: cystan jag har i epifysen (tallkottkörteln) har i remissen plötsligt flyttat över till kompisen intill, hypofysen.

Slutsats: jag ska nog tacka min lyckliga stjärna för att jag inte gav mig förrän jag lyckades genomdriva den här remitteringen till annan läkare.

* Ironin gick hem där, va’?

Nystickat

NY HALSDUK, EN helt vanlig och inte någon snood, av ett lejongult bomullsgarn med inslag av mjuk och glansig viskos. Inte så illa, va’? Såväl hals­du­ken som stickbeskrivningen kommer så småningom att finnas till salu på Etsy.

Ryggen värker där kanylen gick in vid torsdagens lumbalpunktion, skall­benet känns 1½ nummer för trångt och Gröna Lund har placerat en ny åkattraktion mellan mina öron. Läget kunde vara bättre.

Affischeringsförbud..?

JAG HAR GJORT en märklig upptäckt: alla offentliga anslagstavlor i Mariehamn är som bortblåsta. När har de försvunnit och varför??

Och skitvädret fortsätter. Fast vid närmare eftertanke är det lika så bra, eftersom den närmaste veckan kommer att vara vikt för ett över­klagande till försäkringsdomstolen.

Denna information är i första hand riktad direkt till er, Pensions-Alandia, så att ni inte för ett ögonblick ska inbilla er att kärringen har givit upp. Rätt ska vara rätt, om det så ska inne­bära överklagande ända upp till högsta förvaltningsdomstolen.

För nu är det så här, ser ni, att bara för att resultaten från de av er förordade, neurologiska undersökningarna inte påvisat något är detta inte liktydigt med att tanten är kurant. Neurologi och endokrinologi är nämligen två helt skilda specialiteter. Och att man verifierat inte lider av en psykiatrisk åkomma betyder inte att man är im­mun mot sjuk­dom(ar) av somatisk natur. Ex: trots att du inte haft stroke kan du få diabetes och man behöver faktiskt inte lida av para­noid schizofreni för att råka ut för ett benbrott.

Liten ordbok, som en hjälp på traven:

neurologi´ (nylatin neurologi´a, av neuro- och -logi), läran om de cent­rala och perifera nervsystemens sjukdomar.

endokrinologi´, läran om de endokrina organen.

endokri´na organ (av endo- och grekiska kri´nō 'avsöndra'), körtlar som bildar hormoner och insöndrar dessa till blodet. Hormonerna ut­övar sin verkan i andra endokrina körtlar och i andra vävnader i kroppen.

psykiatri´ (nylatin psychiatri´a, av psyke och grekiska iatreia [-trεi´a] 'läkekonst'), själsläkekonst, medicinsk specialitet som har psy­kiska störningar, deras yttringar, orsaker, behandling och före­byg­gande som ansvarsområde.

soma´tisk, kroppslig; som har med kroppen att göra.

idiot [-o´t] s. -en -er · (vard.) dumbom

F’låt!

DET HAR VARIT lite mycket jämmer och elände den senaste tiden; onödigt mycket om allt pågående tjafs med myndigheter och annat pack. För detta ber jag om ursäkt, även om jag samtidigt tycker att det är av högsta vikt att förmedla informationen om att det är möjligt att få saker till stånd, bara man är tillräckligt enveten.

Men nu ska jag försöka skärpa mig och flytta fokus till roligare före­teelser i Livet. Åtminstone för en stund. Och då är en riktigt rolig sak att utlåningstakten för ”60+ och singel” inte har minskat under den se­nas­te månaden fastän antalet låneställen inte ökat sedan sist, och detta fortsättningsvis utan en tillstymmelse till marknadsföring eller någon recension i våra lokaltidningar.

Tio nya lån på fyra veckor är mer än jag vågat drömma om och t.v. är det bara vid Hammarlands kommunbibliotek som ingen lånat boken. Hm..? Inte är väl hammarlänningar mer humorbefriade än andra?? *förvånad*

Annars kan jag rapportera, att funnes det ett Nobelpris för dåligt vä­der skulle Åland ligga bra till i år. Maken till regnig höst ovanpå en regnig sommar har jag sällan upplevt. De få stunder man skymtar blå himmel och en gnutta sol hinner man bara tänka att det skulle vara skönt med en promenad förrän regnet står som spön i backen. Man lyckas ju för farao inte ens få på sig skorna före nästa skyfall :o/

Soffan och stickning tycks bli den entoniga melodi som gäller i år, ack­ompanjerat av regnets taktfasta trummande mot plåttaket. Och idag har jag i ett anfall av moderlig sinnesförvirring utlovat hemlagad pizza till middag. ”För dumt huvud får kroppen lida”, brukar man säga, och det är då så sant som det är sagt.

Stort tack till den anonyma människa som igår skrev på petitionen mot försäkringsdiktaturen i Finland. Och årtiondets största riskvast till den/dem som systematiskt plockar ner papperet med uppropet
från S-Markets anslagstavla.

Tappat & klart

I’M ALIVE, MEN väger mindre än imorse efter tömning både här och där. Förutom ett antal milliliter spinalvätska har jag gett ifrån mig en avsevärd mängd blod också, för nu är minsann Ruckelhäxan upp­gra­de­rad till en del av borreliaforskningen. För si, borreliaantikroppar fanns det, alldeles som jag förutspått, i det i övrigt kristallklara och fina ”bak­vattnet”.

Väl hemkommen efter två och en halv timme på sjukhuset väntade mig ett häpnadsväckande mejl i inboxen: plötsligen erbjuds jag av Ålands hälso- och sjukvård en betalningsförbindelse för den av dem själva, i flera repriser under snart fyra år (!) förordade grundliga reha­bi­li­te­rings­utredningen vid arbetsklinik.

I fyra år har mitt hälsotillstånd kontinuerligt försämrats, i fyra år har jag tvingats försörja mig och mitt barn på en inkomst under exi­stens­minimum, på fyra år har jag inte kunnat betala in något för min fram­tida pension, under fyra år har jag varit tvungen att förbruka det ynk­ligt lilla kapital jag med blod, svett och tårar förmått gneta ihop för min dotters kommande universitetsstudier och framför allt, mitt drygt 20 år gamla, egna företag har dött på kuppen.

Naturligtvis accepterar jag erbjudandet om betalningsförbindelsen, idiot är jag ju inte. Men att det kommer att bli rättsliga efterverkningar, det kan ni vara jävligt så säkra på.

Pang!

LUMBALPUNKTION PÅ MORGONEN. Hörs jag inte av under dagen gick någonting fel.

Hjälp till självhjälp

ÅRETS LOPPISFYND DE luxe är avklarat: ett första hjälp -kit för en människa i juridisk sjönöd på finska farvatten, för hälften av priset på ett par beg. skor, som väl kan­ske är det som normalkvinnan vanligen väljer att fynda.

Frälsarkransen jag fått mig tillslängd kommer nämligen österifrån, från landet som flödar inte bara av Koskenkorva, utan även av juridisk sak­kunskap kliniskt befriad från generande kopplingar till lokala företag och organisationer. ”Köp åländskt!” är inte en slogan som lämpar sig när man shoppar muskler för en drabbning på det åländska lokal­planet.

Svågerpolitik är ett vida spritt virus här ute i sjön, med pinsamma, buk­svågerpolitiska mutationer, lika svåra att råda bot på som den fruk­tade fågelinfluensan. Därför tränar jag nu flitigt på mitt uttal av Korkein hallinto-oikeus. Att man ska tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin är ju välkänt, men i Finland går det senare ännu bättre på finska ;o)

Ahoy, mina vänner, nu putsar vi änterhakarna! Och somliga lär inte lyckas täta alla läckor i skrovet förrän vi tagit oss ombord. Däremot är sannolikheten hög att det kommer att dumpas ”barlast” för att hålla skorven på rätt köl. Det sparkas ju i allmänhet neråt när målet är att hålla den egna näsan över vattenytan ...

***
Ni som ännu inte undertecknat petitionen mot försäkringsdiktaturen i Finland: här är ett nytt alternativ för er. Skriv ut ett eller flera ex av den här A4:an med riv loss -lappar och häng upp den på lämplig plats, t.ex. på jobbet, i butiken där ni brukar handla eller på en anslagstavla på stan.

Högerklicka på bilden och välj ”Spara bild som...” för att först spara den på den egna datorn.

Stort tack till Mita och Anita för de nyligen gjorda påskrifterna!

Om sjuk vård på Åland

FÖR IDAG EXAKT sex veckor sedan fick jag skriftligen löfte om be­tal­nings­för­bin­delse och remiss för en second opinion-konsultation. För en dryg vecka sedan började jag, eftersom inget hänt, höra mig för.

Imorse kom förklaringen:

Hej.
Jag ber om ursäkt. Jag har missat att skriva remiss som överenskommet. Åtgärdar det omedelbart.

Jag är mållös*. Och det, ska ni veta, händer inte ofta. Dess­bätt­re är det ett högst tillfälligt och hastigt övergående tillstånd.

* Inte av beundran, utan av vidden av försumligheten.
 

Om att stadigt öka i ”popularitet”

JAG HAR VID det här laget en hel flock oplockade gäss att ta mig an och det är minst sagt fascinerande att se hur de av helt fri vilja söker sig till slakthuset. I fredags klampade Aktia omkring här på blog­gen, idag är det Alandia-Bolagen som gör mig den äran.

Dessutom har de avsatt en hel timme kontorstid på att informera sig om peti­tio­nen mot försäkringsdiktaturen. Klicka HÄR för att få insupa morgonens intresse för stoppaforsakringsdiktaturen.blogspot.com. Faktum är att de till och med roat sig med att besöka min fotoblogg!

Låt mig säga som så här: allt mjöl som vid det här laget finns i påsen är definitivt långt ifrån rent, och därutöver formligen kryllar det av mjölbaggar.

När näsan själv får välja

NUFÖRTIDEN KÖPER JAG aldrig färdigmarinerad kyckling och tur är väl det. Det här porträttet föreställer nämligen kyckling nummer två för dagen. Den första hade, trots vakuumförpackning, kylförvaring och sis­ta förbrukningsdag först imorgon, definitivt passerat sina bästa dagar. Då är det bra att råvarans naturliga dofter inte maskeras av starkt krydda­de marinader, annars kan det gå riktigt galet. Särskilt med kyck­ling.

Redan när jag tog den första pippin ur sin förpackning tyckte jag mig ana en lukt som jag normalt inte sammanknippar med färsk fågel. Men den var inte såå påträngande, så jag förklarade det för mig själv med att den varit vakuumpackad.

In med limehalvor, salt, peppar och dragon i lilla maggen och skjuts in i ugnen. När jag en timme senare gläntade på luckan var det inte den utsökta doften av fräsch citrus och dragon som slog emot mig, det kan jag lova. Uäk, så det luktade! Min näsa hade alldeles rätt ända från början.

Så nu är jag alltså inne på andra varvet. Hel kyckling lagar jag som jag lärt mig från ett tv-program med Heston Blumenthal, minus hans bad i salt­lake över en natt. Men lååg temperatur¹ i tre-fyra timmar² har jag snott av honom, och själva bryningen görs först därefter i riktigt hög ugns­temperatur.

Prova själva någon gång, för en så saftig, mör och välsmakande kyck­ling har jag aldrig någonsin lyckats åstadkomma på det vanliga viset!

¹ 90°
² eller tills innertemperaturen i tjockaste stället av ett bröst är 60° (enl. Heston, men vill du vara riktigt säker kör du till 75°)

Jaha, nu är det kört

DÅ VAR DET slut på det roliga för i år. Det är dags att bubbelplasta oliv och rosmarin, tömma vattenslangen och ta in munstycket, bära in fuchsior och pelargoner och mentalt förbereda sig på det förbannade bytet av däck på Röda Faran. Kung Bore håller tidtabellen bra. Ifjol slog det till den 12 oktober.

Jag skulle inte vara sanningsenlig om jag sa att jag den här gången ser fram mot en lång, mörk vinter. I år blir det jobbigare än någonsin, det råder det ingen tvekan om.

Men en stor glädje mitt i det övriga eländet skänkte mig bästa P, som mycket oväntat överräckte en bukett med de ljuvligaste av ljuva, gula rosor. Tänk ändå, vad en så liten gest av vänlighet och omtanke kan betyda mycket i de stunder då Livet verkligen inte är en dans på så­da­na. Ja, rosor alltså. Tack, vännen min!

Sen vill jag också passa på att berätta hur oerhört besviken jag är på alla er* som dagligen kommer hit för att läsa om mig och mitt liv, men alltid utan att lämna ens en kommentar efter er. Ni som är mer än väl införstådda med vilket oerhört maktmissbruk som brer ut sig mer och mer inom socialskyddet, försäkringsbranschen och vården, men som inte ens kan ta så mycket del i kampen att ni kan sätta era namn på en petition.

Fattar ni inte att det här inte handlar om mig?? Det handlar om oss alla, och framför allt om våra barn! Om inte vi, som är vuxna just nu, gör vårt yttersta för att åstadkomma en förändring i ett system som alla är rörande eniga om att är fel, hur tror ni då att situationen kom­mer att vara den dag våra barn och tonåringar är i medelåldern?! Bättre än idag? Bah, dream on!

Ni borde skämmas, allihopa. Det borde ni verkligen. I mina ögon är ni inte mer värda än maktmissbrukarna själva, för att sitta med armarna i kors och tiga still är detsamma som att sanktionera.

Sanningar är inte alltid roliga, och jag förlorar säkert följare på kuppen. Det har redan hänt och blir säkert fler. Men nu råkar det vara så att jag inte bloggar för följarantalets skull. Jag bloggar för att jag har sa­ker att säga. Tål det eller dra, valet är ert.

* härmed avses ålänningar och övriga finländare

Det visas ett rysligt osunt intresse för mitt lilla hörn av sajberspejs

 

Den här gången är det försäkringsbolaget Aktia som förlustar sig hos Ruckelhäxan.

Faktum är, att i den utsträckning som mina kombattanter i pap­pers­kri­get tycks hålla koll på vad jag skriver så börjar det lukta jävligt illa om hela soppan. Varför annars detta oerhörda intresse för mina åsikter om det inte är så att jag har rätt i det jag säger? Vågar man rentav tro att det börjat gunga en smula där uppe bland lianerna..?

Ja, vem vet? Rätt vad det är börjar det kanske regna apor :o)

”Hej, jag heter Nina och jag är lexmissbrukare.”

 

Som sig bör håller jag mig inte med bara en utan flera lexpartner: Folk­pen­sions­an­stalten, Besvärsnämnden för social trygghet, Pensions-Alandia, Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden, justitie­om­buds­mannen, po­lis­myn­digheten och Aktia. Med Ålands hälso- och sjukvård pågår ett långdraget förspel.

Det här, mina vänner, är ett mycket effektivt sätt att förbli singel sam­tidigt som sängen ändå är full med folk.

Några större olikheter mellan dåligt sex och dålig lex finns det egent­ligen inte heller. Är det skit så är det. Fast en betydande skillnad bör noteras: när vi snackar sex står det en fritt att dumpa en taskig säng­kamrat, så icke när det gäller lex. I det fallet får man vackert stå ut med att bli både våldtagen och rövknullad, gång på gång.

Aldrig har min t-shirt varit mer aktuell än den är idag, och min tro på Finlands Lag är numera lika liten som i fallet med Bibeln. Båda är föga mer än en samling sagor, hopdiktade för att hålla menigheten i schack och vars regler är till för att kringgås.

”Lag”, ”förordning” och ”villkor” är begrepp som i vår s.k. rättsstat vä­ger fjäderlätt i förhållande till ”av hävd” och ”praxis”. Tror du mot för­modan fortfarande på alla medborgares lika värde inför lagen bör du tänka om. Du, din lilla stackare, är inte mer värd för staten än en flug­lort på ett panoramafönster. Och lika lätt att eliminera.

lex = latin för lag, dvs i viss ordning tillkommen, språkligt fixerad rättsregel eller samling av rättsregler.

Om att få en förskräckande inblick i hur valserna går

VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFAR SÅ gott som dagligen dikten. Det, om något, har jag gång på gång fått erfara under de senaste fyra åren. Och att verkligheten tar oändligt mycket tid, det vet var och en som någon gång haft det tvivelaktiga nöjet att stångas med en myndighet. Kanske är det så att tiden för pappersvändare på något konstigt sätt går mycket låååångsaaaammare än för oss vanliga dödliga..? Kanske motsvaras en kvart av min livstid av blott en ynka myndighetsminut?? Typ.

Nåväl, det var inte det dagens inlägg skulle handla om, utan om en (av flera?) förklaring till den inbyggda trögheten i vårt demokratiska rätts­system:

Justitieombudsmannens kansli (JO) kan X antal månader efter att ett klagomål tagits emot överföra det för behandling till den myndighet man haft den dåliga smaken att klaga på. Den berörda myndigheten uppmanas då att inkomma med sitt svar X antal månader senare. Enligt JO:s information uppskattas för närvarande den totala tiden för ett klagomål till c. åtta månader.

Även om det svar som den tillfrågade myndigheten serdermera leve­rerar är likvärdigt med inget svar alls, utan lika uttömmande som att i lätt frågande ton säga: ”Kalle Anka”, betraktas klagomålet därefter som färdigbehandlat. Om den som klagat inte är nöjd med svaret ska han eller hon inkomma med ett nytt klagomål, och i detta ”nya” kla­go­mål ska man klaga på att man inte är nöjd med svaret.

Sedan upprepas samma behandlingsprocedur som ovan, och man får räkna med att till den redan avsatta behandlingstiden om c. åtta må­na­der addera ytterligare c. åtta månader. Jo, faktiskt, trots att det de facto är exakt samma klagomål som är under fortsatt behandling! Ja, bortsett från att det som nu behandlas är att man klagat på att det man klagat på inte besvarats tillfyllest. Eh..? Ja, jo, precis så är det.

Teoretiskt kan detta Kalle Anka-svarande pågå i all oändlighet, mellan varven eventuellt varierat med ett svar lika intetsägande som: ”Jaså, jaha..?”

Teoretiskt kan åttamånadersperiod läggas till åttamånadersperiod hur många gånger som helst, och efter varje åttamånadersrunda krävs ett aktivt agerande från den korkskalle som i första början hade den då­liga smaken att klaga, om denne, gud förbjude, fortsätter att hoppas på upprättelse.

Visst blir man trött?

Jävligt mycket så, skulle jag vilja påstå.

Samtidigt är det inte utan att jag undrar om det verkligen förhåller sig på det här viset i alla ärenden. Kanske är det bara i särskilt känsliga frågor som den här typen av förhalningsteknik sätts i system? Vad vet jag?

Det enda jag är helt hundra på numera, är att mitt förtroende för både socialskyddet och rättsskyddet i republiken Finland befinner sig på fel sida om nollstrecket. Men det är ändå rätt bra jämfört med hur mycket jag litar på försäkringsbranschen. I det fallet snackar vi absoluta noll­punk­ten, dvs -273,15°.

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Social- och hälsovårdsministeriet tar vårt, medborgarnas i Finland, missnöje på allvar, så ju fler som skriver på desto större ge­nom­slags­kraft! Annars går det att, som tidigare beskrivits, un­der­teckna ano­nymt om man så vill.

Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till för­änd­ring!

Omgruppering i papperskriget

NU ÄR KUSINEN, tillika professorn i juridik, kontaktad. Nu byter vi ut ärtbössorna mot kärnvapenbestyckade missiler. Beware, Pensions-Alandia!

Nystickat i egen teknik

PROTOTYPEN ÄR KLAR! Och jag är mer än nöjd med hur slut­re­sul­ta­tet blev. En fluffig, muffig snood i ylleblandgarn*, som är precis lagom lång att viras två varv runt halsen. Det känns varken för tajt eller för löst utan helt enkelt perfekt.

*”Nalle” från Novita; 75 % ull, 25 % polyamid

Lite lustig mannekäng, men man tar vad man har :o)

Det om det. Nu är det en ny dag med nya prövningar. Den första är mammografin jag är kallad till idag, ett bevis för att åren går i över­ljuds­fart.

När brevet damp ner i lådan blev jag förbryllad, eftersom jag hade för mig att föregående undersökning var ifjol, men det var den alltså inte. Det var den 8 oktober 2010. Ujamej! Mina myggbett som just och just hämtat sig efter förra klämmet ...

Going Bananas

FRUKT OCH GRÖNT är sällan billigt på Åland. Därför gäller det att slå till när man kommer över bananer för 0,99 euro/kg. Torkade banan­ski­vor är mumsiga som godis och utmärkta att blanda i müsli. Torkning­en är klar på 10-12 timmar i 45-50° varm ugn med luckan på glänt och ba­nanerna kan sedan förvaras i en tätslutande burk i princip huur länge som helst.

Det är inte bara i fruktdisken jag gått bananas. Igår var det ett oväntat uppehåll i det evinnerliga regnandet, så jag drog ut Konrad på gården och hade på ett par timmar gjort processen kort både med min häck av Spiraea salicifolia och med raden med hallon, som av någon anledning helt hade tappat tillväxtstinget i år. Båda är nu mer eller mindre jäm­nade med marken för att få en nystart nästa vår.

f.d. hallonbuskar

f.d. häck

Bananas gör mig också det brev som anlände från justitie­om­buds­man­nens kansli idag, men att orera om den saken sparar jag – för min egen själsfrids skull – till imorgon eller en annan dag. Men så mycket kan jag ju undslippa mig redan idag, att det nu föreligger ett skol­boks­exempel på varför de byråkratiska kvarnarnas malningstakt är ex­treemt låångsaam.

Tack i himlen för min trädgård, säger jag bara! Hade inte den funnits hade jag nog för länge sedan faktiskt gone bananas, så där riktigt på riktigt.

Ju äldre jag blir, desto mindre tycker jag mig förstå mina medmänniskor

DET ÄR TIDIG lördag eftermiddag. Prima polaren P och jag besöker Ma­riehamns stora återvinningscentral. Som vanligt förfasar vi oss över att folk gör sig av med hela, fullt gångbara saker genom att utan ur­skilj­ning dumpa dem i sopcontainrar.

Där finns tjogvis med felfria terrakottablomkrukor av alla upptänkliga storlekar.

Där finns fina, glaserade planteringskrukor med tillhörande fat, utan ett endast nagg eller minsta skråma.

Där finns trevånings, hängande förvaringskorgar i metall, som inte har så mycket som en minimal rostfläck.

Där ligger ett till synes oanvänt, modernt, vitt badkar från Gus­tavs­berg, med frontplåt och till och med propp till avloppet! Allt i toppskick.

Jag blir deprimerad.

Jag blir förbannad.

Precis när vi ska gå kastar jag ett öga ner i den jättelika container dit allt osorterbart slängs. Mina ögon fastnar på något brunrött höljt i klarplast.

”Nää ...” säger jag. ”Är det där faktiskt vad jag tror att det är?”

”Japp, ser så ut”, svarar P, och låter lite trött.

Jag sätter mig på huk och sträcker mig efter föremålet. O ja, visst är det precis det jag tyckte att det såg ut att vara: en hel, obruten för­packning tätningsringar i gummi till såna där förvaringsburkar i glas med snäpplås, ni vet. Inköp av likadana tätningsringar har stått på min to do-lista ett par dagar.

Jag blir glad.

Men samtidigt ... Hur fan tänker folk egentligen?? Vad som kan tänkas gömma sig i de oräkneliga, svarta sopsäckarna, nogsamt förslutna, vill jag inte ens tänka på. Det gör mig helt enkelt för upprörd.

Lika lite förstår jag ärligt talat alla er som inte törs (?) sätta namnet på petitionen mot försäkringsdiktaturen här i Finland. Vad är det egent­li­gen ni inbillar er att ska hända om ni gör det..? Social- och häl­so­vårds­ministeriet är ju för jösse namn redan inne på samma linje!

Tål att repriseras

 

Den här teckningen gjorde jag för snart ett år sedan. Tyvärr är den lika aktuell idag som den var då, i november ifjol.

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Social- och hälsovårdsministeriet tar vårt, medborgarnas i Finland, missnöje på allvar, så ju fler som skriver på desto större ge­nom­slags­kraft! Annars går det att, som tidigare beskrivits, un­der­teckna ano­nymt om man så vill.

Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till för­änd­ring!

Nej, nu JÄVLAR i min lilla låda har det ändå gått för långt!!

MED POSTEN IDAG: beslut från Besvärsnämnden för arbets­pen­sions­ären­den i mitt besvär angående av läkare förordad re­ha­bi­li­te­rings­ut­red­ning.

”Bedömningen av arbetsförmågan är i Backlunds fall inte yr­kes­bun­den enligt arbetspensionslagarna.”
(Vad det där betyder är jag inte helt säker på, om jag ska vara ärlig. Om min arbetsförmåga inte är bunden till mitt yrke, till vad är den i så fall kopplad..?)

samt

”Till den del Backlund har yrkat att hon beviljas en re­ha­bi­li­te­rings­utredning konstaterar besvärsnämnden att den inte är en så­dan form för yrkesinriktad rehabilitering som kan beviljas en­ligt 23 § 1 mom. lagen om pension för företagare.” (http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2006/20061272#a1272-2006)

Addera dessutom FPA:s tidigare avslag från 8 augusti av min hos dem gjorda ansökan om rehabiliteringsutredning samt deras utlåtande från 4 september, där de skriver:

”/.../ Undersökning och behandling är hälsovårdens ansvarsområde då det gäller de svårigheter som finns i diagnostiken och därmed också ansvaret för bedömning av arbetsförmågan.”

Slutsats:
Den av läkare vid flera tillfällen sedan 2009 förordade, grundliga re­ha­bi­li­te­rings­ut­red­ningen vid arbetsklinik åligger således enligt ovan­stå­en­de varken pensions- eller sjuk­för­säk­rings­organisationerna att anordna, utan hälsovården, dvs Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS)!

Har jag offrat FYRA JÄVLA ÅR av mitt liv på att helt i onödan ansöka, få avslag, be­svära mig, ansöka igen, få avslag och besvära mig ännu en gång?? Skulle det från första början ha varit ÅHS’ sak att fixa det här och inte bara förorda det??

Hur i hela glödheta helvete kan det ha fått gå så här lång tid, fått in­nebära en oerhörd psykisk stress och ekonomisk katastrof för mig innan jag efter FYRA JÄVLA ÅR får veta att det förhåller sig på det viset??

Nu har det en gång för alla gått för långt.

Nu fan ska huvuden rulla.
 

Tillfälligt avbrott, prototyp under produktion

DE DUGGAR INTE tätt, de där omtalade blixtarna från klar himmel, men igår morse slog en sådan helt oförhappandes ner i ”Rucklet”. Från ingenstans kom den, min stickteknikidé, och efter ett antal mer eller mindre lyckade försök tror jag mig nu om att ha hittat rätt.

”Åh” sa Lilla A igår kväll, ”en snood stickad på det där sättet vill jag ha!! Gärna vinröd, om jag får.”

Det, om något, är ett bra betyg :o)

Vardagsmat

DET HÄNDER ATT jag slår mig själv med häpnad. Efter tillagning av tre liter chili con carne, hoprörning av guacamole och bak av två rejäla bröd kände jag igår att det var en sån gång.

Är det specialpris på blandfärs så är det, och koket räcker till tre mid­dagar. Det smakade faktiskt inte rävhäck heller, det kan jag intyga, trots att middagen var ett resultat av min alldeles egna kokkonst :o)

***
Igår lät förresten polismyndigheten meddela att FPA ombetts att se­nast den 31 oktober inkomma med ett bemötande till min polisanmälan från de 16 februari. Det var väl lustigt att det råkar vara samma dead­line som JO satt för samma ärende?

Det ska bli mäkta intressant att ta del av på vilket vis FPA kommer att bortförklara såväl för justi­tie­om­budsman som polis att de inte på gud vet när följt statsrådets förordning för hur det allmänna bo­stads­bi­dra­get ska be­räknas. För en bortförklaring är jag övertygad om att det blir.

Och det blir bara intressantare och intressantare att ingen rep­re­sen­tant för den tredje statsmakten, dvs media, t.v. tyckt att det här är värt att föra till torgs. Feghet? Munkavle?? Eller tvivlas det helt enkelt på hur det står till med min intelligens..? Nåväl, det sistnämnda är det inget fel på, det har jag t.o.m. papper på ;o)

Och hörni, när jag nu en gång är inne på det här med myn­dig­heters makt­miss­bruk:

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till för­änd­ring. Annars går det att, som tidigare beskrivits, un­der­teckna anonymt om man så vill.

Nya rön och risiga rosor

”VETENSKAPENS VÄRLD” IGÅR på SVT2: häpnadsväckande effekt på vår insulinresistens med bara 12 minuters HIT-träning per månad. HIT står för ”High Intensity Training” och innebar i programmet att en gång om dagen på en motionscykel ta i allt man orkar i 20 sekunder, vila några minuter, köra 20 sekunder igen, vila ännu en gång och avsluta med 20 sekunder till.

Glöm således allt vad timslånga gympass heter. Glöm evighetslånga joggningsrundor flera gånger i veckan. Skottarna i Glasgow, som fors­kar på det här, har gjort häpnadsväckande upptäckter och håller på att spräcka en myt. Vad fitnessindustrin tycker om saken kan jag tänka mig, för den här sortens högintensiv träning kräver inga dyra löpar­skor, upp­sätt­ningar träningskläder, avancerade träningsmaskiner eller ens TID.

Missade du programmet? Ta då en titt på BBC:s webb genom att klicka HÄR.
***
Det om det. Efter gårdagens inlägg mindes jag plötsligt att det faktiskt finns en rosa raring till här på gården: sköldpaddsörten, även den en senblommare.

Och den nu hårt nedklippta, vid köpet i somras rosrostdrabbade rosen 'Zephirine Drouhin' är också rosa, djupt ceriserosa, när hon blommar.

Om det blir någon mer blomning på den här plantan är högst tvek­samt, men jag gör i alla fall ett försök. Alla blad, både fastsittande och fällda, med minsta antydan till rostprickar är bortplockade. Sen blan­da­de jag 1 del mögeltvätt för husfasader (!) med 9 delar vatten och spru­tade frikostigt.

Det här är ingen vedertagen typ av bekämpning, utan min helt egna idé. T.v. har rosen åtminstone inte dött av behandlingen, men om det biter på svampangreppet återstår att se.

Ett gammalt recept på medel mot rosrost, också kallat svart­fläck­sjuka, är följande: 1 del Atamon + 5 delar vatten + 1 del såpa. Men Atamon är inte gratis och en flaska räcker inte långt om man har många rosor. Det gör däremot en litersflaska med mögeltvätt. Och om rosen ändå håller på att kola vippen kan det ju vara värt att prova ;o)

Hösten är rosa ... och lite grön

NÅGRA ENSTAKA FÄRGKLICKAR dröjer sig kvar i trädgården. Bland dem är konvaljbusken utan tvekan en av mina – och nektarsamlarnas – favoriter. Dels för att den blommar så sent och dels för att den fak­tiskt doftar liljekonvalj. Några eftersläntrare bland ettåringarna finns också, som ett par sena stänglar med rosenskära. Och lilla jordnävan 'Ballerina' blommar envist fast hösten är här.

Men det är ändå kärleksörten som spelar huvudrollen så här sent på året. Inför nästa år måste jag försöka hålla i minnet att skaffa mig fler, av olika färger.

Bland allt det rosa, som av någon anledning kommit att dominera min höstträdgård, finns det faktiskt lite grönt kvar. Igår plockade jag in den sista av sommarens squashfrukter, en riktigt biffig sak. Men än är det inte slut på skördefröjden! Morötter, fänkål och några minimala röd­be­tor finns fortfarande att hämta i grönsakslandet.

Och igår klarnade det upp utåt dagen. Det blev till och med soligt och rätt varmt, så jag satte nye Konrad på prov genom att klippa ner häck­en av kopparhäggmispel och låta honom tugga. Herregud, hur har jag klarat mig utan en kompostkvarn förut?! På bara 2,5 timme var häcken ned­tagen och förvandlad till småsmulor.

Detta begagnatköp är det bästa som hänt mig på länge. Äntligen är det slut på att överbelasta klipphanden! Äntligen slipper jag tigga vän­ner och bekanta om lån av släpvagn och hjälp med bortforsling av berg med ris. Me like!

Stig har fått en bror!

STACKARS STIG, MIN vid det här laget både ålderstigna och slitna gräsklippare, fick igår en lillebror. Konrad heter han, och är en träd­gårds­kom­postkvarn. ”Mamma” till honom är bloggkompisen M, som fick ögonen på honom på Blocket och högg direkt, eftersom hon visste hur mycket jag suktat efter en sån här manick.

Och hej, så han jobbar! Prima kompostmaterial blir det eller mark­täck­ning om man föredrar det, viket jag valde att använda resultatet från provkörningen till. Miljoners tack, M! Min artrotiska högertumme gråter av lycka över att i framtiden slippa sekatörklippa ner allt trädgårdsris till flis :o)

Idag hade jag tänkt mig ge mig på min kopparhäggmispelhäck, som nödvändigt borde tas ner för att stimulera en tätare tillväxt. Men väd­ret ser inte lovande ut, så medan jag avvaktar har jag börjat på en ny stickning. En triangulär sjal till ska det bli. Den här gången enfärgat röd och på grövre stickor än den förra.

På tal om stickor, så nog är det sen märkligt ändå! Trots att jag stickat i mer än 40 år är det ändå alltid någon modell av stickor som saknas i samlingen. Den här gången är det en 80 cm lång rundsticka nr 4 som lyser med sin frånvaro, trots att jag kan svära på att jag ägt både en och två av den sorten.

Alla möjliga andra rundstickor av alla tänkbara dimensioner finns i lå­dan, men inte denna, så det är bara att inse faktum: till och med hand­arbete lyder under Murphys lag :o/